torsdag 30 december 2010

Jimmy LaFaves tio bästa låtar:

Varför ska man intressera sig för Jimmy La Fave och lägga ner en massa jobb på att sortera ut hans tio bästa låtar?
Det finns mer än ett skäl.
– Han berör. Antingen gillar man honom starkt eller så orkar man inte med hans speciella röst och hans ofta nedstämda låtar. Jag själv har tyckt om hans musik och hans sätt att sjunga sina låtar sedan jag hörde honom första gången 1992
på en cd med titeln Austin Skyline. Jag klev rakt in i låtarna och blev en trogen LaFave-följare på Musik och konst i Malmö. Det var där jag först fick vetskap om honom.
– Hans musik förtjänar mycket större uppmärksamhet än den hittills har fått. Han har gjort många låtar som borde placera honom i samma fålla som t ex Bob Dylan. LaFave själv hyser stor beundran för Dylan och spelar många av hans låtar. Men han lyckas tydligen aldrig jobba sig in i det amerikanska medvetandet. Jimmy LaFave känner man till i delar av Texas och i Oklahoma, där han växte upp. Men få medborgare i New York, Chicago, Los Angeles eller i några andra storstäder har hört talas om honom. I Europa har han sålt plattor i någon omfattning i Holland.
Men resten? Inte mycket. Varför köper inte lika många svenskar mina plattor som de gör i Holland? frågade han mig. Och vad svarar man på det?
– Hans scenframträdanden är alltid genomtänkta och ofta gripande. Jag har sett honom åtskilliga gånger och frapperats av hans inställning. Han är närmast en perfektionist som kräver 100% av varje bandmedlem. Det ska låta perfekt och klarar inte någon den pressen, så kan han se sig om efter ett annat jobb. Han sa exakt så till mig i en paus under en konsert på Antone´s i Austin. Han var missnöjd med någon och han hade svårt för att hålla inne med kritiken.

Många som hör hans bästa låtar blir nyfikna. Men eftersom han aldrig blir omtalad i media, glöms han lätt bort. Så vi är väl inte så många som har honom som en av våra största favoriter. Jag garanterar emellertid att du reagerar på hans musik, om du lyssnar på några av låtarna på den tio i topp-lista som jag har knåpat ihop.
Frågan är om du reagerar som jag, enbart positivt alltså, eller som Blondinen, som tycker att LaFave är en gnällspik, det vet du snart.

Här kommer hans tio bästa låtar samt titlarna på hans CD-skivor:

1992 Austin Skyline
ONLY ONE ANGEL
WHEN IT STARTS TO RAIN
SHELTER FROM THE STORM
1994 Highway Trance
AUSTIN AFTER MIDNIGHT
WHEN I SEE YOU AGAIN
1994 The Open Road (Acustic Mini Album)
1995 Buffalo Return To The Plains
I´M THINKING OF YOU
NEVER BE MINE
1997 Road Novel
NEVER PUT THE BLAME
1999 Trail (2cd)
2001 TexOma
TEARS
LOVE CAN FIND ITS OWN WAY
2005 Blue Nightfall
BLUE NIGHTFALL
WHEN YOU WERE MINE
2007 Cimarron Manifesto
DON´T ASK ME

Vill du läsa ännu mer om Jimmy, kolla www.rootsy.nu – bästa sajten om amerikansk rotmusik!

måndag 27 december 2010

Snörikt...

Julen är över för den här gången.
För många medborgare blev den inte riktigt som det var tänkt.
Flyget var inställt här och där, tågen stannade och vägarna var såphala. Kaos i kvällstidningarna dag efter dag.
Det var längesedan vi hade en sådan julhelg.
Hela december har ju varit konstig med snö i mängder på marken t o m här nere i Skåne och minusgrader på termometern i veckor. Vi är inte vana vid dylikt.
Och det bara fortsätter. Meteorologerna ser minusgrader så långt de kan se i sina långtidsprognoser.
Men det värsta är, tycker jag, att gatorna ser ut som de gör.
I hela Malmö har snön vunnit över snöröjarna.
I vartenda kvarter ligger drivorna höga utmed trottoarkanten eller t o m en bra bit ut i körbanorna. I vartenda kvarter finns bilar som måste grävas fram om de ska användas. O vartenda kvarter finns gator som får bilisterna att fastna i snöhögar.
Vid ett tillfälle såg jag från vårt köksfönster en bilist som hade hamnat i en driva på en tvärgata till vänster och nu höll på att baxas loss av hjälpsamma kvällsvandrare och samtidigt en liten bit längre bort en annan bil, som satt fast i snödrivorna på en tvärgata till höger!
Har jag något ärende in till city, finns där sällan någon plats att parkera bilen på. Snön har tagit över, det är snön som bestämmer.
Jag har för mig att vid tidigare snövintrar, har det dykt upp massor av effektiva vägskrapor som snabbt har fått gatorna farbara. Finns inte dessa längre?
Är det meningen att snön ska blockera trafiken och förvandla fyrfiliga stadsgator till trånga tvåfilspassager, där man får vara glad om man kommer fram? Är det meningen att vårens ankomst ska ta hand om eländet?
Här i Malmö har vi, så vitt jag kan bedöma, inte sett något liknande.
Snöfallen verkar har gjort berörda myndigheter handfallna.

fredag 24 december 2010

God Jul!

Det är lite stressigt nu.
Julklappar, skinka, grönkål, senap, julklappspapper, snöskottning, jultomte, vatten till granen, Kalle Anka, pepparkakor, ostbricka, brunkål, ris á la Malta, godis, ja... och allt det andra.
Tid för bloggning? Dingdång, där gick den ut.
Återkommer när julen har lugnat ner sig.
God Jul!

tisdag 21 december 2010

Skottar snö.

Undrar hur många kilometer snö jag har skottat undan den här vintern?
Och hur många gånger jag har skottat sen i november nån gång?
Idag har jag skottat en gåränna utmed hela tomten, en hörntomt så klart!, och sedan skottat en likadan gåränna inne i trädgården, från köksgrinden till garaget, förbi soptunnan, och fram till huvudentrén. På vissa ställen inne i trädgården var snötäcket 40 cm tjockt.
–Ska du inte skaffa en ny snöskyffel, en sån där av lättmetall, sa Blondinen redan för en månad sedan, eller när det nu var som det första snöovädret kom.
–Nä, sa jag. Min gamla tunga skyffel av tjockjärnsplåt ger bättre motion!
Sanningen är att den går knappt att lyfta.
Värst är skottningen när jag måste röja en bilväg från gatan fram till garageporten. Då räcker det inte med en skyffelbredd, man ska ju kunna köra in en bil och öppna dörrarna på båda sidor för att komma ut utan att hamna i en snödriva.
Allra värst är det när kommunens snöröjningsmaskin har kört på gatan och hivat upp meterhögt med snö framför min infart. Då får jag gräva i snömassor i en timme, för att bygga upp en ny öppning från gatan och in mot tomten.
Varje dag tittar jag på den norska vädersajten, som alltid brukar vara korrekt och ger prognoser som man kan lita på. I en hel vecka har norrmännen lovat plusgrader från och med mitten på den här veckan. Jag har sett slutet på istiden. Jag har tänkt att nu slipper man det här slavarbetet! Hurra! Nu kommer värmen!
Nu tittade jag in till norrmännen igen för en liten stund sedan.
Alla röda varma siffror var som bortblåsta! Allting var isblått! Det närmsta de kommer en plusgrad är när de vid ett tillfälle om några dagar lovar 0 grader på förmiddagen.
Annars är det iskyla, snöfall och vargavinter för hela slanten.
Så hör ni inget ifrån mig, är det för att jag skottar snö...

lördag 18 december 2010

Hemresan (uppdaterad)

Var uppe i Halmstad idag igen, lördag alltså, för att i en annan bokhandel signera böcker. Det är alltid lika roligt, för det kommer alltid för mig okända personer som läser mina kåserier i Hallandsposten.
Jag tog tåget den här gången också. Men det gick inte lika bra på hemresan som i förra veckan. När vi började närma oss Lund, hörs det plötsligt en röst i högtalarna.
–Vi måste tyvärr meddela att Lund blir slutdestination för det här tåget. Det är fel i banan på sträckan Lund–Malmö, som gör att ni som ska till Malmö eller vidare söderut, måste fortsätta resan med buss.
Jaha. Det var ju ett dystert besked. Men det blev värre.
För plötsligt stannade tåget mitt ute i den svarta ödemarken och Rösten hördes igen. Nu meddelade den att vi hade fått en röd signal. Vi skulle bli tvingade att stå stilla i 15 minuter. Men sedan skulle vi få ytterligare ett liknande stopp.
Så där satt vi, ett fullsatt Öresundståg, med passagerare som borde vara hemma nu, istället för att sitta ute i den svarta ödemarken. Och precis som när man åkte med billiga charterbolag en gång i tiden, fick man besked av diverse slag, som emellertid hade det gemensamt att de skulle hålla oss passagerare hoppfulla om att alla problem snart skulle vara lösta. Men klockan gick.
Ingenting hände. Alla bara väntade. Snart skulle vi sitta i en buss på väg mot Malmö.
–Undrar hur mycket en taxi kostar från Lund till Malmö, sade jag plötsligt med en ljudnivå som hördes av alla de närmsta sörjande.
–300 kronor, sa en liten piggögd yngre dam, till på köpet festklädd.
–Det är det värt, sa jag. Det tyckte hon också. Och plötsligt var vi ett helt gäng som kunde fylla en minibuss för en hundring per man och därmed komma iväg på stubinen så fort tåget hade stannat vid stationen.
Vi hittade en minibuss, som visade sig köras av en rallyförare från något avlägset land österut. Men han tog oss in till Malmö C på nolltid.
Sedan fortsatte jag i en egen taxi för att komma hem, äntligen.
När vi var nästan framme, upptäckte jag att min mobiltelefon var borta.
-Vad har du för nummer? sa chauffören som gillade att sladda med bilens bakända i alla kurvor på isgatorna. Han slog numret och vem svarade – om inte taxigubben från Lund. Han stod kvar vi Börshuset och väntade på att telefonen skulle ringa!
–Jag har telefonen, sa han.
–Var finns du? sa jag.
–På en trappa, sa han.
–Var finns trappan? sa jag.
–Mittemot ett vitt hus, sa han.
Jag gav mobilen till ägaren och sa att jag inte förstod.
Han pratade med Lundakollegan på ett främmande språk och begrep tydligen något som jag inte förstod.
Så det var bara att vända med taxi nr 2, när vi var så nära slutdestinationen att jag kunde se vår grind.
Taxametern tickade glatt vidare och i Savoyhörnan fick vi vänta vid rött ljus, innan vi kunde svänga in mot Börshuset.
Då sa det pang, mitt huvud rycktes till mot nackskyddet och chaffisen svor på det där språket, som jag inte riktigt kunde identifiera.
Bakom oss stod en skakig taxichaufför, som på sitt modersmål uppblandat med svenska förklarade att det var halkans fel.
–Stäng av taxametern, så går jag och letar upp min telefonräddare, sa jag.
Han stod på Centralens trappa mitt emot Börshuset. Jag gav honom 100 spänn i hittelön.
–Vad är "hittelon"? sa han.
Min krockskadade taxi kom snabbt för att fortsätta resan som inte var betald.
Jag kom hem till Blondinen, som med två barnbarn i huset verkade helt slut.
–Du kan inte ana vilken cirkus här har varit, sa hon.
Så jag tyckte inte det var någon större idé att prata om hemresan.

torsdag 16 december 2010

Tåget gick som tåget.

Det går att skaffa sig otroliga biljettpriser när man ska åka tåg nuförtiden.
Igår åkte jag med SJ Malmö C – Halmstad C för 86:-.
Kan jämföras med taxiresan från Malmö C till bostaden i Limhamn när jag kom hem. Den gick på 95 kronor med 979797. Ett annat bolag ville ha 135:- för samma resa.
Och tågresan gick snabbt, tyckte jag. Ändå var tåget 26 minuter försenat, vilket berodde på att vi hamnade bakom ett regionaltåg. Kan dom inte göra omkörningar?
Ombord fanns mest lediga stolar, så det var inte tal om trängsel eller störiga passagerare. Allt flöt på som i en reklamfilm för SJ.
Och resan började snyggt med en rulltrappsfärd ner i underjorden till en stilig tunnelbanestation på Malmö C-området. Det känns lite storstad, det gör det.
Det gör det inte på Halmstads C.
Innan hemresan var jag inne på stationen, som visade sig bestå av en stängd restaurang och en tom, trist och deprimerande vänthall. Biljettluckorna var stängda, ingen SJ-personal verkade vara i tjänst, det fanns överhuvudtaget ingenting mer än några bänkar att sitta på. Är detta en Centralstation? undrade jag. Var är jag? I Kvibille eller Snöstorp?
Nej, jag var på rätt station. Halmstads C. Och tåget kom och gick som tåget ända hem till storstaden.

tisdag 14 december 2010

Malmö C... C for Crazy?

Ska åka till Halmstad imorgon för att signera böcker. Tar tåget så slipper jag tänka på halka och snöstormar.
Bokar biljetter via nätet. Och åker ner till Malmö C, nya Malmö C alltså, redan ikväll för att kolla var man ska hitta rätt spår och var man ska hämta ut biljetterna.
Det visar sig vara värre än man kunde ana.
Först gäller det att hitta en korttidsparkering i närheten av ingången till stationen. Det har alltid funnits några rutor vid stationsgaveln mot Börshuset. De var nu upptagna av stora turistbussar, så det gällde att hitta de nya P-rutorna någonstans i närheten. Bakom den gamla stationsbyggnaden har man byggt en ny flott entré, taxihållplats och ett stort glashus fullt av P-platser. Men man ska väl inte behöva köra in i ett P-hus för att fixa ett femminutersärende? Jag ser P-rutor bredvid taxistationen, men inga vägvisare om hur man kommer dit. Efter två varv runt taxibilarna hittar jag en totalt osynlig infart till P-rutorna. Det är mer tur än skicklighet att man hittar dit. Varför har man inte satt upp några skyltar som visar hur man ska köra? Obegripligt.
När man sedan kommer in på nya Malmö C ska man som i mitt fall leta upp automater där man kan trycka ut de biljetter man redan har betalt. SJ-biljetter alltså.
Det finns automater här och där, som levererar bussbiljetter och tågbiljetter, men inga med SJ-biljetter. I alla fall ser jag inga. Jag går genom hela hallen och kommer till slut till en biljettbutik för Skånetrafiken. Där är det fullt med kunder, köer och trängsel. Men där finns inga SJ-biljetter.
Går tillbaka genom hela hallen, ända till ingången vid taxistationen. Hittar ingen automat för SJ-biljetter och ingen butik, men hittar en gulklädd man som ser ut att jobba på Malmö C. Frågar honom var man kan hitta en automat med SJ-biljetter. Och han pekar bort mot ingången vid husets östra sida, den ingång som var huvudentré i förra veckan. Där ska det finnas en SJ-butik, säger han.
Och när man närmar sig ser man en butik till vänster om entrén. Den har ingen upplyst skylt, ingenting som lockar, den verkar inte vilja synas. Och innanför entrén är det folktomt. Fyra SJ-damer sitter vid sina datorer utan att ha något att göra.
Det finns också en automat innanför entrén. Där står en kis, som hör när jag klagar vid disken att det är omöjligt att hitta hit.
– Jag har letat i en kvart, säger han.
– Ja, det är många som har klagat, säger SJ-damen.
Sen går jag till toaletten. Det kostar 10 kronor att kissa.

söndag 12 december 2010

TV4 borde skämmas.

Har sett de flesta programmen under titeln "Så mycket bättre" på TV4.
Och jag håller väl med alla som tycker att det var bra underhållning med många roliga och oväntade inslag.
Framför allt fick programmen mig att ändra uppfattning om Di Leva. Jag har alltid sett honom som en rejäl tönt, men här visade han att han faktiskt i grund och botten är en vanlig Svensson, om än med bisarra sätt att uttrycka sig. Han lyckades t o m att sjunga andras låtar på sätt som fick dem att växa flera meter.
Det var just musiken som gjorde programmen så starka. Artister med egna unika profiler tog sig an varandras låtar och gav dem helt nya dimensioner.
September tog sig an Pluras Kärlekens tunga så att man blev alldeles piggig och när Plura bjöd in Di Leva till duett i sitt gamla glansnummer Alice, då stannade tiden och vi sögs ut i helt nya rymder.
Bakom alla artisterna som sjöng fanns det förnämliga husbandet... ja, vadå?
I varenda program gjorde detta husband en insats som lyfte artisterna ännu en bit.
Jag har försökt att hitta ett omnämnande av detta husband, men det finns inte ens på programmets hemsida en enda rad om vilka som spelar och sjunger i bakgrunden...!
Det är dåligt. Husbandet medverkar i allra högsta grad till att gör Så mycket bättre till ett så mycket bättre underhållningsprogram än de flesta andra vi har sett i höst! TV4 borde skämmas, som inte ger bandet den självklara cred det ska ha!

fredag 10 december 2010

Vems är boken?

I morse tidigt, klockan var nästan åtta, begav jag mig från villans entré bort till brevlådan, som sitter på staketet ut mot gatan, för att hämta Sydsvenskan. Det var minusgrader, halt på trädgårdsgången och tjockt med snö överallt. Ett rent ävenetyr, alltså. Men det skulle bli mer.

I brevlådan låg nämligen mer än morgontidningen.
Där fanns, av någon outgrundlig tanke, även en blå bok som heter "Kemi". En lärobok på över 300 sidor.
Varför?
Vem har lagt en bok om kemi i min brevlåda?
När jag steg in i huset igen och studerade boken, då upptäckte jag en handskriven papperslapp, instoppad mellan två sidor som handlar om enzymer. Jag läste:
"Hej! Tyvärr är alla light-böcker utlånade, ska försöka lösa detta imorgon. Hör av mig!"
Undertecknat "Annika".

Aha... hade inte Blondinen en jobbarkompis som heter Annika? Men varför vill Blondinen läsa om kemi?

Jag ropade upp mot badrummet, där hon just duschade.
-Du har fått boken av Annika!

Tystnad.
–Vilken bok? hördes det sedan inifrån badrummet.
–Kemiboken!

Tystnad. Sedan öppnades dörren.
–Kemiboken? sa hon frågande. Jag ska väl inte ha en kemibok? Var kommer den ifrån?
–Annika hade lagt den i brevlådan...
–Annika? Äh, hon sysslar inte med kemi... Och vad skulle jag ha för nytta av den?

Så där stod vi med boken "Kemi" utan att veta vad vi skulle göra härnäst.
Vem har lagt boken i brevlådan?
Vem väntar på den?

Ett av vardagens mysterier väntar på sin upplösning.

tisdag 7 december 2010

Tunnelbanor.

Ja, då har man premiäråkt Citytunneln i Malmö.
Låt oss först och främst slå fast att Citytunneln inte är en tunnelbana. Citytunneln är inget annat än en järnväg som har hamnat i en tunnel under centrala Malmö och en bit bort mot Öresundsbron.
Tre stationer under marken, det är allt.
Tågen som kommer farande när man väntar på en perrong är inga tunnelbanetåg. De är vanliga Öresundståg och andra ovanjordtåg, som tidigare fick vända på Malmö C, men nu kan åka vidare rakt fram mot sitt mål. Här sparar man flera minuter på väg mot t ex Köpenhamn. Och det är detta som är vitsen med Citytunneln.
Mycket få malmöbor kommer att ha nytta av den för resor inom stan. Då ska man bo t ex i närheten av Triangeln, där det finns en flott station djupt nere i marken, och jobba någonstans i närheten av Hyllie eller Malmö C. Man kan också ha nytta av tunneln om man ska se en show eller något annat på Hyllie Arena. Bor man mitt i stan, blir tunneln perfekt att ta sig dit med.
Det handlar hela tiden bara om dessa tre stationer. Råkar man bo i närheten av någon av dem, så kan man åka till de andra två. That´s all.
Därför är det lite konfunderande att uppleva hur stationerna ser ut. De är eleganta, pampiga och imponerande. Speciellt Triangelstationen, som möter upp med hisnande långa rulltrappor i vackra och ombonade valv med läcker belysning. Här känner man sig precis som i en riktig tunnelbana. Och av de riktiga tunnelbanor jag har åkt i, påminner stationen mest om den i Washington. Rent, snyggt och reklamfritt. Inga kiosker eller kebabkök heller. Flott, helt enkelt. Långt ifrån Londons och New Yorks muggiga tunnelbanevärld och fräschare än Parismetron. När det gäller stationerna ligger Malmö långt framme. Världsklass!
Synd bara att vi får nöja oss med tre stycken.
30 hade varit roligare, 30 stationer utspridda över hela stan, med linjer som gick både kors och tvärs.
Men det hör ju till saken att Malmö inte är en riktig storstad, så egentligen behövs det inte en riktig tunnelbana.

måndag 6 december 2010

Rapporter i korthet.

Har aldrig förr, vad jag kan minnas, skottat så mycket snö under en vinter som den här nyligen påbörjade. Och så har vi resten av december kvar, plus januari, februari och mars. Enda fördelen: skottandet ger varje gång lika mycket träning som ett pass på Friskis & Svettis Och det är gratis.

Största sensationen inför nästa års fotbollsallsvenska: HBK har fixat en tränare som alla andra lag vill ha. HBK kommer att kriga på övre halvan 2011!

CityTunnelen är invigd av kungen och nu får man provåka. Men att kalla den "tunnelbana" är väl att ta i. Det är ju bara en vanlig järnvägslinje som råkar vara nergrävd. Ska man ha nån glädje av den som Malmös tunnelbana, måste man bo i närheten av Triangeln och vara oerhört intresserad av att komma till Centralstationen. Då reser man i två minuter.
Jag ska prova idag.

Det är snart år 2011 och ännu har ingen kommit på hur man botar en vanlig förkylning.

De flesta jag har frågat tycker att årets julskyltning i Malmö var klen. Inga sensationer, inget banbrytande, inget som lockade. Själv tycker jag fortfarande att de utklädda grisarna under 50-60-talet hos JM:s Charkuteri i Halmstad är oslagbara. Sista gången jag såg dem var när grisarna var klädda i HBK:s och Halmias matchkläder och uppställda i en actionsituation inne på butiksgolvet. Hela gatan utanför butiken var avstängd för trafik, trängseln var enorm. Sådant görs ej mer.

Nä, nu ska jag iväg och åka tåg i tunnelen.

lördag 4 december 2010

Fågeldansen.

–Det spökar! sa Blondinen när jag kom hem.
–Det hörs underliga ljud inne i köksväggen! Och när jag satte igång fläkten, lät den som ett fyrverkeri. Och så tystnade den. Den gick liksom ner i varv och sen satte den igång igen.
–Det är nog bara inbillning, sa jag.
En stund senare upptäckte vi att belysningen i gästtoaletten gick på halvljus. Lamporna lyste bara svagt, som i en romantisk rockvideo. Jag provade några andra lampor i närheten på nedervåningen. Alla lyste bara svagt och försiktigt.
–Det är nog bara inbillning, sa Blondinen.
Sen ringde vi vår elektriker.
–Aha, sa han. Det måste vara en fas som har slagits ut. Ni har tre proppar på ingången från gatan och det är nog en av dem som har lagt av. Då blir det svag belysning. Men jag har inte tid att komma.
Vi ringde vår snickare istället. Han kom meddetsamma och började demontera köksfläkten, sedan han hade skickat ner mig i källaren för att kolla de tre propparna. När han ryckte loss underdelen till fläkten singlade det ner en fågelfjäder från innandömet.
–Vi ska nog inte öppna den här apparaten, sa han. Jag tar loss den och bär ut den. Så får ni skaffa en ny fläkt. Han ringde också en annan elektriker som kom på nolltid och tittade på samma proppar som jag strax innan hade konstaterat vara helt intakt.
–OK, sa elektrikern. Det måste vara fel ute i gatan. Ni får ringa Eon!
Ute i gatan, tänkte jag och såg tunnelbanebygget framför mig. Måste de riva upp asfalten och gräva sig ner i gatan? tänkte jag.
Men det fanns visst ett skåp av något slag längre bort på gatan och där hittade Eon-patrullen en propp som hade gått. När den var utbytt, lyste alla lampor som de skulle, datorn gick igång och allt var som förr.
Utom i köket. Där saknas nu en fläkt.
Och den som satt där innan fågelattacken var italiensk. Firman som levererade köket ligger i Göteborg. Där håller de nu på med att jaga sina f d leverantörer i Italien, för att försöka hitta den fläkt vi så väl behöver.
För just nu osar det matlagning i hela huset.
Hur i helskotta kunde en fågel få för sig att göra en störtdykning ner i en skorsten mitt på ljusa dagen?

torsdag 2 december 2010

Djupdykning i Citytunneln...

Nu kan man snart åka tunnelbana i Malmö.
(Detta sagt till er som bor på andra orter. Alla i Malmö känner till tunnelen!)
I alla fall kan man åka från Malmö C till Triangeln. Ja, och ända bort till Hyllie, men där finns ingenting mer än en och annan show i Malmö Arena. Ja, och nån ishockeymatch i nån lingonserie.
Men alla som bor i närheten av Triangeln (Malmös Piccadilly Circus) och vill besöka Pressbyråbutiken på Malmö C, kan alltså ta nya tunnelbanan dit från och med nästa vecka.
För att fira detta håller man på med olika events i stan, mest under jord, från och med nu. Överallt pratas det om tunnelen.
Och kommunen har låtit en kvartett okända ungdomar sjunga en ny låt om Citytunneln. Om de har skrivit låten själva, vet vet jag inte. Men de medverkar med en video som finns på nätet:

http://www.youtube.com/watch?v=FDnCAbE941M&feature=player_embedded

Varsågod och njut av malmöitisk underhållning när den är som... ja, vad ska man säga?
Men som medborgare i stan får i alla fall jag, efter att ha hört låten och sett videon, lust att gå under jorden.

onsdag 1 december 2010

På väg.

Har tagit det lugnt ett par dagar.
Har frusit... eller heter det frysit? Svårt med språk, det ser man varje dag i tidningar, i reklamtrycksaker, på skyltar och var helst där någon har producerat en text eller ett meddelande. Svenska språket tvingas stå ut med de mest häpnadsväckande felskrivningar.
Det där med särskrivning verkar inte alla ha fattat. Man kan, trots ideliga påpekanden på kultursidor, insändarsidor och debattsidor, läsa skyltar på butiksfasader där det står t ex Herr Kläder. Om butiksinnehavaren råkar heta Kläder i efternamn, så är det helt OK. Men gör han det?
Nu hade jag inte tänkt uppehålla mig vid detta ämne. I så fall hade jag först letat upp massor av exempel där det svenska språket misshandlas. Ju fler exempel desto bättre. Inte desto fler exempel desto bättre, som många har för sig att det heter.
Men det har jag inte gjort och egentligen har jag inget ämne i dagens blogg. Jag är helt lost efter en bilresa i morse från Malmö till Lund.
I bilen finns en sådan där modern radio som letar upp bästa mottagning på det program man vill höra. Och P4 på morgonen mellan Malmö och Lund, det innebär tydligen att radion hela tiden växlar mellan Radio Malmöhus och Radio Kristianstad. Jag hörde därför Magnus Uggla gång på gång förvandlas till en svensk Idol-stjärna. Ibland var övergången så perfekt att jag trodde det skulle låta så. Pang på rödbetan, alltså. Men vad jag mest av allt ville veta, det var naturligtvis om det snöfall som jag hamnade i utanför Burlöv skulle hålla i sig hela vägen till Lund. Vägbanan var hal som om den var belagd med Grummesåpa och det gick inte att köra fortare än i 70. Men i de båda radiostationerna som envist bröt sig in i varandra, talade man bara om eventuella snöfall senare på dagen vid sydkusten eller på Österlen. Så där satt jag i 70 km/tim och såg inget mer än snöflingor som yrde runt vindrutan och jag visste inte om det skulle vara möjligt att ta sig fram till Lund Ö.
Likadant var det på hemvägen. Ihållande snöfall på vägen mellan Lund och Malmö och på Radio Malmöhus meddelade man att det var stora trafikproblem på E6 vid Vellinge.
Det är nog bäst att hålla sig hemma till början på mars.dd