tisdag 30 oktober 2012

Större än Ullared.


Nu har jag varit på Emporia.
Det består bara av en väldig massa butiker, några kaffebarer och några lokaler som väl skall föreställa restauranger av olika sorter. Ja, jag såg förresten bara en restaurang och den saknade all information om vad man kan äta där. Gästerna får stå i kö tills de kommer fram till disken där de får veta vad man kan beställa. Inte ens dagens rätt kunde jag upptäcka i anslutning till restaurangen, vars namn jag inte lade på minnet. Och det ska finnas fler matställen, men jag vägrade efter 1 1/2 timme att fortsätta irra omkring inne på Emporias konsumtionsstråk.
Blondinen får ta sallskap med någon väninna nästa gång.
Emporia är stort, ja gigantiskt . Mycket större och speciellt mycket dyrare än GeKås i Ullared.
Konstigt nog finns det inga trafikskyltar som tydligt visar hur man ska köra för att komma in till de olika P-platserna. Man får gissa. Och man får ta en liten biljett som hoppar ut ur en automat när man trycker på en knapp. Detta låter inte så märkligt – men hör här: på biljetten finns ditt bilnummer tryckt tydligt och fint!
Jag stirrade tre gånger på biljetten, men kunde inte räkna ut hur de hade fått in våra  tre bokstäver och tre siffror. Hur i helskotta går det till? Ska man misstänka att någon har varit i Las Vegas och köpt ett trollerinummer?
Sitter Labero i styrelsen?
Inne i varuhuset kan man promenera runt hur länge som helst i tjusig plastmiljö utan att veta exakt var man är. Rulltrappor går upp och ned till olika plan, men inga skyltar talar om vilken våning du är på. Kunderna åker iväg och hamnar på olika våningar varenda gång och letar hela tiden efter något.
Det är stort men trångt. I nästa vecka är det nog bara stort.
När alla nyfikna har sett Emporia, så stannar de nog inne i stan.
Själv har jag sett cirka halva och ska väl åka dit en gång till. Sen får det räcka.
Då ska jag titta på leksaksbutiken Hamley´s, som man alltid besöker när man är i London. Nu finns den i Malmö också.
Allting verkar genomtänkt. Två apotek ligger strax intill Systembolaget. 
Nu har jag varit där en gång och jag tror att jag har nedre planet kvar att vandra runt i.
Det består nog bara av en väldig massa butiker, det också.

fredag 26 oktober 2012

Den Kungliga Veckotidningen!

Fick av en händelse syn på en veckotidning som jag aldrig hade bläddrat i förut.
Svensk Damtidning hette den. En fantastisk tidning, om än totalt obegriplig för mig som inte är det minsta intresserad av kungligheter och kanske i grund och botten inte förstår vad vi ska ha dem till?
Men i den här tidningen får tydligen alla som är nyfikna på prinsessor och olika sorters prinsar veta vad dessa onaturliga människor har för sig.
Damtidningen drar till med feta rubriker redan på framsidan. Numret jag fick syn på hade en bild på en alldeles vanlig liten baby och den för mig svårtolkade rubriken "Familjens privata höstmys på Haga SÖT-CHOCK!" Vad detta betyder har jag inte lyckats komma fram till. Är det möjligen en artikel inne i tidningen som berättar om att en familj firade höstens ankomst med för mycket intag av sötsaker och därmed chockskadades? Men vem är ungen? Vet alla som läser damtidningen detta? I ena hörnet på tidningens framsida står det ett flinande par, som har fått dela utrymme med en annan rubrik, vilken lyder "Stort kungligt BRÖLLOPS-EXTRA från Luxemburg". Det flinande paret har dessutom fått en egen rubrik lagd tvärsöver tjejens byst: "10 sidor". På babyns högra axel står det av någon anledning "Victoria & Daniel" och längre ned på sidan har man lagt en lista med lockbeten, som ska dra in läsarna i tidningen, t ex "Vigseln", "Juvelerna", "Klänningarna" och "Gästerna". Klart man blir nyfiken?
Går man in och bläddrar får man veta allt om ett kungligt bröllop i Luxemburg, där bruden visade sig i en klänning med "50 000 pärlor och 90 meter spets". Det svenska paret från framsidan visas här också, fortfarande med samma bländvita leenden.
Jag bläddrar vidare och får massor av intressant information: "Drottning Silvia är inte rädd för att be om hjälp. På väg in i katedralen frågade hon artigt efter sin plats." "Stackars drottning Anne-Marie, hon slog huvudet i biltaket när hon skulle kliva ur bilen. Den chica hatten hamnade på sned."
Längre in i tidningen får jag förklaringen till babyn på framsidan. Hon heter Estelle och är dotter till det evigt leende paret. Om jag orkar får jag också veta vilka frisörer som har kungligheter som kunder. Jag orkar inte, men medger att rubriken "De kungliga löshåren bakas i ugn" nästan får mig att läsa om detta. Prinsessan Laurentien av Holland, vem nu detta är, har förresten ny frisyr, som har blivit omtvistad om man ska tro damtidningen. Och prinsessornas nya älsklingsfärg är nu för tillfället grönt, meddelas i en annan artikel, som kompletteras med bildbevis.
Ja, det var en upplevelse att få bläddra i ett nummer av den kungliga veckotidningen.
Nu tror jag att jag vet vad vi ska ha kungahusen till.

tisdag 23 oktober 2012

Omringad som i Homeland

Jag sitter vid datorn i ett rum där jag är omringad av hantverkare.
Dessa skickliga karlar ska få samtliga värmelement i villan att avge den värme de är avsedda för.
Ett par av dem har motsatt sig detta. Varenda vinter de senaste 4-5 åren har vi fått undvika dessa rum för att slippa frysa häckarna av oss.
Nu sitter jag här och når knappt fram med fingrarna till tangentbordet, för alla prylar som låg på fönsterkarmen har nu flyttats över till skrivbordet och nästan täckt allt som har med datorn att göra. Den syns knappt. Rörmokaren som kryper omkring under fönstret bankar emellanåt på elementet för att få kontakt med en annan rörmokare, som befinner sig i källaren vid värmepumpen, och denne tar då fram sin mobil och ringer upp kollegan i mitt arbetsrum.
–Ja, det låter fint här nu, säger denne. Det hörs att det rinner på, men det är inte samma tryck som i de andra rummen.
Vad kan man göra åt detta undrar jag och känner mig glad över att jag inte valde rörmokare som yrke.
Tänk att komma hem till folk, ställa till en jädrans röra i alla rum de har, banka och lufta, vrida och vända, byta slangar, dra åt muttrar, köra iväg mitt i arbetet till en butik som säljer muttrar och slangar som behövs men inte finns i väskan... jisses, vilket jobb!
Jag hade tänkt att skriva något om den pågående serien Homeland, en TV-såpa som håller mig vaken ända tills sista bildrutan, trots att avsnitten inte börjar förrän kl. 22:00.
Har man sett något mer spännande på TV? Är det någon som kan räkna ut hur de ska fylla tio avsnitt till, nu när det verkar som om alla trådar håller på att nystas ihop och slutet är nära för hjälten som egentligen är skurken nummer ett, den värsta av dem alla man har sett på TV någonsin och om nu börjar bli omringad utan att han vet om det?
Homeland ger mig hjärtklappning och får mig att svettas. Har det gjorts någon bättre TV-serie? Ta alla stora titlar och jämför!
MASH var bra en gång i tiden, rolig men inte trovärdig. De flesta rollerna var kariktatyrer, inga personer att ta på allvar. Men de var roliga. MASH visas fortfarande på två svenska reklamkanaler och man kan fortfarande roas av Alan Alda & Co.
Sopranos kändes nästan äkta och var spännande. Kanske den serie jag har tyckt bäst om, fram tills Homeland kom och fick allt annat att blekna.
Rörmokarna får det att bubbla i elementen, blobbblippblipp säger rören. Jag når knappt fram till tangenterna och känner mig omringad. Kan inte koncentrera mig och kommer inte på några andra TV-såpor som är värda att nämnas. Dallas, Falcon Crest, Varuhuset, Rederiet och allt vad de hette var färgglada sagor för vuxna som följdes av en massa andra serier. De flesta har man glömt bort.
Men Homeland och rörmokarna kommer jag att minns länge.

torsdag 18 oktober 2012

Virrigt värre...

Ett tecken på att man inte längre befinner sig i tonåren, eller t o m i den yngre medelåldern, är att man blandar ihop saker som inte hör ihop och har svårt för att hålla reda på sådant som man bör hålla reda på.
Häromdagen riktade Blondinen och jag in oss på ett göra ett fynd i en butik som skickade ut direktreklam med veckans torsdagserbjudande. Vi hängde på låset och rusade in i butiken när dörrarna öppnades och sedan genomsökte vi hela lokalen för att finna fyndet.
Fanns ingenstans.
Vi beslöt oss för att istället leta upp någon från personalen, så att vi kunde läxa upp denne person.
Helst skulle vi väl velat ha alla anställda framför oss när vi sarkastiskt tänkte ställa en stilla undran över var de hade gömt veckans torsdagserbjudande, men vi fick nöja oss med denne yngling som representant för hela yrkeskåren.
–Varför har ni gömt undan veckans torsdagserbjudande, sa jag och spände ögonen i honom.
–Därför att det är onsdag idag, svarade ynglingen.
Vad säger man då?
–Ja, vi skulle bara kolla så att ni inte säljer slut på hela erbjudandet redan idag...
–Nä, det är ingen risk, sa ynglingen. Se bara till att ni är här i morgon bitti!

Sånt händer väl.  Alla har säkert tagit tagit fel på dag någon gång i livet.
På lunchen samma dag skulle jag möta en gammal journalistbekant i ett P-hus mitt i Malmö city för att överlämna tre papperskassar fulla med gamla fina nummer av tidskrifterna Schlager och Slitz. De tog alldeles för stor plats i våra utrymmen för sånt som man sparar på men aldrig ens tittar på. Bättre då att ge bort samlingen till någon som har nytta av den.
Så jag körde in till stan från Limhamn, rullade in i P-huset och gick ut i solskenet för att invända mottagaren av denna skatt.
Han kom inte de första tio minuterna. Men jag väntade, för han hade långt att köra och var kanske inte helt bekant med smågatorna på Gamla väster, där det för övrigt finns minst två P-garage på samma gata. Har han kört till det andra stället? undrade jag. Var jag tydlig nog i min beskrivning av den rätta vägen? Klockan gick.
Efter 20 minuter hade han fortfarande inte kommit. Och nu var jag säker på att hann väntade på den andra garageplatsen. Men vågade jag lämna min position, om det nu bara var som han var försenad?
Jag stod kvar tio minuter till. Sedan gav jag upp.
Men jag ringde hans mobil och läste in ett meddelande.
När jag kom hem ringde det  i min mobil.
–Du hittade inte garaget, förstår jag, suckade jag.
–Vadå?? sa han frågande. Det är väl inte torsdag idag? Det är väl bara onsdag?
Vad säger man då?
–Jaja, jag bara skojade. Vi ses imorgon som vi sa!

söndag 14 oktober 2012

Beatles 50 år??!!

Det är både märkligt och lite skrämmande. Man kan knappt tro det.
Men häromdan var det alltså exakt 50 år sedan som The Beatles blev till.
50 år sedan och det var då, sägs det, som världen förändrades. Från vad till vad vet jag inte riktigt, men det var i alla fall fyra kisar från Liverpool som stod för bedriften.
Egentligen hade det hänt en gång förut att tonårsmusiken förvandlade världen.
Då var det 50-tal och huvudpersonen hette Elvis.
Mina tjejkusiner i Helsingborg spelade en 78-varvare med en låt som hette Tutti Frutti och jag insåg med en gång att detta var slutet för Glen Millers orkester och andra som spelade foxtrot.
Men vad betydde Tutti Frutti? Varför sjöng han om "blandad frukt"? En obegriplighet för en 12-åring från Halmstad. Och vad menades med "a wap amma lap amma lap bam boo"? Skit samma, det var hur han gjorde det som fick mig och några miljoner andra att lyssna och härma och drömma om en karriär inom det som kallades rock´n´roll. Kunde en lastbilschaffis från Tupelo, så borde ju vem som helst ha en chans? Och både hemma i USA och i Europa och i Sverige fick han en svans av  härmisar som hette Rock-Ragge, Eddie Cochran, Little Gerhard, Tommy Steele, Little Richard, Jerry Lee Lewis och några hundra till. Men Elvis var kungen så länge han sjöng rock´n´roll.
Sen blev det 60-tal och rocken var död. Nu började man tala om pop istället för rock. Och i en källare i Liverpool spelade ett band som hette The Beatles. Detta visste vi ingenting om förrän det började skrivas om dem i Bild-Journalen. Och så kom det en låt som hette "She Loves You". Det var inte deras första platta, men det var den första med en hook som fastnade i skallen. "She Loves You Yeah Yeah Yeah" hördes plötsligt på Radio Luxembourg som spelade pop varje kväll, och ja, världen förändrades. I alla fall den del av världen som sysslade med musik för tonåringar. The Beatles blev större än något annat band någonsin hade varit och det visade sig i längden att i bandet fanns två låtskrivare som kunde snickra ihop hur mycket bra musik som helst i år efter år. John Lennon och Paul McCartney blev världens nya kompositörspar och inga andra kom i närheten. Och då fanns det ändå en ny popgrupp i vartenda kvarter, popgrupper som ville ta för sig och bli åtminstone ett band för den lokala marknaden, var den nu befann sig. I Halmstad hade vi Jean Lundéns, The Stainers, Nicc-A-Teens, The Bawlers och många fler och hela tiden gästspelade andra svenska och utländska band på scenerna i stan: Tages, Hep Stars, The Shanes, The Who, Manfred Mann, Yardbirds och massor av andra. Och hela tiden låg The Beatles ett steg före och fick alla andra band att  undra vad som skulle hända härnäst. Med "Yesterday" visade de att en ballad kunde smälta in i popvrålet och få klockan att stanna en tid och alla andra band försökte skriva en vacker ballad, till och med The Rolling Stones gjorde det.
Men att detta är 50 år sedan... kan man fatta det?
Det är väl bara vi som var med som undrar. Efterföljande generationer vet väl knappast någonting om John, Paul, George och Ringo?  

tisdag 9 oktober 2012

Har det hänt nåt?

Varje gång jag ska blogga sitter jag här och undrar vad jag ska skriva om.
Jag vet inte förrän jag har börjat. I det här fallet vet jag ännu inte vad texten kommer att handla om.
Det roliga med att blogga är ju att man kan skriva om precis vad som helst. Ingen kan lägga sig  i, ingen vill ändra på någon formulering, ingen utöver mig själv har något att säga till om.

Jag kan därför, här och nu, kasta in en åsikt om dagens moderna förpackningar som detaljhandeln använder för att sälja sina varor i. De är ju näst intill omöjliga att öppna! Ostar, plastflaskor med bubbelvatten, pastakartonger och allt annat som jag har förträngt nu, kräver en verktygslåda för att man ska komma in till produkterna. Plasten suger sig fast i bakomliggande pappkartong eller en annan sorts plast. Som CD-skivor, där plastboxen som innehåller skivan man vill åt, ligger fastångad under gladpack eller vad det kan heta. Man behöver en vass kniv för att komma in under den tunna plasten som skyddar den tjocka. Är det nödvändigt med alla förpackningar som omger förpackningar? Är det inte ett brott mot miljön?
För en liten stund sedan hade jag inte en aning om att jag skulle skriva om detta.

Eller varför måste Radio Kristianstad ha en så stark sändare att den slår ut Radio Malmöhus varje gång man sitter i bilen och byter gata. Mitt i en mening, som i och för sig sällan innehåller något viktigt eller vettigt, försvinner den käcka tjejen på Malmöhus och istället hör man en mansröst från Österlen prata goja om höstsådden. Kan man inte strypa effekten på Kristianstadssändaren eller ge Malmöhussändaren lite bättre kräm?
Hur jag kom in på detta, det vet jag inte.

Men det leder till en annan radiofråga, som jag har tagit upp förut men aldrig fått något svar på.
Ja, det är det där med den finska timmen varje vardag, som kommer in och stryper P4-kanalen.
Jag missunnar inte våra finska vänner denna möjlighet att lyssna på radio. Det jag inte förstår är varför just det finska språket får en hel timme på bästa sändningstid.
Tänk efter: det är väl minst 40 år sedan det vällde in finsk arbetskraft till svenska industriorter. Numera kommer det väl inte så många? Och nu borde väl de som kom ha hunnit lära sig svenska?
Numera är det väl helt andra grupper än de finska som växer i storlek. Varför får inte dessa något program på respektive språk? Det bör väl gå att samla alla olika språk på en speciell SR International-frekvens som kan vara igång 24 timmar om dygnet? Och så kan vi som inte begriper ett ord finska slippa detta språk på P4. Det är förresten samma sak med barnradioprogrammen, som kommer in och puttar undan vuxenprogrammen på P4. Ge ungarna en egen radiofrekvens!
Nu får det vara nog för idag. 

lördag 6 oktober 2012

Hemma.

Det är alltid lika oväntat att komma hem.
Från Medelhavet fyra timmar bort är det en fråga om att komma tillbaka till en årstid man hade glömt. Kläderna man har på sig är anpassade efter en stor varm sol. Och så har man landat i en grå regnpöl med kyliga vindar som gör att man skakar.
Och man måste börja agera igen.

I en vecka har man inte behövt göra någonting.
Dammtuss på tidningshyllan i sängbordet? Den får någon annan ta hand om.
Hungrig? Krogarna i området har alltid öppet och ingen frågar efter kreditkort. Allt är redan betalt, allt är inkluderat.
Bloody Mary? Inget man behöver blanda till själv. Bara att nämna orden för turken i baren, så har man en iskall i handen inom en minut.
Beställer man istället en Raki, ler han med hela ansiktet och bugar när han lämnar över den. Det måste vara något magiskt med Raki, den måste betyda något som jag inte begriper. Jag provar flera gånger och varenda gång händer samma sak. Bartendern blinkar, sätter en tumme i vädret, ler med hela ansiktet, bugar och bockar och säger "welcome back". Jag provar med en Tom Collins också. Den får jag utan en blick, han bara langar över den.

Det blir lite jobbigt i längden att inte behöva göra någonting.
Man kan gå och köpa en svensk kvällstidning från igår för 44 spänn.
Man kan hoppa i poolen som är stor som en insjö. Men vad ska det vara bra för, man blir ju bara våt. Precis som i havet. Där blir man salt också. Vad ska det vara bra för?

Man hör svenska hela tiden. Och lite engelska och lite danska. De flesta i personalen kan inget annat än turkiska. Men det funkar ändå. Går man en kväll till den stora amfiteatern för att se en show, får man först se en underhållning där barn i olika åldrar framträder på den stora scenen. Och programledaren pratar svenska och engelska samtidigt, ibland med en mening på danska. Hans intervjuer med barnen är inte menade att vara roliga, men de blir med sin stereotypa uppläggning och barnens likalydande svar på frågorna kvällens behållning. Den stora showen som följer är obegriplig, men handlar tydligen om en skattkarta som besjungs med hjälp av gamla musikallåtar av ett gäng okända artister, förmodligen sådana som aldrig går till final i TV:s idoltävlingar men som sjunger lika bra som de som vinner.

I en vecka har jag inte gjort någonting. Bara suttit i skuggan.
Hemma igen och sommaren blev höst på fyra timmar.