lördag 23 oktober 2010

Mot sol och värme...???

Nu blir det en paus här på bloggen ett tag.
Tar inte med datorn på semestern.
Dels för att det skulle bli så tungt och joxigt.
Har nämligen bara en fast maskin, ingen bärbar.
Och har man semester så har man.
Blondinen har kollat väder på Cypern den senaste veckan.
Uppgifterna varierar.
Dels ska det bli en vecka med sol, blå himmel och 25 plus.
Dels ska det regna hela veckan.
Senaste beskedet är att det ska bli sol och fint måndag-onsdag
och sen ska det vräka ner regn i massor på torsdag.
Det är tydligen inte så lätt att vara väderexpert där nere.
-Det får bli som det blir, säger jag.
Och förmodligen blir det inte som här i alla fall.
Ishalka på E6:an i Skåne i oktober! Snö i Skåne!
Jag får rapportera, för dem som är nyfikna, vad man gör en
vecka på Cypern mellan sommar och höst, när bloggen öppnar
igen – och då är det november.

onsdag 20 oktober 2010

Tomt hål.

Det känns så nu.
Vi författare (i ironisk mening) hamnar ofta i ett tomt hål strax efter ett boksläpp.
Man har arbetat hårt de senaste veckorna (d v s jämfört med normalt, inte jämfört med hur gruvarbetare, diskare och andra med stränga kroppsarbeten jobbar på obekväma arbetstider). Man har blivit fotograferad, ställt upp på två intervjuer, hjälpt till att skriva PR-texter, svarat på samtal från förlaget, vikt en hel kväll åt ett party med speciellt inbjudna VIPS och säkert en hel del annat som man förtränger.
Allt för att boken ska få den uppmärksamhet som den behöver för att folk ska bli nyfikna och fråga efter den i bokhandeln.
Medan man befinner sig i hålet, kan man inte göra så mycket.
Själv tänker jag ta med Blondinen till Cypern och sitta där en vecka och titta på regnmolnen. Vi åker snart.
Men dessförinnan kommer jag säkert att jobba på ett eller annat sätt med boken.
Idag gick jag t ex in på Malmö Bokhandel för att se hur den var framskyltad i butiken. Jag gick en runda och letade, men kunde inte hitta den.
Så jag tilltalade en dam bakom en disk och frågade efter "Mina möten med de kända och en okänd". Det syntes lång väg att hon inte hade en aning om bokens existens. Sedan började hon klicka på tangenterna till en dator, hon studerade skärmen och såg fortfarande osäker ut. Men så lämnade hon disken och gick till en hylla under skylten "HUMOR", där jag redan hade konstaterat att den saknades.
–Nä, vi har inte fått den än, sa hon. Den kommer nog vilken dag som helst! tillade hon på ett sätt som antydde att hon inte hade en aning om boken ens var beställd.
–Då kommer jag in i nästa vecka, sa jag på ett sätt som visade att då skulle jag vara på Cypern. Sedan gick jag in i hålet igen.
Då blev jag nästan påkörd av en cyklist på gatan. Det var ingen vanlig cyklist. Han hade en stor pakethållare där bak. Den var konstruerad av en korg i stål och full av prylar. Frampå cykeln fanns en annan paketanordning och överst låg en oljemålning föreställande en vit by som klättrade upp en bergvägg med gröna inslag. Cyklisten såg att jag tittade på tavlan.
–Du får den för 20 spänn, sa han och bromsade cykeln tills den stannade. 20 spänn!
–Nja, sa jag. Den passar inte in hemma hos mig. Jag har bara moderna grejor på väggarna...
–20 spänn, sa han och höll fram konstverket så att jag kunde läsa signaturen.
Jaques Eichborn... Jaques Eichborn bodde tvärs över gatan när jag var grabb hemma i Halmstad. Min far köpte flera av hans oljemålningar. Vi såg honom ofta när han promenerade iväg med ett antal tavlor under armen, iväg för att hitta köpare. Han var också känd för att han ibland målade ett motiv på en fyrkantig masonitbit och målade ett annat på baksidan.
–20 spänn, sa cyklisten. Men jag gick sakta vidare ner i hålet och undrade hur många hål Eichborn hade hamnat i under sin karriär.
Hur kommer man upp?
Bara genom att komma på en idé för en ny bok. Har man bara kommit på idén, är det ingen brådska med att genomföra den. Den kan ligga och guppa i skallen i några år och hålet är täppt.

måndag 18 oktober 2010

Det är ont om poäng nu.

Halmstads BK hamnade tidigt i årets allsvenska långt under medaljkandidaterna.
Istället för att hålla koll på topplagen, fick vi supportrar läsa tabellen runt de nedre strecken. Hela våren var nervös, sen kom hösten och det började så småningom att se bättre ut.
Tills nu. Man får inte ta stryk av Mjällby.
Mjällby ska för övrigt ligga i en lägre division, det hörs ju på namnet.
Och man får inte tappa tre poäng i en match mot ett lag med ett sådant namn.
Nu blir det nervöst igen.
Nu väntar hemska matcher bl a mot Helsingborg. Hur många poäng missar vi i de tre återstående matcherna? Hur snabbt kan vi hamna i det räliga träsket?
Det känns inte bra just nu...

Och så skulle Drott spela om guldet den här säsongen. I en ny arena dessutom.
Men det har blivit lika illa här. Nu ligger man på nedersta halvan av tabellen och ingen i laget vet hur det känns att vinna på hemmaplan i den nya arenan.
Så nu blir det nervöst här också. Även om vi glömmer guldet.

Hur ska det sluta?

lördag 16 oktober 2010

Malmö Arena - och Björn Skifs!

Det var ett tag sedan Arenan invigdes. Det borde vara klart nu med P-platser och kringarrangemang.
Men Arenan ligger i ett nybyggarland och man känner sig som utkastad i ödemark när man ska parkera nästan på bussavstånd från entrén.
P-området är enormt och uppdelat i två olika väderstreck. Jag kommer, som av en slump, till Västra området och en timme före showen är det redan långa bilköer som rör sig mot de hundratals ännu lediga platserna. Så när man kommer till Arenan, som trots sina gigantiska mått inte syns från P-område Västra, börjar man i en bilkö och fortsätter sedan i en kö till en ensam olycklig biljettautomat. Egentligen är det två automater, men den ena, som bara tar mynt, vägrar att fungera. Den andra, som tar kort, försöker vara hjälpsam, men det finns alltid biljettköpare som inte är så vana vid kortautomater, för sådana finns ju inte hemma i Kvibille eller Påarp, så kön växer ständigt och alla som står där och fryser undrar varför man inte satte upp fler automater??? Visste man inte att det skulle komma publik till Arenan? Eller trodde man att alla skulle komma i taxi eller på cykel?
Till slut får man sin biljett och då gäller det bara att försöka hitta bilen. Och det är lättare sagt än gjort, för det har kommit några hundra bilar till medan man köade efter biljett och ingenting på P-området är sig längre likt. Och det finns inga skyltar att ta sikte mot, som på alla större parkeringsområden man har sett världen runt, t ex utanför Disneyland i Los Angeles. Men efter lite letande här och där kan man placera 40-kronorsbiljetten och börja promenaden mot Arenan, som ska finnas nånstans långt borta bakom ett pågående jättebygge. Det är bara att följa kön som trampar fram i något som säkert hade varit lervälling i fuktigt väder.
Man köar sedan för att komma in i den jättelika entréhallen och nu behöver man en varm korv och en hum om vilken ingång man ska använda sig av för att komma till vänster parkett, rad 22 och platserna 17 och 18. Här finns en jättelik skylt, men den ger ingen hjälp, så man får fråga sig fram.
Rad 22 visar sig vara något som ligger på kilometeravstånd från scenen. När showen börjar är Björn Skifs en liten grå figur på en scen som är stor som ett torg. Och halva denna scen är omöjlig att se, för den täcks av ett huvud som tillhör damen framför på rad 21. Man skulle så klart inte köpa parkett, utan välja en plats på läktarna som klättrar uppåt med förmodligen fin sikt. Men då blir naturligtvis Skifs ännu mindre än en liten grå figur, förmodligen blir han en myra.
Sittplatserna på parkett är dessutom inte gjorda för att sitta på i 2,5 timmar. De verkar gjorda för att användas på konferenser på tredje klassens motorvägsmotell.
Efter showen ska man leta upp bilen igen. Det behövs mycket tur för att hitta den och det bästa kan i vissa fall vara att vänta tills alla andra har letat upp sina bilar och kört iväg.
Men showen då?
Ja, gillar man, som jag, närkontakt med artisterna, då är det så klart korkat att ge sig iväg till en arena för tusentals åskådare. Skifs har ett kanonband bakom ryggen, men det syns knappt. Det som syns bäst är ett par luftakrobater som ideligen ska upp och svinga sig runt högt uppe under taket. Tog man bort detta, och alla övriga dansnummer, och tog man bort vissa onödiga låtar, så hade det här blivit en fin kväll på t ex KB. För Skifs är helt klart en rock- och popartist i internationell klass, en mångsidig entertainer med en röst som ger honom en stark profil. Roligast är att se och höra hans soulavdelning, det doftar Stax och Motown lång väg och han är mer svart än vit.
Om den här showen visades i Las Vegas, skulle den vara kortare, publiken skulle sitta bekvämt och alla skulle komma närmare scenen och ha kontakt med Skifs och hans makalösa band. Det skulle dessutom vara ett betydligt bättre ljud: här lät det ibland som när man spelar en gammal utsliten vinylplatta.
Den här storleken passar kanske för hårdrockskonserter, men då hade det funnits stora TV-monitorer i taket. Och inga obekväma konferensstolar att sitta på.
Skifs är bra, mycket bra.
Men jag hade inte stått ut med en kvart till...

fredag 15 oktober 2010

Måste man äta med pinnar?

Det är dagen efter releasedagen. Min nya bok är nu presenterad för ett antal gäster ur Malmös mer eller mindre kända kändiselit, som tittade in på Vinylbaren igår kväll.
Där fanns t ex Hellberg, Lorensson, Neumann, Hector och Abelardo, Grundberg, Bernstrup, Ulf R, Bladh, Masken, Holm, Lindström, Ljungberg och många andra mindre kända. Där fanns också Christine Owman, som gjorde en minikonsert bl a på såg. Hon både sjunger och dansar på ett spektakulärt sätt, så att hon dessutom spelar på såg var kanske inte så oväntat.
Ulf R Johansson, bl a känd som kulturskribent på Kvällsposten, hade det tvivelaktiga nöjet att få intervjua mig om boken inför publiken. Den ena kluriga frågan efter den andra gav förmodligen till slut en slags bakgrund till boken och varför jag skrev den.
F ö var det allmänt mingel till toner från en specialproducerad CD av Andy, som hade letat upp rätt låtar och inslag som följer boken kapitel för kapitel.
-Varför medföljer inte en sådan CD boken? undrade någon, som inte visste hur dyrt det är att köpa musik från redan utgivna skivor.
Idag firade Blondinen och jag gårdagen med en lunch tillsammans med Andy och hans fru på en japansk restaurang vid Davidshallstorg mitt i Malmö. Istället för sushi tog vi dagens rätt, som var japanska vårrullar med lite tillbehör. Och det fanns bara pinnar, inga rustik bestick som kniv och gaffel.
Blondinen avskyr pinnar och får knappt i sig något att äta, tills hon börjar använda fingrarna. Själv tycker jag att det är klyddigt med pinnar. Det går att få i sig maten men pinnarna krånglar självklart till det.
Varför ska vissa japanska och kinesiska restauranger envisas med att bara erbjuda pinnar? Många gäster frågar säkert efter kniv och gaffel och får då svaret att det finns inte. Många måltider har säkert blivit förstörda av denna löjliga envishet att bara erbjuda pinnbestick.
Vi, som tycker att man som gäst ska behandlas som en viktig person, borde införa en protestaktion. Så här: vi frågar innan vi beställer om det finns kniv och gaffel. Blir svaret "nej", så reser vi oss och går till en annan restaurang.
Det skulle säkert inte ta lång tid innan alla asiatiska krogar kunde erbjuda kniv och gaffel...

tisdag 12 oktober 2010

Nu kommer boken...

Det är faktiskt min sjätte bokutgivning, när "Mina möten med de kända och en okänd" släpps imorgon med ett litet releaseparty på Vinylbaren i Malmö.
Min första bok skrev jag tillsammans med journalisten på Hallandsposten Jan-Owe Wikström. Han och jag fick uppdraget av Per Gessle att skriva Roxettes biografi och vi hade inte så värst mycket tid på oss. I princip var det hela semestern som rök. Jag flängde runt i Skåne och träffade Marie F:s släktingar, intervjuade dem och åkte hem till Malmö och skrev. Samtidigt höll Jan-Owe på med samma verksamhet uppe i Halmstad. Och så träffades vi då och då, delade upp arbetet på bästa tänkbara sätt och satte ihop våra pusselbitar så att det blev en tjock bok.
I samma veva började jag skriva kåserier i Hallandsposten igen. Jag hade gjort det förut, när vi bodde i Halmstad. Och efter den här nystarten blev det tre kåserisamlingar som gavs ut lokalt i Halmstad.
Den femte boken handlar om reklam och reklambranschen. "Var snäll och köp" heter den.
Och nu är det alltså bok nummer sex som ska lanseras. Lite stirrigt känns det allt.
Kommer det några gäster till Vinylbaren? Eller blir det en ödslig lokal?
Och så ska jag intervjuas inför publik. Ulf R Johansson, den gamle kulturräven, har lovat att ställa frågor. Hoppas jag kan svara på dem.
Som väl är blir det lite levande musik också. En av de omskrivna i boken, Christine Owman, är en fantastisk tjej som kommer att vara kändis senast 2020. Hon spelar på alla instrument som finns och som kräver stråke. Detta inkluderar alltså både basfiol och såg!
Ja, och så ska alltså boken ut och ta för sig på marknaden. Hur ska den klara detta?
Det är bara att hålla tummarna.

fredag 8 oktober 2010

Det sa bara Plopp.

Satt i lugn och ro och skrev några tankeväckande rader för den här bloggen.
Det handlade om våra TV-vanor, ett ämne som berör alla.
Och jag lyckades få till en hel del frågeställningar och synpunkter om vilka program vi egentligen tittar på och varför.
När det gäller nyhetsprogrammen Aktuellt, Rapport och Nyheterna, var min slutsats att man redan i programöppningen kan avgöra om det är lönt att sitta där och glo. Personen i rutan, som kallas Ankaret, läser upp de viktigaste rubrikerna och då konstaterar man lätt att det där har jag ju hört på radion hela dagen. Ingenting är nytt. Så faktiskt behöver jag inte sitta och glo på nyhetsprogrammen på TV - om dom inte råkar ha fått in något nytt den senaste timmen. Och det har dom sällan.
Så vad ska jag då titta på, fortsatte jag min avhandling och texten blev mer och mer intressant. Jag undrade t ex hur många personer det är som sitter och tittar på de gamla såpor som går i konstiga kanaler som TV4 Komedi, TV8, TV4+ och allt vad de heter och hur det kan komma sig att BBC har kanaler som svensktextas. Hur många tittare har dessa kanaler, undrade jag. Och jag fortsatte med att konstatera att debattprogram i svensk TV ofta hamnar i lägen då alla pratar samtidigt och ingen kan urskilja vad som egentligen avhandlas.
Ja, och så betade jag av programidé efter programidé för att till slut komma fram till att TV egentligen bara är bra för dem som vill se direktsända fotbollsmatcher.
Ishockey avfärdade jag direkt, för att det är en så tråkig sport, där man behöver käppar och hjälmar för att jaga en platt boll.
Sedan skulle jag bara bevisa mina teser med hjälp av siffror, intervjuer och hänvisningar till litteratur i ämnet.
Då sa det Plopp från en propp, en elsäkring heter det väl, de närmsta rummen blev helt svarta, jag fick ta mig upp på vinden och leta upp proppskåpet i en ficklampas sken och när jag hade bytt proppen fick jag starta om datorn.
Och allt jag hade skrivit var borta.
Synd, för min artikel hade kunnat vara starten på en intressant och nytänkande debatt om varför vi tillbringar alldeles för lång tid framför teven.

måndag 4 oktober 2010

Sånt som jag retar mig på just nu.

Vardagen är full av små förtretligheter. Det finns mycket att reta sig på.
Och jag tror att jag har varit inne på detta förut.
Men eftersom jag inte kan komma ihåg vad jag i så fall, så kan säkert inte någon av mina läsare heller, i så fall, minnas något av detta. Så jag drar på med sånt som jag retar mig på just nu och har jag skrivit något liknande förut någon gång, så har det alltså inte blivit bättre.
1. Förpackningar. Många går inte att öppna. En vanlig chokladbit kan ligga invävd i färgglatt papper som inte går att få bort ens med hjälp av tänderna. Man måste använda en sax för att komma in till chokladbiten och en sax har man sällan till hands i bilen.
Cd-skivor ligger ofta inplastade och cellofanomgärdade. Det räcker alltså inte med att leta upp någon plats där man med naglarna kan få upp en reva i plasten, för sedan kommer det en ny förpackning som är lika omöjlig att få bort. Eller ta vinboxarna... Där ska pressa upp ett hål i pappkartongen, för att sedan med hjälp av två fingrar försöka få fram kranen som ska sitta i hålet man har öppnat, men som mestadels mer hänger och dinglar. Det är lika omöjligt varje gång att få kranen att sitta still. Man funderar nästan på att bli absolutist.
2. Malmötrafiken. Det finns i Malmö bilister som aldrig har använt blinkerfunktionen i sin bil. –Vadå, tycks de tänka, jag vet ju att jag ska svänga, jag behöver inte bli påmind av en blinker! Därför gör vi andra bilister onödiga stopp och hindrar därför trafiken att rulla. Hade vi i god tid fått veta att idioten som inte blinkar skulle svänga till vänster, så hade vi inte behövt stanna. Men detta begriper inte idioterna. De är för dumma. Sedan har vi fartidioterna, som gör rivstart på svart asfalt och kör om så många bilar det är möjligt på smala gator. Dessa idioter är livsfarliga. Och så har vi väglusarna som lika gärna kunde cykla, för de kör aldrig fortare än en modern cyklist med 10-växlad sportbåge. De hindrar all annan trafik oupphörligt. Dessutom har vi cyklister, som tror att bara man cyklar kan man strunta i alla skyltar, regler och hänsynstaganden. De kommer i horder inne i city och är hela tiden i fara på grund av sin egen dumhet. Nä, man tvingas snart hålla sig hemma.
3. Reklamen i brevlådan. Den går direkt till soptunnan, så det är inte mycket att reta sig på. Hur kan man på företagen vara så korkade att de tror att man frivilligt sätter sig med en hög broschyrer och trycksaker som bara innehåller reklam?
4. Telefonförsäljare. De som ringer till mig, gör aldrig om det. Jag vet hur man ska mala ner deras argument och påståenden till grus. Jag tar det lugnt och sakligt. När jag är klar deleatar de förmodligen mitt namn i datorn, för de ringer bara en gång.
Jag retar mig på mycket annat, men jag orkar inte mer. Jag blir trött av allt jag retar mig på...