onsdag 27 april 2011

Om att borra i sin bil.

Min bil är en bekväm, tystlåten och relativt stor amerikanare.
Har man, som jag, genom åren ägt ett antal amerikanare (1 Pontiac, 3 Cadillac, 1 Oldsmobile och numera en Chrysler), så vet man att man får vara beredd på vad som helst, saker som aldrig inträffar t ex med en tysk eller svenska bilmodell.
Det kan vara att bilen, som min dåvarande Cadillac, lägger ner hela sitt elsystem så att plötsligt ingenting fungerar och bilen måste hämtas av bärgare.
Min nuvarande Chrysler visade sig plötsligt ha ena lamphuset i fronten fullt av vatten.
Vad det hade kommit ifrån vet jag inte, men det kan ju ha varit vid senaste regnvädret eller senaste biltvätten.
Men nu var frågan inte var vattnet hade kommit ifrån, utan hur det skulle elimineras.
Radikalaste idén jag fick, var att köra ut till Chryslerimportören nånstans år Jägersrohållet. Där frågade jag vad ett nytt lamphus skulle kosta. Servicekarlen bakom datorskärmen kom efter en stund fram till beskedet att själva lamphuset skulle kosta 5,600 kr. Och sen tillkom så klart arbetskostnaden.
Alltså körde jag till en betydligt billigare kanal, en bilverkstad i ena ändan av Bellevuevägen. Här fick jag beskedet att man inte sysslade med amerikanare. Varför fick jag inget besked om. Och det finns fler billiga verkstäder i närheten. En ligger precis där Limhamn börjar, när man kommer från Malmö.
–Borra ett par hål i glaset, sa en av representanterna för verkstaden. Det kan du göra själv! Eller så kan du tända helljuset och låta motorn gå. Helljuset värmer upp utrymmet så att vattnet dunstar!
Man kan väl inte låta bilen stå med motorn på? Vad säger grannarna och Miljöpartiet?
Men jag tänkte snabbt ut en variant av detta förslag.
Så jag riggade upp en värmefläkt framför strålkastaren och körde på full värme. Då och då gick jag fram och tittade: jodå, dropparna minskade i antal och där som värmestrålarna värmde mest, där var det redan torrt och fint. På kvällen kunde man inte se att det hade varit någon fukt i lamphuset.
Det kunde man däremot morgonen därpå. Då flöt det på fint innanför glaset, som i detta fallet består av plast.
Jag pratade med en bilmekaniker som har en verkstad ute på vischan och där kan dom allt, tänkte jag.
–Borra ett par små hål i glaset, sa han. Och det var dagen innan jag måste visa upp bilen hos Bilprovningen. Så nu fanns det ingen tid mer att vinka på, vad nu det skulle vara bra för. Jag lånade en borrmaskin och borrade tre små hål i plasten. Sen tog jag fram värmefläkten och körde för fullt tills alla dropparna hade rusat mot de små hålen, där de kunde rymma ut i friheten.
Imorgon bitti kl 08:00 ska jag visa upp bilen på Bilprovningen.
Och jag vågar inte tänka på hur ljushuset ser ut i morgon bitti.
Har vattnet kommit tillbaka???

måndag 25 april 2011

Vart ska man åka i år?

Så här års resonerar man ofta om sommarens eventuella utlandsresa.
Själv har jag tröttnat på långresor, där man ska sitta stilla i ett flygplan i elva timmar och titta på långfilmer, som man aldrig skulle få för sig att se på TV.
Långa flygresor är en slags modern tortyr, speciellt om man hamnar bredvid någon storsnarkare som lyckas sova sig över hela Atlanten, om det nu är på det hållet man åker. För min del är det bara det hållet som gäller, när det snackas långresa. Jag kan tänka mig att åka tillbaka till Las Vegas och Austin, Texas hur många gånger som helst. Däremot har jag aldrig längtat österut.
Men annars räcker det numera med korta snabbresor på lagom avstånd.
Det blev Dublin för ett tag sedan. Jag trodde det skulle vara fart på musiklivet i den stan, för det har man alltid blivit itutad av nöjesjournalisterna. Så kom vi dit, Blondinen och jag, och jag ville ut och kolla pubbanden. Nya okända förmågor, kanske ett eller annat etablerat irländskt band eller någon internationell kändis från UK eller US? Vi var i Dublin i några dagar och det enda kända ansiktet vi såg var Sinead O´Connor. Men det var när hon satt på ett café och fikade med en kompis.
För övrigt såg vi bara en turistanpassad glittershow med irländsk riverdance och det var på hotellet där vi bodde. För säkerhets skull körde de samma show varje kväll, så när vi hade varit ute på stan och letat ett tag utan att hitta något, kunde vi avsluta kvällen med att titta på avancerat bensprattel hemma på hotellet. Man tröttnade snabbt. Men det fanns tv på rummet.
En sommarsemester i modern tid gick till Sardinien. Hotellet låg precis vid stranden och man behövde egentligen inte röra sig ur fläcken. Det var bara att ta på sig badbrallorna på rummet och sen gå över gatan, så var man vid havet och de dyra vilstolarna som man tvingades hyra. Jag hade gått med på att resa dit, om vi inte tvunget skulle ge oss iväg på utflykter för att betitta sånt som man är totalt ointresserad av, typ gamla kloster i bergen, citronodlingar, krukdrejare eller vad det nu brukar finnas några mil från varje turistort vid Medelhavet. Jag har släpats med på dylikt under olika charterresor, men nu räcker det. Däremot fick vi ge oss iväg på promenader för att leta efter restauranger i byn där vi bodde. Det fanns några i krokarna, men de var inte lätta att hitta och flera av dem hade stängt för säsongen. På taxiavstånd låg en liten stad där det skulle finnas både trevliga krogar och barer. Men vi såg aldrig några taxibilar.
För inte så längesen åkte vi faktiskt österut och hamnade på en badort i Turkiet. Om jag inte minns fel heter den Alanya eller något liknande. Hotellet låg mitt i stan, men med stranden på gångavstånd. Så vi gick dit och konstaterade att ingen människa badade i det inbjudande havet. Vattnet var varmt och skönt, så till och med jag blev lite badsugen. Men det gick inte att gå mer än ett par meter ut i vattnet. Där förvandlades botten från mjuk sand till vassa stenar som var omöjliga att trampa på.
Hotellpersonalen berättade att detta var en naturkatastrof som hade hänt förut och ingen visste om man skulle åtgärda problemet eller vänta och se hur naturen själv tog hand om det. Så länge vi var kvar, var det ingen som gjorde någonting, varken människor eller natur. Vi fick sitta på stranden och titta på havet eller gå hem till den lilla poolen med sötvatten uppe på hotellets tak.
Men i år, då?
Det finns fortfarande några stora och spännande städer kvar att avverka i Europa.
De flesta huvudstäderna är avklarade, några av dem många gånger om, som London och Paris, liksom andra storstäder men en speciell klang som Milano, Venedig, Barcelona och Liverpool.
Vad ska det bli i år?
Än så länge har jag inte en aning.

fredag 22 april 2011

Sånt jag retar mig på.

Det är lätt att reta sig på saker och ting, i alla fall om man är bloggare: vi måste ju ha något att skriva om.
Ta bara en nsån sak som motvind till exempel. Är man ute och cyklar här i Malmö, så har man alltid motvind, vilket håll man är cyklar åt och även när det är vindstilla.
Men det finns 100-tals andra små och stora saker, som förgiftar vardagen. Här följer några exempel på vad jag har retat mig på den senaste tiden:
1. Förpackningar som inte går att öppna. Allting man köper numera är inplastat. Man måste hämta en sax för att öppna en vanlig tablettask eller använda tänderna för att få fram en veckotidning från plastpåsen den ligger i. Soppåsen av plast blir numera full av plast varje dag. Vad är vitsen med detta?
2. Fyrhjulsdrivna bensinslukande jättejeepar retar jag mig på. Varför köper man en enorm monster-SUV, som inte får plats på en normal P-ruta och som skymmer sikten för alla oss som har normala bilar? Varför ska man ha en SUV, om man mest kör inne i stan? Är det något man vill bevisa? "Titta! Jag har råd med en stor ful bil som egentligen inte behövs! Flytta på er, så jag kommer fram!"
3. Alla nya mobiltelefoner har dussintals med finesser som man inte behöver. Varför ska det t ex finnas en kamera, som tar suddiga bilder, i en telefon? Vill man ta bra bilder, så köper man så klart en kamera. Och i en kamera finns det aldrig någon telefon.
4. PIN-koder retar mig. Jag kan inte hålla reda på mer än ett par-tre stycken. Plånboken är full av plastkort som jag inte kan använda. Min fru är fantastisk på att minnas sina koder. "Hur gör du?" frågar jag. "Ta det här bankomatkortet", säger hon. "När jag ska använda det, tänker jag på när Maja (första barnbarnet) är född, alltså i november, och sen tänker jag på hastighetsbegränsningen vid skolan på Major Nilssonsgatan och då har jag ju 1130! Alla mina koder har jag liknande enkla lösningar för!" Jaha, tänker jag, det verkar ju hur lätt som helst.
5. Alla bra TV-program jag vill se, börjar när det är dags att gå och lägga sig. Gamla fina MASH-avsnitt visas varje kväll framåt midnatt. Gamla fina Seinfeld-avsnitt går nu mitt i natten. Och man glömmer att sätta hårddisken på inspelning.
6. Vad som också retar mig, är att jag just nu inte kommer på alla andra saker som jag retar mig på.

tisdag 19 april 2011

Husras i villakvarteret.

I villakvarteret där vi bor fanns tidigare ett gammalt par i 80-årsåldern.
Gubben dog och gumman blev konstig. Varje kväll bar hon ut husgeråd, som hon ställde i en rad på trottoaren. Kaffekanna, tallrikar, hushållsvåg, skålar och mycket annat. Varje morgon kom hennes son förbi och plockade in prylarna igen. Sådär höll det på ett tag, tills den lilla damen fick flyttas till ett hem för gamla någonstans. Och barnen sålde det gamla huset till en glad gamäng och hans sambo.
De flyttade in och började röja i trädgården, som ingen hade bekymrat sig om de senaste åren.
Men den glade gamängen nöjde sig inte med detta. En sommardag kom det en lastbil med en liten grävmaskin på flaket.
–Ja, vi ska dränera kåken, sa han. Det är lite fukt i källaren. Och jag har en kompis som kan sånt där. Det är hans grävmaskin.
Sen satte de igång. De började på förmiddagen och kom en bra bit redan före lunch. De rundade ett hörn från gavel till långsida, grävde liksom en vallgrav utmed huset och bort mot nästa hörn, som de också rundade. Det var då det började knaka i kåken. Och det inte bara knakade, huset började svaja också. Panik uppstod hos den glade gamängen och hans grävmaskinist.
-Se upp! ropade de till varandra medan ett par takpannor kom nedfarande. Ring brandkåren!
Jag stod utanför med cykeln och såg hur kåken liksom krympte och liksom fick för sig att luta sig mot något som inte fanns.
Jag var på väg till Stadion, för Bollklubben skulle spela mot MFF. Och det var mycket viktigare än ett lutande hus.
På vägen mot Stadion mötte jag tre tutande brandbilar och en tjutande polisbil. När jag kom hem var gatan avspärrad, full av publik och brandmän, som inte kunde göra mer än att utfärda förbud att beträda huset och dess omgivning.
Hemma på vår altan satt gamängens sambo och grät. Hans dotter också.
–Vi måste ta in på hotell i natt, sa de, medan min fru försökte trösta. Och vi kan inte ens hämta nattlinnet!
Gamängens polare visade sig vara en amatör. Han visste inte att man aldrig ska frilägga mer än ett hörn i taget, när man gräver runt ett hus.
Och han hade ingen utbildning på det han sysslade med, så gamängens försäkring gällde inte. Det fanns ingen försäkring som kunde utnyttjas.
Så småningom, efter en rättegång som inte ledde till något positivt för gamängen, fick det gamla huset rivas och ett nytt byggas på samma plats.
Den glade gamängen, som med sin sambo fick bo på hotell under tiden, tycktes inte bli det minsta nedstämd av alla dessa bekymmer.
–Kul med en ny kåk, sa han. Jag bygger ett garage också, medan jag ändå är i farten.
Det är fantastiskt med människor som aldrig låter sig nedslås.
Själv blir jag deprimerad när det är dags att måla staketet.

söndag 17 april 2011

Våren är över oss.

Våren är en förfärlig årstid.
Inte nog med att fotbollssäsongen börjar, så att man måste gå omkring dag efter dag och vara nervös för HBK. Se bara hur det har börjat! Stryk av MFF och bara en enda ynka poäng mot ett ängagäng som Kalmar! Och sen stryk av Gais. Gais!!! Hemma på Örjans vall!!
Men inte nog med detta alltså. Trädgården står plötsligt och gallskriker efter hjälp. Den klarar inte själv att se prydlig ut. Fick den sköta sig själv skulle det bara ta en månad innan den säckade ihop totalt med igenväxta buskage, ogenomträngliga rabatter och en savannliknande f.d. gräsmatta.
Vem tänkte på sånt när man köpte hus en gång i tiden?
Under flera år hade vi hjälp av en pensionerad f.d. parkarbetare som tittade in och gjorde underverk med de växande plantorna och buskarna. Han såg till att vi inte behövde skämmas för grannarna. Det enda jag behövde göra, det var att klippa gräset. Så jag köpte en motorgräsklippare. Då var det bara att promenera runt en stund och sköta styrningen.
Nu har pensionären som hjälpte oss blivit alltför gammal för att vistas utomhus.
Och det sammanfaller med att blondinen totalt har tappat intresset för att arbeta i trädgården, när det finns så många korsord att lösa.
Så nu är det jag som måste vara experten.
Detta innebär att jag går ut med diverse redskap och försöker se ut som om jag vet vad jag gör, speciellt när det finns grannar i närheten.
Jag fyller sopsäck efter sopsäck med sånt som jag tror ska bort. Det enda jag är riktigt säker på ska forslas till sopstationen, det är de bruna höstlöven. Jag lät dem ligga kvar i höstas, för det är ju så mörkt vid den årstiden och det blir bara mörkare framåt vintern. Så då tänker man inte så mycket på dem.
Men så kommer den förfärliga våren!
HBK måste vinna sina givna trepoängsmatcher och solen skiner plötsligt på drivor av bruna löv från i höstas. Det är inte klokt så många poäng det är som måste in och så många säckar bruna löv som måste bort. Men hur blir det?
Under löven visar det sig ha börjat växa både ogräs och planterade lökar. Men vilket är vilket? Vissa ogräsplantor ser riktigt trevliga ut. Men om man inte tar bort dem, kanske de tar över hela trädgården inklusive gräsmattan och garageuppfarten?
Och buskarna behöver klippas, grenar bör sågas bort och kanterna, de oändliga kanterna mellan gräsmattan och trädgårdslanden innanför staketet, måste snyggas till meter efter meter med en spade som bara är två-tre decimeter bred. Det hör till saken att vi har både hörntomt och två granntomter att dela gräns med.
Och det ska det gödslas och vattnas och sås nytt gräs här och där. Det ska krafsas och räfsas och sopas. Man får ont i rygg, armar och ben.
Våren är en förfärlig årstid. Gais kommer till Örjans vall och stjäler tre poäng!
Till sommaren slutar jag vattna och kratta och rycka bort ogräs.
Då får trädgården sköta sig själv. Jag har annat att tänka på.
Hur ska det gå för HBK? Och var i tabellen håller vi hus när höstlöven faller?

torsdag 14 april 2011

Smakprov.

Följande stycke text är ett utdrag ur min bok "Mina möten med de kända och en okänd", som finns i bokhandeln.
"När ett stilla sus fyllde luften längre bort i lokalen, förstod vi att Stones anlände. Och nu började festen på allvar. Discjockeyn höjde volymen och dansgolvet fylldes oväntat snabbt.
Den gamle mannen vid vårt bord flinade och gungade huvudet i takt med musiken. Han såg ut att trivas och ibland sa han något till mig, som inte gick att tyda. Men det hördes i sluddret att han pratade engelska, så jag började misstänka att han trots allt hörde till turnégänget.
–Har han sagt nåt om vem han är? undrade Blondinen.
–Han är nog en slags roddare, sa jag. En sån som drar fram elkablar till scenen eller snickrar eller nåt. En turnéjobbare helt enkelt. Han verkar inte att ha någon att snacka med, men man begriper ju inte vad han säger!

Gubben drack upp sin whisky och tittade förvånat på sitt tomma glas. Sen gav han det till mig och sa något. Jag förstod inte vad han menade förrän han repeterade något som lät som ”kän joou fix me ånodder wån?”
Jag tyckte lite synd om honom, en ensam engelsk gubbe utan vänner i ett främmande land som heter Sweden, och utan att veta hur man får tag i en gratis drink på en flott bar. Så jag nickade och sa okej och började tränga mig fram till bardisken. Jag fick röra mig i dansgolvets utkant och längre in på golvet såg jag plötsligt det andra medbjudna paret på vår Stonesresa. De hade lämnat vårt bord och börjat dansa precis som alla andra. Och när jag trängde mig tillbaka mot soffan med en gratiswhisky, förflyttade de sig i takt med musiken i riktning mot mig och när de var framme skrek min ovanligt danslystne polare i mitt ena öra: ”Jag har rört Mick Jagger! Vi dansade bredvid och jag råkade stöta till honom!”
Han flinade belåtet och sen dansade han och hans fru in på dansgolvet igen.
”Jag har rört Mick Jagger.”
Onekligen en formulering som kan vara snygg att spetsa en konversation med när det passar.

När jag var tillbaka vid soffan satt den gamle mannen och log mot Blondinen och han sken upp ytterligare när jag räckte honom whiskyglaset, som jag hade balanserat fram med i trängseln utan att spilla en droppe. Onekligen en prestation och han tackade och skrattade.

"Rört Mick Jagger". Det var inte dåligt. Jag berättade dagens största nyhet för Blondinen.
–Trams, sa hon. Men det kan väl du också göra, sa hon. Det är ju bara att ge sig in i röran!
Jag funderade på saken, när den gamle mannen la en arm om mina axlar och sa något obegripligt i örat. Och så skrattade han ett långt hest skratt, smuttade lite på whiskyn och skrattade igen. Han verkade vara i fin form och tycktes inte sakna något, mer än ett par tänder i överkäken. Jag tänkte att han verkade kunna ta vara på sig själv och att jag inte tvunget behövde agera daddysitter, eller vad man skulle kalla det. I värsta fall skulle han väl bara somna på soffan, om vi lämnade honom för att ta en dans i närheten av Mick Jagger.

–My son is here somewhere, hörde jag plötsligt att han sa, så tydligt att jag inte kunde missa repliken. Jaha, tänkte jag, och undrade varför sonen inte tog hand om sin gamle farsa.
–Fine, sa jag och skålade försiktigt med min torra martini.
–Ska vi inte dansa? undrade Blondinen.
–Jo, men vänta lite. Jag ska bara försöka höra vad det är som min nye kompis försöker säga!
–Han är ju full! sa hon.
–Ja, men han verkar vilja ha hjälp med nåt...
–Can you find my son? hörde jag att han sa, och jag svarade att det var nog inte så lätt i den här röran.
–Ah! sa gubben. Here he comes!
Och utan förvarning stod Keith Richards vid vår soffa. Keith Richards!

Han flinade åt oss och han flinade åt gubben som tydligen var hans farsa, böjde sig ned och frågade hur han mådde. De skrattade och snackade, Keith dunkade gubben i ryggen, nickade och pekade på mig.
–Is this guy takin´ care of you? sa han.
–Yeah, he´s fine! svarade gubben.
Och Keith tog mig i handen och tackade med ett stort smil för att jag hade tagit hand om hans far.
–He´s old! sa han med ett flin. I´ve better take him up to his room!
–Oh, svarade jag. Let him stay if he wants to. We will support him!
Keith log, tog min hand igen, tackade och sa något till gubben. Sen vände han sig till mig igen.
–I´ll be back in a short while... thanks again!
Så vi satt kvar, försökte prata lite med gubben och märkte att han var trött. Efter en stund lutade han sig djupt mot ryggstödet i soffan medan huvudet föll tungt mot bröstet. Han somnade.
–Nu kan vi väl inte dansa? sa Blondinen. Ska vi sitta här och vänta på att rockstjärnan kommer tillbaka?
–Ja, det är nog bäst ... Jag lovade ju att vi skulle se till honom.
Så där satt vi på en kokande nattklubb, tittade på folk och passade Keith Richards farsa.
”Jag har passat Keith Richards farsa”, det är inte en dålig replik den heller, faktiskt.
Onekligen en formulering som kan vara snygg att spetsa en konversation med när det passar."
Massor av andra kändismöten i boken som finns även hos nätbokhandlare!

tisdag 12 april 2011

Det finns för mycket plast.

Någon mer än jag som har tröttnat på omslagsplast?
Ja, eller vad det heter. En extra förpackning utanpå den riktiga förpackningen, alltså. Man tillverkar en produkt, lägger den t ex i en plastask eller pappkartong och sen slår man in denna förpackning i ett extra omslag av tunn genomskinlig plast som är omöjlig att få bort.
En vanlig tablettask, Läkerol till exempel, kan vara omöjlig att få upp i vissa lägen.
Sitter man på bio och blir sugen på en tablett, så missar man en stor del av intrigen i filmen, för att man koncentrerar sig på att hitta en liten plastremsa, som är menad att vara låsanordningen på omslagsplasten. Den är svår att hitta i dagsljus. I mörker finns det inte en chans. Till slut börjar man bita i omslagsplasten för att få fram en öppning som kan leda vidare in mot askens innehåll.
Vad ska det vara bra för? Finns det ett konsumentbehov av omslagsplast?
Nästan allt man köper nuförtiden är inbakat i tunn genomskinlig plast. Man måste ha en vass kökskniv framme när man ska komma åt sina inköp. Sophinken blir full av omslagsplast efter varje inköpsrunda, omslagsplast som liksom växer när det tas av och man försöker trycka ihop det till en liten boll. Så fort man släpper det får det oanade krafter och sväller upp till sin egen dubbla volym. Det som ska bli en kökshylla från IKEA visar sig ligga inbäddat inte bara i pappkartong utan också i omslagsplast, som när det har skurits upp med kniven och dragits loss, får ett eget liv och liksom Hulken mångdubblar sin storlek. Man blir nästsan rädd att man ska bli inplastad när man försöker tvinga ner omslagsplasten i soptunnan.
Men det är väl bara jag som har tröttnat på omslagsplast. Annars skulle väl fabrikanterna sluta med denna onödiga verksamhet att plasta in allt, som förmodligen dessutom tär på naturresurserna.
Och det finns andra moderniteter som jag har svårt för.
Någon som har upplevt en modern toalettpappershållare på offentliga toaletter?
Det finns en elegant designad väggmonterad plåtlåda som har plats för två rullar. När den nedersta är slut, ramlar den översta ner ett steg och det är dags att fylla på en ny.
Säkert rätt tänkt av formgivaren, om det bara fanns någon som fyllde på. För när jag kommer, är det alltid bara kvar några decimeter av den enda rullen som finns i plåtlådan. Detta kan man se i en liten springa framtill. Och då är man alltså i valet och kvalet: räcker den lilla biten som är kvar eller ska man skita i det?
Men häromdan hade jag tur. Var ute med frun i bilen och hade en stund känt ett trängande behov av ett toalettbesök. Vad skulle jag göra? Vad fanns det för alternativ ute i Malmös södra förorter?
–Vi går in och tittar på en ny Cadillac, sa jag, när jag såg en skylt längre fram på gatan. Där finns nog en kundtoalett!
Så vi kom in i en stor bilhall med tre nya Cadillacar i förgrunden och jag kände att jag liksom måste verka som en seriös kund, innan jag frågade efter en toalett. Och mycket riktigt dök det upp en säljare, som var tacksam över att det tydligen fanns en Cadillacspekulant i Malmö. Jag visste inte vad jag skulle säga.
–Är den inte lite liten? sa jag till slut.
–Tja, den här storleken är ju den absolut vanligaste på en bil idag, sa han.
–Jaha, sa jag. Men det är väl en V8:a?
–Nä, det är en V6-motor i den här modellen.
–Då får det vara, sa jag. Har ni en kundtoalett?
På toaletten upptäckte jag att de hade en väggmonterad elegant designad plåtlåda med två rullar!
Men sedan visade det sig att när man skulle ha en bit papper, revs det sönder av plåtlådans konstruktion. Vad man fick ut ur plåtlådan var en liten bit skrynklig, sönderriven smal pappersremsa.
Jag försökte gång på gång. Det var nog tyngden från den översta rullen som gjorde att den nedersta inte kunde rulla runt som en pappersrulle är tänkt att göra. Den segades fast och när jag drog i den lilla ändbit jag kunde komma åt, fanns det inget annat att göra för papperet på rullen mer än att spricka.
Till slut fick jag sticka in en kam i springan och peta ut centimeter efter centimenter, sakta och försiktigt. Det tog lika lång tid som att få upp en Läkerolask med omslagsplast i biomörker och utanför, i bilhallen, försökte säljaren under tiden få min fru att inse att det räckte med en V6:a. Hon sa i alla fall efteråt att hon inte hade en aning om vad han pratade om.
–V6, är inte det ett tuggummi? sa hon. Ett sånt där som är inplastat så att det är omöjligt att öppna om man inte har en kökskniv i närheten?
–Precis, sa jag.

torsdag 7 april 2011

Önskas i TV: Malmömusik!

Malmö har blivit en stöddig stad.
Turning Torso är högst i världen, Malmö FF klär sig i guldkostymer, nya universitet och högskolor växer upp nästan mitt i stan, nya hockeyarenan är flottast i världen, nya fotbollsarenan har ingen motsvarighet på den här planeten, det går en tunnelbana under city och via världens längsta bro till Köpenhamn väller det in guld i alla butiker där danska shoppare fyndar.
Malmö har blivit stöddigt.
T o m musiklivet blomstrar. Gamla rävar från förr och new faces spelar på stans alla venues. Kulturbolaget är fortfarande number one, men står inte ensamt med sin estrad i city. Det spelas på gamla pubar och barer och på nya klubbar som aldrig förr. Malmö har för närvarande ett musikliv som både i kvalitet och mängd torde vara unikt för Sverige. Och då menar jag musik som brukar sorteras under ”rock”, ”blues”, ”country” och ”singer/songwriters” i skivbutikerna.

Om jag vore teveproducent i Malmö, vet jag exakt vilket program jag skulle producera så snart som möjligt. Och jag skulle jag göra det väldigt enkelt för mig och ändå få ihop ett program som det skulle slå gnistor om. En studio med publik och artister i närkontakt på ett vanligt trägolv är allt som behövs. Någon dekor är inte nödvändig. Det viktiga är att kamerorna kan fånga upp både publikreaktioner och de medverkandes inlevelse.
Men först av allt skulle jag göra en önskelista med de musiker som jag skulle vilja presentera för resten av Sverige. –Kan du komma och sjunga ett par låtar? skulle jag fråga dem. Jag tror inte att någon av de nedanstående skulle backa ur.

Wilmer X
har tagit långledigt. Men verkar ha fått tillbaka längtan efter att stå på en scen inför en entusiastisk hemmapublik. Bandet spelade utomhus i vintras och det var ingen som frös. Nisse kokar nog ihop något inför sommaren och Wilmer dör aldrig.

Andi Almqvist
är en begåvning som har släppt mer än en lysande CD. Han har rösten och han kan skriva låtarna. För ett par år sedan gjorde han en liten Englandsturné som avslutades på Borderline i London. Han borde vara ett välkänt namn i Sverige och hade blivit det om det här TV-programmet blev verklighet.

Snibb
är en allroundmusiker som spelar gitarr och trummor lika bra. Dessutom skriver han låtar som han sjunger själv i en eller annan konstellation. Han finns på platta i flera olika band och han fick våren 2009 ett fint anbud från Nashville. Jason & The Scorchers ville ha med honom på nya plattan och nu är Pontus Snibb officiell medlem i bandet! Han är dessutom hårdrockare i Bonafide, ett band ständigt på turné.

Mikael Wiehe
behöver ingen presentation. Jag skulle be honom sjunga "Var inte rädd mitt barn". Den ger mig ståpäls.

Mats Nilsson
kommer från Ängelholm, men har bosatt sig i Malmö och har blivit ett stort namn på klubbscenerna. Bara när Rögle har hemmamatch försvinner han från stan. Han är en singer/songwriter med massor av bra egna låtar i bagaget. Kallar sig Rag-And-Bone på platta.

Eddie Nyström
borde alla känna till. Han har setts i många olika band och projekt så länge jag har bott i Malmö och han har turnerat Sverige runt med olika band. Någon som inte har hört honom?

Sir Jay Åsling
hörde tidigare till inredningen på puben Pickwick mitt i Malmö. Ibland med storband, ibland med olika gästmusiker. Och det gungar alltid lika mycket när Åsling är i farten!

Buckaroos
är en institution i Malmö, som nyligen har firat sitt 25-årsjubileum med att spela på Continental Club i Austin. Leds av Jalle Olsson. Han började sin karriär som trummis i Wilmer X, innan han bildade eget. Finns på en mängd plattor.

Ulf "M" Andersson
hade en hit på 60-talet då han spelade trummor i Gonks. "M" står för Masken och hitten hette Loppan. Han har levt upp under senare år som entertainer med egna lyxshower på fullsatta Nöjesteatern och han sjunger som en svensk Delbert McClinton. Är dessutom framgångsrik som countryartist i The Wild Bunch.

Svante Sjöblom
är Sveriges kanske yngste bluesman, men han låter som om han hade varit med i svängen de senaste 70 åren. Han skulle få äran att öppna programmet och ingen utanför Malmö skulle tro sina öron.

Three Studs and A Stone
- "stenen" det är han Steve Grahn, numera mest känd för sin medverkan i TV-reklam (ingen kommer ihåg att det var för Tarkett), som gav honom tillnamnet Köbekagan. Men han är också en grym bluesartist, som både sjunger och spelar gitarr. I det här gänget spelar också hans egna grabbar.

Richard Lindgren
är ett tungt namn i Malmö och han och Andi Almqvist kämpar för att få ett nationellt genombrott. Något som de är lika mycket värda, båda två. Richard är en lysande liveartist. Gång på gång knäcker han öldrickarna på Malmös musikpubar. Har i dagarna släppt en box med tre fullmatade CD-skivor!

Lotta Wenglén
förväntades för ett par år sedan att bli en röst för hela Sverige. Men det är en svår bransch och Malmöartister har kanske inte ett inbyggt "go" i sig... De tar det med ro. Men bli inte förvånad om den här tjejen plötsligt en dag får den chans hon är värd i nationell teve eller vad det nu är som behövs.

Nå, vad tycks?
Någon som skulle vilja se den här showen på TV?

(Artikeln bearbetats efter att tidigare har varit publicerad på rootsy.nu.)

lördag 2 april 2011

Göteborg t/r.

Har varit i rikets andra stad i tre dagar.
Det var en omtumlande upplevelse.
Först resan dit – med tåg!
Tänkte det skulle vara miljömässigt riktigt att låta bilen stå och tåget gå.
På köpet fick jag en lång promenad till busshållplatsen.
Eftersom jag inte begriper hur betalningen går till på Malmös bussar, åkte Blondinen med på resan. Hon har nåt som heter Jojo-kort. Fråga mig inte vad det är.
Men så småningom var vi framme vid Centralen, som inte är sig ett dugg lik sedan tunnelbanan öppnade.
Vi letade upp tåget och två lediga platser. Vi hade valt att inte boka sittplats, så det var en ren chansning. Vi kunde när som helst bli bortvräkta från stolarna. Varje stopp på en station kändes ödesmättat. Och mycket riktigt: i Varberg steg det ombord en familj med småbarn. Det var deras sittplatser vi satt på. Jag blev kallsvettig. Nu måste vi samla ihop fem korsordstidningar, kvällstidningen med bilagor, apelsinpåse, drycker i pappkartong med sugrör, korsordspennor, mobiler, den tunga resväskan som jag hade lastat upp på hyllan ovanför fönsterrutan samt ytterkläder.
–Men vi kan nog hitta andra platser som är tomma, sa mannen i barnfamiljen och föste iväg sin dam och lyfte upp barnet på armen. Sen gick de och vi satt där vi satt.
I Göteborg hade vi reserverade sittplatser på Lorensborgsteatern där de som förr hette After Shave håller på med en show full av 50-talsmusik. Sång- och dansnumren av lysande och det blev en härlig kväll.
Dagen efter åkte vi spårvagn hit och dit.
Göteborg har inget speciellt som lockar, förutom showen, så det fick bli lite spårvagnar, för sådana har vi inte i Malmö.
Vi har däremot tunnelbana. Och den hamnade vi i slutet av hemresan. Först stod tåget stilla i 15 minuter i Arlöv och vi fick nya besked hela tiden. Vi fick vänta på "lediga spår" och när vi äntligen kom igång, gick tåget ner i tunneln istället för att gå in på Centralens säckparkering. Konduktörskan blev helt platt.
–Nu kör vi in i tunneln! sa hon förfärad när vi mycket riktigt åkte rakt in på stationens rulltrappsavdelning. Här skulle vi inte stanna! sa hon.
Och precis när vi kom ut på gatan, skulle vår buss avgå. Men vi sprang rakt mot den och föraren väntade in oss.
Jag trodde inte det var så mycket folk ute och åkte buss en lördagskväll i Malmö.
Bussen var full av nyktra passagerare på väg ut från cityområdet. Vart var alla dessa på väg? Är det inte in i city man ska åka en lördagskväll?
Eller hade alla gått ombord på fel buss?
Det är sånt man aldrig får veta.