onsdag 30 september 2009

Trädfällaren

Grannfrun klagar över att vår stora lönn på baksidan av huset lägger hela hennes trädgård i skugga hela sommaren. Vi bestämmer oss därför att anlita en proffsig trädfällare.
–Jag vet att de fäller träd längre ner på gatan, så jag kan fråga om de kan komma hit och räkna fram en offert, sa grannfrun.
–Ja, och så kan vi kolla annonser och ringa någon, så får vi se vilken som blir billigast, sa min fru.
Dagen efter meddelade grannfrun att trädfällaren längre bort på gatan hade varit hos henne och tittat. Jobbet skulle gå på runt 5.000 kronor.
–Då får vi se vad "vår" gubbe kostar, sa jag. Det fanns flera stycken annonser att välja mellan! Vi ringde en som verkar vettig och han kommer hit om ett par timmar.
Tre timmar senare ringde det på dörren. Det var trädfällaren.
Han var trevlig, log och bröt lite på något utländskt språk.
–Trädet finns på baksidan, sa jag. Vi får gå runt och titta!
När vi kommer till baksidan, ser han trädet.
–Oj, det var stort, sa han. Det är en lönn. Det är den andra lönnen jag får förfrågan på idag!
–Jaha, sa jag. Som det kan slumpa sig!
Han tittar och kisar mot solen. Sen vill han se trädet ur ett annat perspektiv, går förbi det och kommer då fram till en punkt där en vit mur tar slut och han får fri insyn in på grannens tomt.
Jag ser hur han stirrar och hur det växer upp ett stort frågetecken ovanför hans huvud.
Han ser på mig och tittar in på granntomten igen.
–Men... men det är ju samma lönn! sa han. Det är ju den jag räknade på i morse!

tisdag 29 september 2009

Första höstdagen

Det är kyligt i Malmö idag, måndag 29/9.
Jag har inte hunnit med bloggen de senaste dagarna och vet inte om jag har tid över för den idag heller.
Det är lite underligt att blogga.
Jag menar: hur vet man om det man skriver blir läst?
Det kommer inga kommentarer på bloggen.
Det är bara när jag träffar bekanta på stan, som jag får höra att de har läst något.
Men hur upptäcker man en blogg?
Jag har kört med lite reklam för den här bloggen på FaceBook. Löpsedlar, typ.
Men de kan bara ses av dem som finns på min vänlista.
Hur ska jag nå ut till många fler? Måste jag annonsera i Kvällsposten?
Jag har inte en aning.
Mitt inhopp här på bloggen är egentligen ett experiment.
Jag vill veta hur en blogg funkar, hur antalet läsare växer, vad man ska göra för att få respons i form av kommentarer o s v. För det är ju ett intressant fenomen och det finns ju ett oändligt antal bloggare. Hur många har fler läsare än släktingar och goda vänner?
Detta funderar jag på just nu.
Har du någon kommentar?

lördag 26 september 2009

Går tiden fortare?

Idag är det lördag.
Men det var ju lördag för bara ett par dagar sedan?! Kan det vara lördag nu igen?
En vecka svischar förbi på nolltid nuförtiden.
Så var det inte förr. När man gick i skolan varade en hösttermin i evigheter. Och en lektion i t ex tyska som pågick i 45 minuter kändes som fyra-fem timmar. Är det likadant idag, för dem som går i skolan? Känns en månad för dem som om den har 60 dagar?
För mig verkar en månad ha 15 dagar. Jag betalade alla räkningar för ett par veckor sedan. Nu är det dags igen. 15 dagar har november, april, juni och september; februari en allén har 13; alla de övriga 16. Det rimmar inte, men den ramsan verkar stämma med min verklighet.
Jag tror att tiden började gå fortare när vi övergick från skrivmaskin och Tippex till ordbehandlare, som tillät t o m att man kunde kasta om hela textstycken på noll sekunder. Att skriva en text på ett A4 kunde ta en hel dag med en skrivmaskin. Eller tänk på munkarna som under medeltiden satt och skrev långa texter hela dagarna med hjälp av en gåsfjäder... Hur lång tid tog en A4-sida för dem?
Ja, det måste vara ordbehandlingsprogrammen som fick tiden att bli kortare. När tiden plötsligt började räcka till mycket mer än tidigare, kändes dagarna kortare och en vecka bara försvann i ett huj. Tiden skenar. Det är något som inte stämmer. "500 dagar om året", sjunger Tomas Ledin och jag vet inte vad han menar. Men han verkar också känna att något är fel med tiden.
Bestämmer man tid för ett möte med någon, kommer denne alltid försent. "Oj, är klockan redan så mycket?" är vår vanligaste replik.
Tänk så sakta tiden gick, t ex när man gjorde 12 månader i lumpen. Det tog flera år.
Eller när man gick och väntade på att få börja köra bil. Man var 17 år i en evighet.
Nu rusar tiden fram och ingen vet hur man gör för att få den att gå i normal takt.
Kan det vara så enkelt att vi bör gå tillbaka till Tippex?

torsdag 24 september 2009

Sover dom på Kvällsposten?

Idag är det torsdag.
Kl. 19.00 börjar en oerhört viktig match på Stockholms stadion.
Halmstads BK möter Djurgården och båda lagen behöver tre poäng.
HBK visade mot HIF i senaste matchen att man kan spela fotboll om man vill. Kanske är det den inhyrda psykologen som har fått in ett nytt "go" i laget?
Så klart är man nyfiken på vad experterna inom pressen tror om matchen.
Kvällsposten (d v s Expressen Syd) brukar inför varje allsvensk omgång ha en liten ruta om de aktuella matcherna, med laguppställning, matchanalys och om vilka spelare som är skadade eller avstängda.
Så jag betalar 10 spänn för ett exemplar, går hem till soffan och slår upp sportdelen. Där avhandlas bl a gårdagens matcher, MFF:s supporterbekymmer och Mjällby får ett helt uppslag i färg för att de pigga fiskarna tänker spela sig upp till allsvensk plats ikväll. Vinst i dagens match mot Landskrona – och saken är klar.
Längst ner på sidorna 8 och 9 kommer matchanalyserna inför dagens omgång: HIF–AIK, ÖIS–TFF, Gefle–MFF... men spelar inte HBK borta mot Djurgården ikväll?
Är matchen flyttad? Jag blir totalkonfunderad och bläddrar igenom hela tidningen två gånger för att eventuellt hitta HBK-matchen på någon annan sida. Men nix, inte en rad, inte ett ord.
Upptäcker efter en stund på spelsidorna att Eskil Hellberg i alla fall har med matchen i sitt förslag till en Bomben. Han tippar X.
Men varför i helskotta har redaktionen ratat matchanalysen?
Finns det någon annan bra förklaring än att man sover på arbetstid?
Jag kräver 10 spänn tillbaka!

tisdag 22 september 2009

Verkligheten öveträffar dikten, 4

Vi körde kustvägen från San Franscisco ner mot LA.
Alla hade rekommenderat den vägen. Istället för en rak sexfilig motorväg, fick vi en smal och slingrig byväg med hisnande skönhetsupplevelser.
Vi hittade t ex en dansk småstad som heter Solvang. Den låg vid en avtagsväg en bit bort och det var som att köra rakt in en by på Jylland. Alla skyltar hade dansk text, överallt såg man danska flaggor, man kunde köpa dansk glass i strut med både gräddbulle och sylt och det fanns både Tuborg och Carlsberg på caféborden som vi passerade.
Det finns säkert en förklaring varför Solvang existerar, men jag har ännu inte brytt mig om att ta reda på det. Vi gjorde nämligen ett annat fynd utmed kustvägen, som vi tyckte var ännu märkligare att stöta på.
Alla hade sagt till oss att man måste ta ett stopp i Carmel, den lilla kuststaden där Clint Eastwood var borgmästare. Så vi körde in i stan när den dök upp och det visade sig vara en ovanligt ren och välskött ort. Allting var prydligt. Alla byggnader, alla gator och alla trottoarer verkade vara uppsnyggade för att vi skulle komma. Det kändes nästan så.
Problemet var att hitta en ledig P-plats för hyrbilen. Jag körde gata upp och gata ner utan att hitta en enda möjlighet att parkera. Och trots att det var en liten stad med ett begränsat antal gator, så rullade vi fram och tillbaka i nära en halvtimme utan att kunna ställa bilen.
Till slut såg jag en ruta en bit bort på en av huvudgatorna. Nu! Det gällde bara att komma fram till den, innan någon annan fick syn på den. Och det lyckades. Men det sista jag såg innan jag rattade in bilen på den tomma rutan, det var en skylt som sa att P-rutan var reserverad för en kommunal tjänsteman av något slag.
–Vi struntar i skylten, sa jag. Vi låtsar att vi aldrig har sett den!
Så jag parkerade och vi klev ur bilen.
Det var då vi fick syn på en annan skylt. Och när vi såg den, så bara stod vi och stirrade utan att få fram ett ljud. Vi bara stirrade.
Skylten var en kopia av Halmstads stadsvapen med tre hjärtan.
För oss, som var uppvuxna i Halmstad, var stadsvapnet med tre hjärtan något absolut självklart. Hemma i Halmstad fanns ett konditori vid Stora torg som hette Tre hjärtan och här i Carmel fanns det tydligen ett litet värdshus med samma namn och samma symbol.
–Vi måste gå in och titta! sa jag efter en liten stund.
Och innanför dörren gick en servitris iklädd ett heltäckande förkläde, som föreställde den svenska flaggan. På väggarna hängde bilder från Halmstad. Hamnen, slottet, Norre port och några andra motiv drog våra blickar till sig.
Vi beställde köttbullar, för det var lunchdags. Och jag försökte få servitrisen att berätta varför det fanns ett värdshus som hette Tre hjärtan i Carmel och varför hon gick omkring iklädd den svenska flaggan. Något svar fick vi inte. Servitrisen log och sa att hon bara jobbade här och hon hade aldrig frågat chefen något om Tre hjärtan. Och att det var en svensk flagga som hade stått modell för hennes förkläde, det hade hon inte en aning om.
Chefen var inte där, han hade tagit ledigt just den här dagen.
Så där satt vi och åt köttbullar, som varken såg ut som eller smakade som köttbullar.
På Tre hjärtan, i Carmel, California.
Vid det enda stället i hela stan, där vi kunde ställa bilen, även om det var på en reserverad plats.

fredag 18 september 2009

Är roliga historier roliga?

Varenda tidning förser sina läsare med "roliga historier". Men hur många får dig att skratta?
Jag har läst en, en enda, som först fick Blondinen att brista ut i ett spektakulärt gapflabb. I en andhämtning räckte hon över tidningen till mig, samtidigt som hon försökte säga "Läs den här!" Och jag läste de få raderna och hamnade i ett likadant skrattanfall. Vi kunde inte sluta.
Lugn, jag ska strax berätta den.
För den var, i alla fall då, tillräckligt korkad för att utlösa skrattet som aldrig ville ta slut men fick historien att fastna i minnet.
Annars var det längesen jag läste "roliga historier" i pressen. De flesta är bara saggiga och har en poäng som man kan räkna ut i förväg.
Men våldsamma skratt har jag drabbats av fler gånger. Första gången jag såg Semestersabotören av och med Jaques Tati kunde jag emellanåt inte titta på bioduken. Jag skrattade så att jag höll på att kvävas, så jag fick krypa ner bakom fåtöljen framför mig för att lugna ner mig. Och när jag tittade på duken, tårades ögonen av skratt så att det blev omöjligt att se något. Långa stunder var filmen bara en gråsudddig väggyta där någonting rörde sig.
Efteråt kände jag att det var något fel i käken. Det knakade i munnen varje gång jag gapade. Jag tänkte att det går väl över om några dagar och lät det knaka. Men det blev inte bättre, så jag gick till doktorn, som tittade och kände på käken.
–Den har gått lite ur led, sa han. Men det går över om några dagar.
Sen tog han hutlöst betalt.
Nu har jag trissat upp förväntningen på min "roliga historia" så till den milda grad att du förmodligen inte ens drar på munnen när du läser den. Jag drar den ändå.

Tänk dig Kiviks marknad eller ett liknande spektakel ute på landet. Folk från när och fjärran har kommit dit för att sälja sina produkter, mångdubbelt fler har kommit för att se om det finns något intressant att köpa.
I ett stånd står en man som demonstrerar sitt fantastiska fönsterputsmedel. Han sprayar en glasruta med putsmedlet och torkar av rutan med en trasa. Publiken som har samlats framför honom ser hur blank och klar rutan blir.
Men säljaren vill bevisa ännu tydligare hur bra hans putsmedel är, så han kladdar in en annan trasa med smör från en bytta, gnider in hela rutan med det feta smöret, sprayar på sitt putsmedel och gnider bort alltihop med ett enda svepande drag inför den häpna och helt klart imponerade publiken.
Alla står i stum beundran, tills en man i rutig keps höjer sin stämma och säger:
–Hur möe smör skulle en ta?

onsdag 16 september 2009

Verkligheten överträffar dikten, 3

På den tiden bensinen var en lågprisvara, blev det ju en och annan bilsemester nere på kontinenten. Speciellt roligt var det när man hade en ny och läcker japansk bil, full med elektroniska finesser.
En sommar på den tiden bestämde Blondinen och jag att vi skulle ta en tur ner till Liguriska Rivieran i Italien, med de två barnen i baksätet, som för övrigt fylldes med serietidningar. Högarna omfattade allt från Bamse och Kalle Anka till 91:an och Läderlappen.
Den nya Mazdan hade inga fönstervevar. Det var bara att trycka på en knapp, så sänkte sig rutorna ner i sina dörrfack. Detta är naturligtvis inget att prata om idag, när t o m en vanlig Volvo har elektriska fönsterhissar som standard. Då var det snudd på science fiction.
Vad Mazdan saknade var däremot en A/C-funktion.
Och nere på kontinenten blev det inte varmt i bilen, det blev hett.
När vi rullade in i Pietra Ligure, tyckte baksätespassagerarna att botten var nådd. De ville ha luft. Och samtidigt tryckte de ner varsin knapp för att få ner rutorna.
Om det var för detta "samtidigt" som säkringen gick, det vet jag inte...
Men plötsligt stod vi där i Italien med två bilrutor nere och utan extra säkringar i handskfacket.
Skulle vi vara tvingade att köra hela vägen hem, på tyska Autobahn, med nerhissade rutor i baksätet? Eller skulle vi försöka hitta en bilelektriker i Pietra Ligure?
Och vad tusan heter "säkring" på italienska? Jag måste leta upp platsen där säkringarna fanns och ta fram ett exemplar att hålla framför näsan på den eventuelle bilelektrikern.
De fanns i en liten dosa under huven. Men de såg absolut inte ut som de säkringar jag dittills hade sett. Det här var något nytt. En platt svart mojäng med två kontakter, typ. Inte en sån där vit liten banan, som hade sett likadana ut sedan T-Forden. Nu hade japanerna hittat på något nytt.
Jag frågade, med min utmärkta engelska, på en mack om de kände till denna produkt eller om de visste om det fanns någon bilelektriker på Liguriska Rivieran. Mackgubben tittade konstigt på säkringen och skakade på huvudet. Men han pekade åt byns centrala delar och jag förstod i alla fall åt vilket håll jag skulle köra.
Efter en halvtimme hade vi genomsökt hela byn och vi tänkte ge upp. Då råkade jag, på en liten tvärgata få syn på en skylt där det stod ungefär Auto eletricitet eller något liknande. Hurra!
Jag stegade in i den värsta röra jag har sett. Här verkade finnas allt och lite till och detta allt var dessutom osorterat. Någonstans i röran skymtade en liten man med svart mustasch. Han kunde ingen engelska, så jag höll fram den lilla svarta plastbiten med två kontakter, han tittade och gav mig ett tecken som betydde att jag skulle följa med honom in i nästa rum.
Där inne var det om möjligt ännu rörigare. Men mannen gick fram till en stor pappkartong som var placerad på en hylla. Han ställde den på en liten disk och började rota i den.
Plötsligt sken han upp. Och så plockade han upp en liten ask av papp.
Han höll fram den som om han var guldgrävare och ville visa sitt oslagbara fynd.
Men det var inte därför som jag stirrade på asken, utan att begripa ett skvatt.
För på den lilla etiketten stod det bara ett ord: FLATSÄKRINGAR.
På ren svenska.
Och jag har aldrig fått veta varför.

tisdag 15 september 2009

Sveriges musikhuvudstad?

För oss som vill gå ut på stan och lyssna på musik, finns det nog ingen bättre plats att bo på i Sverige än i Malmö. Malmös utbud saknar t o m motstycke i hela Norden enligt folk i branschen.

"Malmö har en potential att utvecklas till en internationellt sett intressant musikstad", sägs det i en undersökning.

Och Malmö har både musiktempel som KB, Debaser och Babel och flera mindre ställen runt om i stan, som ofta lockar med bra band, kända namn och t o m turnerande stjärnor från andra sidan Atlanten. Så man måste ständigt kolla vad som händer på t ex Victoriateatern, Palladium eller lilla Blå båten. Det finns också pubar i Malmö som lockar med levande musik varje vecka, t ex Fagans, Paddys och Pickwick och det finns andra som har musik bara ibland, som t ex Cutty Sark. Det finns också småkrogar som Bakfickan och Bodoni. Det finns Estrad och Bakersfield och ännu fler.

Men vad Malmö också har, det är artister.

Gillar man rotmusik, d v s rock, blues, country, jazz, folk och annat som är fundament i dagens populärmusik, finns i Malmö både nationella storheter som Mikael Wiehe och Nisse Hellberg och en rad lokala tungviktare som Ulf »Masken« Andersson, Steve Grahn, Sir Jay & His Blue Orchestra och Buckaroos, om vi ska hålla oss till dem som har varit med länge.

Och här finns framför allt också framtiden. Lotta Wenglén, Pontus Snibb, Mats Nilsson och Svante Sjöblom har en stor publik i Malmö och de har allt som behövs för att bli stora namn också i resten av Sverige. Ovanpå allt detta finns Richard Lindgren och Andi Almqvist, som med sina senaste album har visat att de håller världsklass.

Alla är de viktiga i jobbet att göra Malmö till en »internationellt sett intressant musikstad«, vilket stan alltså har potential till.

Men hur ska detta bli verklighet?

Ja, varför inte titta på hur Austin, TX, gjorde den 29/8 1991, då man lanserade sig som »Live Music Capital of the World«? Denna stolta slogan antog man sedan det hade konstaterats att man hade fler musikställen per capita än Nashville, Memphis, Los Angeles, Las Vegas och New York. Den gäller än och den används aktivt i all marknadsföring av stan. Alla som landar på Austin-Bergstrom International Airport märker det – man möts av levande musik redan på flygplatsen. Man driver sin tes via TV-program med Austinmusik och man marknadsför sin årliga musikfestival över hela världen, så att till och med skåningar åker dit.

Med rätt marknadsföring kan Malmö etableras som »Sveriges musikhuvudstad« (eller varför inte Skandinaviens?). Förutsättningarna finns. Det gäller bara att kommunen tar tag i saken tillsammans med de profiler som verkar inom musiklivet och att alla inblandade begriper att levande musik i olika former drar till sig besökare från både när och fjärran.
Musiklivet i Malmö kan bli en turistattraktion med rätt marknadsföring.

måndag 14 september 2009

Det speciella med Möllevången

Tänkte på det häromdan: vad är egentligen det speciella
med Möllevången? Och kom fram till att detta lilla område
mitt i stan är vad som skiljer en storstad från en vanlig håla.
Möllevången gör faktiskt Malmö till en liten storstad.
Här kan vem som helst smälta in i folklivet, här finns alla
sorter, här finns krogar som alltid är fulla av folk, här har
man flyttat ut butikerna på trottoarerna, här finns skyltar
med språk som ingen urskåning kan läsa, här finns frisörer
som klipper lika bra som de chica hårkonstnärerna nere i
city men till mindre än halva priset, här blomstrar torg-
handeln och här kan man köra bil hur som helst utan att
någon irriterar sig, för här är det storstadsträngsel som
alla måste klara sig i, trafiken är en djungel.
Det är som att komma till en del av London, t ex Croydon
i sydöstra delen av stan, där folklivet brusar och där man
tar sig fram med spårvagn. Malmö borde ha spårvagnar,
så klart och Möllevångstorget borde vara en hållplats.
Eller ta Chiswick i västra delarna av London, där det
vimlar av pubar och krogar och caféer med utsikt över
floden. Eller Hackney i östra London, där gatulivet är
lika häftigt som på Möllan och befolkningen lika mixad.
Här finns det arty-fartytjejer och banglagubbar, här
doftar det curry och det äts vegamat.
Det är sådana stadsdelar man har i storstäder och i
Sverige är det väl bara Malmö som kan visa upp något
liknande mitt i stan.
Kolla bara trafiken på Möllan: här stannar man var som
helst t ex för att släppa av en passagerare eller lyfta in
en barnvagn i bagageluckan. Finns det ingen plats
vid trottoarkanten, och det gör det sällan, så bara står
man i körfilen och alla som kommer bakom, får snällt
stå och vänta. Och det gör de! Ingen lägger sig på
signalhornet, ingen hötter med näven, ingen skäller.
För här vet alla att man är i ett område, där man måste
vänta på sin tur. Det är ingen idé att stressa, det kan
man göra i andra delar av stan. Men inte på Möllan.
Och det är detta speciella som gör Malmö till en storstad.
Andra städer kan befolkas av fler invånare.
Men de är ändå inget annat än en stor håla.

söndag 13 september 2009

Verkligheten överträffar dikten, 2

Grötvik i Halmstad är en liten småbåtshamn och ett
klipplandskap, där man förr såg massvis av nöjesfiskare,
som fick upp torsk och makrill när de provade sina
kastspön varje kväll efter jobbet.
Jag tog med mig Blondinen dit en afton efter att ha tjatat
på min far om att han skulle låna ut ett speciellt spö till
mig. Han jobbade med marknadsföring av bl a fiske-
utrustning och hade fått hem ett amerikanskt sexkantigt
mjukt träspö, som det bara fanns ett exemplar av i Sverige.
Han behövde det för att fotografera det för en katalog.
Efter tjat i en halvtimme fick jag låna det exklusiva spöet
och när vi var framme vid piren i Grötvik, monterade jag på
en ABU-rulle, trädde i linan och satte ett blänkande drag
längst ut. Jag ville lära Blondinen lite fiskekonster, så jag
sa åt henne att titta på spöändan längst ut i själva kast-
ögonblicket. Då borde hon förstå principen för ett elelgant
kast. Sen kastade jag. Och sen såg jag hur hon fäste
blicken på en punkt en bra bit ut i Kattegatt.
–Du skulle ju titta på spöändan! sa jag besviket.
–Det gjorde jag, sa hon. Den ligger ju där ute!
Jag tittade på det tvådelade spöet i min hand. Jag hade
bara nedre delen. Övre delen var borta! Och linan var av!
–Va? Vad har hänt? suckade jag.
–Inte vet jag, sa Blondinen. Du kastade iväg halva spöet!
Det var ett hemskt ögonblick.
Farsans exklusiva sexkantiga träspö var nu bara ett halvt
spö. Den andra halvan låg på havets botten någonstans.
Borta för evigt. Vad skulle jag säga till honom? Hur skulle
han få fram katalogen i tid?
Dessa och flera andra frågor svepte igenom min skalle.
Jag slog mig ner på en sten vid havet och tänkte. Men
jag kom inte på en enda vettig tanke.
–Äh, det går väl att fixa fram ett nytt spö? sa Blondinen.
–Det var deadline för plåtning imorgon, suckade jag.
En vacker kväll i Grötvik hade förvandlats till ett rent
helvete. Det skulle inte bli roligt att komma hem med ett
halvt spö.
–OK, vi får ta smällen, sa jag och reste mig för att samla
ihop grejor och ta en kort promenad till bilen.
Då hördes ett rop utifrån havet.
Jag tittade och fick syn på en sportdykare i full utrustning.
Han hade två gula tuber på ryggen och stort cyklopöga i
ansiktet. I sin ena hand höll han något som på avstånd
såg ut som en pinne. Med denna i luften började han gå
på osäkra steg in mot land. När han närmade sig, såg
jag att han hade stora simfötter att balansera med.
–Är det här toppen på ditt spö? sa han när han hade
klarat hela promenaden. Jag satt på en klippa där ute
och såg när du kastade. Och jag tänkte att jag skulle leta
litet på botten där den här landade, fortsatte han och
räckte fram spödelen.
Jag såg förmodligen ut som en fågelholk.
Blondinen bara log och tog emot toppbiten.
–Nu har jag sett både hur man kastar ut och får tillbaka
en bit spö, sa hon. Det verkar ju enkelt.

lördag 12 september 2009

När verkligheten överträffar dikten

Två gånger har jag varit med om händelser som tycks mig nära
nog övernaturliga. Hur kunde de hända?
Den ena utspelade sig i Tylösand, där vi var ett gäng tonåringar
som solade en lördag i de allra största dynerna, en bit bort mot
Frösakull-hållet.
Plötsligt säger en kompis: "Jag har tappat min guldring!"
Jaha. I en jättelik sanddyn! Gonatt, liksom.
Han surade naturligtvis. Att leta skulle ju vara som att söka efter
en... ja, en nål i en höstack. Han surade hela kvällen.
En vecka senare tog han och jag våra moppar och gasade på mot
en ny lördagseftermiddag i Tylösand. Det var ett sådant väder.
Av en slump hamnade vi i samma sanddyn som för en vecka sedan.
Vi kollade brudar och solade.
–Din ring, sa jag. Den måste ju finnas här. Du satt där och då borde
du ha högerkardan här.
Jag stack ner handen i sanden och krafsade lite och... kände nåt
som inte var sand... nåt som knappt vägde nånting, men som ändå
måste vara nånting... Jag tittade i min hand och där låg den.
Ringen!
Vi bara gapade. Vi kunde inte fatta det. Till slut bara skrek vi rätt ut
i luften, så att hela Tylösand tycktes stanna upp.
Det var overkligt, men det hände.
Är du nyfiken nu på den andra händelsen, så får du vänta på nästa
blogg...

torsdag 10 september 2009

Min enda SM-merit

För många år sedan, då det ännu var lite småtjusigt att röka,
deltog jag i min hittills enda SM-tävling.
Jag låg i lumpen på en väderstation inom flygvapnet. Där fanns
en militär meteorolog som rökte pipa, en civil meteorologassistent
som rökte pipa och så fanns där ett antal värnpliktiga som gjorde
jobbet, d v s kollade vädret, skrev ner kodade obsar, ritade väder-
kartor, kokade kaffe och tjänstgjorde dygnet runt.
Det var då jag började röka pipa.
Efter några veckor nämnde meteorologassistenten att han hade
läst om SM i piprökning.
–Man ska hålla fyr så länge som möjligt med två gram tobak i
pipan, sa han. Förra årets mästare klarade 63 minuter.
När jag hade nattpass nästa gång kollade jag hur länge jag kunde
hålla fyr i min pipa. Jösses! Två gram tobak glödde i 66 minuter!
Jag var ju svensk mästare!
Nä, inte än. Men nu tog jag reda på alla fakta och skickade in
mina uppgifter till Svenska Tobaksmonopolet, som bl a tillverkade
Greve Hamiltons blandning – d v s den tobaken man skulle ha
när man tävlade.
Jag blev godtagen för deltagandet, intervjuad av Hallandsposten,
fick biljetter för tågresa t/r Stockholm, hotellrum på Continental
och presenter i form av tobak, pipor och VIP-biljett till fest efter
tävlingen. Tävlingen hölls i Stockholms stadshus, stora salen
där det brukar hållas Nobelmiddagar.
100 piprökare fick två gram tobak var, två tändstickor och sen var
det bara att vänta på startern. Vi satt uppradade i två led framför
en stor publik, TV-kameror och kontrollanter. Så släcktes ljuset
och en röst hördes utropa "Klara, färdiga, FYYYR" och etthundra
tändstickor tändes. Sen tändes ljuset och kontrollanterna tittade
till oss, så att allting gick rätt till.
TV hade inslag i kvällens nyhetsprogram. Jag tror att jag skymtade
till när kameran svepte förbi.
Efteråt var det VIP-bankett på nåt som hette Högvakten ute på
Skansen. SM i piprökning var en flott tillställning.
Hur det gick?
Ja, inte så bra som på träning, Jag började prata väder med den
kontrollant som hade hand om mig och nio andra. Jag försökte
förklara skillnaden mellan Altocumulus, Cirrustratus och andra
moln, så jag glömde pipan.
Den slocknade efter 43 minuter och jag kom på 62 plats i min
hittills enda SM-tävling.

onsdag 9 september 2009

Dyra luncher!

Sydsvenskan har rätt i sin artikel om att krogarna i Malmö
city smyghöjer priserna.
Idag beställde jag en Dagens sallad på Victors vid Lilla torg.
Den bestod av en rejäl hög gröna blad, gulvita små korn av
nåt slag och några bitar rökad skinka. Dessa bitar bestod
mest av senor och antingen var de ovanligt sega eller så var
kniven totalt i avsaknad av en användbar egg. Det gick i alla
fall inte att skära i bitarna.
Efter en stunds försök gav jag upp och jag struntade i att
äta upp bladen och kornen.
Skulle uppskatta att det som låg på tallriken var värt ca 15:-
på ICA. Här kostade kalaset 85 spänn!
Det är bondfångeri att ta så hutlöst betalt för något som
inte går att skära i...

måndag 7 september 2009

Bästa konserten...?

Har du någon gång försökt rangordna dina bästa konsertbesök?
Det går nog inte. Speciellt om man har varit flitig konsertbesökare
och upplevt några av världens främsta artister.
Men det är ju så modernt att lista allting. Bästa krogarna, godaste
vinerna, snyggaste bilarna, roligaste filmerna, trevligaste städerna
att resa till... det finns listor på allting.
Så varför ska jag egentligen lista mina bästa konserter?
Jag struntar därför i detta och noterar istället några av de mest
minnesvärda konserterna som jag spontant kommer på. Och
förmodligen missar jag en del.
Men de här glömmer jag aldrig (och jag struntar i årtal, för de
minns jag ändå inte exakt):

Willie Nelson i Las Vegas. Det var en typisk Willie-konsert och
de brukar ju alltid vara bra. Pang på rödbetan, massor av kända
gamla låtar och ett band i kanonform. Men hela publiken satt och
frös. Själv skakade jag av kylan som spreds i konsertlokalen med
hjälp av ett extraordinärt kylsystem. Det var 40 grader varmt ute
och kanske 18-19 grader i salongen. När han kom fram för att
spela extranummer, stod jag inte ut längre. Jag lämnade Willie
huttrande och gick ut i Las Vegas-nattens hetta.

Ray Charles i Göteborg
. Det var en sån där kväll som man aldrig
glömmer. Ett fenomenalt storband på Konserthusets scen och
The Genious själv på bästa humör. Och han chocköppnade hela
showen med att komma springande från kulisserna i hög fart fram
till flygeln! Vi i publiken såg inte repet som ledde honom fram till
pianostolen, förrän en scenarbetare monterade ner linan när
scenen badade i ljus.

Jerry Lee Lewis i Stockholm. Förmodligen en av hans bästa
konserter någonsin. Konserthuset var fullsatt och publiken njöt av
gamla rocklåtar, countryballader och standards så till den milda
grad att applåderna inte ville ta slut. Vi applåderade, skrek och
visslade i mer än tio minuter efter showen. Till slut kom Jerry Lee
tillbaka in på scenen och satte igång igen. Det blev nästan en
hel konsert till, han ville inte sluta, han ville ge allt. Han t o m
spelade fiol och gitarr i vissa nummer. En otrolig kväll. Morgonen
efter träffade jag Kvällspostens utsände på Arlanda.
-Var höll du till i natt? undrade han och berättade att Jerry Lee
hade börjat spela i baren på hotellet där han bodde. Han spelade
önskelåtar i över en timme!

Doug Sahm på Hole in The Wall i Austin, Texas. En vanlig kväll
mitt i veckan med ett litet tight band med lokala Austin-musiker.
Och publiken fick önska låtarna. Doug fick syn på min fru och mig
och pekade på oss. "Nu ska jag spela en låt för mina vänner från
Sverige", sa han. Och så spelade han Meet Me In Stockholm, en
låt som varken resten av publiken eller bandet hade hört förut.
I pausen kom det fram flera Austin-bor som ville bjuda oss på öl
och drinkar.

Nä, nu får jag ta en paus. Jag återkommer med fler konserter
vid ett annat tillfälle.

söndag 6 september 2009

Matchen

Tänk dig ett möte på filmbolaget, som ska spela in en film om
en fotbollspelare. Vi kan kalla honom Zvenne.
–Alltså, säger manusförfattaren, filmen avslutas med en match,
där Sverige måste vinna. Och det blir en djävulskt spännande
historia. Sverige tar ledningen med 1–0 och har ett djävulskt
tryck på magyarerna.
–Zvenne gör målet, va? säger regissören.
–Nä, Zvenne märks knappt på planen, han är liksom osynlig.
–Men Zvenne måste göra mål! säger en av producenterna.
–Det kommer, säger manusförfattaren. Men först får magyarerna
straff, när det är sådär tio minuter kvar av matchen! Och blir det
liksom spindelnät över hela planen... Sverige är liksom utslaget,
allting blir grått - vi kan kanske gå över till svartvitt här?
–Men Sverige får ju inte bli utslaget. Vi måste ha ett lyckligt slut,
det är ju en komedi! Zvenne är ju en rolig typ!
–Jaja, säger manusförfattaren. När matchen egentligen är slut,
efter två minuters förlängning, lyckas Zvenne på ett konstigt
sätt snubbla in bollen i mål! Han blir ensam med målvakten, får
tag i bollen och föser in den med magen. Och precis när bollen
har passerat mållinjen, blåser domaren av matchen!
Det blir tyst kring konferensbordet.
–Vad säger ni? undrar manusförfattaren.
Tystnaden fortsätter. Alla tittar på varandra.
Till slut säger regissören.
–Nä, det blir inte trovärdigt. Vi måste ha ett slut som publiken
kan tro är sant! Det här är alldeles för långt från verkligheten...
–Precis, säger en av producenterna. Inte ens på film kan vi
visa något som är så uppenbart verklighetsfrånvarande.
Manusförfattaren suckar, för han vet att nu måste han hem
och jobba på ett nytt slut.

fredag 4 september 2009

Ibland gör man bort sig.

Det är inget ovanligt för mig i alla fall.
Ska ta ett exempel här och du kan ta det som en förhandstitt i
min nästa bok, som kommer ut 2010.
Och detta är bara en kortversion av storyn, om när jag blev
presenterad för den vite bluesmannen Omar Dykes i Austin,
Texas. Bredvid mig vid bardisken satt en privatdeckare som blev
oerhört imponerad av att vi kom ända från Sverige och han ville
tvunget fixa så att jag fick hälsa på Omar efter showen.
Jag var måttligt intresserad av detta. För mig var Omar & The
Howlers ett bra band, som jag hade några plattor med hemma i
skivsamlingen. Men jag kände inget behov av att prata med
honom och han var inte någon av mina största favoriter.
–Jag sa att du var hans största fan i Sverige! sa Bud, deckaren.
Han står utanför och väntar på dig!
Därmed tvingades jag ge mig ut i Texasnatten för att prata med
en bluessnubbe. På vägen ut försökte jag komma på något
relevant att snacka om.
Han stod utanför puben med sin fru, hälsade glatt och undrade
väl lika mycket som jag själv, vad vi skulle prata om.
–Trist att du aldrig kommer till Sverige, fick jag så småningom
ur mig.
–Well, sa Omar. Vi har spelat i Malmö. Vi var förband till B B
King på en stor mässa.
Visst fan! Det var ju på Nordform 90 ute i hamnen! Jag var ju där!
Måste snabbt byta samtalsämne och försökte komma på en låt
från någon av hans plattor. En titel dök oväntat upp.
–Jag hoppades att ni skulle spela Hard Times, sa jag, lycklig över
att ha hittat en titel nånstans inne i skallen.
Omar tittade underligt på sitt största fan i Sverige.
–Well, sa han. We just did. It was the last tune we played!
Och medan jag förtvivlat försökte komma på varför jag inte hade
hört sista låten inne på toaletten, började Omar och hans fru dra
sig mot deras truck en bit bort.
Ett par år senare spelade Omar på KB i Malmö och jag kände en
stark önskan att få träffa honom igen och försöka förklara mina
underliga uttalanden, som han säkert hade tänkt mycket på.
Och jag fick komma in backstage, träffade Omar och drog min
story om mötet i Austin.
–Du minns säkert alltihop, sa jag.
–Nä, svarade Omar. Not a bit of it. Och han tittade underligt på
mig, som om han tyckte att han hade träffat en komplett idiot.
Så det var andra gången jag gjorde bort mig inför Omar Dykes.

torsdag 3 september 2009

Vad gör man med sin skivsamling?

Det sägs att CD-epoken är slut. Nu ska man tydligen lyssna på nätet.
Men vi som är skivsamlare, då?
Tror någon att vi nöjer oss med att tanka ner låtar via datorn?
Vi, som är skivsamlare, har ju kvar alla våra vinylplattor. Tanken att
vi skulle göra oss av med dem när CD-skivan kom, den är absurd.
Och vi som samlar på plattor kommer aldrig att överge CD-plattorna
heller.
Men problemet är var man ska ha sin samling. Jag har inga hyllor
kvar att placera allt nytt som fortfarande kommer inom de genrer jag
håller mig: pop, rock, blues, soul, jazz och country.
Jag har provat olika system att placera plattorna, så att jag ska ha
en chans att hitta det jag söker.
Läget f. n. ser ut så här:
VINYL delas in i kategorierna 50-tals rock, modern rock, country,
pop, svensk pop, jazz och samlingsplattor.
Detta funkar rätt bra. Inom varje kategori gäller bokstavsordning
med antingen artistens efternamn eller bandets namn som sökord.
CD delas in i A-laget (ofta spelade plattor i kategorierna pop och
modern rock), B-laget (samma indelning men plattor som inte spelas
lika ofta), Jazz, Country, Svensk pop och rock, Samlingsplattor,
Austin (plattor inspelade där eller med musiker baserade där) och
så har några artister fått sina egna avdelningar: Willie Nelson, Doug
Sahm, Jerry Lee Lewis och några till.
Problemet nu är att det inte finns mer plats i de hyllor och skåp som
jag har använt för skivsamlingen. Just nu ligger det osorterade CD-
skivor i högar och jag vet inte var jag ska placera dem.
Jag har förresten ett par avdelningar till: Skånsk musik och Frank
Sinatra.
Men, som sagt, nu börjar det bli kärvt.
Säg bara inte att jag ska börja ladda ner musik från nätet.
Där går gränsen.

tisdag 1 september 2009

Värsta flygresan?

Vilken är din värsta flygresa?
Jag funderade över detta, när vi hade landat på Sturup i förra
veckan efter Cypernresan.
Orsaken var att piloten verkade en aning virrig. När vi hade
kommit upp i vår marschhöjd, hördes han i ljudanläggningen
och han meddelade att vi skulle landa på Sturup ca kl. 17.00.
Fantastiskt, tänkte jag. Då måste vi flyga snabbt som fan, för
ordinarie ankomsttid borde vara ca kl. 18.00.
När vi landade glömde han att hissa upp TV-monitorerna som
hänger framför var tredje stolsrad. De hängde ner och visade
eftertextena på en film ända ner på landningsbanan.
Och landningen var inte en av de mjukaste jag har varit med
om under mina 100-tals flygningar. Planet lutade kraftigt åt
vänster och ett tag trodde jag att vingen skulle slå ner i marken.
Men det gick bra och en flygvärdinna hälsade oss som skulle
gå av på Sturup välkomna och fortsatte med att berätta att
efter mellanlandningen skulle planet fortsätta till Göteborg –
med ny besättning. Var det som hon försökte lugna passagerarna?

De flesta flygresor man gör, går smidigt och lugnt. Det händer
sällan någonting. Turbulens vid dåligt väder är väl det vanligaste,
men sådant vänjer man sig vid och även när det någon enstaka
gång kan skaka och hoppa rejält, så fortsätter en van flygresenär
att lösa korsord eller ta en tupplur. (Korsordet kanske blir lite
klyddigt. Det går inte att hålla pennan på rätt plats när planet gör
en och annan dykning i en luftgrop!)

Den värsta flygresa jag har gjort skulle ta mig och frun från Las
Vegas till Grand Canyon. Det var ett litet plan för åtta personer
och vi satt allihop bakom den kvinnliga piloten. Innan vi lyfte sa
hon nåt om att det kunde bli en rough flygning. Det rådde extrema
temperaturer i området – 45 grader på marken dag efter dag och
detta gjorde tydligen att vindarna på flyhöjden var starkare än
normalt. Och efter en stund kändes flygplanet som en attraktion
på ett nöjesfält.
Närmast framför oss satt tre engelsmän. Han i mitten var tydligen
flygrädd och dessutom började han, och några till, att spy i påsarna.
Jag bestämde mig för att ta det lugnt och njuta av utsikten från min
fönsterplats. Minn fru mådde också illa och snart var det nog bara
piloten och jag som klarade situationen. Engelsmännen diskuterade
läget och ville inte fortsätta flygningen. En av dem tog till orda och
frågade om det var OK att be piloten vända tillbaka mot att han
själv och hans polare, varav den ene nu hade råkat i panik och grät
högljutt, med egna pengar betalade tillbaka biljettkostnaderna till
oss andra. Alla tyckte detta var en bra lösning. För min del tänkte
jag mest på min fru, som nu var helt vit i ansiktet. Piloten sa OK
och vände planet mot Las Vegas igen.
När vi hade landat, stod en av engelsmännen med en fet sedelrulle,
förmodligen gårdagskvällens vinstpengar, och rullade fram rätt summa
till var och en av passagerarna.
Jag gick bakom piloten när vi skulle gå in i ankomsthallen. I dörrhålet
mötte hon en manlig kollega.
–How was the flight? sa han.
–Short, sa hon.
Sen talade de inte mer om den flygningen.