tisdag 27 december 2011

Så var julen slut.

Julen är nog den mest stressiga högtiden varje år.
"Nog"? Nä, "bergis"!
Istället för att coola ner sig och ta det lugnt, förväntas men fara runt i butiker för att köpa julklappar och mat inklusive grönkål, ladda kylen och frysen full med käk och dricka, stå på Systembolaget i en kö som man inte ser slutet på, leta efter P-plats som inte finns utanför ICA, köpa gran och släpa hem den och så förväntas man att dekorera både granen och hela huset ute och inne med stjärnor och lyktor och tomtar och lampor som lyser i träd och buskar och man förväntas slå in paket i rött papper, skriva verser och äta all denna julmat, ta hand om disken, spara på rester, leta efter julmusten och glöggen och mitt i alltihop kommer tomten, en grannfru som har klätt ut sig och pratar östgötska.
Hon möts av Calle, 4, i dörren.
–Hej, jag heter Carl men kallas för Calle, säger han. Det var en väldigt liten säck du har, tomten!

onsdag 21 december 2011

Skrivkramp?

Läsare påstår resp. undrar huruvida jag går omkring med en förstenande skrivkramp.
Ja, jag vet inte riktigt. Men det förefaller vara en nog så intressant prognos.
Saken är den att under hela detta år, 2011 alltså, har jag varit engagerad i ett jätteprojekt där jag har anlitats som textförfattare för en hel tjock bok.
Ett internationellt jätteföretag firar nästa år jubileum. Jätteföretagets svenska del fyller jämna år av en imponerande dignitet. En arbetsgrupp tillsätts, utomstående experter anlitas och plötsligt ringer min telefon och en röst undrar om jag kan tänka mig att skriva en bok om företaget i både världen och i Sverige.
Företaget sysslar med produkter som jag inte har den minsta erfarenhet av.
–Du får intervjua en massa människor som kan allt om det här, säger rösten.
–OK då, säger jag. Det är alltid roligt att skriva en bok. Det här blir min sjunde!
Sedan börjar jag intervjua en massa människor som vet allt om det som jag inte har en aning om.
Och jag sitter i möten med arbetsgruppen, jag kör till avlägsna platser i Skåne för att träffa företagets nöjda kunder och jag sitter vid datorn och skriver. Vecka efter vecka, månad efter månad. Jag skriver och skriver och ser fram emot den dagen då jag har skrivit färdigt.
Eventuellt är jag där nu. Det beror på om företagets VD hittar något i texten som han tycker bör ändras, tas bort eller saknas.
Men det har sedan några veckor tillbaka känts som att nu ska jag ta semester från allt skrivande i några veckor. Det är väl så skrivkramp känns?
Jag vet inte. Jag har aldrig haft det förut.
Nåja. Jag ska försöka ta mig hit då och då, försöka få ner några rader och testa om skrivkramp är något som man kan övervinna.
Förresten så har jag ju här och nu fått ner en massa rader text...!
Hur ska jag tolka detta?

fredag 16 december 2011

Tjall på linjen...

Har haft lite strul med att komma ut.
Men nu verkar det vara fixat, så jag återkommer senare idag.
Ska börja dagen med att plåga mig på Friskis & Svettis...

tisdag 6 december 2011

Årets bästa plattor?

Varje år får jag, i min roll som musikskribenten Rune Häger på rootsy.nu, i uppgift att rangordna "årets bästa plattor".
Och då, tror jag, menas det de bästa plattorna som har kommit ut under det gångna året.
Jag spelar dock äldre plattor lika mycket, eller mer, som nya plattor. Alltså gör jag en lista med de plattor jag spelar mest oavsett om det är plattor som är 12 år eller 12 månader gamla.
Det går ju ändå inte att få ihop en lista som är objektiv. Musiksmaken är ju synnerligen bred och varierad.
Själv är jag poprockjazzcountryfan. Bästa sortens americana ska det vara. Och jag sågar stenhårt en del stilar som jag helt enkelt tycker är tjatiga. Rap, hiphop, techno, hårdrock o.s.v.
Årets lista finns nu på www.rootsy.nu. Du hittar flera andra listor sammanställda av en hel hög olika musikskribenter, som alla tycker att deras lista är bäst.
Självklart är det min lista som är bäst.
Här ser du några namn som är med:


Thelonious Monk. En fascinerande man som kämpade i många år för att få acceptans för sitt sätt att spela jazz. Till slut insåg både publiken och hans kollegor att här har vi ett alldeles unikt geni, som ingen har förmått att kopiera.

Frank Sinatra. Med LP:n "Sinatra At The Sands", där han backas upp av Count Basies storband, har han presterat en av världens bästa plattor någonsin.

Willie Nelson kan jag spela hur mycket som helst. Vilken av alla hans plattor som jag spelar mest har jag inte en aning om.

Jerry Lee Lewis, Doug Sahm och Ray Charles är andra tunga namn i min CD-spelare.

Och så då några nya plattor som stundtals har snurrat friskt:

Deadman: "Take Up You Mat & Walk" (Rootsy). Får mig att längta till Austin.

Jude Davison: "Outskirs of Eden" (Pigeon Moods Music). 27 låtar, alla med finess, oavsett om det är rock, pop, country eller något annat.

Little Green: Innocent Again" (Paraply Records). Fyra göteborgare som låter mer Americana än många amerikanska band.

Richard Lindgren: Memento (Rootsy). 46 låtar som flyter fram på tre CD-skivor. Helt enkelt imponerande, magnifikt och magiskt.

Maria Anderberg: Second Hand Blue (DIVA records). Det är inte klokt vad man kan åstadkomma långt borta på Österlen i Christoffer Lundquists studio. Och nu undrar jag: Finns det inga andra tjejer jag lyssnar på?

Peller Lindberg Band: Leave This Town (PLB Records). Svensk blues i internationell toppklass.


Nå, finns det en bättre lista i Universum? Försök och gör en själv och kolla gärna alla de andra listorna på rootsy.nu!

måndag 5 december 2011

Samtal med polack.

Sitter i köket. Vid andra sidan bordet sitter en man från Polen, som hjälper mig med ett enklare målningsarbete.
Jag trodde det skulle vara klart för två dagar sedan.
Det blir inte klart i morgon heller.
–Spackla, måste spackla. Måste torka, sen spackla igen, säger polacken. Han pratar mycket och på svenska, men blir det några längre utläggningar är det inte mycket man förstår.
Vi dricker kaffe, det är en kaffepaus med pepparkakor.
–När blir det klart? frågar jag. Vet du det?
–Måste torka, sen slipas igen. Sen spackla.
–Men när ska du börja måla? undrar jag.
–Kommer tillbaka i morgon, slipa, spackla, torka. Inte spackla, inte bra.
Jag inser att det kommer att ta tid. Ett litet enkelt målningsjobb, som jag hade tänkt fixa själv. Det var Blondinen som övertalade mig.
–Vi ringer Lech, så slipper du, sa hon och jag tyckte det lät sympatiskt.
Varje dag han har kommit, har han gått fram och inspekterat sitt jobb.
–Inte bra, säger han. Slipa mera.
Jag försöker att få igång ett samtal som handlar om annat än att slipa.
–Hur ofta är du i Warszawa?
–En och en halv miljon, svarar han.
–Ähh...?, svarar jag frågande. En och en halv miljon? Du menar... ja, vadå? Folkmängden i Warszawa?
–Gdansk mycket mindre.
–Men brukar du åka till Warszawa? Är det kul där? Nöjesliv? Bra musik? Det är ju en stad i Köpenhamns storlek, så där finns väl en del? Finns där bra restauranger?
–Gdansk mycket vackrare. Vid havet.
–Så då ska man inte ta sig till Warszawa då, säger jag långsamt och tar en pepparkaka medan spacklet torkar.
–Mycket bilar. Kör i 80 på gatorna mitt i stan.
–Jaha, hej vad det går...
–Ja, men kommer tillbaka i morgon. Slipa, spackla, torka.
Jag vet inte när det blir klart.
Ingen vet. Det tycks hänga på spacklet.

lördag 3 december 2011

Finns här några läsare?

Ja, jag undrar faktiskt.
Har inte satt min fot här inne på ett par veckor nu. Det finns för lite tid ibland och nu har det varit jäktigt ett tag.
Och då undrar man så klart om det är lönt att hoppa in här igen och tro att allt är som vanligt.
Jag har i alla fall hunnit med en hel del och kan skymta lite ledighet framöver. Boken, som har tagit mycket längre tid än jag räknade med, är nästan klar. Blir förhoppningsvis helt färdig i nästa vecka. Textmässigt alltså. Nu ska ju formgivaren träda in och göra sitt jobb.
Men jag dyker nog upp här igen regelbundet varje dag som tidigare.
Det enda som jag egentligen undrar över, det är om här finns några läsare.
Det känns lite som att stå i en öken och ropa.

onsdag 16 november 2011

Bästa krogen i Malmö?

Fotografen släpade med mig och Blondinen till Grand i Malmö. Ljudproducenten var också med.
–Frågan är om vi får plats, sa fotografen, det brukar vara fullt.
Grand öppnade för bara några veckor sedan. Utan reklam. Utan att ha blivit omnämnda i pressen.
–Dom har fullt på kvällarna också, sa fotografen.
Vi gick förbi KB och sedan in på första tvärgatan till höger. På ena sidan gatan finns gamla fina hyreshus, på den sidan vi gick finns bara stora tegelväggar med små entrédörrar till glasmästare och andra småfirmor. Högt uppe på en tegelröd vägg sitter en skylt med bokstäverna uppifrån och ned: GRAND.
Men någon entrédörr till detta Grand finns inte. Inga andra skyltar heller. Och när tegelväggarna tar slut, öppnar sig en större gårdsplan med gamla osorterade byggnader. Det tycks vimla av småfirmor här.
–Oj, sa Blondinen. Här har jag varit en gång i tiden och blivit fotograferad för Sweden Models!
Men var är Grand? Jo, det står en liten lutande skylt på marken, placerad som på måfå. Texten meddelar att dagens är Biff Lindström, som finns även i en vegetarisk versions.
–Man ska gå uppför den där trappan, sa fotografen och pekade på en av fasaderna, där en industritrappa av stål leder upp till tredje våningen. Vi gick upp.
Och då var vi på Grand.
En stor lokal med enkla möbler. Det kändes som att vara på en internationell flygplats mellan två flighter. Det enda som saknades var ett par TV-skärmar med info om avgångar och ankomster. Vi hittade det enda lediga bordet, slog oss ned och väntade på att en av servitriserna skulle komma och ta upp vår beställning. Ingen av dem tycktes se oss, igen av dem kom fram och berättade att man skull beställa och betala i kassan som man går förbi när man letar efter ett ledigt bord. Till slut kom vi på det själva.
Till slut fick vi in fyra Biff Lindström á 79:-/st.
–Bästa lunchen på flera år, sa fotografen.
Vi andra höll med om att det var en ovanligt god Lindström. Perfekt helt enkelt.
–Malmös bästa krog, sa fotografen. Kanske Sveriges.
–Vi måste gå hit fler gånger, innan vi vet, sa jag. Det här kanske bara var rena turen.
Så det blir fler besök på Grand.

torsdag 10 november 2011

På fri fot.

Har suttit fast i ett bokprojekt i flera månader.
Just nu är det en lucka, medan olika inblandade ska läsa allt som är skrivet, för att hitta fel eller för att se om det fattas något eller om det finns onödigheter att stryka. Jag är i alla fall på fri fot ett tag, tills alla har grunnat färdigt.
Högen med recensionsskivor har vuxit under tiden. Den har aldrig varit så hög.
Det kommer ut fler plattor än någonsin. De stora bolagen klagar på att ingen köper, de stora artisterna måste flänga runt och visa upp sig mot hutlösa entréavgifter för att få ihop kulor till skumpan och gåslevern.
Under tiden säljer artisterna som få känner till sina skivor direkt till fansen vid deras framträdanden på musikpubar och andra småställen.
Här är några namn som du aldrig har hört. Men alla har de nya CD-plattor utgivna på bolag som du aldrig har hört talas om:
The Disappearing Act (Tortilla Records)
Kip Boardman (Ridisculous Records)
Freebo (Poppabo Music)
Too Slim and The Taildraggers (Underworld)
Sarah MacDougall (Rabbit)
Art & Lisa (Eget bolag)
Jerry Lindqvist (Wing Records)
Kina Grannis (Onehaven Music)
Donal Hinely (Atom)
Emily Yanek (Primitive Records)
Gordon Bonham (Way Gone Records)
Maria Rylander (Eget bolag)
Annis Brander (Lonely Road Records)
Victoria Vox (Obus Music)
Beth Winner (Eget bolag)
... o.s.v.
Mycket är inte värt mer än en spelning, mycket annat är glimrande pop, rock, folk, country och blandningar av alltihop och som tål att spelas om igen och om igen.
Och detta är ungefär 1/4 av de plattor jag har fått medan jag har suttit fast i ett bokprojekt, så att jag inte har hunnit börja lyssna förrän nu.
Nu måste jag lägga på en ny platta.

fredag 4 november 2011

Det är mycket nu.

Kommer någon ihåg mig?
Det var jag som hade minst en ny blogg om dagen i månad efter månad i åratal.
Sen blev det lite ryckigt. Egentligen hinner jag inte nu heller.
Dels är det ett bokprojekt med ideliga möten. Nu är nästan allt skrivet, men sen ska det läsas och godkännas av uppdragsgivarna. Inte en aning har man om vad de ska tycka. Och de är många. De kommer säkert att ha synpunkter. Underligt vore det annars.
Dels är det allt annat som tar tid.
Jag har inte hunnit att recensera en platta på rootsy.nu på flera veckor. Och jag har en hel hög nyutkomna cd:s att skriva om.
Är det inte konstigt förresten: hela skivbranschen håller på att rasa ihop och samtidigt kommer det nya plattor i en större mängd än jag någonsin har sett. Eller hört.
Det är väl konstigt?
Lika konstigt som att HBK inte finns i Allsvenskan 2012.
Ja, jag har inget att skriva om. Ville bara titta in och säga att jag återkommer. Håll utkik!

måndag 31 oktober 2011

Jobbar på en bok.

Det är därför som det är lite tyst på den här sidan för tillfället.
Det är inte en egen bok.
Jag skriver den på uppdrag av ett världsomspännande företag som har funnits i 100 år i Sverige nästa år och det vill dom fira med en exklusiv jubileumsbok.
Och tackar man ja till ett sådant uppdrag, då blir det inte mycket tid över till annat.
Annars kunde jag skriva en snutt om dagens cirkusnummer på taket den höga 30-talsvillan.
Grannen påstod att en tegelpanna hade krockat med verkligheten och borde bytas. Den satt så högt upp att jag inkallade proffs i form av polacken som alltid kommer på direkten.
Idag kom han utan ett enda verktyg. Inte ens en stege.
–Jag tar din stege som ligger i garaget, sa han. Där finns några tegelpannor också.
–Den når du inte upp med, sa jag. Den måste vara dubbelt så hög.
Sen gick jag in för att ta på mig en jacka, trots sommarvärmen.
När jag kom ut igen en stund senare, hade han dragit upp stegen på det lilla taket ovanför köksentrén. Hur han kunde få den att stanna kvar där när han klev upp på den är dagens gåta.
Hur han sedan dessutom kunde lämna stegen och få fotfäste någonstans på det sluttande taket, det är en gåta till. Hade vi haft musik till detta, så kunde det visas på cirkus.
Jag gick och hämtade en kratta, så att jag hade något att göra med blicken nedåtriktad.
Hur han kom ner vet jag inte. Men ner kom han med en trasig tegelpanna i ena nypan. Den andra låg på plats.
Alla naturlagar måste vara satta ur spel.
Hur han lyckades med detta konstnummer begriper jag inte.
Så jag gav honom 20 spänn utöver vad han begärde.

fredag 21 oktober 2011

Nisse på Palladium!

Jag tänkte: spelar Nisse Hellberg inför en sittande publik, så måste man vara där.
Chansen är ju att han gör ett kanongig som det kommer att pratas om i hela nästa decennium.
Risken är ju att han ångrar sig efter första låten och lämnar scenen.

Men jag borde ju ha tänkt på vilket proffs han är. Nisse gör aldrig någon besviken. Han har koll. Alltid. Var han än spelar.

Jag råkade hamna på bänkraden med hans döttrar rakt framför mig. Och jag kunde inte låta bli att klappa storasystern på axeln, precis när konserten skulle börja. Hon vände sig förvånat om och undrade vem som kunde vara så påflugen i detta ögonblick.
–Är han nervös? frågade jag. Och hon kände igen mig, så hon svarade artigt.
–Ja, men det ska man väl vara, sa hon. Lite i alla fall...
Sedan började en 80 minuter lång rock´n´rollkavalkad med idel bra låtar. Nisse har hittat tre man som kan alla trix i boken och får en gammal fin lokal som Palladium att nästan röra på sig. Allting sitter som det ska. Nisses rock´n´rollskånska, Nisses låtar, Nisses scenkänsla...
Jag har aldrig riktigt tänkt på vilken suverän gitarrist han är. Det upplever man här, när man sitter i en salong och har full koll på scenen. Nisse vräker ur sig gitarrsolon som vilken stor stjärna som helst. Det är fanimej great stuff.
De flesta låtarna känner man igen, några är nya och finns på salongen och det finns t o m en alldeles ny vinylplatta.

Det blev en riktig rock´n´rollkväll. Nisse var i form. Publiken tjöt.
Så ska det låta.

onsdag 19 oktober 2011

Ska inte bli långrandig.

Är man bloggare bör man nog veta i förväg vad man ska skriva.
Men sån är inte jag. Jag bara börjar skriva, så får jag se vad det blir.
Det är spännande. Och det är bara jag som upplever en text medan den växer fram. Du som läser det här kan ju direkt avgöra t ex hur lång den är. Jag själv vet inte om nästa rad är den sista.
I bakgrunden hör jag Jerry Lee Lewis.
Jag gjorde nyss en spellista med ett antal låtar som visar vilken storhet han är. De flesta av låtarna jag valde ut gjorde han under en kreativ period på 1970-talet. "She even woke me up to say good-bye", "Middle age crazy" och några andra liknande countrylåtar. Jag tog också några av hans allra senaste inspelningar från 2000-talet, som visar att han fortfarande uppe i 70-årsåldern behärskar både sångmikrofonen och pianotangenterna. Han sjunger med en inlevelse som får mig att tro att varje textrad är självupplevd.
Jerry Lee har sällan fått någon cred av seriösa musikskribenter. Han betraktas ofta ur perspektivet rock´n´rollrebell 1957, aldrig som en vuxen man som sjunger låtar som betyder något. Han nämns aldrig som en av USA:s giganter inom showbiz. Han får aldrig den cred han är värd.
Men jag ska inte bli långrandig. Jag tror jag ska ta och skriva en artikel om Jerry Lee på rootsy.nu – om jag inte redan har gjort det. Jag får kolla.
Men här sätter jag punkt för idag. Det hade jag inte en aning om när jag började.

måndag 17 oktober 2011

Det händer inget när man cyklar.

Det har inte hänt mycket de senaste dagarna. Inte för mig i alla fall. Hade man frågat Juholm (är det så ha heter?), så har han nog en helt annan uppfattning.
Jag tänkte då att jag tar en tur på cykeln, så händer det säkert något.
Inte mycket till motvind idag. 10 grader plus. Bra förutsättningar, alltså. Enda kruxet var att solen stod rakt i ögonhöjd vid femtiden, om man cyklade västerut.
Så jag började den planlösa turen i nordlig riktning från villakvarteren på Rosenvång och sedan österut, in mot city, in mot Malmös Picadilly Cirkus, Triangeln alltså.
Rosenvång, förresten. Där hände det ju faktiskt att en något bedagad Volvo 145:a stannade utanför min grind häromdan. En kraftig man med en kraftigt målad dam vid sin sida glodde rakt in i mina ögon och mannen visade sig ha en kraftig röst.
–Är detta Rosengård? sa han. Han hade då precis passerat en stadsdelsskylt med ordet Rosenvång i vitt mot blå botten. Men den hade han väl missat.
–Rosengård ligger långt härifrån, sa jag och funderade över hur man skulle förklara vägen. Det skulle nog ta lika lång tid som att köra dit.
–Långt borta? sa mannen.
–Kör rakt fram och sen till vänster längre bort, sa jag.
–Kommer jag till Rosengård då?
–Förr eller senare, sa jag. Sen glodde han på mig medan han lade i ettan och drog iväg.
Så visst har det hänt nåt.
På cykelturen hände inte mycket. Det visade sig vara alldeles fel tid att ge sig ut i stan vid 17-tiden. Bilar i massor skulle fram på gatorna. Cyklister trängdes om utrymmet på cykelvägarna och slogs med bilisterna om utrymmet på de gemensamma gatorna. Jag tog mig fram i denna röra och höll på att krocka med både bilar och cyklar. Jag tog mig i alla fall till Hilton, vek av åt
höger, fortsatte mot Möllan, vände sedan hemåt och tog vägen genom Pildammsparken, där man alltid måste se upp för bilar som kör sakta med skylten ÖVNINGSKÖR där bak.
Men nä, det hände ingenting nu heller.

torsdag 13 oktober 2011

Hur man får stopp på telefonsäljarna.

Varje vecka får jag, och säkert också du, samtal via telefonen där någon hurtig yngling pratar oavbrutet enligt en mall som han fick på säljkursen.
Idag ringde en sådan igen. Han titulerade mig med en gång som "Larz" och han avslutade varje säljavsnitt med "eller hur, Larz".
Jag har definitivt blivit trött på dessa säljnasare och deras jargong. Och jag har arbetat ut ett sätt att bemöta dem, så att de redan efter fem minuter ger upp och stänger av telefonen.
Först låter jag dem hållas, medan de presenterar sitt erbjudande.
-Det vore väl fint att sänka dina utgifter för satellit-TV, Larz? Jag har ett paket som ger dig lägre kostnader och fler kanaler. Bra, eller hur Larz? Med silverpaketet får du 49 kanaler och du behöver inte betala mer än du redan gör, utan tvärtom mindre! Bra Larz, eller hur?
Här låter jag honom fortsätta genom att bara svara med ett kortfattat "jaha". Och han märker att nu måste han plocka fram de tunga argumenten. Han börjar med de argument som han tror ska vara omöjliga att tacka nej till.
-Tycker du om sport, Larz? Eller långfilmer? Du vill har mer sport och filmer och ändå betala mindre, eller hur, Larz? Det finns både sport och filmer i vårt Silverpaket med 49 kanaler!
Och här kan man börja med att sparka undan fötterna på honom.
-Vi tittar aldrig på sport och filmer har vi egna DVD som vi aldrig hinner se. Och vi tycker att film ska ses på bio.
-Men du får 49 kanaler billigare än de 30 du har idag, Larz, och dessutom ska jag skicka -gratis- en ny box! Du får den gratis, Larz! Bra, eller hur?
Nu räcker det. Här sätter man in en stöt.
-Kallar du mig Larz en gång till, så avbryter jag samtalet, säger jag. Jag har en bra box, vi har de kanaler vi gillar och det finns ingen anledning för oss att byta. Om vi någon gång känner för att byta upp oss till fler kanaler, så tar vi reda på vilka alternativ som finns då och väljer det som passar oss. Vi har inget intresse av att byta nu, bara för att du ringer. Trist, eller hur?
-Jamen, det blir ju billigare... Och ni får den nya boxen gratis...
-Är den lika bra som den vi har nu? Har den alla finesser?
-Nja... Jo, alla utom inspelningsmöjligheter... men hur ofta använder man den finessen. Och vill man ha den, så har vi en box för bara 449 kronor.
-Och vi har redan en box med inspelningsmöjlighet. Trist, eller hur?
-Jamen... Och här har argumenten tagit slut och den hurtige kisen inser att loppet är kört. Han trycker på off-knappen och försvinner i cyberspace.
Metoden fungerar på alla typer av telefonsäljare. Frågar man hur de kan få sina affärer att gå ihop när de så gott som skänker bort sina produkter, brukar de börja stamma och då vet man att de snart ger upp.
Och sen slipper man samtal från det företaget.
Till slut har man blivit av med de allra flesta. Bra, eller hur?

onsdag 12 oktober 2011

Hur dum får man bli?

Fotografen lånade min bil och sa nånting, när jag fick tillbaka den, om att det lyste en röd oljekanna på instrumentpanelen.
-Den slocknade igen, sa han, men du får nog hålla koll!
-Jaja, tänkte jag, det var nog bara en solreflex som fick den att synas.
Några dagar senare hade jag bråttom iväg till ett tidigt morgonmöte och jag drog på lite extra på Geijersgatan. Automatlådan gav ett piggt gensvar. Det var ont om trafik, så det var bara att rulla på. Då såg jag det: de lyste en röd oljekanna på instrumentpanelen.
Jag skulle köra 6 mil och sen hem igen. Kunde nog inte köra med en lysande oljekanna så långt.
Och varför lyste den? Hur släcker man den?
Statoilmacken på Bellevuevägen låg strategiskt till för ett besök.
Men det är ju ingen bensinmack, det är ett minivaruhus som säljer CD-skivor och chokladkakor.
Var det någon idé att stanna här? Måste jag ta en extra runda till märkesverkstaden ute vid Jägersro? Det skulle ta en timme, minst.
Medan jag tänkte detta, gick jag sakta mot dörren, öppnade den och gick in.
Fan också! Det stod en tjej, en ung söt tjej, bakom disken. Vad skulle jag här att göra?
Inga andra kunder fanns i lokalen. Hon såg på långt håll att jag hade problem.
-Behöver du hjälp? sa hon.
-Nja... jag vet inte. Jag hoppades att här fanns någon som begriper sig på bilar.
-Vad är det för fel? sa hon. Det kändes inte lönt att svara.
-Äh, det lyser en röd oljekanna... Man måste nog göra nånting...
-Vad är det för bil? undrade hon, som om det skulle ha någon betydelse.
-Det är en Chrysler, svarade jag. En Sebring.
-Hur gammal är den? frågade hon, och nu var jag beredd att åka hem igen. Kunde kanske få mötet uppskjutet.
-Den är fem år gammal, suckade jag.
-Då ska du ha den här oljan, sa hon och höll fram en plastflaska. Det är bara att hälla i. Behöver du hjälp?
-Nä... jo... Hur mycket ska man hälla i?
-Det får du kolla med oljestickan. Vet du var den finns?
-Jag brukar aldrig öppna motorhuven, sa jag.
-Jag fixar det, sa tjejen.
Ett par minuter senare var jag på väg, skamsen med rodnande kinder.
Och oljestickan var på plats igen och den rödlysande kannan var borta.
Hon hade säkert bytt tändstift också, om det hade behövts.

måndag 10 oktober 2011

På Babel.

Babel är ett musiktempel i Malmö.
En gång i tiden var det en slags kyrka. Jag tror det sitter ett kors kvar högt uppe på väggen som vetter mot Spångatan.
Numera spelas det inga psalmer här, men det både sjungs och spelas flera olika sorters musik.
Ikväll såg jag ett nytt band från Austin, Texas: Deadman.
Lägg namnet på minnet! Går du förbi en av de skivbutiker som finns kvar i landet, så gå in och köp en av deras två cd:s. Deadman är ett suveränt band.
Deras musik bygger på all den rootmusik som finns i Austin mer än någon annanstans i världen.
Deadman kör rakt fram i omkörningsfilen, växelspaken ligger för det mesta i rockläge, men flyttas emellanåt till country och texmex. Ikväll spelade de ett par fina mexikanska låtar.
Deadman är sex man starkt, fem av dem sjunger, tre spelar gitarr, en har en stor hammond att leka med, de övriga två har naturligtvis ett trumset och en bas.
Deadman är redan stora hemma i Austin och det är det ingen lätt sak att bli. I Austin finns nog 100 spelställen som banden i stan står i kö för att få spela på. Och hit kommer band från hela världen, som vill berätta när de kommer hem att de har spelat i Austin.
Deadman har blivit så stora att de har fått göra en liten turné i Norge och Sverige. När de kommer hem till USA börjar de förmodligen att fundera över hur de ska erövra hela hemlandet.
Häng med från början och skaffa deras första CD, inspelad på Saxons Pub i Austin.
Jag har varit där flera gånger, men aldrig när Deadman har spelat där.
Men jag har sett Deadman på Babel i Malmö.
Vi som var där, går dit igen om de kommer tillbaka.

söndag 9 oktober 2011

Sommaren är kort.

Ledin hade rätt, när han skrev den där låten.
Jag bar in stora solparasollen idag. Det är en sån där jätte som vevas upp och då brer den ut sig över halva altanen. Så solen, som man hela tiden väntar på, har inte en chans att tränga sig på. Den får vackert lysa på parasollen, inte på oss.
Det är konstigt, för det är ju sol man vill ha. Det var likadant nere på stranden i Torrevieja i förra veckan. Alla som skulle dit, släpade med sig solparasoller. Vi också.
–Det ska bli skönt att komma ner till solen, sa vi när vi åkte till Malmös internationella flygplats i Sturup. Och samma sak sa vi i flera veckor innan vi började packa.
Sen var vi där, på den spanska solkusten. Och hela tiden letade vi efter skugga.
Frukost på altanen på skuggsidan. Eftermiddagsfika i skugga på gårdssidan mot poolen. Strandbesök med medtagen parasoll som gav skugga på playan.
Solcremer med extra skyddsfaktor hörde också till utrustningen.
–Vilken vacker solnedgång, sa vi, när solen färgade himlen röd i långt borta i väster. Nu kunde vi titta fram ur skuggan. Vi hade klarat ännu en dag. Nu var det månen som tog över himlavalvet och den behövde vi inte skydda oss mot.
Och idag åkte solparasollen här i Malmö in i förrådet.
Den har inte behövt göra så mycket nytta den här sommaren.
Men det blir nog bättre nästa år.
Synd bara att det är så långt dit.

torsdag 6 oktober 2011

Tillbaka i verkligheten.

Satte mobilen på väckning kl 04.00 i morse.
Morgonflyget från Alicante till Sturup går vid åttatiden och vi befann oss i Torrevieja miltals från flygplatsen. Kände inte till vägen heller. Hade aldrig kört den förut mer än i motsatt riktning, när vi kom hit i förra veckan. Vid femtiden på morgonen var vi enda bilen på vägen i långa stunder, så det var bara att dra på. Raksträckor mellan rondeller i mil efter mil , men så kom det en plötslig böj eller en oväntad brant backe upp eller ner, när man minst anade det. Så det gick inte att slumra till och framför allt inte när man kom fram till flygplatsområdet. Jag missade en skylt och upptäckte försent att jag var inne i fel fil och tvingades hamna i flygplatsens tillfart för taxi och vanliga bilisters infart till P-platser och avsläpp av passagerare. I själva verket borde jag köra i filen som ledde in till hyrbilarna. Nu fick jag köra runt hela skiten en gång till för att hitta in till Hertz, som inte hade öppet så här tidigt. Men jag parkerade bilen och slängde nyckel och alla handlingar i en låda och sedan kunde vi börja leta efter incheckningen.
Flygplatsen i Alicante är nog byggd för en framtida verksamhet, där de som bestämmer har bestämt sig för att då, i framtiden, ska den här flygplatsen ha mer trafik än någon annan flygplats i Spanien och så har man byggt efter detta önskemål. Lokalerna är enorma, dåligt skyltade och ger anledning till långa promenader mellan parkering, incheck, säkerhetsspärr, café och boarding. Man måste ha kikare för att se åt vilket håll man ska gå. Man tar rulltrappa neråt när man egentligen ska uppåt, för skyltarna är antingen missvisande eller obefintliga. Överallt står folk i klungor och diskuterar åt vilket håll de ska gå. Man tror att man har gott om tid när man kommer till flygplatsen två timmar innan planet ska gå, men det säger inte ens vips innan man måste jäkta till rätt boarding och sno åt sig en plats i kön.
Sen gick RyanAir-planet mot Malmö och ju närmare vi kom, desto mer guppade planet i blåsten. Landningen utfördes med stor skicklighet av piloten, som fick kämpa mot vindar från alla håll och de sista metrarna innan marken kunde man betala avgift för om de fanns i en karusell på Tivoli. Allra sist lät det som en smäll i fronten. Det måste vara främre landningshjulet som fick stryk och jag trodde att det var på väg att brytas i småbitar.
Men flyvärdinnorna, en blond och en mörk, som satt i fronten med blickarna mot oss pax (det är vad de kallar oss) och bara skrattade och verkade ha hur kul som helst.
Och hemma hade hösten gjort entré.

måndag 3 oktober 2011

Nyckelknippan.

Radhusen på gatan här i Torrevieja har alla en liten gräsmatta framför ytterdörren där man kan till exempel äta frukost eller lösa korsord till midnatt om man vill. Utrymmet är skyddad av en vit mur som har en järngrind med lås.
Man kommer alltså inte in till huset utan en portnyckel.
Har man den kan man gå in på gräsmattan och fram till husets entrédörr. Den måste man låsa upp med en nyckel. Nyckel nummer två alltså.
När man har öppnat dörren, möts man av en stabil järngrind. Den måste man låsa upp med ytterligare en nyckel. Nummer tre alltså.
Bakom järngrinden finns en dörr till. Den har inget handtag på utsidan. Det fanns väl ett handtag en gång i tiden, men så behövde järngrinden utrymme. På andra sidan dörren finns ett handtag och dörren måste alltså öppnas från insidan. Så kommer man hemifrån Sverige och ska in i huset, måste man gå runt halva kvarteret och in till poolgården via en låst port. Nyckel nummer... nä, jag orkar inte hålla reda på dem längre.
Men inne på poolgården går man fram till sin bakdörr, som måste låsas upp. Då möts man av en ny järngrind och bakom den finns dörren in till huset. Då är det bara att ta sig in till gatuingången och öppna dörren som saknar dörrhandtag på andra sidan. Nu kan man börja använda huset, bara man kommer ihåg att ta med sig nyckelknippan - och det gör man, för annars kan man inte låsa efter sig när man ska ut på stan.
Behövs det så många lås?
Tydligen. Alla hus i området har det.

Hett.

Man tar frukost på altanen i det här radhusområdet.
Då sitter man utåt gatan, där det knappast förekommer någon trafik. På morgonen är det skuggigt här, så man slipper den värsta hettan och man får inte solen i ögonen när man brer smör på det dagsfärska brödet.
Alla som promenerar förbi pratar svenska eller norska.
Efter frukost kan man gå ut på poolsidan av huset. Där är det soligt och hett.
Men poolen är öde för det mesta. Radhusägarna har rest hem till Sverige eller Norge. Det är tyst och lugnt. Och hett.
För så snart man sätter sig i solen, upptäcker man hettan. Förr eller senare måste man ta sig ett dopp. Igår i havet 10 km härifrån, idag i poolen direkt utanför altandörren.
Jag hörde att hösten har börjat därhemma.
Men det är ju inte förrän på torsdag vi åker hem.

söndag 2 oktober 2011

Årets första dopp.

Idag körde vi 10 km söderut från Torrevieja för att komma till den, enligt många, bästa stranden i närheten. Campoamor heter den.

Det visade sig att stranden nästan höll Tylösands-klass. Kortare, lika bred playa och nästan lika fin gyllenfärgad sand. Dyner saknas, men vattnet höll 25 grader och man kan parkera bilen nästan vid strandkanten.

Idag blåste det nästan styv kuling och Blondinen överraskades av en meterhög våg som tog hennes brillor med sig i djupet. Vi letade en stund mellan vågorna, men hur ska man hitta ett par glasögon i ett skummande, brusande hav? Flyter de? Går de till botten? Var ska man leta?

Tur att hon hade ett reservpar med sig. Då var det värre för väninnan, som strax efteråt bet av en tand. Inga reservtänder i bagaget. Själv blev jag bara våt i största allmänhet. Men det var i alla fall årets första dopp för min del.

För övrigt är det tyst och lugnt idag här på den lilla radhusgatan. Det beror till stor del på att Karin från Göteborg, som bor i grannhuset, reste hem före lunch. Men också på att allting är söndagsstängt. Gator och torg är tomma.

Ikväll blir det förmodligen en italiensk kvarterskrog med bra mat, enligt lokalbefolkningen. Och Italien ligger ju inte så långt från Spanien.

lördag 1 oktober 2011

Oj, är det redan oktober?

Hej! Det var ett tag sedan.
HBK var bara några matcher från att klara kontraktet.
Nu är det försent.
Men det blir nog bara en säsong i division 2 eller vad de kallar serien som ju faktiskt är division 2. Ska inte trötta er med fotboll.
Jag sitter nere i Torrevieja under en stor gul sol på en blå himmel. De flesta turisterna har åkt hem, här finns bara ett antal engelsmän och skandinaver. De delar inte upp sina besökare i länder om det är så små länder som Sverige. Så de skriver om engelsmän och skandinaver i tidningen som kommer ut här med engelsk text. De är glada för att turisterna har ökat i antal jämfört med förra året. Engelsmännen mest, skandinaver närmast efter holländare och belgare.
Var på en texmexkrog igår sent på kvällen. En sizzling fajitas var lika god som i Austin. Men här kommer det underhållare som balanserar stolar på framskjuten haka och sångare med gitarr och Willie Nelson-hatt. Sånt slipper man i Austin.
Wayne Fontana spelar här ikväll på en krog, det är det enda musiknöjet så när som på lite jazz nånstans. Men varför känner man till Wayne Fontana?
Vilka låtar ska man förknippa med honom?
Vi hörs...

tisdag 13 september 2011

Trist.

Halmstads BK fick bara en poäng igår mot Gefle.
Därmed är chansen att det spelas allsvenskt på Örjans vall nästa år mindre än mikroskopisk.
Det verkar alltså kört nu.
Och det är ju trist.
Lika trist som höstvädret, som började redan i juni och sedan har legat som en grå filt över Skåne.
Nu är det resterna från ett tropiskt oväder som står på lut.
De, resterna alltså, tänker tydligen anlända i morgon och därmed avlösa dagens stormbyar.
Trist, speciellt som man har gått och inbillat sig att september kan bli en riktigt fin sommarmånad.
Indiansommar brukar det visst kallas, när sol och värme bestämmer sig för att förgylla den första höstmånaden.
Men det sprack det också.
Trist.
Det verkar bli en redigt trist läsning här idag.
Och det har ju inte varit så mycket nytt att läsa här på bloggen den senaste tiden.
Ska försöka ändra på det och återkommer därför i morgon med något som är raka motsatsen mot det trista!

tisdag 6 september 2011

Varför inte säga som det är?

Varför säger ingen att Radio Malmöhus´morgonprogram med det pretentiösa namnet Skånemästaren är ovanligt töntigt och nästan nervpåfrestande att lyssna på?

Varför säger ingen att all sport borde ha en egen kanal, så att man slapp dessa ideliga hysteriska referat och alla dessa kvasianalyser, när man egentligen vill ha musik och nyheter när man sätter på radion?

Varför säger ingen att Malmö är för litet för alla gigantiska stormarknader och varhus som växer fram eller byggs om överallt i stans utkanter och heter Entré, Emporia, Mobilia, Jägersro Center och Burlövs Center och som ska konkurrera med cityvaruhus som Caroli City, Triangeln, Hansacompagniet och det allt mera utslitna Kronprinsens köpcenter?

måndag 5 september 2011

Det händer ingenting.

Ooops! Det var ett tag sedan. Har inte varit flitig på bloggen, precis.
Men det händer ju ingenting.
Det regnar hela tiden. Eller i alla fall blåser. När solen nån enstaka dag har lyckats sno åt sig det mesta av himlavalvet, då har det blåst halv storm. Kul sommar.
Har varit på bio. Woody Allens nya är kanon. Rekommenderas!
Har städat i garaget. Rekommenderas inte alls.
Har tömt plastpoolen på vatten.
Har missat Hemglass-bilen i tre veckor. Varfan är dom?
Har klippt gräset med en elklippare som inte går att stänga av. Ska jag flytta undan några prylar som är i vägen, står klipparen och går på tomgång. Så ska det inte vara. Motorn ska slå av så snart man släpper handtaget. Laga? Nä, jag har inte den typ av skruvmejsel som behövs om man vill komma innanför skyddsplåtarna. Den får gå på tomgång.
Har blivit biten av en fästing. Det är ingen fest.
Har dammsugit Blondinens bil. Såg att det var lite smuts runt cigarettändaren och tryckte dit dammsugarslangen. VVVrrrrrffft så försvann hela tändaren in i slangen och rakt in i påsen. Efter sju minuter hade jag spårat den och fått ut den. Blev lite impad av mig själv faktiskt.
Har bytt e-postleverantör. Firman jag hade förut har fått danska ägare och lämnat kontoret i Sverige. Ringer man dit, så kommer det in en dansk röst som säger något grötigt. Jag kan bara uppfatta "dessvärre". Så jag bestämde mig för att ta kontakt med en e-postfirma på så långt avstånd som möjligt från Danmark och hittade en i Nordingrå. Med denna firma talade jag i två timmar medan jag och den snälla killen vid Nordpolen sakta men säkert lyckades pricka in alla detaljer så att jag nu både kan sända och ta emot e-post.
Så nu väller det in alla vinster jag får varje dag. Jag har vunnit resor, mobiltelefoner, rabattcheckar, pengar och massor av annat. Men jag har inte plockat ut en enda vinst, för jag är övertygad om att alla dessa meddelanden kommer från gangsterfirmor som är omöjliga att spåra och som bara är intresserade av att komma över mina besparingar.
Är det någon som här som har tagit ut en vinst på e-posten? Berätta!

onsdag 24 augusti 2011

Uggla i väggen.

Det var kolmörkt. Det var mitt i natten.
Varför jag befann mig i ett mörkt rum som inte var ett sovrum, det begrep jag inte.
Jag antog bara att jag måste förflytta mig. Här kunde jag inte stå.
Jag knökade upp en dörr utan att veta var jag skulle hamna. Gatlyktan utanför orkade inte lysa genom gardinen. Det var mörkt. Jag sträckte fram händerna och gick sakta framåt mot ännu en dörr. Nu kom jag till ett rum där fullmånen svagt lyste upp väggar och tak. Jag hade fyra dörrar att välja mellan. Men jag visste inte vad jag letade efter.
-Aha, tänkte jag, när jag fick tag i ett handtag som skulle öppna nästa dörr. Jag är på väg mot badrummet! Så måste det vara.
Då hördes ett ljud från en annan dörr. Det lät konstigt. Dovt. Frågande.
-Va? tänkte jag. Är det en fågel som har fastnat inne i väggen?
Det lät som en uggla. Hur hade den kommit in i väggen?
Jag bankade med knytnäven där jag trodde att ugglan satt klämd. Dunkandet fick ugglan att gå upp i falsett.
–Vad är det? sa ugglan bakom nästa dörr. Dörren öppnades!
–Går du i sömnen? sa min fru. Hon var uppe på ett toalettbesök, förstod jag när jag vaknade.

tisdag 23 augusti 2011

Två Marior kan bli nåt.

Malmöfestivalen är alltid en frisk musikalisk flykt från vardagen.
En vanlig tisdagskväll kan man fylla med musik av den sort man gillar mest.
Storbandsjazz? Visst, ett helt tält fullt. Mitt i stan. Ett stort band från Lund får nästan tältpinnarna att lossna när jag tittar in på en snabbflukt.
Gammal hederlig swing? Jodå, ett helt tält.
Blues? Helt klart, ett helt tält. 60-talspop? Självklart. Dansband? Jag säger bara Lasse Stefanz, livs levande. Och vi snackar fortfarande en och samma kväll!
Stannar till längst på Hedmanska gården och får höra och se Brösarps mest skivsäljande artist. Maria Anderberg, en sångerska från den skånska vischan, som låter som hon kommer från någon liten håla på den amerikanska prärien. Och hon har en Maria med sig, Davidsson heter hon, känd mest från Malmöbandet Sweet Mary Music. Tillsammans ger de oss i publiken ett knippe väldoftande låtar och tillsammans får de oss att tänka på hur det kan låta när två amerikanska tjejer sjunger snygga countrylåtar med inlevelse och trovärdighet.
De här två Mariorna vill vi höra mer av! Ge dem en halvtimme som förband när det finns något stort namn på Malmöbesök, så kan de själva toppa affischerna nästa gång!
Efter Anderberg och Davidsson kom Richard Lindgren in på scenen och totalt sett var det nog Hedmanska som vann den här vanliga tisdagen.

måndag 22 augusti 2011

Det lät som Buckaroos.

Buckaroos från Malmö är ett av landets bästa retroband.
Buckaroos spelar låtar som aldrig har varit hits, men som låter som gamla hits när Buckaroos spelar dem. Bandet har skiftat medlemmar då och då, men längst fram har alltid Jalle O stått vid sångmikrofonen. Bakom sig har han alltid haft levande legender, som trummisen Håkan Nyberg, eller blivande legender, som hårdrockande Pontus Snibb, snart världsberömd.
Ikväll hörde jag bandet på Malmöfestivalen. Jag vet inte säkert, för det gick inte att se bandet från den kortsida av tältet där jag hamnade. Framför mig var det tjockt av folk, som hade kommit i god tid och lyckats ta sig framåt mot scengaveln. Det är ett lååångt tält. När det blir fullt, bör man ha kikare med sig, om man vill både se och höra scenattraktionen.
Men det hördes att det var Buckaroos som fanns där någonstans, långt långt borta. För det svängde och gungade och hela bandet visade att det är ett band som skulle bli världskänt om det hade spelat t ex på den årliga musikmässan i Austin, Texas. Så bra är Buckaroos från Malmö, eller Limhamn kan vi säga.
Synd att man inte fick se dem.

söndag 21 augusti 2011

Smygreklam?

Jag var uppe i Tylösand i helgen. Vi var ett stort gäng som firade en vacker dam på hennes 50-årsdag och det blev naturligtvis massor av mingel och massor av snack.
Och där satt man plötsligt och pratade t.o.m. med första klassens Malmöprofiler, som hade tagit sig upp över Hallandsåsen.
Det var då jag fick veta att kändisnissen nr 1 i Malmö, Lars Hector, kommer att befinna sig på Malmöfestivalen för att signera sin nyutkomna bok om gamla ädla Trocadero, klubben där alla hippa Malmöbor samlades en gång i tiden för att synas i rätt sällsksap.
"Det ljuva livet på Trocadero" heter boken som du kan köpa med en handskriven hälsning från författaren, om du hittar honom vid ett marknadsstånd mellan Palladium och Hamrelius bokhandel. Dessutom får du boken inklusive en DVD för festivalpriset 300 pix, hela 95 kronor billigare än normalt.
Detta ville Hector att jag skulle nämna i min blogg.
Men mig kan man naturligtvis inte köpa. Här får man ingen smygreklam!
Därför nämner jag inte att det är på tisdag 23 aug. kl 13–15 som man kan träffa författaren och få boken signerad. Den reklam som behövs får han ta hand om själv!

tisdag 16 augusti 2011

Hitchcock eller Tati?

Skulle träffa en bekant på Svågertorpstationen, som nu används igen, i alla fall som en hållplats för dem som kommer med Pågatåg från Ystad. Vilket var precis vad min bekant ämnade göra. Han skulle bli hämtad av en kollega i bil.
Att jag tog mig till Svågertorp i ottan, berodde på att min bekant skulle leverera ett paraply, som jag hade glömt vid ett besök i Ystad några dagar tidigare.
Så jag anlände kl. 09:06 till stationsområdet. Tåget skulle komma kl. 09:09.
Och det var nu jag kände mig som i en Hitchcock-film. Stationen var helt öde, hela området var ödsligt. Den enda människan jag såg var en busschaufför. Kl. 09:07 rullade han iväg med sin buss helt enligt tidtabell. Underligt, tänkte jag. Varför går bussen två minuter innan det kommer ett tåg? En typisk Hitchcock-detalj.
Ödsligheten trängde sig på. Den lilla butiken var stängd bakom låsta dimmiga glasväggar. Alla dörrar i stationsbyggnaden var låsta. Allt var tomt. Stationen verkade död. Den enda bilen på parkeringsplatsen var min. En lätt sommarvind fick några dammkorn att lätta från betonggolvet inne i den inglasade promenaden till perrongerna 1 - 4. Långt under mina fötter fräste fyrhjuliga fordon förbi i full fart på motorvägen mellan Malmö och Köpenhamn. Mellan körfälten låg järnvägsrälsen rak och elegant i solljuset, men öde, alldeles ödsligt, inte ett tåg i sikte varken väster- eller österut. Jag var ensam, infångad i en glasgång, där mina flyktvägar var rulltrapporna ner till Perrong 1–2 eller 3–4 eller att springa i glasgången söderut, över den norrgående motorvägen... men varthän? Var hamnar man på den sidan? Att ta mig samma väg tillbaka som jag kom, skulle vara omöjligt. Där stod plötsligt en stor svart skugga, en skugga av en man i motljus mitt i gången. Skuggan blockerade gången för mig. Jag tvekade... skulle jag ta mig ner till perrongerna? Och i så fall, vilken skulle jag välja? Just som jag tänkte detta, upptäckte jag ett blåskimrande tåg som sakta och ljudlöst rullade in mot stationen vid perrong 2. Är jag räddad? tänkte jag. Tåget stannade och en enda man klev ur. Det var honom jag väntade på. Han promenerade lugnt mot rulltrappan, fick syn på mig och viftade glatt med mitt paraply.
–Här var det ödsligt, sa han, när han kom upp.
–Ja, sa jag, det känns som Hitchcock.
–Eller Tati, svarade paraplyleverantören och vinkade på den svarta skuggan, som längre bort i entrén väntade på sin passagerare.

måndag 15 augusti 2011

Regnar det?

Förmodligen. Det gör ju inget annat.
I alla fall här nere i den tropiska delen av landet, från strax norr om Malmö ner till sydkusten.
Där har vi haft en gräns för regnfronterna.
Talar man med folk i Helsingborg, så har de solsken och badväder. Här öser det ner.
Och detta har pågått sedan mitten av juli.
Så man har nu till och med glömt att det egentligen är sommar just nu. Augusti brukar vara en varm, ibland het, månad med långsittning på kvällsaltanen.
Nu fryser man från morgon till kväll, om man inte har kofta av ylle på sig.
Gräsmattan har förvandlats till en mosse.
Gräsklipparen sjunker ner i det mjuka underlaget och gör ingen som helst nytta.
Fukten tränger sig in i källaren.
Ja, ja, ja... jag ska inte tjata om vädret, för man kan ändå inte göra något åt det.
Och så här kan det väl inte hålla på så länge till?
Väl?

fredag 12 augusti 2011

Kan Bond så kan HBK.

Efter matchen mot Norrköping har en och annan expert börjat tveka över sina tidigare uttalanden om att HBK åker ur Allsvenskan. Och i dagens KvP drar Texas fram James Bond som ett exempel på att det finns dom som alltid överlever och dit räknar han alltså HBK.
Själv hänvisar jag till gamla Rekord-Magasinet, som alltid hade noveller om lag eller spelare som ingen trodde på. Men som vann allt som gick att vinna i sista stycket längst ner på sidan.
Jag tror alltså att HBK klarar sig kvar och att det avgörs i den sista kvarten i den sista matchen.
Detta har jag hävdat mer än en gång och jag ser ingen orsak att ändra mig på den punkten. Än så länge.


onsdag 10 augusti 2011

Alla talar om vädret. Men bara jag har gjort något åt det.

Idag är det onsdag och det var då vi fick styv kuling i Malmö.
Det var liksom bara det som saknades denna kulna sommar. Undrar varför det inte blev storm, förresten?
Det har i alla fall inte varit en speciellt lyckad sommar här nere i Södern.
Pratar man med vänner och bekanta längre upp i landet, så är det ingen som klagar.
Det har varit fina soldagar hela tiden, säger de. Det är alltså bara Skåne som har haft höst hela tiden.
Och inget kan man göra åt saken.
Jag hade en gång i tiden förmånen att få lära mig allt om vädret. Jag hamnade på Väderskolan i Kalmar när jag gjorde lumpen och efter två månader kunde jag ta hand om alla sysslor på en väderstation som tillhörde Flygvapnet. Det var på gamla fina F14 i Halmstad.
Varje dag gjorde jag obsar: kollade sikt, molntyper, molnhöjder, temperatur, vindriktning, vindhastighet, daggpunktstemperatur och så vidare... Jag mätte regn- eller snömängder och visste vad alla olika moln hette på meteorologspråk: Cirrus, Altocumulus, Nimbustratus och en hel rad andra med speciella kännetecken och höjdlägen.
Det var faktiskt ett kul sätt att göra lumpen på. Man slapp allt skitgöra och kunde aldrig vara med på fåniga övningar, för man gick efter ett passchema där man antingen skötte sysslorna på väderstationen eller var ledig.
En måndagskväll när jag var hemma efter ett dagpass, råkade jag se TV-meteorologen i Aktuellt stå med sin pekpinne riktad mot Halmstad. Och så sa han:
–Och varmast i landet idag var Hallmstad med 28 grader.
Jösses, tänkte jag. Det var ju min siffra han läste upp! Jag hade kollat temperaturen hela dagen och skickat in aktuella siffror varje timme. Och så slog det mig att det där måste ju vara smaskens för turistnäringen... Och nästa dag kollade jag varje timme alla inkommande väderobsar från hela landet, och så höjde jag timmen därpå min egen siffra så att Halmstad passerade alla andra... och på kvällen stod TV-meteorologen där med sin pekpinne och berättade för hela svenska folket var det hade varit varmast... och sedan fortsatte jag på samma sätt hela veckan. Varje dag i en hel vecka rapporterade TV att Halmstad hade varit varmast i landet!
På fredagskvällen var jag nöjd och mitt passchema gav mig ledigt över helgen, så jag kunde inte fortsätta min turistkampanj för Halmstad.

söndag 7 augusti 2011

Från mac till pc. Inget att rekommendera.

Jag behövde alltså en dator till, en bärbar.
Hittade en till fyndpris. En pc.
Jag har aldrig kört annat än med mac. Men numera ska det ju vara lika enkelt med en pc som med en mac, det säger alla.
Jag säger bara: HAHAHA...
Nu har jag haft pc:n i snart en månad. Och att skriva de här raderna till bloggen, det är ungefär vad jag fixar utan att bli vansinnig.
En så enkel sak som att 1. skriva ett dokument, 2. spara det, 3. öppna en ny mapp och 4. lägga dokumentet däri, det är omöjligt.
Slumpen avgör om jag lyckas med mer än ett steg av dessa fyra.
Tangenterna sitter olika på mac och pc och de har olika funktion, så allt man har i ryggmärgen gör att det mesta blir fel.
Nu har jag i alla fall skrivit det här och fått ut det på bloggen.
Ett steg i rätt riktning!

torsdag 4 augusti 2011

En onödig dag.

Ja, den här dagen glömmer vi.
Att sitta på akuten i timmar och vänta är inget kul.
Och jag undrar om den gamla damen som skulle leta upp sin lika gamla gubbe, som hade fått åka ambulans till sjukhuset efter att ha ramlat och slagit upp ett blödande hål i skallen, jag undrar om hon nånsin hittade honom...
Jag berättade för henne om när jag fick åka ambulans till sjukhuset med blödande skalle efter att ha fått nerramlande järnklumpar i huvudet vid varuhuset Entrés invigning. Jag tjatade hela vägen på ambulanspersonalen att de skulle slå på sirenerna, men detta var inte den sortens utryckning, sa de.
Vi pratade om detta medan vi väntade på att få komma fram till luckan där vi skulle få information om var vi skulle ta vägen på akuten. Bara en lucka var öppen och det var fullt med folk i entréhallen.
Till slut smet vi före dem som hade nummerlappar och fick den information vi behövde.
Jag tycker det var strongt av den gamla damen i 80-årsåldern att tränga sig före och jag hoppas hon hittade sin gubbe med blodig skalle.

tisdag 2 augusti 2011

Slow starter.

Man ska inte jäkta.
Så jag tar det lite lugnt än så länge.
Men har jag något att rapportera om, så gör jag det.
Imorgon är det t ex jazz i trädgården på Soldattorpet i Limhamn.
Samtidigt som MFF spelar mot ett lag från Skottland.
Vilket ska man välja?
Kolls bloggen imorgon kväll!

måndag 1 augusti 2011

Rekord-Magasinet!

HBK förlorade mot Gais ikväll.
Straff avgjorde i slutminuterna.
Alla fotbollsintresserade har nu definitivt räknat bort HBK från Allsvenskans nästa säsong.
Men jag säger bara: Rekord-Magasinet!
Det var en blaska vi läste en gång i tiden och där fanns alltid noveller om utskrattade och hånade idrottsmän som hade hopplösa lägen, som var helt chanslösa och som bara möttes av hånskratt.
Men som ställde upp ändå och gjorde det som var omöjligt. De segrade mot alla odds och gav alla skeptiker ett slag på käften.
HBK har samma läge idag.
Men i sista matchens andra halvlek, när det är fem minuter kvar, kommer det avgörande målet som räddar kvar laget i Allsvenskan.
Vänta och se!
Och kom ihåg var du läste dessa rader!

söndag 31 juli 2011

Imorgon är det augusti.

Det är också en måndag. En måndag som jag tror många börjar jobba på efter semestern.
Och det är kanske dags att börja blogga igen?
Jag skriver det här på en pc. Det är inte så lätt för en som har använt mer än en mac under årens lopp. Jag minns inte när jag började använda dator, men det var väl på 1970-talet nån gång? Och det var mac som gällde, sa dom som visste. Så detta med pc är som att komma till ett helt annat land: man känner igen en del, men det finns mycket som verkar obegripligt.
Men jag övar lite varje dag. Och i värsta fall, så står det en mac i rummet bredvid.
Vad har hänt i sommar?
Har varit i Halland vid olika tillfällen. Men inte badat.
Däremot såg jag Chip Taylor i kanonform på ett litet ställe som heter Majas vid havet i Apelviken. Han ville inte sluta. Bakom honom fanns ett kanonband från Texas.
Det var nog sommarens höjdpunkt.
Men det får jag återkomma till.
Det här är bara en liten pc-test.

torsdag 21 juli 2011

Semester.

Som ni trogna läsare har märkt, är jag ledig från alla vanliga uppdrag.
Jag återkommer dock inom kort till bloggen.
Så håll ut, det gör jag!
Och ha en trevlig sommar, det har jag!
/>L

fredag 8 juli 2011

Badstränder.

Jag har själv inte börjat badsäsongen.
Dels för att vattnet är alldeles för kallt. Och dels för att det är så långt till de bästa stränderna.
Däremot har jag mycket stor erfarenhet av badstränder. Så här kommer det några tips att ha i bakhuvudet inför återstoden av sommaren.

Betygsskala: 1 - 5. 1 = värdelös, 5 = fantastisk!

PITE HAVSBAD. Stranden är ett skämt. Begriper inte varför massmedia ständigt tjatar om denna norrländska vattenpöl. Snacka om långgrunt! Man kan nästan gå till Finland! Dessutom ligger den oändligt långt från resten av världen. När jag körde dit från Malmö tog det tre dagar att komma dit. Betyg: 1.

ÖSTRA STRANDEN, Halmstad. Hade sin storhetstid på 1950-talet, innan bilismen berörde kreti och pleti. Man cyklade till Östra. Var man smålänning hade man kolonistuga en bit från stranden, som på den tiden var helt OK. Dock onödigt långgrunt. Båstad tvärs över bukten verkar nästan ligga på promenadavstånd. Idag är playan mindre än förr, ity att hamnen i Halmstad kräver mer och mer utrymme. Och Östra stranden har inget sug. Den duger dock till smålänningarna, som fortfarande har sina kolonistugor. Plus: gott om minigolfbanor! Betyg: 2.

FALSTERBO. Snygg sand, men det är inget vidare vatten och inga spektakulära sanddyner. Nästan sötvatten. Och stranden ligger på näsets östra sida, så på eftermiddagarna har man solen i nacken. Klart överreklamerat. Betyg: 2.

RINGENÄS, Halmstad. Förlorade all sin karaktär när bilarna förbjöds på stranden. Här körde man förr ända ner till vattnet, letade upp en lucka där man kunde parkera och sen låg man och solade bredvid bilen. På kvällarna körde man hit i badbyxor och tog ett kvällsdopp. På vägen hem till stan satte man på värmen för fullt i bilen. Idag är Ringenäs bara en tråkig förlängning av Frösakull, men utan dyner. Betyg: 2.

FRÖSAKULL, Halmstad. Har bara en nackdel. Stranden är svår att nå, för man måste parkera på en gata i kvarteren med flotta sommarvillor och sen promenera en bra bit. Och då har man enorma sanddyner att kliva i. Playan är bred, vattnet blir snabbt djupt, det har den rätta sältan, vågorna kan vara höga och här är det aldrig trångt på stranden. Men här finns inga glasskiosker och inget annat heller. Betyg: 4.

GALVESTON, Texas. Bättre än Florida. Bred playa med plats för bilar, hotell, restauranger och affärsgator. Och salt saltvatten som snabbt blir djupt. Och varmt! Känns som om vattnet kommer färdigblandat från en kran nånstans. Fiskarna hoppar upp i luften för att svalka sig. Enda badplatsen där jag inte behöver kolla vattentempen innan jag går i och doppar mig. Betyg: 5.

TYLÖSAND, Halmstad. Sveriges bästa beach. Trångt nedanför Gessles hotell, mer småbarn och deras föräldrar bort mot Frösakullhållet. Service, nöjesliv på kvällarna, folk från hela Sverige, salt vatten, bra vattendjup nära stranden och ofta härliga vågor. Det enda man inte kan vara säker på är vädret. Men det gäller hela Sverige. Och är det grått ibland, så ligger hela Halmstad och väntar med butiker, krogar, pubar, musik och allt som behövs. Betyg: 5.

Övriga svenska stränder får betyg 1 – 3.

lördag 2 juli 2011

Falsterbo t/r.

Är sällan i Falsterbo.
Nu fanns det anledning att åka dit för att se en sommarrevy med Juth, Melander och Neumann på ett ställe i en tallskog. Det visade sig vara en byggnad värdig att vara med i Tati´s Playtime, om det skulle göras en nyinspelning. I så fall utan Tati, av naturliga skäl. Men en sådan blir det nog inte och nu ligger den här byggnaden som ett arbetsprov över vad en arkitekt kan hitta på om han/hon får fria händer.
Byggnaden omfattar en stor restaurang med en glasvägg ut mot tallskogen, en liten teatersalong och säkert något fint vid den enorma trappans slut, men dit upp fick man nog inte gå. Ingen gjorde det i alla fall.
Teatersalongen är nog inte en teatersalong, utan ett sådant där flexibelt utrymme som man kan använda till lite av varje. Konferenser, dansbana och vad som helst.
Stolarna passade inte in i den exklusiva miljön. De var tillverkade i plåt och gick inte att sitta på, men man tvingades sätta sig på dem, för det fanns inget annat.
Och när showen, eller revyn, började, så glömde man nästan stolen man satt på.
För här var det tätt mellan poängerna. Högt tempo, korta sketcher, snygg sång, en pianist (Peter Berglund) som spelar som en hel orkester och flera oväntade klädbyten fick klockan att rusa.
Neumanns TV-kanalbyten är stor komik och det finns mycket annat att skratta åt.
Så det finns anledning att ta sig ner till lustiga huset i Falsterbo.

onsdag 29 juni 2011

Något att bita i.

Tar en paus med mina bantningsrapporter.
Ligger just nu i något slags viloläge. Går varken upp eller ner.
Behöver kanske förstärka min metod på något sätt, för att bli av med de där sista två kilona som jag hade tänkt mig. Det kan bli tufft. Återkommer.
En som har det tufft just nu måste vara HBK:s tränare, behöver inte nämna honom med namn.
Men tänk själv: han lanserades som nära nog en ny guldtränare i HBK i vintras, han lanserade själv en spansk spelidé och lyckades få hit fem spanska spelare som alla var inriktade på att spela som man gör i Barcelona eller i Real Madrid och han fick hela svenska mediasvängen att ägna utrymme åt HBK:s nysatsning.
Sedan började allvaret. HBK fick spelare utvisade i var och varannan match, spelarna från Spanien förstod inget annat språk än spanska och motståndarlagen behövde inte ens anstränga sig för att passera HBK:s backlinje och få bollen över mållinjen.
Vårsäsongen blev ett enda fiasko. HBK hade ingen målgörare, ingen stark profil som kunde styra spelet, inget försvar och inget anfallsvapen.
Man sackade rejält, hamnade på bottenplatsen, den absoluta bottenplatsen och har idag en himla massa poäng att ta in för att komma över strecken igen.
Hur ska det gå? Fem spelare borta kan inte ersättas, för det finns inga pengar heller.
HBK:s ledning har fått något att bita i.
Hur ska detta sluta?

söndag 26 juni 2011

Bantning, 6.

Trodde så klart att midsommar skulle bli en pärs.
Hur skulle vågen se ut efter en midsommarfest med vinn och sprit och alla sorters sill, potatis och glassdessert och annat godis.
Det var första gången sedan jag började med min metod som hela schemat sprack.
Man kan ju inte sitta på en midsommarfest och tacka nej till allt det goda.
Så jag proppade i mig.
Midsommardagen undvek jag vågen.
Och jag gick tillbaka till metoden. Jag till och med nästan undvek att äta.
Och idag klev jag upp på den digitala, blundade medan den jobbade fram viktsiffran, höll tummarna och slängde sedan ett snabb ögonkast åt den magiska rutan där siffrorna hade stannat...
Wow! Jag låg på exakt samma vikt som före midsommar!
Jag hade inte gått upp ett enda hekto!
Visserligen hade jag inte gått ner heller, men det får bli nästa steg.
Så än så länge funkar det.
Nu ska jag pressa ner i första hand ett kilo till. Och då börjar jag närma mig min nya tänkta matchvikt. Fortsättning följer!

fredag 24 juni 2011

Bantning, 5.

Enligt den digitala vågen hade jag igår blivit av med 3,1 kg sedan starten!
Wow, liksom! Metoden fungerar.
Kan man ta patent på en bantningsmetod?

Jag har fått kommentarer "live", d v s när jag har träffat folk på stan.
–Det syns inte på dig! säger några.
–Jag som inte äter glass varje dag och bara dricker vin på kalas, jag kan ju inte följa din metod! sa någon.

Nä, men alla äter väl något i för stora mängder? Pizza-freaks kan ju sluta med att hämta hem pizzor var och varannan dag, bara för att ta ett exempel. Öldrickare, samma sak! Det är bara att tänka efter vad det är man stoppar i sig för mycket av. Sedan lägger man av med det och vågen börjar gå baklänges!

Igår gjorde jag ett experiment. Jag smaskade i mig en portion chokladglass till Rapport på teve. Väldigt gott, faktiskt. Kunde inte låta bli att ta lite till.
Idag tidigt på morgonen klev jag på vågen. De digitala siffrorna svepte fram i den lilla displayen och stannade till slut på en vikt som hade vänt uppåt!
Istället för –3,1 kg hade jag nu bara blivit av med 2,6 kg sedan starten.

Det får alltså bli slut med experiment och undantag. Men hur ska jag klara midsommarfestligheterna hos en granne? Tänk om det bjuds på glass och vin! Vad ska jag göra? Fortsättning följer!

onsdag 22 juni 2011

Bantning, 4.

Det rör på sig och det går i rätt riktning: nedåt!
Den digitala badrumsvågen visar nu 2,6 kg mindre än när jag påbörjade min enkla och lättbegripliga bantningsmetod.
Jag väntar nu bara på att någon kvällstidning hör av sig för ett reportage.
Löpsedlarna har de förmodligen redan filat på:

Ny bantningsmetod:
HAN BLEV AV MED NÄSTAN
3 KILO PÅ TVÅ VECKOR!

Men det är en sak jag har börjat fundera över. Jag luskade ju fram min metod för att bli av med kulan framtill. Och nu undrar jag: kan jag vara säker på att viktminskningen placerar sig just där framme?
Kan det inte lika gärna försvinna lite fett på armar och ben? Och hur kommer jag då att se ut? Smala tunna ben under en tung kagge med två smala armar dinglande vid sidorna?
Är det nåt att sträva efter?

Men det får vi se. En tröst är att jag nu kommer i flera gamla jeans som bara har hängt inne i garderoben det senaste året. Fortsättning följer.

söndag 19 juni 2011

Bantning, 3.

Det har nu gått ca 10 dagar sedan jag började gå in för min egen bantningsmetod.
Exakt vad den går ut på kan du kolla på föregående blogginläggen här nedanför.
Men efter det första chockraset, ca 2,5 kg på 3–4 dagar, har vikten stannat.
Den går inte nedåt men heller inte uppåt. Den står där den står.

Jag funderar nu på vad detta kan bero på.
Och ställer mig frågan: måste jag dra in på mer än glass och vin? Måste jag kapa portionerna vid lunch och middag ännu mer?
Eller kommer det ett nytt ras inom några dagar?

Men, säger någon, det krävs väl löpning, långa promenader, jympa, fysiska aktiviteter och tyngdlyftning också?
Nä, säger jag. I min metod gäller det som jag har nämnt, ingenting annat.
Det gäller bara att hålla ut.

Och jag har inte fuskat. Åt visserligen en glasstrut som en ren belöning igår.
Men det var ett undantag, liksom vinglaset i fredags kväll. Fredagsgodis, alltså.

Nu är det de strikta reglerna som gäller igen! Nu ska vi bara ta det lugnt och vänta.
Fortsättning följer.

fredag 17 juni 2011

Bantning, 2.

Inte en glasspinne på över en vecka.
Ett enda glas vin under samma tid.
Mindre portioner mat.
Det är grunden för min nya bantningsmetod.
Men efter det första raset, ca 2,5 kg på direkten, har det liksom bromsats in.
Vågen står och stampar nu på samma fläck.
Men när jag provade ett par svarta Armanijeans som jag inte har kunnat få på mig det senaste året, så kunde jag plötsligt använda dem igen!
Vilken känsla!
Så jag fortsätter med metoden.
För att ha något att bita i, har jag börjat köpa tuggummi.
Fortsättning följer.

onsdag 15 juni 2011

Bantning, 1.

Börjar tröttn på kulan framtill.
Men blir allergisk av alla bantningstips i vecko- och kvällspressen.
Det är så mycket man ska hålla reda på.
Man ska undvika det och det och det bla bla bla.
Det måste finnas ett enklare sätt att gå ner några kilon.
Det kan väl inte vara svårare än det var att komma upp i dagens matchvikt?
Det gick ju hur enkelt som helst.
Jag bestämde mig för att gå ner fem kilon och jag skulle göra det utan anvisningar från kostexperter och veckotidningsjournalister.
Jag började helt enkelt med att tänka efter vad jag stoppade i mig för onödigheter.

1. Glass. Det kommer en bil som spelar en vedervärdig truddelutt och stanna utanför grinden en gång i veckan. Går man ut och tittar, så ser man en hel vägg med läckerheter till hyfsade priser. Klart man vill prova några delikatesser. Så det bli några kartonger och sen smaskar man i sig en och annan strut eller pinne några gånger om dan, tills bilen stannar nästa gång. Det är gott med en glasspaus. Nu får det vara slut!

2. Vin till maten. Vin är gott och blir lätt en vana. Man är väl kontinental? Kan dom ta sig några glas till maten i Frankrike och Italien, så kan väl vi? I alla fall ett par glas. Typ två. Mmmm. Det sitter aldrig fel med en nyöppnad Zinfandel från California på bordet. Nu får det vara slut!

3. Smaskig mat. Det mesta är gott. Jag ska inte räkna upp vad jag gillar, men jag vet att allt jag tycker om blir stora portioner på tallriken. Och sen är det aldrig fel att ta lite till. Nu får det vara slut!

Alltså tog jag ingen glass ur frysen, jag började dricka mineralvatten till maten och jag nöjde mig med portion och den var inte lika stor som vanligt.
Nu har det gått fem dagar och kulan börjar visst känna sig orolig. Och vågen visar att jag har blivit av med över två kilo! Över två kilo på fem dagar!!!

Hur mycket kan man bli av med denna enkla metod?
Man ska förstås komma ihåg att sluta med glass betyder också att man slutar med godis överhuvudtaget, att sluta med vin till maten också betyder varning för cocacola och andra söta läskeblask och att mindre portioner inte får leda till mellanmål.

Motion? Det är frivilligt i min metod.

Nu ska vi se hur det går. Fortsättning följer.

söndag 12 juni 2011

Lättretad?

Jag vet inte hur många småsaker det finns, som jag retar mig på varje dag.
Några har jag nämnt förut: t ex alla förpackningar som inte går att öppna utan verktyg. Nog tjatat om detta.
Men det finns mycket annat.

T ex att jag inte noterar på en liten papperslapp varje gång jag råkar ut för något om jag retar mig på. Då hade jag haft en hel lista nu och då hade de här raderna blivit mycket fylligare och omfattande än vad som nu blir fallet, då jag måste sitta här och försöka komma på vad i helsicke det var som jag retade mig på igår eller i morse.
Det retar mig att jag glömmer bort sådant som jag kunde ha nytta av att komma ihåg.

Det retar mig också att man inte längre kan åka buss i Malmö utan att ha köpt ett plastkort för minst tvåhundra kronor. Tanken med busstrafiken, trodde jag, var att bussar kör omkring i ett trafiknät, där man kan ta sig från en punkt till en annan på ett hyfsat enkelt och billigt sätt. Bussen stannar vid hållplatsen, man går ombord, betalar biljetten och åker iväg. Så var det förr. Nu måste jag ha ett s k Jojo-kort, som finns att köpa överallt utom på bussarna. Det kanske är OK för alla som åker dagligen till jobbet och hem igen. Men för alla oss som åker buss spontant en gång i månaden finns nu inget sätt att göra detta på. Går vi ombord blir vi ombedda att gå av igen, sen snackar vi inte mer om den saken. Så bussen är numera inget alternativ för oss spontanåkare. Vi får ta taxi.

Just nu retar det mig också att jag inte hinner skriva mer.

onsdag 8 juni 2011

Värmerekord.

Jaha, nu är det slut på de senaste dagarnas värmebölja.
Alla som har gått omkring och suckat över den klibbiga värmen, kan andas ut och gotta sig åt en föraning av den kommande hösten. För det ska, säger SMHI, bli dagstemperaturer runt 15 grader, blåsigt och, så klart, rejäla skurar.
Jag klagar aldrig över värme.
Jag njuter av värmen på semesterresmålen runt Medelhavet.
Och jag gillar verkligen hettan i Texas när solen steker asfalten och luften står stilla och dallrar så att man kan se det med blotta ögat. Visst, man håller ju sig i skuggan om det finns någon och sitter man i hyrbilen kör man inte en meter utan att A/C:n går på fullvarv. Temperaturen går sällan ner under 35 grader under sommaren i Texas, det måste man räkna med om man ska ta sig dit av någon anledning.
Men det finns ett resmål som slår alla andra om det är värme man vill ha.
Och då pratar jag Las Vegas.
45 grader hett dygnet runt, det tar på krafterna!
Inte undra på att de stora hotellen är byggda så att man inte behöver gå utomhus.
På Caesars Palace där vi bodde kan man stanna inne på hotellet dygnet runt. Där finns gator och torg, barer, krogar med eller utan shower i världsklass, butiker av alla de slag, caféer, pubar – och naturligtvis spelhallar. Ljusarrangemang ger hotellet en egen dygnsrytm: man upplever morgon, dag, kväll och natt i ett mycket snabbare tempo än naturens. Efter ett tag har man inte en aning om vad klockan är. Och då kanske man letar upp en utgång, så att man kan komma ut i verkligheten ett tag.
Det är då man upplever vad 45 graders värme innebär.
Och man drar sig snabbt in igen till en mer lagom 23-gradig temperatur. Och man struntar i om det är morgon eller kväll.
Det konstiga är att man kan längta dit igen.

fredag 3 juni 2011

"Bron är öppen" säger Öresundsbron när bron är stängd.

Blondinen och hennes tjejkompisar har varit på shoppingresa, eller vad det kallas, i Athen i fyra dagar. Idag kommer de hem.
Och resan gick bra ända från hotellet i Athen till Öresundsbron.
-Den är stängd, säger hon i telefonen. Vi får ingen information, mer än att den kan öppnas kl 18.
-Jag kollar deras hemsida, säger jag, som inte orkar vänta på besked på Radio Malmöhus. Man vet ju inte vad man kan få höra under tiden.
Kommer in på Öresundsbrons hemsida kl 17.15. "Bron är öppen", säger man. "Normal trafik" klämmer de också till med.
Jag ringer det telefonnummer jag kan leta upp på hemsidan. Där svarar en röst att jag har ringt utanför deras ordinarietider och jag ombeds återkomma imorgon.
Jag ringer därför Blondinen.
–Det är normal trafik, säger jag. Bron är öppen och personalen har gått hem.
–Pyttsan, svarar hon. Vi sitter fast här och kan bara hoppas att det går igång kl 18!
Jag fick förresten en popuppruta där Öresundsbron vill veta vad jag tycker om deras webbplats. Jag skriver det här istället: shit!
Skånetrafiken, då?
Jo, där konstateras ett stopp i trafiken Hyllie–Kastrup p g a strömavbrott kl 16.15 till 18.00.
Än så länge kan vi bara hoppas att det stämmer.

onsdag 1 juni 2011

Var Malmö inte lika bra förr?

När jag flyttade från Göteborg till Malmö i skarven mellan 60- och 70-talen, pratades det aldrig om att Malmö var en trist och grå öststatsstad, som man gärna gör idag när man tittar tillbaka och jämför med dagens Malmö.
Idag är Malmö en stad på bettet, en stad som växer så det knakar, en stad med nya moderna shoppingområden, med tunnelbana, världens snurrigaste skyskrapa, ett modernt universitet, blomstrande uteliv och med en internationell befolkning som har gjort Möllevångstorget till ett sydeuropa i miniatyr. Malmö är omtalat, Malmö drar till sig nya invånare och t o m stockholmare flyttar hit.
Men när jag flyttade hit en gång i tiden, gjorde jag det av samma skäl som stockholmarna flyttar hit idag: för att Malmö verkade vara en lagom liten storstad där det fanns allt man behövde.
Jag ska ta ett exempel på att Malmö redan för 30-40 år sedan var före både Göteborg och Stockholm: kroglivet.
Malmö var Sveriges krogtätaste stad.
Och det var inga dåliga krogar man kunde ta ut sina kunder på, när de kom hit på besök för att diskutera den nya reklamkampanjen som vi på byrån hade jobbat med. (Malmö hade också reklambyråer som lockade hit kunder t o m från Stockholm!)
Vi tog dem till Falstaff, om de var sugna på en fin köttbit, lagad precis som de ville ha den. Man fyllde i en blankett som man lämnade till kockarna via servitörerna.
Vi tog dem till Kockska krogen om de ville ner i de djupa valven där det fanns både ett fint kök och en fin vinkällare.
Vi tog dem till Sturehof om de ville synas bland mediafolket som gärna gick hit för en lunch eller en kvällssupé av högsta klass.
Vi tog dem till Kramers, Rådhuskällaren eller Pers krog.
Men helst av allt ville de förstås till Savoy, där Lendrop gick omkring och hälsade och såg till så att varje gäst kände sig som den viktigaste i huset. Och när vi talar Savoy så talar vi Europaklass. Savoy i Malmö skulle klara sig utmärkt om det hade gått att flytta hela klabbet till Paris.
Det fanns också kunder frå Stockholm som ville gå till Kronprinsen för att avnjuta en show á la Las Vegas. Eller ville se det senaste på Malmö Stadsteater, för allt som spelades där blev omtalat i hela Sverige.
Ärligt talat vet jag inte till vilka krogar man tar med sina kunder från Stockholm idag (om man har några)?
Finns det någon krog som kan mäta sig med de jag minns från förr?
Jag tycker att man glömmer bort en del, när man jämför Malmö från förr med Malmö idag.
Det som har ändrat sig med tiden, det är människornas vanor. Många fler går ut idag, träffas på puben, trängs med varandra och låter sig roas av allt som växer upp därför att fler och fler träffas på stan istället för att sitta hemma och uggla vid teven.
Och det gör man inte bara i Malmö. Det är likadant i resten av Sverige.
Men det var nog här det började en gång i tiden.
När Malmö var Sveriges krogtätaste stad. Eller?

söndag 29 maj 2011

Vinst var gång!

Är det någon mer än jag som hela tiden bombarderas med mail från olika okända avsändare som berättar att jag har vunnit första pris i en himla massa tävlingar?
Jag vet inget om dessa tävlingar, för jag har aldrig anmält att jag vill deltaga.
Men vinsterna är inte dåliga.
Jag har vunnit hur många iPhones som helst. Det enda jag behöver göra är att skriva in min postadress och betala portot för utskicket...
Jag har vunnit stor penningsummor. 200.000 kr här och en halv miljon där.
Bara jag skickar in min adress, så kommer pengarna.
Jag har vunnit resor också. Dyra fina resor.
Ibland har jag gått till en final tillsammans med fyra andra namngivna finaldeltagare. De väntar bara på min adress, så får vi veta vem som ska få miljonen eller vad det var.
Detta pågår dag efter dag.
Vilka är dom? Vad är syftet? Hur orkar dom?
Jag lägger deras mail direkt i papperskorgen och har aldrig varit i kontakt med någon av dessa underliga typer, som tror att jag ska jubla av glädje över deras vinstutskick.
Jag skulle bli glad om någon annan som har erfarenhet av dessa nätvandaler kan förklara vad de är ute efter!

söndag 22 maj 2011

Sparköp.

En av de (omedvetet) roligaste publikationerna i Sverige heter Sparköp Postorder AB.
De skickar ut sin (omedvetet) underhållande katalog flera gånger om året. Och man har, som läsare, lika roligt varje gång.
För när man bläddrar i katalogen får man information om produkter som man inte trodde fanns.
Jag ska ta några exempel från den senaste katalogen:
"Användbar matta i fina färger. Endast 98:50. Vackert mönstrad! Halkskyddad undersida! Langetterad kant." Bilden visar en 75x46 cm matta av 100% acryl och med rosenmotiv. Jag har sällan sett något värre exempel på dålig smak. I texten sägs bl a "Det vackra mönstret smälter väl in i de flesta hem". Hjälp!
Här finns också en produkt som "minskar föroreningarna i din kropp när du sover". Du får 14 st Bamboo-pads för bara 129:90.
Men jag skaffar nog hellre en "Genialisk getingfälla" för endast 49:90. Man ska hänga upp plastklumpen och fylla den med sötad saft. Getingarna lockas in genom tre hål och kan sedan inte komma ut. Levereras med snöre för upphängning.
För 169:90 får du en "Supertuff hatt i äkta skinn! Skön tuff modell med variationsmöjligheter!" Du kan alltså växla snabbt och enkelt mellan rakt brätte och westernmodell. Den finns visserligen bara i en storlek men utlovas "passa alla".
Lite nyfiken blir jag på en "Soldriven sork- och mullvadsskrämmare – riktigt effektiv" och "ofarlig för människor & husdjur!" Skadedjuren hålls här borta med vibrationer och högfrekvent ljud. Men vid närmare eftertanke, så har jag inget behov av denna produkt. Har aldrig sett röken av vare sig sorkar eller mullvadar.
Ja, så här fortsätter det sida upp och sida ner på totalt 64 sidor. "18 par skor på minimal yta", "Rosenarrangemang med lyxkänsla - hela 50 naturtrogna rosor!", "Exklusiva gardiner med många läckra effekter", "Undvik flugor i maten", "Charmig groda för diskbänken", "Lekande delfiner i badrummet" (matta, 98:50) och "Den fantastiska öronsnäckan från USA som ger dig superhörsel! Hör bättre omedelbart – upp till hela 30 meter!"... Man blir sugen på att prova det mesta!
Ja, eller i alla fall på att läsa katalogen.
Det är nog den roligaste publikationen i landet sedan MAD försvann.