Ibland gör man bort sig.

Det är inget ovanligt för mig i alla fall.
Ska ta ett exempel här och du kan ta det som en förhandstitt i
min nästa bok, som kommer ut 2010.
Och detta är bara en kortversion av storyn, om när jag blev
presenterad för den vite bluesmannen Omar Dykes i Austin,
Texas. Bredvid mig vid bardisken satt en privatdeckare som blev
oerhört imponerad av att vi kom ända från Sverige och han ville
tvunget fixa så att jag fick hälsa på Omar efter showen.
Jag var måttligt intresserad av detta. För mig var Omar & The
Howlers ett bra band, som jag hade några plattor med hemma i
skivsamlingen. Men jag kände inget behov av att prata med
honom och han var inte någon av mina största favoriter.
–Jag sa att du var hans största fan i Sverige! sa Bud, deckaren.
Han står utanför och väntar på dig!
Därmed tvingades jag ge mig ut i Texasnatten för att prata med
en bluessnubbe. På vägen ut försökte jag komma på något
relevant att snacka om.
Han stod utanför puben med sin fru, hälsade glatt och undrade
väl lika mycket som jag själv, vad vi skulle prata om.
–Trist att du aldrig kommer till Sverige, fick jag så småningom
ur mig.
–Well, sa Omar. Vi har spelat i Malmö. Vi var förband till B B
King på en stor mässa.
Visst fan! Det var ju på Nordform 90 ute i hamnen! Jag var ju där!
Måste snabbt byta samtalsämne och försökte komma på en låt
från någon av hans plattor. En titel dök oväntat upp.
–Jag hoppades att ni skulle spela Hard Times, sa jag, lycklig över
att ha hittat en titel nånstans inne i skallen.
Omar tittade underligt på sitt största fan i Sverige.
–Well, sa han. We just did. It was the last tune we played!
Och medan jag förtvivlat försökte komma på varför jag inte hade
hört sista låten inne på toaletten, började Omar och hans fru dra
sig mot deras truck en bit bort.
Ett par år senare spelade Omar på KB i Malmö och jag kände en
stark önskan att få träffa honom igen och försöka förklara mina
underliga uttalanden, som han säkert hade tänkt mycket på.
Och jag fick komma in backstage, träffade Omar och drog min
story om mötet i Austin.
–Du minns säkert alltihop, sa jag.
–Nä, svarade Omar. Not a bit of it. Och han tittade underligt på
mig, som om han tyckte att han hade träffat en komplett idiot.
Så det var andra gången jag gjorde bort mig inför Omar Dykes.