Nu vann jag igen!

Den senaste tiden har det strömmat in mail i min box som berättar att jag har vunnit.
Det kan vara kontanter, resor, bilar eller vad som helst.
Jag får veta att jag har blivit utvald, att min mailadress har plockats fram bland tusentals andra eller att nu kan jag hämta vinsten.
Jag begrep naturligtvis redan första gången att detta är nåt sattyg som kan sluta med vad som helst.
Avsändarna kan vara både kända företag eller personliga, med namn som Sofia Bågh eller något annat som låter fejk på långt håll.
Alla vill att jag ska lämna in min mejladress. Men vadå? De har ju redan skickat mejl till min adress!?
Läser man det finstilta, så har jag ännu inte vunnit det där fina priset. Jag ska först svara på några frågor. Men jag har stor chans att få priset, för vi är bara fem som har gått till finalen.
Jag orkar naturligtvis inte rota i det här. Men det är lite svårt att stilla nyfikenheten. Vem ligger bakom denna enorma mängd utskick – vissa dagar har jag fått 10-15 stycken? Och vad händer om jag tar steget och svarar på frågorna och ger dem min mejladress? Vad ska de bombadera mig med då? Eller har jag beställt något utan att begripa det själv?
Nä, jag får fortsätta att vara nyfiken. Och strunta i vinsterna.
Vill förresten inte ha en vecka i Egypten.

Nygammalt utseende.

Till slut höll jag på att bli tokig på mina glasögon, inköpta hos en lokal optiker med egen centralt belägen butik för ett bra tag sedan.
Redan när de var nya hade jag problem med närseendet. Att läsa morgontidningen vid frukostbordet var omöjligt. Allt såg ut som en grå oaptitlig gröt. Jag fick vrida och vända på bågen för att få fram skärpan.
Så efter ett tag gick jag tillbaka till mina då fortfarande tämligen nyinköpta brillor från lågprisföretaget utan butiker.
Jag hade bara använt dem en kort tid, för jag tyckte de fick mig att se ut som en halvblind uggla. Det enda man såg när man såg mig var ett par brillor.
Jag förstod inte varför jag hade valt en så påtagligt vidlyftig glasyta när jag beställde dem, men det var väl för att få mycket för pengarna.
När jag såg mig i spegeln, tyckte jag att jag hade två TV-apparater i ansiktet. Men jag kunde t o m läsa Sydsvenskan vid frukostbordet och allting på både nära och långt håll var helskarpt.
Så jag lade undan de svindyra brillorna utan skärpa från den lokala optikern och gick plötsligt omkring i en billig glasögonbåge med knivskarpa glas.
Nu väntade jag bara på alla elaka kommentarer. Men jag bestämde mig för att stå över sånt trams. Jag skulle inte lyssna på elakheterna.
Blondinen sa ingenting. Hon bara tittade och höjde på ögonbrynen. Exakt vad hon tänkte gick inte att utröna.
Träffade fotografen. Han hade tydligen ingen bild av hur jag såg ut förra gången vi träffades. Han hade ingen kommentar i alla fall.
Musikproducenten nämnde inte med ett ljud något om brillorna.
Svärdottern hade ingen spontan kommentar och barnbarnen ville bara att vi skulle leka.
Inte en kotte som jag träffade på stan hade något att säga om mina överdimensionerade brillor! Inte kisen på Statoil, inte tjejen på Systemet, inte kassörskan på Malmborgs, inte Blondinens väninnor som tittade in.
Nu vet jag inte vad jag ska tro eller vad jag ska göra.
Pratar de bakom min rygg med varandra? Skrattar de i smyg? Ska jag gå tillbaka till de svindyra som jag inte kan se med, bara för att vara säker på att ingen flinar så fort de har en chans?
Är deras tystnad ett bevis för att de tycker att mina oanvändbara bågar är mycket snyggare?
Hur ska jag tolka tystnaden?

Fastnat mellan pärmarna.

Plötsligt är jag knappt nåbar.
Jag låter allting ligga. Jag får ta hand om allt som inte är absolut akut senare.
Trodde inte att man kunde fastna så till den milda grad i litteraturen.
Men just nu läser jag om hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann från äldrehemmet strax innan han skulle firas. Lokalpressen var där, kommunalrådet skulle hålla tal och personal och alla boende på hemmet förväntade sig lite pompa och ståt.
Istället råkar 100-åringen ut för märkliga äventyr. Och Jonas Jonasson skriver med ett ovanligt driv, man flyter fram i texten och det är omöjligt att lägga boken ifrån sig. Man vill bara veta vad som händer härnäst och man struntar i teven, telefonsignaler eller att klockan går och man borde vara trött.
Samtidigt började läsa årets säkert tjockaste bok: Keith Richards memoarer. Och även om mycket måste vara påhittat, så är det roligt att läsa. Räknar man på fingrarna hur gammal Keith var under bombningarna av London i andra världskriget, så inser man att han inte kan ha något minne av detta. Och det finns annat som är kul men förmodligen inte har hänt mer än i mr Richards fantasi. Men roligt har man och länge varar boken för den omfattar mer än 300 sidor. Och jag är inte klar med den än på ett tag, för 100-åringen går inte att släppa och Keith får man ta i mindre doser, ett uttryck som han f ö säkert aldrig har föresvävat honom. Redan i första kapitlet får man veta var man bäst ska gömma knark om man blir stoppad av polis på en amerikansk landsväg långt ifrån storstädernas effektiva polisväsen.
Detta har jag alltså framför mig nu och därför har det varit lite trögt här på bloggen.
En bra bok och gärna ett glas rött inom räckhåll och man är fast.
Men jag har slutat köpa amerikanska vinboxar. Varför? Jo, även om vinet kan vara mycket gott och prisvärt, så förstörs glädjen över detta av att kranarna fungerar bara i undantagsfall. De sitter inte kvar på plats där de ska sitta, de ramlar in i boxen, de sprutar åt alla håll, de funkar helt enkelt inte mer än till 20-25%.
Och är man fast mellan pärmarna i en bra bok, vill man inte krångla med kranar på vinboxar. Inte jag i alla fall.

Alltid samma problem.

Har ägnat helgen åt min musiksamling. Igen.
Problemet är att alla tänkbara hyllor och skåp är fulla. LP-facken har varit fulla sedan CD:n introducerades och här är ju fördelen att LP-facken behöver inte mer utrymme än vad de redan har, för jag tänker inte skaffa fler vinylplattor. Sak samma med kassettband. De behöver inte mer utrymme, de tillhör inte en produktgrupp somm växer.
Det är CD-skivorna som är så krävande.
Men, säger vän av ordning, CD-skivan för väl också en tynande tillvaro? Vi ser väl redan hur skivbutikerna säljer kaffe och bakelser för att locka in kunder och vi ser hur butikernas CD-hyllor blir mindre och mindre. Det behövs väl inte mer utrymme för CD?
Säger man så, så har man inte den rätta kollen. Man vet inget om musiklivet i detta avlånga land eller på vischan i USA. De stora bolagen skär ner på verksamheten, men det växer oavbrutet upp nya småbolag som spelar in musik med okända men riktigt bra band och artister. Vill man så kan man skaffa massor av nya CD-plattor varje vecka.
Några exempel (med skivbolagets namn inom parantes) på nya kanonbra plattor i min samling den senaste tiden, både svenska och utländska:

Maria Anderberg: Second hand blue (Diva Records)
Evan Westerlund: Still crazy (Rootsy)
Joe Cassady: The chymical Vegas wedding (Avenue A Records)
Bob Rea: Ragged Choir (Shiny Dime Records)
Sweet Emma & The Mood Swingers: Home sweet home (Do Records)
Kjell Gustavsson & The Rhythm´n´Blues Orchestra: The Boogie Boys (KG Music)
Miriams Well: Indians and clowns (Buckin Savior Recordings)
Tom Corbett: Tonight I Ride (Roundhole Records)
Tenderness: Hat check girl (Elixir Records)
Jenny Bohman: Live at Mosebacke (Rootsy)
The Britannicas (Kool Kat Music)

Listan blir tio gånger längre om jag tar med hela högen av nya CD-plattor som min samling har utökats med de senaste två månaderna.
Och då inser du problemet: var ska jag förvara dem, hur ska jag hitta den platta jag söker och vad ska jag ta mig till om ytterligare ett par månader?
Jag grubblar på detta problem dagligen.
Finns det någon annan samlare som har lösningen?

Full koll.

Vi bildade en jazzklubb i Halmstad när jag var runt 17-18.
Playhouse Jazz Club.
Vi var en osalig blandning. Ett par konstnärer med skägg och pipa. Några kostymknuttar. Flera musiker som spelade i dansorkestrar, men hellre ville spela jazz.
De flesta var i 30-35-årsåldern, jag var yngst och inte en enda medlem var tjej.
På jazzklubben spelade vi intressanta LP-spår, som ivrigt kommenterades av självutnämnda experter och tyckare. Vi bjöd också in de lokala musikerna som tyckte om jazz att titta in och improvisera tillsammans med likasinnade. Så där satt vi i en källarlokal under Stadsbiblioteket och diggade halländska versioner av låtar som Art Blakey & The Jazz Messenger hade legat på listan i Down Beat med. Charlie Parker, Horace Silver, Miles Davis och Gerry Mulligan var andra namn som hade fått höra sina låtar på halländska, om de hade tittat in.
Jag borde egentligen inte sitta i en källare och lyssna på jazz. Jag var för ung.
Jag borde hellre hänga på ett fik där en jukebox vräkte ur sig Elvis, Jerry Lee, Gene Vincent, Buddy Holly och Eddie Cochran.
Och det var precis vad jag gjorde. Fiket hette Lilla stugan och låg i ett mörkt hörn nere vid Nissan, borta vid Norre katts park, ett hörn där det bara samlades raggare som kom i sina stora amerikanska bilar. De flesta hade en skivspelare i framsätet, där man kunde trycka in 45-varvare. Så det hördes rock´n´roll hela tiden, både inne på fiket och ute på gatan. Det var den här musiken jag köpte när jag hade råd att köpa en EP eller en singel.
Raggarna hade en klubb som hette The Lucky Devils. Jag fick inte vara med, för jag hade ingen bil.
Jag borde egentligen inte hänga vid fiket heller. Jag var för ung.
Egentligen borde jag hålla till på caféet längre upp mot Stora torg, där alla läroverkselever, i alla fall gymnasisterna, stannade till en stund innan de cyklade hem för att läsa sina läxor. Där åt man en bakelse och lyssnade på franska visor i jukeboxen med en tjej som kallades Sparven, diskuterade vilken film man skulle se på lördag eller vilka böcker man skulle låna på Biblioteket. De flesta som var där, både killar och tjejer, hade duffel. Ibland tjatade några om att man borde bilda en förening, där man kunde träffas och bjuda in författare eller poeter som kunde svara på frågor, läsa sina dikter eller en bit av sina senaste böcker. Men det blev aldrig någon förening.
Jag brydde mig inte, för jag hade redan innan jag upptäckte caféet hoppat av plugget och börjat jobba som dekoratör i en stor matt- och gardinaffär strax intill.
En av de unga manliga expediterna hade just köpt en gammal amerikanare. Han hade kostym på dagarna och svarta jeans på kvällarna.
Jag hade kostym på kvällarna när jazzklubben var öppen, jeans när jag tog en sväng ner mot raggarfiket och duffel de gånger jag tittade in på caféet.
Det gällde att vara flexibel om man skulle ha full koll.
Och det gällde att inte fastna i ett läger.
Så tänkte i alla fall jag, när jag köpte en LP med Thelonious Monk där han spelade Round About Midnight och visade att ett piano må vara ett piano, men det är den som spelar som bestämmer hur det ska låta. Jag köpte också en LP med Jerry Lee Lewis, som visade samma sak.
Men vad den där Sparven visade, det fattade jag aldrig.

Inget är sig likt.

Körde till tippen i Malmös sydvästra hörn. Fotografen var med i bilen. När han hörde att jag skulle till sopstationen ville han åka med.
–Då kan jag ta tunnelbanan hem, sa han.
Man åker alltså tunnelbana i Malmö numera. Bor man vid Triangeln och bort mot Möllevångstorget, kan man komma hem med tunnelbanan antingen från Centralen eller från Hyllie, ute vid Malmö Arena.
Fotografen åker tunnelbana varje dag, säger han. Brukar ta en tur till Subways som ligger mellan Hyllie station och arenan, käkar lunch och tar tunnelbanan tillbaka till city. I storstadsmalmö är inget sig likt.
Motorvägarna ute vid arenan och de nya köptemplen runt det gamla vattentornet är nästan omöjliga att ta sig fram på första gången man försöker hitta till tunnelbanestationen. Man vet inte var man hamnar. Inget är sig likt.
–Göteborgare som kommer till Malmö måste få en chock, säger fotografen. De är ju omkörda hur man än ser det. Göteborg står stilla, i Malmö åker vi tunnelbana.
Jag blev faktiskt lite sugen på att kolla. Så jag tänker ta bilen och parkera under Triangeln och sen ta tunnelbanan till Subway vid Hyllie. Måste prova detta.
Malmö är i rekordform. Inget är sig likt.

Som det var förr

Idag strejkar Facebook.
Inte för alla, tydligen, men bl a vi som har Bredbandsbolaget får bara upp en vit, tom ruta.
Och vi undrar naturligtvis vad som pågår på FB, vad våra bekanta snackar om idag och vi undrar när FB ska komma tillbaka. Expressens hemsida lovar att bevaka vad som händer. Men det händer ju ingenting.
Plötsligt känns det som att man har rest bakåt i tiden. Man är helt ovetande om allt som har varit självklart de senaste åren. Man inser att man via FB har fått en förfärlig massa information som, även om det mesta var onödigt att få vetskap om, på något sätt förgyllde vardagen.
Facebook har blivit en del av vardagen. Och man märker det speciellt när det inte fungerar.
Det är som om alla dagstidningar skulle upphöra. Så underlig ens vardag skulle bli.
Facebook tar dig på några sekunder vart du vill, sätter dig i kontakt med vem du vill, ger dig micronyheter som bara du och dina kompisar har glädje av och får dig att känna det som om du är med. Du är på. Har du inte FB är du av.
FB har blivit en del av det moderna livet. Som mobiltelefonen.
Jag såg en gammal James Bond-film igår.
Han gick till en telefonkiosk när han vill komma i kontakt med sin chef i London.
En telefonkiosk!
Att vara beroende av telefonkiosker förefaller otänkbart idag...
Precis som att vara utan Facebook.

Moderna bilar.

Av någon anledning har vi två bilar, en liten Peugeot som har fyllt 10 år, och en större Chrysler, som bara är fem. Båda två är fulla av elektronik.
Öppnar man motorhuven på Chryslern, så är det som att titta in i ett litet kärnkraftverk. Man känner sig helt bortkommen, ingenting ser ut som när bilarna hade ett fyrkantigt batteri med kablar, en stor förgasare med luftrenare, en fet generator och allt vad där fanns.
Nu har Peugeoten börjat låta konstigt och den verkar bara gå på tre cylindrar. Och den saknar tomgångskörning. Motorn lägger av om man inte peppar upp den med gaspedalen varje gång man bromsar in i en bilkö eller stannar vid rött ljus.
Tog den till närmsta verkstad vid åttatiden på morgonen. Sedan hörde jag inte ett ljud förrän jag själv ringde vid fyratiden. Då säger mekanikern i luren att dom kan inget göra, för deras dator kommer bara fram till "Okänt fel".
Samtidigt vägrar Chryslern att starta. Jag ställde den i vårt trånga garage när det började snöa i december och tänkte ta ut den nu när det var plusgrader. Men istället för att gå igång, lät det som en mindre hackspett hade flyttat in under motorhuven. Det bara knackade.
Grannen sa att det var batteriet som var slut eller kunde det vara startmotorn. Fick låna en apparat med sladdar och elektriska mätare på en annan verkstad. Men var skulle jag koppla sladdarna? Det syntes ju inget batteri under huven?!
Fick bläddra i handboken, som jag aldrig förr hade öppnat. Efter långt om länge hittade jag en snutt om batteriet, som enligt texten är "inbyggt i vänster hjulhus" och alltså inte kan nås utan att man tar bort hjulet! Men behöver man ladda batteriet, finns det en plus- och en minuskontakt indragna till positioner på vänster sida i motorrummet.
Men om det funkar vet jag inte ännu, för apparaten jag fick låna var helt tom på ström, så nu har jag satt den på laddning...
Jag har en granne som kör omkring i en grön Toyota. Varje gång han parkerar den inne i city, så sitter det en lapp på vindrutan när han ska köra hem.
"Jag köper din bil kontant. Hur mycket ska du ha?" brukar det stå på de handtextade lapparna. "Ring mig! Jag köper din bil på direkten!"
–Varför får du sådana lappar? undrade jag, när han berättade om ännu en spekulant.
–Det är sista årsmodellen innan allting blev elektronik, förklarar han.
Då förstår jag plötsligt.
–Hur mycket ska du ha för den? frågar jag.

Mad men...

TV-såpan "Mad men" har körts igång igen på den sällsynta kanalen TV9 eller vad den heter.
Det är en sådan där välgjord amerikansk serie. Snyggt producerad, spännande intriger, trovärdiga skådespelare och flera olika trådar som håller intresset vid liv hela tiden.
Och så utspelas den i en ovanlig miljö och i en händelserik tid: reklambranschens kreativa 60-tal i New York.
Det var då den amerikanska reklambranschen upptäckte att man kunde åstadkomma mirakel med hjälp av intellektuellt nyskapande idéer som byggde på kreativa lösningar där konsumenten inte uppfattades som en lättlurad idiot. Fram till denna kreativa revolution var nästan all reklam fördummande, tramsig eller fånig. Men så kom en uppstickarbyrå i New York med reklam för sina uppdragsgivare, där man talade med konsumenterna på ett respektfullt sätt utan att vara tråkig. Tvärtom, reklamen var ofta full av humor och självironi. Biluthyrningsföretaget AVIS visade upp sig som företaget där man tvingades jobba för sina kunder mycket mer och bättre än branschledande Hertz – för AVIS var "only number 2" och var man bara tvåa måste man vara bättre i varje detalj om man ville hinna ikapp ettan. Så de gjorde kampanjer på temat "only number 2", där varje annons och TV-spot visade exempel på hur man jobbade för sina kunder och man avslutade varje annons med "We try harder", en mening som fastnade i det amerikanska medvetandet.
Byrån hette DDB, Doyle Dane Bernbach, och här gjordes också berömd reklam för Volkswagen, där man samtidigt som man på ett humoristiskt sätt hånade den fula lilla oamerikanska bilen lyckades få den amerikanska allmänheten att förstå fördelarna med att köra en liten bränslesnål och lättparkerad stadsbil. Man gjorde lika uppmärksammade kampanjer för varuhuset Ohrbach´s, för American Airlines, Chivas Regal, Clairol, semesterresmålet Jamaica och Polaroid-kameran (som tredubblade sin omsättning tack vare reklamen). DDB visade att en liten organisation med kreatörer som vågade sticka ut hakan, gav bättre, effektivare och mer lönsam reklam för kunderna än den reklam som producerades av de stora, tunga och omoderna byråerna.
Det är i den här tiden som "Mad men" utspelas. En del av dramatiken i branschen märks emellanåt när vi får titta in i byrålivet. Känner man till hur verkligheten såg ut och hur branschen förändrades genom avhopp från de stora jättarna och bildandet av mindre men mer kreativa byråer, så är serien intressant också som ett tidsdokument.

Lejon på taket.

Har jag berättat den sanna historien om när jag råkade få en livs levande stor och tung lejonhanne på biltaket? Ja, det har jag, men aldrig här på bloggen.
Blondinen och jag var på hemväg från en bilsemester i Europa. Det var på den tiden man kunde tanka bensin utan att bli utfattig.
I Holland tänkte vi oss en övernattning, för att få en lagom tripp till Sverige dagen efter. Och vi hamnade på ett motell i Arnhem. Vad gör man i Arnhem?
Det enda vi hittade var en djurpark där man fick köra med bil in bland djuren. Det gällde bara att ta sig förbi alla säkerhetsgrindar. Men det gick och snart var vi omringade av nyfikna apor. Alla övriga djur tycktes ha gått och gömt sig. Sakta tog vi oss vidare mot en ny spärr. På andra sidan fanns värstingarna, de livsfarliga bestarna.
Snart såg vi en stor lejonfamilj vid sidan av vägen. I en informationsfolder hade jag läst att om några djur närmade sig bilen, då skulle man absolut stanna. Självklart. Annars kunde man ju köra på bestarna eller köra över deras ungar.
Så jag stannade. Och då tog den stora lejonhannen några steg rakt fram mot bilen, slängde upp en labb på motorhuven och gjorde ett elegant hopp upp mot taket. Så där satt vi plötsligt med ett lejon på taket. Och det var ett tungt lejon. Taket buktade av tyngden.
–Man skall absolut inte stanna, sa Blondinen som hade hittat infobladet.
Vad skulle vi göra nu? Köra ut ur parken med ett lejon på taket? Vänta på att hannen behagade hoppa ner? Vi väntade. Omgivna av lejon som glodde på oss. Och en jätte ovanför oss. Det började bli varmt och svettigt i bilen och ingenting hände. Jag satte på vindrutespolaren, vars två strålar sprutade iväg vattnet ända upp på taket, när bilen stod stilla. Men det hade ingen effekt.
Plötsligt kom det rullande en slags minibuss full med japaner. Vi blev fotograferade av minst ett dussin kameror. Och bussen stannade absolut inte.
Svettiga och obehagliga till mods satt vi där i minst en kvart. Flera bilar kom rullande, alla fotograferade oss. Till slut kom en safarijeep med personal från djurparken. En modig man lät öppna en smal dörrspringa, där han kunde fösa ut ett långt spjut med vassa spikar i ändan. Han såg till att lejonet fick spjutet i ryggen, så att det snart tog ett hopp ner från taket. Jag var omedelbart klar för start och alla lejon i parken flyttade på sig, så att vi kunde köra ut genom en säkerhetsspärr utan att ha ett lejon på taket.
Bulan i taket var emellertid kvar. Den fanns kvar även när jag några veckor senare skulle byta bil. Och det verkade inte som om någon hos bilhandlaren kollade taket när de inspekterade bilen.
Några veckor senare såg jag bilen i Limhamn. Den stod på Järnvägsgatan med en ung tjej vid ratten. Hon väntade på någon och jag såg på långt håll att den rejäla bulan i taket fanns kvar. Så jag kunde inte låta bli att knacka på rutan, för att berätta storyn för henne. Sakta och med misstänksam blick vevade hon ner rutan.
–Ja, ursäkta, sa jag, men har du undrat varför du har en bula i biltaket?
Hon bara tittade på mig, ännu mer misstänksamt.
–Jo, sa jag. Där har legat ett lejon!
Tro inte att hon blev glad för upplysningen.
Hon bara gapade, stirrade, slog på tändningen, lade in ettan och gjorde en rivstart.
Sen såg jag aldrig bilen fler gånger.

Fylla år...

... är det kul, eller?
Jag har alltid fyllt år efter de två stora vinterhögtiderna, jul och nyår. Och sen fyra dagar efter nyårsafton, har jag tvingats gilla läget, bjuda hem folk, kolla vad som behöver fyllas på i barskåpet och starta på ännu ett firande. Medan jul och nyår fortfarande sitter i kroppen.
Det bästa hade så klart varit att kolla om det fanns platser över på något plan med sikte på en kanarieö. -Thailand menar du väl? ropar alla.
Nä, en resa till Thailand har aldrig lockat mig. Inte en kanarieöresa heller, men då blir ju resan inte lika lång och enformig.
Och att resa till en badstrand... Kan det vara kul? Fint badvatten, jaha. Fina sandstränder, jaså. Varmt och soligt hela tiden..., ojdå. Sitta på en strand i 14 dagar det låter för mig som en bestraffning.
Nä, det blir någon form av tårtkalas hemma i Malmö. Och de som kommer har grunnat och tänkt och jobbat på tanken vad de ska ha med sig som present.
När de äntligen hade löst julklappsproblemen...
Ingen tror mig när jag säger att de ska strunta i att komma med presenter.
Men det blir som det brukar.
Och nu är det dags igen. Hurra, för bövelen!

Nyårsraketer

Vi firade nyår på det stillsamma sättet.
Ett grannpar och vi åt en lång supé, som Blondinen hade ägnat två arbetsdagar i köket.
Naturligtvis hjälpte jag till med sånt som jag behärskar. Så det blev mest att jag högläste recepten, från ingredienser till "Gör så här". Blondinen kunde alltså koncentrera sig på själva tillverkningen av rätterna. Hon behövde inte ägna sig åt att hitta de rätta raderna i receptet och var det något hon undrade över, var det bara att be om en "Replay" av mig.
Receptet på hela supén var för sex personer och vi var ju bara fyra, så vi blev rejält mätta redan innan vi hade nått fram till desserten, som grannfrun hade med sig. Men vi åt upp den också, för den var löjligt god. Inte en smula blev det kvar.
Under supén smakades det också på olika viner, med eller utan bubbel, och på någon sötsliskig sak till desserten, samtliga produkter inhandlade i en butik som heter "Systembolaget" i Limhamn. På Limhamn, säger en del.
Och när klockan närmade sig tolvslaget gick vi ut på gatan, med varsitt glas bubbel, för att kolla hur mycket pengar övriga boende i området ämnade skicka upp i luften den här gången.
–Det handlar om 100.000 spänn bara inom vårt synfält, sa grannen, när det började smälla och blixtra på himlen.
–Det är bussigt av folk att de ger oss denna underhållning alldeles gratis, sa jag.
–Där flög det iväg en tusenlapp, sa grannen och pekade mot en tvärgata. Och där small det en tusenlapp till! Och där!
–Vilken show, sa jag. Vi står mitt i en ljus- och ljudföreställning utan att behöva betala biljett eller någonting! Skål!
Showen pågick i full styrka ungefär i 20 minuter. Sen började de färgstarka kaskaderna avta och vi började frysa.
–Tur att det bara är vi som har fattat att man kan se en bländande fyrverkeriföreställning utan att behöva köpa en enda pjäs själv! sa grannen.
–Ja, och så slipper vi allt jobb med att köpa prylarna och tända stubintrådarna, sa jag.
Ja, och sen gick vi in i värmen och öppnade ännu en bubbelflaska, det nya årets första.
Happy New Year!