torsdag 27 september 2012

På semester.

En vecka i solen på ett ställe där vi aldrig har varit.
Spännande?
Jag vet inte. Har man sett ett turistresmål nere vid Medelhavet, har man sett alla.
De verkar forma sig efter varandra. Att skilja sig från mängden verkar vara förbjudet för turistorterna.

Jag borde veta.
Jag har skrivit texterna i tjusiga resekataloger bl a för Vingresor, 186 sidor med beskrivningar av resmål efter resmål som såg likadana ut antingen de låg i Spanien, Grekland eller Turkiet.

Jag fick resa runt med en fotograf och bekanta mig med alla dessa turistorter på Kreta, Rhodos, Mallorca, Gran Canaria och flera andra. Och om ortsnamnen var Playa del Ingles, San Agustin, Cala d´Or, Costa del Sol eller Rimini spelade ingen större roll. Efter ett tag kunde jag knappt hålla reda på var jag hade varit. Allt såg likadant ut. Fotografen hade ett helsicke att hitta motiv.

Jag kom hem med massvis av anteckningar och innan jag hade hunnit skriva färdigt om Alcudia, skulle jag vara på plats för att kolla Rimini.

Så sedan dess har jag undvikit alla charterresmål. Jag fick nog av "små pittoreska gator", (betyder att här händer det ingenting), "märkliga fornminnen" (man begriper inte vad det är man tittar på), "sprudlande nöjesliv" (diskoteket i hotellbaren ger dig inte en chans att somna på rummet) och så vidare.

Men nu ska jag trots detta tillbringa en vecka i en hotellby nere vid Medelhavet.
Rapport kommer om en vecka. Tills dess tänker jag lata mig.

tisdag 25 september 2012

Saker jag inte förstår, 1.

Varför har inte alla bilar automatlåda?
Det måste ju vara så här: när bilbyggarna i begynnelsen skruvade ihop sina bilar, förstod de så småningom att motorn skulle bli effektivare och mer lättkörd om man kunde ändra varvtalet under färden. Då uppfann man växellådan och satte in en växelspak och en kopplingspedal i alla bilar.
Det fungerade. Bilens framfart kunde ske med en motor som alltid anpassades efter trafiksituationen, vägens framkomlighet, uppförsbackar och annat som påverkade kraft och hastighet.
Körningen med denna anordning blev full av manövrar. Föraren skulle trampa ur, växla, gasa, bromsa, styra, kolla sikten och vara trevlig mot passagerarna.
Vad kunde man göra för att körningen skulle bli bekvämare?
"Automatlåda!", sa någon.
"Det går aldrig", sa resten.
Men denne någon gav sig fan på att bilen själv skulle kunna växla efter behov. Och såg till att det konstruerades en sådan växellåda.
Dessa bilar blev oerhört mycket bekvämare att köra än de gamla vanliga modellerna med växelspak.
Och i vissa delar av världen blev de vanligare än de gamla vanliga.
Själv har jag haft ett antal bilar under åren.
Jag har kört Pontiac, Oldsmobile och tre olika modeller Cadillac.
Jag har också ägt europeiska och japanska bilar.
De amerikanska har alla haft automatlåda och semester för vänsterfoten, de andra en spak och kopplingspedal.
Och jag förstår inte varför dessa gammalmodiga europeiska och japanska bilar går att sälja.
Varför kräver inte alla bilförare att körningen ska vara så bekväm som möjligt?
Varför väljer de att köra gammalmodigt?
Jag förstår det inte. Gör du?

söndag 23 september 2012

Halva filmen var kul.

Söndag kväll.
Har haft barnbarnen i huset. Idag var de mer speedade än vanligt.
Calle, 5 år och skrivkunnig, klistrade upp en lapp på köksväggen. Där hade han skrivit "TÄVLING" och jag frågade vad det var för något.
–Man ska äta upp en liten kaka snabbast av alla, sa han och gav mig en sockerbomb. Jag stoppade den i munnen och tuggade sönder den i småbitar som gick att svälja. Calle åt sin kakbit i ett helt annat tempo och när jag sa att jag hade vunnit, tittade han på mig och sa lugnt:
–Vuxna ska äta två och barn en.
–Men jag fick bara en! sa jag.
–Ja, och därför var det jag som vann, sa han och gick och hämtade ett schackbräde. Fem år.
Annars har jag hunnit att se en film också i helgen.  I Love Laholm med Kvarteret Skatan-gänget.
Konstig film.
Hyfsat rolig i början och fram till mitten. Sen bara dör den. Alla skämt är ansträngda och varenda scen går på tomgång.Vad hände med manusförfattarna?
Och var är Laholm?
Inte en bild från denna lilla pärla, bara två mil från Halmstad.
Konstig film.

fredag 21 september 2012

Boken närmar sig.

Nu har jag skaffat ett ISBN-nummer från Kungliga Biblioteket och därmed kan jag ge ut min nästa bok på eget förlag. Det känns bra. Så klart ska man ha ett eget förlag.
Nu behöver jag en formgivare, som kan skapa en framsida som inte går att motstå. Hos bokhandlaren ska den synas mest och bäst av alla böcker som skyltas fram!
Jag funderade ett tag på att göra jobbet själv. Men kom fram till att de behövs en riktigt designer. Ett proffs som vet vad som är modernt och vet vilka färger som säljer bäst och hur stor bilden ska vara.
Klart jag ska finnas på bild. Alltid är det någon som känner igen mig från förra boken eller från fotot som Hallandsposten använder för min spalt.
Där ser jg visserligen inte klok ut, men jag har inte orkat skaffa fram en bättre bild. Måste tala med fotografen om detta, det gäller alltså inte bara boken. Måste notera detta.

Och så är det förstås titeln på boken, som jag måste fundera färdigt över.
Jag har ett namnförslag, men vet inte om det är det bästa tänkbara. Måste bestämma detta senast i nästa vecka.

Ja, annars är det klart. Jag kan snart gå till tryckeriet och lämna texten och den snart färdiga framsidan. Designern får fixa den snabbt. Snart börjar julhandeln.

Massor av blivande läsare har redan låtit höra av sig på en hemsida som handlar om Halmstad.
Där slängde jag in ett bidrag om min nya bok. Och det gav genast en mycket större effekt än vad jag hade väntat mig. Hemsidan omhuldas av lokalpatrioter. De älskar att läsa om hur Halmstad såg ut när de växte upp. Precis som jag själv, alltså.

Och nu förväntar alla sig en bok sprängfylld av historier om hur man strögade på Storgatan, hängde på fiken, handlade på EPA, kollade nya plattor i ett bås hos Halmstads Musikhandel, tågade iväg från läroverket till konditoriet på Norra vägen under långrasten, fyllde Folkparken där Westcoasters spelade varje lördag i år efter år, kollade bikinibrudar i Tylösands sanddyner och annat som alla vi som växte upp när Aronssons skrothandel brann upp verkligen älskar att läsa om.

Och så blir det kanske en massa annat i boken istället. Köper de den då?

onsdag 19 september 2012

Det blir lite Halmstad och mycket annat.

Häromdagen, tidiga förmidddagen, hos Friskis & Svettis i Malmö, kom det fram en tjej till mig och frågade om det var jag som hade skrivit en bok om Halmstad.
Detta hände alltså på morgonkulan i Malmö, ca 13 mil från Halmstad. Och boken som tjejen menade, "Ditt och mitt Halmstad" kom ut för 14 år sedan. En kompis hade köpt den till henne – i Ullared.
Den innehåller kåserier som tidigare hade varit publicerade i Hallandsposten. Min ungdoms favoritförfattare var alla kåsörer i Stockholmspressen, Kar de Mumma, Eld, Red Top och lite senare Jolo och Torsten Ehrenmark. Det var dem jag läste. Deras kåserisamlingar fanns på bibblan.
Min första bok innehöll kåserier om grisarna i skyltfönstret, Rut i röran, Halmkärven och andra begrepp som man måste vara Halmstadsbo för att begripa. Gustafs korvar hör också dit, precis som Timmerstugan och Japan, Dödsbacken på Galgberget och eldsvådan i Tylösand.
Och det såldes några hundra böcker, så jag fortsatte några år senare med "Halmstad från och till" och "Häromdagen var jag i Halmstad".
Vid besök i Halmstad brukar det vid promenader på stan dyka upp en och annan läsare, som undrar om det inte är dags för en ny bok.
Så det finns kanske utrymme för en till i bokhyllorna.
Men räcker Halmstad till?
Finns det mer att kåsera kring?
Så tänker jag nu. Och så minns jag en massa roliga och intressanta sammanhang som jag har hamnat i på helt andra orter. I Malmö, t ex.
Jag ska inte avslöja något här, men många Malmöbor känner till mannen vars huvud svällde och krympte om vartannat dag efter dag... Det kan bli ett ovanligt roligt kåseri, som t o m Red Top hade älskat att få skriva.
Och det finns mer, vänta bara.
Titeln får nog bli "Inte bara Halmstad".
Ni som bor på andra orter kan ju då också bli lite nyfikna. Eller?

onsdag 12 september 2012

Malmö i småbitar.

Eftersom jag inte har varit med om något märkligt den senaste tiden, det har ju knappt gått att komma ut genom ytterdörren på grund av alla hantverkare, så kommer jag här idag endast att notera olika företeelser i Malmö, som jag tycker är intressanta och därför bör uppmärksammas av alla läsare.
Kolla här:

1. Trafikljusen vid Triangeln är Malmös segaste. Ingen annanstans får man vänta lika länge vid rött ljus som här. Jag har klockat tiden till över två minuter. Och två minuter känns som mycket längre än två minuter, när man sitter i en bil och bara väntar. Undvik alltså Triangeln. Ta en omväg, det går fortare.

2. Ute vid vattentornet i Hyllie har det växt upp konstiga, enormt stora byggnader av glas och betong. På en gigantisk vägg mot Limhamnshållet har man hängt upp bokstäver som tycks bilda ordet Emporia eller något liknande. Exakt vad emporia betyder vet jag inte, men det kommer kanske från tyskans "empor"? Empor kallades en speciell läktarkonstruktion i medeltida katedraler. Behöver vi en modern katedral ute vid vattentornet? En katedral för köpsugna? Räcker det inte med Mobilia och alla de andra köptemplen i Malmöområdet? Men det är klart: när utförsäljningarna börjar med fyndpriser och rabatter på allt, så åker man kanske dit?

3. Just nu, den 12/9, tror många att sommaren är slut. Ungefär lika många tycker att den pågår för fullt. Därför kan man, t ex under lunchrusningen i city, upptäcka en intressant blandning av kläder på Malmöborna. En del karlar kommer i sandaler, shorts och t-shirt, långbenta blondiner kan man se så gott som halvnakna och samtidigt promenerar det påpälsade varelser av båda könen i tjocka skor, höstjackor och rejäla långbyxor. De sommarklädda blir då höstklädda och de höstpåpälsade går tillbaka till det lättklädda. Mitt i alltihop kommer det en regnskur som ingen räknade med.

4. Numera kan man gå på biomatiné sju dagar i veckan. Jag såg Woody Allens nya igår. Den började vid tretiden på eftermiddagen och det var fortfarande full rulle i stan när man blev utsläppt från biografen. Alla butiker var öppna. Solen stod högt och det var en vanlig vardag. Perfekt. Det enda som saknades var bekväma biofåtöljer. Filmstaden på Brogatan har bara nedsuttna stolar för en eller två personer och det kvittar vilken man väljer: man får ryggskott. I alla fall har jag fått det.
Woody Allens nya är förresten småmysig så länge den varar. Inkluderar även ett och annat gapflabb.

5. Jag ber att få återkomma inom kort.

lördag 8 september 2012

Vad ska man ha Österlen till?


 
Hamnar av en händelse någon mil söder om Simrishamn, i en liten by med en hamn, en hamnkrog och en bensinmack.
Åkrar och ängar finns det också och ett hav med utsikt mot Bornholm.
Detta är Österlen.
Vad är det som lockar hit så många stockholmare? Vad gör de här?
Hamnkrogen tar över 100 spänn för en tallrik soppa. Och det finns mycket annat som är ännu mer svindyrt.
Det finns inte många krogar i Malmö som vågar skylta med priser som dessa. Men i den här lilla byn finns ju ingen konkurrens att tala om. Och stockholmare kan man säkert lura till att betala vad som helst, bara det är österlenchict och ligger så att man kan se segelbåtar guppa i en liten hamn. De genuina byborna äter väl hemma.
Men byn verkar nästan obebodd. Man möter inte en kotte, det är bara på bensinmacken man ser några mänskliga varelser.
Tar en sväng med bilen för att försöka hitta något intressant. Vägarna är smala och leder bara vidare och vidare. Man kommer inte fram till något. Det är åkrar, träd och buskar överallt, mil efter mil. Kommer man in i ett samhälle, så tar det slut innan man hinner blinka. Bor det någon här? Eller kör jag i en kuliss, framtagen för en filminspelning? Vad är det som får stockholmarna att skaffa sommarhus här?
Jag blir nervös av tomheten. Allting ligger långt borta. Här finns bara mark och himmel.
Det blir kväll, kolmörkt och tyst. Vad gör man nu? Spelar sällskapsspel eller glor på teve, antagligen. Själv längtar jag till stan.
Och nästa kväll är jag hemma i Malmö.
Tar en sväng in mot Möllevången, där folklivet blomstrar och mörkret skingras av neonljus, gatlampor och ljusen från krogarna som ligger tätt tätt.
Det är sen sensommarkväll, det är liv och rörelse på det stora torget, grönsakshandlaren på hörnet visar upp sina varor i träställningar på trottoaren precis som de gör i Sydeuropa, alla bilar måste rulla varsamt fram för att inte stöta till dem som småspringer över gatan, uteserveringarna är välfyllda, priserna överkomliga. Här kryllar det av människor, som är antingen möllevångare eller tillfälliga besökare från andra delar av stan eller världen. Sommarnattens ljumma värme får mig att tänka på någon storstad längre söderut nere på kontinenten, kanske till någon stadsdel som jag inte vet namnet på i Paris eller Rom. Här, på Möllevången, behöver man inte sitta och glo på teve om man inte tvunget vill, man kan ge sig ut i vimlet och träffa både vänner och sådana man inte känner.
Vad är Österlen mot detta, vad är det i ödemarken som lockar och drar?
Förstår det inte. Jag längtar till stan varje gång jag hamnar på platser där ingenting händer, mer än att katten på gården kommer hem med en råtta i munnen.

tisdag 4 september 2012

När kommer den?

Det är lite långt mellan bloggarna nu, men hela huset har varit upp och ner i en hel vecka och det är inte slut än.
Nya fönster tar tid att få upp. De gamla rutorna läggs på hög i en container, som effektivt spärrar av huvudleden fram till dörren. Två snickare och en murare jobbar från morgon till kväll och väntar på en plåtslagare. Nu ska det bara målas lite också och samtidigt har vi börjat satsa på ett nytt golv i källaren. Allt, och det är mycket, i två olika utrymmen måste flyttas.
Det är precis så kul som det låter.
Så läste jag Olssons söndagskrönika i Expressen för mer än en vecka sedan att det har kommit en ny platta med Doug Sahm, inspelad live i Stockholm en gång i slutet av 90-talet.
Doug var i Sverige för att slippa sommarvärmen i Texas, berättade han för mig på KB, där han också skulle spela. Och så skakade han på huvudet, för han kom hit i en av decenniets värsta tropikväder. Stockholm och Malmö låg plötsligt i samma liga som Austin.
Det var kanske därför som han och bandet lät bättre än vad jag kunde minnas. Hela KB kokade. Det kändes precis som i Texas.
Och innan Doug och hans band skulle spela, gick det upp ett förband på scenen. Det kom också från Austin och för många i publiken var det första gången de upplevde Jimmy LaFave.
Vilken kväll det blev! 1900-talets bästa på KB, enligt min enkla smak.
Och under samma resa, spelades alltså Doug Sahms show i Stockholm in på någon apparat, som nu någon har lyckats framställa en CD av.
Men var finns den?
Jag var inne på Folk å Rock för över en vecka sedan och då skulle den eventuellt komma redan samma eftermiddag. Men när jag ringde och checkade hade inget hänt.
Och det har inte hänt något sedan dess.
Inget som har med Doug Sahms CD att göra i alla fall...
Istället händer följande: med posten kommer en alldeles ny studioinspelad CD, hittills inte utgiven någonstans i världen, med Jimmy LaFave!
Så här sitter jag och diggar, som man sa på 1900-talet, en fullsändigt lysande platta med en favorit som gör 13 låtar som får mig att rysa av välbehag. Det är fem år sedan LaFave släppte en ny platta.
Och den ska finnas i handeln om ca en vecka.
Men var blir Doug Sahms stockholmskonsert av?
När kommer den?