tisdag 20 mars 2012

Några iakttagelser jag har gjort.

Det här har jag funderat över sen sist:

–Kvällstidningarna har ibland jäkligt svårt för att presentera en nyhet som säljer.
När de inte har fått in något som gör folk köpsugna, kommer alltid en gammal repris fram:
NU KOMMER VÄRMEN! skriker löpet ut – och då menar man inte några sommartemperaturer.
För någon vecka sedan menade man att det skulle bli 9-10 grader och det kan man väl knappast värme? Dessutom varade bara "värmen" i en enda dag. Sedan blev det svinkallt och blåsigt igen.

–Bensinen måste vara för dyr. Mina två närmsta mackar i Limhamn ser ut att behöva slå igen.
Varje gång jag cyklar förbi är det öde vid pumparna. Inte en kotte som tankar. Inte en bil i närheten. Bakom disken på den ena macken satt en ensam yngling och läste i en veckotidning. Jag kunde inte låta bli att stanna till, öppna dörren och skrika in: Sänk priset!!!

–Det kommer ut nya CD-skivor som aldrig förr. Hela tiden skrivs det och snackas det om skivbutikernas kris. Ingen behöver köpa plattor, när man kan lyssna på allt (nästan) man vill på Spotify. Men jag, som skriver om musik på rootsy.nu har aldrig förr fått så många plattor från skivbolag framför allt i USA som nu. Jag har upptäckt artister som jag inte visste fanns, rock- och countrysångare mest, och jag vet inte hur jag skulle kunna till de här ofta kanonbra plattorna och låtarna om de bara hade satsat på internet. Jag får snart inte plats med alla nya CD som jag har fått bara i år. Och det är fortfarande bara mars...

Nä, dags för en paus. Fortsättning följer.

torsdag 15 mars 2012

Ordfejd.

Om någon undrar var jag har hållit hus de senaste dagarna, så har jag suttit och hängt över en liten mobil från Apple, där det finns hur mycket som helst att kika på.
Jag har emellertid suttit och glott på samma sak hela tiden.
Det heter Wordfeud och är redan ute, säger några.
Andra säger ingenting, för de sitter tysta och glor på sin lilla apparat tills de plötsligt skriker i högan sky: "43 poäng!!! Med två bokstäver!!! 43!!!".
Det var Blondinen som började i vårt hem. Hon gick plötsligt inte att tala med, för hon satt och jagade bokstäver som kunde bilda ord med så hög poäng som möjligt. C, X och Y ger t ex mycket högre poäng än S, A och P. Så det gäller att ha rätt bokstäver i förrådet och att kombinera dem med rätt bokstäver på spelbordet som finns i den lilla mobilen.
Man har dessutom en motståndare att tävla med. Det kan vara någon man känner eller så kan slumpen plocka fram någon likasinnad, som döljer sig bakom ett fantasinamn och som kan sitta var som helst på jordklotet. Jag vann över en dam häromdan. Vem hon var får jag aldrig veta, men det viktiga är att jag vann. Fick bl a höga poäng för ÅRSMÖTET och JOXAREN.
Man får ännu högre poäng om man kan placera någon av bokstäverna i ordet man håller på med på ruta som är markerad med t ex TW eller DW. Ordet ger tre gånger så många poäng om man har lyckats få med en bokstav i en TW-ruta.
Låter det korkat? Javisst, men efter en enda spelomgång är man fast. Sen hamnar man raskt djupt ner i träsket som en spelmissbrukare och är inte tillgänglig för omvärlden. Man spelar sent in på kvällarna, somnar mitt i ett ord och det första man gör på morgonen därpå, det är att ta tag i problemet man skulle lösa för att få högsta möjliga poäng.
Nu förstår du varför jag inte har synts till på flera dagar.
Vill du mig något, så kolla om du har Wordfeud i din mobil! Man kan nämligen chatta med sin motståndare medan spelet pågår, om man vill.
Några säger alltså att det redan är omodernt att spela Wordfeud.
Men eftersom det tillkommer nya spelare hela tiden, så kan de inte ha rätt.
Jag har förresten spelat med motståndare som fick över 100 poäng för en bokstavskombination.
Undrar förresten hur mycket man skulle kunna få för det ordet, med ett par TW- och DW-märkta rutor... Nja, det saknas så klart något J, Å, Z o s v...

torsdag 8 mars 2012

P-automaten och jag.

Skulle in ett ärende på Södertull idag.
Där är det omöjligt att hitta en korttidsparkering. Här pågår en evig jakt efter en tom ruta som aldrig finns. Så fort en bil rullar ut, rullar en annan in.
Jag ställde mig lite inträngd i gatans ände, som är en återvändsrondell. På andra sidan gatan, längre ut mot infarten, stod tre bilar på vänt. Fler får inte plats, det är en liten gatstump det handlar om.
Plötsligt ser jag en kis hoppa in i en parkerad bil och jag gasar på ut ur mitt gömställe och rullar in på en laglig P-ruta! En mycket blond yngre dam i en Cadillac (!) blänger åt mitt håll. Sorry, tänker jag, det gäller att vara först!
Går bort till P-automaten, en av de dyraste i stan, drar igenom kontokortet och väntar på biljetten. När den kommer får jag inget riktigt grepp om den. De liksom nästan sugs tillbaka in i automaten och syns knappt alls. Jag petar och petar för att få ut den, men det är omöjligt. Biljetten har bestämt sig för att stanna precis i utloppet, oåtkomlig. Jag försöker och försöker, men det blir inget napp och tiden går.
En bil med en något mörkhyad familj studerar mina försök. Herrn och frun i framsätet, två småflickor med svarta ögon i baksätet.
–Har du inga pengar? säger pappan i familjen på bruten svenska.
–Jodå, säger jag, men det kommer inte ut någon biljett!
–Här! säger pappan och håller fram en femkrona. Varsågod!
Jag försöker säga att jag har pengar, men han ger sig inte. Så jag tar emot femkronan och tackar. Och medan de sakta rullar iväg, lägger jag i slanten i automaten och hoppas på mirakel. Men det kommer ingen biljett nu heller.
Då ser jag den röda lappen med ett telefonnummer man kan ringa och anmäla fel. Jag har med mig min nya och totalt obegripliga iPhone och knackar in numret.
–Jaaa, säger en röst i den platta glasbrickan.
–Jag har inte fått någon biljett i automaten vid Södertull. Jag har betalat dubbelt så mycket som jag behöver, men hur fan ska jag kunna lämna bilen när jag inte har någon biljett! Ni har väl stängt för idag? Kan någon komma hit? Hur gör jag?
–Ja, jag har inte med saken att göra... Du har ringt till ett vanligt privat nummer. Jag kan inte hjälpa dig. Men lycka till, sa han.
Jag beslöt då att köra hem och läsa bruksanvisningen till min iPhone.
Synd, för det är inte ofta man lyckats få en P-plats vid Södertull.

söndag 4 mars 2012

Ingen kommer att tro mig nu...

I fredags kom äntligen bredbandet igång igen.
Det är väl kanske tjatigt att läsa om, så jag ska inte bli långrandig.
Men det som skulle fixas på 2 till 5 arbetsdagar tog i praktiken över tre veckor. Tre veckor utan besked om någonting, ingen kunde svara på frågor etc etc.
Till slut vände jag mig till Bredbandsbolagets huvudkontor istället för att prata med servicepersonalen som tydligen endast har som uppgift att önska kunderna en fortsatt trevlig dag.
På huvudkontoret blev det fart efter mitt samtal. Dagen efter funkade allt till belåtenhet!
Då, och nu tror alla att jag bara hittar på, hände det obegripliga: min mobil krävde plötsligt att jag skulle slå in en PIN-kod. Jag bara stirrade på detta meddelande.
Varför i herrans namn ska jag plötsligt ge den en PIN-kod för att den ska funka?
Jag begriper ingenting, som vanligt, men kan alltså för närvarande inte nås per telefon, för jag har ingen PIN-kod...
Är det bara jag som ideligen drabbas av den moderna teknikens förbannelser?