Vem reagerar i det militära?

Det där med att det svenska försvaret inte reagerade när ryska bombplan var på väg in mot Sverige, det förvånar inte mig.

Jag gjorde lumpen, som det kallades på den tiden, på F14 i Halmstad. Och jag genomförde en rad spektakulära aktiviteter som ingen av befälen eller de militära bossarna hade en aning om och därför aldrig reagerade på.

Det kanske mest spektakulära ingreppet har jag redan berättat om. Det var när jag under en hel sommarvecka lyckades få TV-meteorologerna att peka ut Halmstad som varmast i landet. Jag manipulerade obsarna som vi på F14:s väderstation skickade in varje timme till SMHI. Ingen, varken inom försvaret eller SMHI, upptäckte denna raffinerade turistkampanj, som pågick tills jag skulle ha nattpasset på väderstationen veckan därpå.

Men det kunde hända saker på nätterna också. En natt blev en kollega och jag lite nyfikna på vad som fanns i Kanslihuset mer än väderstationen och signalexpeditionen som hade hand om all teleprintertrafik. Så vi tog en promenad i den långa korridoren på andra våningen. Längst inne hade flottiljchefen, en överste, sitt kontor. Vi kunde inte låta bli att kolla om dörren var låst. Det var den inte. Det var bara att kliva in. Inget larm, ingen hemlig kod. Vi tittade oss omkring. På en galge hängde överstens uniformsjacka med stjärnor som glittrade på axlarna. Först provade min kompis den och satte sig påå överstens stol vid skrivbordet. Jag tog en bild, för vi hade en kamera med oss på rundturen. Sen var det min tur och därför har jag än idag en bild i ett album, en bild där jag har avancerat från värnpliktig till överste inom flygvapnet. Utan att någon inom försvaret reagerade.

Vi som jobbade med vädret slapp undan nästan all militär verksamhet under vår värnplikt. Vi smet iväg från flottiljen när våra pass på stationen var över. Vi fick permission. Bara två gånger under hela tiden på F14 missade jag chansen att smita ut på permis. Men jag fixade ändå till det. När vi skulle skjuta in vårt vapen, en k-pist, snackade jag med han som hade hand om pricktavla nr 1 och bad honom, mot en skälig ersättning, att markera 10-or oavsett var mina kulor hamnade. Jag fick till och med beröm av överfuriren och behövde aldrig mer vara med på några skjutövningar. Försvaret reagerade inte ett dugg.

Och när vi skulle marschera enskilt 20 km med packning, gick jag bara halva sträckan. Vi blev avbockade efter 10 km och när alla hade klarat den etappen, åkte överfuriren hem till flottiljen. Han tog väl fikapaus medan vi skulle slita ut ryggar och ben. Men jag fick en idé när det kom en lastbil på vägen: jag satte upp en liftartumme i vädret och chauffören stannade och frågade om jag verkligen vågade hoppa in. Visst, sa jag, bara stanna en bit från grindarna, så tar jag det lugnt bakom träden tills de andra närmar sig! Och efter långt om länge kom de, så det var bara att ansluta sig, utvilad och fräsch. Men försvaret upptäckte ingenting och ingen  reagerade.

Så vem inom försvaret kommer att reagera om det dyker upp fler ryska bombplan?  

Äntligen cykelväder!

Cyklar runt i Malmö framåt kvällningen så ofta jag kan. Trampar fram på en sjuväxlad Rex med vita däcksidor, automatisk belysning som tänds när det behövs, skön sadel och ett bekvämt HD-styre. En specialtillverkad modell som visst bara har funnits i 100 exemplar.
Man hinner både tänka och lyssna på bra musik när man trampar runt.
Jag kör ofta utmed Öresund från Limhamn till nya Västra hamnen, om kanske är Skånes dyraste bostadsområde. Lägenheterna kostar miljoners miljoner.
Man har alltid motvind i Malmö. Det spelar ingen roll åt vilket håll man kör.
Man blir hela tiden omkörd av andra cyklister, även om man har sju växlar. Rullskridskoåkare är ofta i vägen. Gångtrafikanter med eller utan stavar eller hundar likaså. Så det tar en stund att cykla hela vägen från Limhamn till det nya vid Sundet. Man kan köra åt andra hållet också och då hamnar jag ibland mitt i Limhamns lilla centrum. Där finns en pub som ibland pockar på för en vätskekontroll. Stannar man till där, så träffar man alltid pubens stammisar. En kväll fick någon av dem syn på mig och min ovanliga cykel, när jag närmade mig entrédörren.
En av dem kom ut på trottoaren. Han studerade cykeln med alla specialfinesser. Han hade aldrig sett något liknande, sa han.
–Fin cykel...., sa han sakta medan ögonen lyste.
–Vet du vad, fortsatte han efter en stunds betänkande. Jag kan montera en specialmotor på bakhjulet, en tuff liten sak som du kan starta i uppförsbackar eller i stark motvind! Du får den för 3500 plus montering, vi säger fem jämnt. Vad säger du?
Ja, vad säger man? Att jag cyklar för motionens skull. Att jag vill ha lite motvind. Och att det är svårt att hitta en uppförsbacke i Malmö.
Han gav upp och jag trampade vidare med Willie Nelson och Frank Sinatra i lurarna.
Långa, platta raksträckor ger oss tid att  fundera.
Jag funderade över hur det ska gå för HBK. Man kan ju inte påstå att året har börjat så bra, precis.
Och så kör jag förbi en villa med en skylt på grinden där det står Sjuk gymnast.
Vadå? Har inte särskrivningen ebbat ut? Jag håller ögonen öppna de närmsta dagarna och upptäcker firman som säljer Kassa skåp och anställer Kassa medarbetare. Och på OKQ8 är de hjälpsamma den här veckan, de både kollar oljan och spolar vatten.
Ja, är man ute och cyklar så vet man inte vad som händer.
Det enda man kan vara säker på i Malmö, det är motvinden.

11-årig lokalpatriot.

Redan som 11-åring gav jag ut min första bok.
Det var en slags hyllning till min hemstad Halmstad.
Titeln var "Nästan allt om Halmstad. En bok om Hallands största stad. Del 1."
Den utkom dock endast i ett handskrivet exemplar och någon del 2 blev det aldrig.
Jag tar därför tillfället i akt och presenterar här några utdrag ur den översvallande texten, som placerar Halmstad bland världens största sevärdheter.
Smaka på de här godbitarna!

"Ingen spårväg finns i Halmstad. Istället är busstrafiken så mycket större. Busslinjerna är många och bussarna går både ofta och sällan. Kristian IV väg-linjen går var tionde minut men Norra Utmarken tar 2,5 timmar mellan varje avgång."

"Taxistationerna är gansk få till antalet, men det finns så många bilar att de inte behövs så utbredda."

"Östra Stranden är stans tillhåll på sommaren då det är ett fullständigt nöjesfält där ute. Jukeboxar, golfbanor, tennis, bordtennis, alla tänkbara spelautomater och tivolin utgör ett stort stoj och glam."

"Hallandsposten och Hallands Dagblad är dagliga tidningar inom Halland. Bägge trycks i Halmstad. HP är störst och är även den äldsta. HD är således minst."

"Staden har inte så mycket inom varuhusbranschen. Dock finns det en hel del. EPA, två Resia, Chr. Holms, Hallands Varuhus och Angels. EPA har två våningar och en stor bar. Resia är ganska små bägge två. Hallands Varuhus är inte mycket till varuhus. Chr. Holms är däremot både stort och bra. Angels har tre våningar men en är ganska liten."

"Skyskrapan vid rikstvåan har 8 våningar. Lite längre norrut ligger Tempelriddarhuset, också på 8 våningar. Dessa hus är just nu de högsta i stan, men man ska bygga flera 12-våningshus på Civila flygfältet och ett 15-våningshus på Laholmsvägen.  Det blir nog en pampig infart så småningom."

"PÅ BESÖK I EN STADSDEL. Vi drog lott om vilken stadsdel vi skulle besöka. Lotten föll på Rotorp. Vi satte oss i buss 5, en stor modern sådan. Bussen körde från Stora Torg Brogatan fram. Efter att ha kört en stund kom vi fram till en stor backe, Rotorpsbacken. Där uppe, vid backens slut, ligger en stor modern stadsdel. Vi steg av bussen vid Rotorpstorget. En snabbköpsbutik var det första vi såg när vi steg av. Vi gick över torget och kom till en massa radhus i modern stil. Bakom dessa ligger V:a Kyrkogården. När vi sett oss bland husen gick vi åter över torget. På andra sidan utbreder sig det verkliga Rotorp. Här finns också radhus men längre bort mest villor. En lekpark ligger på ett öppet fält. När vi gått runt ett tag är vi åter vid utgångspunkten och en storslagen utsikt blir synlig över den övriga staden. Bussen kommer strax och vi åker samma väg tillbaka. Denna snabbvisit på Rotorp säger inte så mycket. Man skall besöka Rotorp själv."

"CENTRUM. Vi ska nu besöka Centrum. Vi börjar vid Resia på Brogatan och beger oss österut. Vi åker över rikstvåan, Karl XI väg. Snart är vi inne i Centrums hjärta. Affärerna är stora, folken myllrar på trottoarerna och trafiken är stor. Storgatan är stans strög och där är alltid lika mycket rörelse. Ett bevis på trafiken är parkeringsautomaterna i Centrum."

Slutligen kommer ett par kapitel som beskriver vad besökare i staden tycker:

"En falkenbergare talar: Halmstad är en stan av fina mått. För oss småstadsbor är Halmstad den storstad. Här finns allt utom enspårvagn. Falkenberg är en håla mot Halmstad. Köper någon en ny kostym i Falkenberg, så vet hela stan om det. Det tisslas och tasslar om hur han har råd med det. Nej, Halmstad är en drömstad som jag skulle vilja bo i."

Man skulle kanske söka tjänsten som turistchef, om den blir ledig?

Heter alla danskar Preben?

Första gången jag var på Jernbanecafeet, det var redan före brotiden, kom jag från andra hållet.

Jag hade varit med en fotograf långt inne på Vesterbro för att hitta det farliga Köpenhamn. Det farligaste vi mötte var en full grönländska, som försökte hindra oss från att komma in på ett café. Hon vevade med nävarna som en boxare, men jag blev inte ens rädd. Hon gick i flugvikt, min matchvikt är lätt tungvikt. Fotografen blev mer skrämd av en stor dansk, som kom fram och sa att "här är det inte någon bra idé att komma in med en kamera". Va? Det var ju ändå bara ett vanligt grönländskt café. Undrar vad de har för sig där, egentligen?

Efter några sådana små äventyr långt inne på Vesterbro, drog vi oss bort mot stationen.

Det var då vi hittade Jernbanecafeet.

Och det som drog oss in var den snygga neonskylten. "ØL" stod det, "ØL" i eldrött. Verkligen vackert. Enkel estetik på hög nivå. För säkerhets skull är ordet kompletterat med "BIER" alldeles under, så ingen behöver tvivla över vad som serveras innanför dörren. Vad jag däremot tvivlar över är om BIER är danska eller tyska.

Vi gick naturligtvis in och upptäckte det som egentligen inte alls finns mer än i viss underhållande litteratur och i sommarens revyskådespel på diverse utomhusscener: där finns det danska gemytet.

På Jernbanecafeet fanns det. Det märktes redan efter fem minuter. Och jag har kollat flera gånger sedan dess. Det finns varje gång man är där. Hvergang.

Jernbanecafeet är som en scen i en dansk filmkomedi, där danskarna vill måla ut sig själva som glada och trevliga gamänger med ett djupt inre.

Hit kommer brevbäraren i sin röda uniform efter dagens postrunda och han känner de flesta närvarande. -Hej Preben! ropar han och nästan alla heter Preben, för nästan alla hejar tillbaka.

Här kan man hitta en filosof som sitter och mumlar för sig själv och ingen lägger sig i. Eller så är han inte filosof, utan bara en vanlig skäggig man, som har beställt ett eller två glas mer än han tålde och nu försöker komma fram till om han ska sitta kvar eller gå hem.

Det är en uppgörelse mellan honom och han själv.

På Jernbanecafeet kan man dessutom fortfarande höra Otto Brandenburg från en jukebox.

Eller så kommer man när man har Musikaften med artister, som aldrig har fått beträda de stora scenerna. Här underhåller de med danska visor som alla danskar känner till. En man utklädd till kvinna har en tjock notbok med sig och väljer oavbrutet vilken visa han/hon ska sjunga nästa gång det blir hans/hennes tur. Orkestern består av en pianist och en man som slår takten på ett litet trumset. Ibland sjunger pianisten själv en visa och han klarar det utan att lägga ifrån sig sin rykande pipa, som visan lång dinglar i ena mungipan.

Till Jernbanecafeet kommer gamla och unga, kvinnor och män, danskar och nu också fler och fler svenskar.

Från att ha legat lite bakom Köpenhamns turiststråk, har plötsligt cafeet hamnat strategiskt rätt. För nu åker svenskarna tåget hem och då är det inte Nyhavn som är sista hållplatsen. Nu går många tvärs igenom stora stationshallen, ut genom bakdörren och tar sikte mot neonskylten "ØL".

Och de som gör detta, kommer in i en miljö och i en gemenskap, som åtminstone jag själv inte har upplevt någon annanstans i hela Danmark.

Jernbanecafeet är precis som den bild vi svenskar har och alltid har haft av Danmark.

Bättre än så här blir det aldrig. Och något liknande finns naturligtvis inte i Sverige.

Vad är sidvyer?

Finns det någon som vet?
Jag passerade nämligen ett magiskt tal igår, när jag enligt statistiken har haft 40104 sidvyer här på bloggen sedan starten.
Är det mycket? Eller ett litet antal?
Man får ingen förklaring av bloggbolaget. Dom bara noterar hur många besök man har haft.
Så jag vet inte om jag ska fira 40104 sidvyer eller bara beklaga det ringa antalet.
Finns här någon som begriper vad som menas med sidvyer eller var gränsen går för mycket eller lite?
Kom gärna, i så fall, med en kommentar medan jag funderar över vad nästa blogg ska handla om.
Austin igen?
Det verkar i alla fall vara en plats på jorden som intresserar många av mina läsare.
Högsta sidvy på länge fick jag igår!
See you later, rockers!

Ännu en Austin-story.

Jag hittade en grå T-shirt i en garderob idag. Stora och feta bokstäver i grönt  och lila bildar ordet AUSTIN tvärs över bringan.
Javisst, ja. Den köpte jag under första resan till Austin någon gång på 1990-talet.
Den är så snygg att jag aldrig näns använda den.
Jag minns inte var jag köpte den, men det var förmodligen på en av de stora shoppingmallarna utanför stan. Det finns en mall i varje riktning. Inne i Austins centrala delar finns det inte så mycket att välja mellan för de köpsugna. Butiksgatorna är få och ser lite tragiska ut. De längtar efter kunder.
Blondinen och jag åkte i en gul taxi en kväll. Chauffören uppfattade att vi var utlänningar och undrade var vi kom ifrån.
–Sverige? sa han. Då vet jag en som ni måste träffa! Min frisör! Han älskar att tala svenska.
Vi fick en adress och letade upp frisersalongen dagen efter. Den låg  på Femte gatan, det var 35 grader hett och vi borde naturligtvis ligga vid poolen i skuggan tills det var dags att kolla kvällens musikaliska utbud. Man brukar kunna hitta runt 100 ställen med levande, och bra, musik. Allt finns i veckans nummer av The Chronicle.
Men vi cyklar till en frisersalong och hittar en gammal man, runt 75, som klipper en lika gammal kund.
Jag går fram till frisören och säger:
–Är det du som tycker om att prata svenska?
Han tittar upp, förvånad, ler och säger på ren svenska:
–Jajamänsan!
Och sen letar han i skallen efter ord och fraser som han ger oss med en ålderdomlig småländsk accent.
Han berättar, med ett och annat engelskt ord som utfyllnad, att han är född i Austin. Mamman kom hit från Sverige i början av 1900-talet och han var bara sex år när hon dog. Och då slutade man prata svenska i barndomshemmet. Men Leonard Gustafson, som han hette, har ända sedan barndomen försökt behålla sitt modersmål.
Han ville visa oss saker. Han bjöd med oss på en biltur ett par dagar senare. Hans fru Wanda var också med på turen och de tar oss till ett område som är skyltat New Sweden, ca en timmes bilresa från Austin. Leonard kör oss till en kyrkogård, där vi upptäcker att det bara finns svenska namn på gravstenarna. Här vilar Swenson, Lundgren, Bengtson och massor av andra svenskar som utvandrade från Småland till Texas. Leonard kör vidare till en kyrka, som är skyltad med Swedish Lutheran Church. Han vill presentera oss för prästen, men han är i New York och hälsar på sin dotter.
–Nu åker vi till Lund! säger Leonard. Och snart passerar vi en stor silo, dekorerad med ordet LUND i stora versaler.
Och nu börjar en cirkus, där vi har huvudrollen och där Leonard tar oss från gård till gård där det på varje ställe bor svenskättlingar och minst en på varje gård talar svenska. Vi träffar familjer, där alla blir nyfikna på oss och alla vill ge oss något att ta med hem till  Sverige. Leonard knackar inte ens på dörrarna, han bara öppnar och går in och alla känner honom och hälsar honom välkommen.
På en gård trodde jag att vi hade gått ett steg för långt, när vi klampade rakt in i kvällsmåltiden. Mannen i familjen försvann, när han hörde Leonard berätta vilka vi var och var vi kom ifrån.
Men efter en stund kom han tillbaka och ville bara tala om att han bytte kläder till finkostym, och det brukade han göra när det kom fint besök, sa han.
Blondinen och jag glömmer aldrig denna tripp från Austin ut över prärien till ett helt litet samhälle befolkat av idel svenskättlingar.
Det var för musikens skulle vi reste hit.
Men vi minns smålänningarna lika mycket.

1 april är för amatörer.

Ska någon luras, ska det inte vara den 1 april när alla går omkring och väntar sig att någon ska dyka upp med utropet "April april" och något om en dum sill. 1 april är för amatörer.
Jag har berättat historien som följer här i en av mina kåserisamlingar. Men de, kåserisamlingarna alltså, har bara sålts i Halmstad, så det finns många kvar att berätta den för. Och den är sann.
Den börjar med att annonsbyråns mest snobbiga projektledare kommer hen från en resa till Italien. På huvudet har han en, som han själv tycker, elegant halmhatt.
Hans kolleger på byrån tröttnar snart på hans utläggningar om halmhatten och dess exklusiva inklistrade etikett med en italiensk flagga och firmalogotyp. -Etiketten visar att detta är en handgjord hatt av förnämsta italienska kvalitet. Det här är förmodligen det enda exemplaret i Sverige!
Så där håller han på dag efter dag. Halmhatten sitter på skallen vecka ut och vecka in.
Men så händer något. När projektledaren ska gå hem för dagen, placerar han som vanligt halmhatten på huvudet. Det ovanliga som inträffar är att  hatten sjunker ner över ögonen och klämmer fast öronen mot huvudet. Projektledaren begriper ingenting. Han tar av sig hatten och stirrar på den, sätter på den igen och får samma effekt. Därefter traskar han hemåt med halmhatten i handen.
Han vet inte att en art director på byrån har varit nere i Italien och passat på att köpa en likadan halmhatt som projektledarens. Men två storlekar större. Vid ett obevakat tillfälle byter han ut halmhatten på hatthyllan. Nu står han och några andra medarbetare och tittar efter projektledaren genom fönstret ut mot gatan. De skrattar glatt och vill veta vad han ska säga om sin halmhatt nästa dag, när han har hunnit fundera ut en förklaring. Eller kanske han bara ska låta saken tystas ner utan att  han säger ett ljud?
Det som händer är bättre än så.
Nästa dag kommer nämligen projektledaren med halmhatten på skallen – och den sitter perfekt!
Och nu är det art directorn som ser ut som ett frågetecken.
Senare på dagen får han en chans att kontrollera hatten. Och han upptäcker förklaringen.
Projektledaren har stoppat tidningspapper innanför svettremmen och på så sätt fått den mindre så att den passade på huvudet igen. Art directorn inser möjligheten som gör spexet ännu värre: han tar och flyttar över tidningspapperet till den mindre hatten.
När projektledaren ska gå hem hamnar hatten högt uppe på huvudet, så att han ser ut ungefär som Halvan, som alltid har en för liten hatt.
Art directorn och alla övriga inblandade fnissar i smyg och bestämmer sig för att vänta till dagen efter innan de avslöjar skämtet.
Men projektledaren kommer inte nästa morgon. Han ringer till annonsbyråns växel och säger att han är försenad, för han måste gå till doktorn.
När han kommer framåt lunch, utan halmhatt, ser han aningen bedrövad ut.
Art directorn är den förste som möter honom och frågar hur han mår.
–Mår du inte bra? undrar han.
–Jo, säger projektledaren, jag mår ganska okej. Men det är mitt huvud... Det sväller och krymper. Doktorn vet inte vad han ska göra.
Det visste inte art directorn heller.