måndag 30 augusti 2010

Bästa TV-såpan?

Plötsligt är MASH slut på TV4 Komedi.
Tills för några dagar sedan visade man varje vardagsnatt tre eller ibland fyra avsnitt från den gamla serien med Alan Alda som förgrundsfigur. Han agerade, skrev ibland manus och regisserade många avsnitt.
Jag spelade in avsnitten på hårddisken i satellitmottagaren och tittade på dem i tur och ordning så snart jag hade en chans. Ibland hade jag över 30 avsnitt på kö och tvingades köra flera på raken varje weekend. Men jag kom aldrig i kapp. Inte förrän serien avslutades med ett 1,5 timmar långt avsnitt på TV4 Komedi.

Att MASH var så bra har flera förklaringar:
1. Serien tog upp ett ämne som, när den visades, kunde associeras till det pågående Vietnamkriget. Och man förhärligade inte USAs närvaro i Korea. I MASH målades inte USAs militära insatser i Korea upp till något att vara stolt över. Militärsjukhusets patienter var vanliga bondgrabbar, de flesta i tonåren, och hela sjukhusstyrkan hade bara en önskan – att få komma hem. MASH var antimilitär och måste ha varit svår att titta på för den konservativa allmänheten.
2. I MASH deltog förstklassiga skådespelare som alla gjorde sina roller trovärdiga. En del av dem byttes ut under seriens gång. Korpralen Radar fick chansen att åka hem och tog den efter långt övervägande – han visste ju att det var hans förtjänst att administrationen på det mobila militärsjukhuset trots allt fungerade. Men efter samtal med överste Potter åkte han hem till bondgården och hans efterträdare som överstens främste medhjälpare, korpral Klinger, tog över. I varje roll fanns en skådespelare som fick rollfigurerna att leva: William Christopher som den hjälplöse prästen, Loretta Swit som en översköterska som genomgår en förvandling från Bimbo till en självständig och intelligent kvinna, och flera andra.
3. Serien pågick i år efter år: från 1972 till 1983 i 251 avsnitt. I praktiken pågick TV-serien fyra gånger längre än kriget den handlar om! Och att samla på sig 3-4 nya avsnitt varje natt blev den perfekta möjligheten att välja TV-program när helst man hade en halvtimme eller mer till övers.
Nu har jag sett alla avsnitten och det känns tomt att inte längre kunna ta en MASH-stund varje kväll. Vad kan ersätta MASH?

torsdag 26 augusti 2010

En osannolik replik.

Det hände sig en gång i tiden att vårt kylskåp lade av.
Medan vi väntade på leverans av en ny uppsättning kyl och frys, stod det gamla skåpet i köket som en uppmaning till kreativa lekar för yngste grabben, Andy, och hans kompis. De tyckte tydligen att kylskåpet kunde vara en rymdkapsel och installerade en batteridriven belysning i skåpet. Sedan kunde de turas om att göra månlandningar.
När kompisen inte var på besök, hände det mer än en gång att Andy satte sig i skåpet med en Kalle Anka-tidning och ett glas saft. Sedan satt han där inne tills han hade läst färdigt serierna. Frun tyckte inte riktigt om det. Hon var rädd att luften där inne skulle ta slut, även om dörren aldrig var fullt tillsluten.

I samma veva hade vi fått nya grannar. Villan på andra sidan staketet befolkades plötsligt av en läkarfamilj med två stora och väldresserade söner, en stiff hjärndoktor och hans fru, som i alla fall försökte att vara trevlig och kunde tänka sig att utbyta en och annan mening, om vi råkade vara ute samtidigt i våra trädgårdar. Men det blev alltid lite stelt. Och doktorn lyckades för det mesta undvika att komma på samtalsavstånd.

Det hände dock att han tvingades hälsa på oss och utbyta en och annan synpunkt på vädret eller något annat allmängiltigt. Men även detta tog slut.
Slutet kom en dag, då vi hade lyckats få det nyinflyttade paret att stanna upp, hälsa och påbörja ett slags innehållslöst samtal. Då kom plötsligt min fru på vad yngste sonen hade för sig. Så hon vände sig bort från grannfamiljen och ropade mot ytterdörren en bit bort:

–Andreas! Sitt inte för länge i kylskåpet!!

Därefter blev det aldrig några fler samtal över staketet.

måndag 23 augusti 2010

Tivoli.

Var på Tivoli i Köpenhamn med Calle, 3, och Maja, 5.
Som tur var, var även deras föräldrar med och dessutom deras farmor.
Därmed slapp jag åka på en enda attraktion. Behövdes vuxna som sällskap på karuseller och bergbanan för juniorer, så fanns det sådana i sällskapet.
Det gick dessutom att hinna med en otroligt massa åk för på Tivoli saknades alla de köer som man brukar hamna i. Det tog max ett par minuter att komma fram. Tivoli måste ha gjort en ovanligt kass säsong, ekonomiskt.
Men Danmark är ju numera ett svindyrt land att uppehålla sig i för oss svenskar. Jag minns när det var precis tvärtom. Den svenska kronan var värd lika mycket eller mer, som den danska är idag. Vi var kungar i Danmark och flinade åt deras danska krona. Nu fladdrar våra pesetas iväg från plånboken som höstlöv i styv kuling.
Men Tivoli är i alla fall vackert. Och den stora bergbanan verkar kul.
En gång i tiden var jag specialist på bergådalbanor. Jag åkte de värsta som fanns i USA, bl a på Magic Mountain utanför Los Angeles. Jag gjorde 11 turer på raken, utan att lämna vagnen, i Bakkens gamla träskelett. Men den har ju inga loopar som de värsta banorna har idag, bl a den stora på Tivoli.
Hur som helst blev jag förbjuden av en trovärdig läkare att åka bergådalbana. Han påstod att jag har en kota som sitter lite fel och kan rubbas ytterligare vid kraftig belastning med allvarliga konsekvenser som följd.
Därför besöker jag numera nöjesfält enbart som barnvakt och finansiär. Åka får de andra göra.
På Tivoli hade jag tänkt att ta en paus efter ett besök hos den gemytlige cigarrhandlaren, som höll till i en kiosk med ett imponerande sortiment kubaner.
Jag sökte upp platsen där kiosken mycket riktigt fanns. Men ve och fasa: nu såldes där enbart lakrits!
Tivoli har alltså tappat en av sina attraktioner.
Men Calle och Maja ägnade inte en tanke varken åt detta eller den svenska kronkursen. De roade sig i flera timmar och det var ju det som var meningen.

fredag 20 augusti 2010

Två funderingar på samma gång

Det sägs, framför allt är det kvinnor som säger det, att vi män bara kan hålla reda på en sak åt gången i hjärnan.
Det är fel. För just nu har jag två helt olika funderingar som sysselsätter tankearbetet.
Den ena saken är varför mediabranschen alltid fokuserar på åldern när någon har gjort sig skyldig till ett brott av något slag.
–"En 32-årig kvinna har åtalats för att hon med en sax försökte omskära sin tre dagar gamla pojke" hörde jag nyhetsrösten meddela.
Jaha, tänkte jag. 32-åringar är knäppa. Dom ska man akta sig för.
Och tre dagar gamla pojkar... Ja, vad har de för chans i en situation som denna?
Häromdagen var det en 45-årig berusad bilist som körde på fel håll på motorvägen utanför Malmö.
Fy fan, tänkte jag. 45-åringar borde inte få köra bil.

Den andra funderingen handlar om vem som har världens konstigaste jobb.
Jag inbillar mig att trafikgubben på Radio Malmöhus ligger bra till för en medalj, om det ska koras en vinnare i denna fråga.
Tänk själv: han sitter i ett rum och väntar på att någon ska ringa eller prata i komradion (om det fortfarande finns sådana) om ett missöde som kan generera olyckor i trafiken. Och då skriver han snabbt ner alla fakta, trycker på en knapp som bryter av Frank Sinatra eller Lasse Stefanz mitt i en låt med en hiskelig tuuuuutsignal och så går han själv in i programmet och meddelar: "Vi har en störning i trafiken på E6 vid Löddeköpinge i norrgående körfält på motorvägen. Här springer en tjur och en kviga omkring utan hänsyn till trafikanterna och stör trafiken i båda körfilerna. Tjuren är både svart och vit precis som kvigan och ingen av dem bryr sig om blink- eller tutsignaler. Polis och militär med skarpladdade vapen är på väg till området, men än så länge gäller det för trafikanterna på motorvägen att iaktta största försiktighet."
Därefter återgår han till att lösa korsord eller vad han nu gör, tills det finns något annat att rapportera. Han har dock aldrig möjlighet att rapportera åldern på t ex bilister eller andra personer som är aktuella för ett omnämnande i radion. Den rätta åldern får ju dagspressen gräva fram om saken ska rapporteras i spalterna dagen efter den har hänt.

Dessa båda samtida funderingar visar att vi karlar kan hålla reda på mer än en sak i skallen samtidigt. Eller hur?

måndag 16 augusti 2010

Väderutsikter.

Folk är förbannade på väderutsikterna. Alltså inte på själva vädret, utan på dem som försöker tala om i förväg hur det ska bli.
–Dom bara gissar! säger folk. Och det har dom ju rätt i.
För det går inte att förutspå vädret med stor säkerhet mer än några timmar i förväg. Ibland funkar det inte på så kort sikt heller.
Numera litar väderspåmännen på en massa fina instrument och modern datorteknik som gör sannolikhetskalkyler baserade på 10.000-tals uppgifter. Ändå blir det fel.
Och vi, som vill veta hur vädret ska bli, t ex inför en liten utflykt till Tivoli, kan inte få några säkra besked om vilken dag i veckan som blir bäst att åka på.
Ibland tycker vi att norska vädersajten yr.no är bäst. Här kan man lita på prognoserna! I alla fall tills vi upptäcker att de ändrar sina prognoser hela tiden och det enda som är säkert är att man får olika besked. Så stämmer prognosen beror det bara på när man kollade den.
Det är samma sak med danska dmi och svenska prognoser från smhi.
Jag tjänstgjorde på en väderstation när jag gjorde lumpen, så jag vet hur jobbet att förutspå väder går till. Man gissar.
Alla data man får in analyseras och kollas oavbrutet. Och så gissar man hur det ska bli. Den närmaste timmen verkar man kunna klara, sen blir det svårare och svårare. En femdygnsprognos är helt opålitlig. Möjligen kan den funka om ett extremt högtryck parkerar i närheten. Då händer det inte så mycket.
Den här veckan har vi fått besked att måndagen ska bli regnig och onsdagen blir bästa dagen för Tivoliurflykten. D v s på yr.no. Dmi gav andra besked. Nu är det måndag morgon, det regnar inte och nu är fredag bästa väderdagen.
Men väntar vi lite, kanske det blir bäst väder på onsdag igen. Eller på torsdag. Vi får se.
Meteorologen på väderstationen där jag gjorde lumpen, var mäkta stolt över stationens nya väderradar och ibland gjorde han prognoser för de närmaste timmarna.
–Vi har ett kraftigt regn här senast klockan 12.30, sa han en morgon. Sedan gick vi hela förmiddagen och väntade. I alla fall på att solen skulle gå i moln.
Det gjorde den aldrig. Inte den dagen.
Sedan dess har jag aldrig litat på väderrapporter. Jag kan lika gärna gissa själv.

fredag 13 augusti 2010

Vad gör man i London?

Blondinen vill ut och resa. Helst en gång i veckan.
Nu har vi en bokning till Cypern i slutet av sommaren. Men innan dess borde man ju kunna sticka iväg på en liten minitripp, menar hon.
-Vart då? undrar jag.
-Vart som helst, säger hon. Tallin! Där har vi aldrig varit.
-Men vad finns där att göra? undrar jag. Jag har bara hört att man kan promenera och titta på gamla hus.
-Men det kan vara mysigt, säger Blondinen.
-Jaha, säger jag.
-Men vi kan väl ta bilen och göra som vi gjorde förr, säger hon och menar de resor vi gjorde kors och tvärs i Europa när bensinen kostade under två kronor litern.
Vi körde runt i BeNeLux, delar av Tyskland, Frankrike, Schweiz, Österrike, Italirn och ända ner till Barcelona. En gång körde vi åt andra hållet och gjorde vår berömda tur "Sverige runt på åtta dagar".
-Det kostar skjortan, sa jag. På den tiden vi for omkring sådär, var soppan nästan gratis. Nu kostar det en tusenlapp redan första dagen, om man ska ner en bit i Europa!
-Ja, nu är det ju flygbiljetter som nästan är gratis. Titta här, säger hon och visar en annons i dagens tidning, där en flygresa t/r till Montpellier går på 995 kronor.
-Där har vi varit, säger jag. Det var en kul stad. Såg ut som om den var byggd för att användas i en Jaques Tati-film.
-Men det är så krångligt i Frankrike. Dom kan ju inte prata engelska. Kan vi inte ta en weekendresa till London?
-Där har vi ju varit så många gånger att det börjar bli tråkigt att komma dit, säger jag. Vad ska vi göra i London?
Vad ska vi göra i London?
En absurd fråga att ställa sig själv. Är man så blasé att man tycker att man har gjort allt man kan göra i London så många gånger att det är trist att åka dit, då kan man lika gärna stanna hemma.
-Har dom inte skitig luft där just nu? säger jag.
-Det var väl i Moskva. Dit ska man inte åka den här sommaren.
-Det var något med London också, säger jag. Man ska inte åka dit i onödan...
Så där håller vi på.
Men Cypern är bokat och klart. Och som tur är ska vi inte resa dit just nu, när de har mellan 35 och 40 grader varmt.
Inte förrän i slutet av oktober går resan.
Vi kanske borde göra en weekendresa innan dess? Paris?
Nä, dom kan ju ingen engelska. Italien?
Nä, har ju slutat äta pasta. Man blir tjock av pasta. Dublin?
Nä, det var inte så längesen vi var där.
Vi får se. Vi kanske kommer på något.

onsdag 11 augusti 2010

Nätmusik är inget för mig.

Alla verkar ladda ner musik från nätet. Är det bara jag kvar, som tycker att CD-skivan är det enda rätta?
Jag var inne i en riktigt skivbutik igår. CD-skivor överallt från golv till tak, i hyllor, på golvställ, i lådor... Exemplariskt ordnade i olika stilar: JAZZ, COUNTRY, POP, ROCK, SOUL och så vidare, och så vidare. Lågrpris, fullpris och importpris. Alla artister i bokstavsordning. Jag gick runt och njöt hur länge som helst.
Till slut köpte jag en CD med Bud Powell och en som jag inte hade med Frank Sinatra. Det fanns förstås massor av information om inspelningarna i CD-askarna, eller vad det heter. Om vilka musiker som medverkade, om producenten, när inspelningarna gjordes, var de gjordes och mycket annat.
Här fanns också kåserande läsning om artisternas bakgrund och deras karriärer, i snygg design och med fina bilder.
Allt sådant är viktigt. Det gör att man får ett större intresse för artisterna och deras musik. Och det gör CD-skivan till en musikalisk upplevelse i mer än en bemärkelse.
Laddar man ner några låtar från nätet, så får man visserligen musiken. Men allt det andra får man vara utan.
Jag hoppas de sista skivbutikerna överlever. Jag hoppas att musikintresserade till slut inser att nätmusiken är en sämre sort som bör undvikas.
Men jag låter förstås sällsynt konservativ och gammalmodig när jag säger detta.

söndag 8 augusti 2010

Oroliga Hallandshistorier.

Är uppe på vinden och vänder ner med en bok, upphittad i en bokhylla som jag inte har besökt under det här decenniet.
Boken heter Hallandshistorier och utgavs av Wahlström & Widstrand 1946. Historierna hade samlats ihop av redaktören Olof Christansson.
Så värst roligt blev det aldrig, trots över 200 sidor.
Det mesta påminner om bloggkollegan Åke Catos "Oroliga historier", som är Catos egna små mästerverk i konsten att bygga upp en intrig mot en förväntan om en storslagen komisk poäng, men som i själva verket slutar i ett stort ingenting. Hans oroliga historier fanns i programbladet till sommarens upplaga av Semestersabotörerna nere i Vellinge.

Här är ett exempel på vad som ansågs hur kul som helst i Halland på 1949-talet:

Gamle Johannes låg full i diket, där han påträffades av församlingens kyrkoherde.
–Nu är du full igen, Johannes!
–Ja e ente full! Ja e gla. Kung Salomo säger: I skolen äta, dricka och vara glada.

Jaha. Vi kan ta en till:

En av läkarna i Laholm var på väg till ett sjukbesök i Veinge. På vägen for han och hans skjutspojke förbi ett ställe, där doktorn hade varit tidigare. Han frågade hur det hade gått med den sjuke bonden.
–Han dog, sa pojken.
Om en stund kom de till ett annat ställe. Läkaren frågade samma sak och fick ett liknande svar.
–Nå, sa doktorn otåligt, finns det då ingen som har blivit frisk sedan jag varit där?
–Nä, ente som jag har hört.

Fler:

V-dagen 1945 firades i Halmstad med en större manifestation på Örjans vall. Två vänner möttes där och följande repliker växlas:
–Jaså, du e här ida?
–Ja, de e ju inte så titt de blir fred i världen.

Axel i Granet var inne i en affär i Halmstad för att köpa en ny mössa.
–Vilket nummer, undrade biträdet.
Axel, som är känd för sin slagfärdighet, replikerar snabbt:
–Det vet ja ente, men ja har hudet me meg, så de går an å mäta!

Ett ungt nyförlovat par var på besök i Halmstad och i programmet ingick naturligtvis ett kondisbesök. Då den lycklige fästmannen beställde två kaffe, undrade servitrisen, om det skulle vara bröd till.
–Ja, te me duer de la mä brö, men hon här vell nock ha kagor!

Det räcker nu, va?

lördag 7 augusti 2010

Det känns inte bra nu.

HBK ligger i botten av tabellen, det gör mig låg och otrevlig att umgås med.
Vad är det som är fel?
Kan ett lag som får stryk av Trelleborg vara optimalt tränat och peppat? Gör spelarna sitt jobb, sitt yttersta? Och om de inte gör det, vad beror det i så fall på?
Dessa frågor sveper runt i skallen oavbrutet.
Jag känner inte igen HBK. Den anda som fanns i klubben under Stig Nilssons dagar, och speciellt medan Roy Hodgson var tränare, verkar det inte finnas ett spår av idag.
Ingen i klubbledningen hörs eller syns.
Ingen säger något som ger hopp om framtiden.
När det har gått bra för HBK, har klubben haft en inre kemi där alla från styrelsen, tränarna och spelarna till materialförvaltare och cafépersonal i klubblokalen, verkar ha haft en stark känsla för klubbmärket. Finns den känslan idag?
Och var är supportrarna? De märks ju knappt, nu när de behövs som mest.
Hur kunde det bli så här?
Varför ligger inte laget där uppe i tabellen där man krigar om medaljerna?
Frågorna irrar runt. Men ingen verkar ha svaren.
Det känns inte bra nu. Något måste hända.
Kämpartagen måste fram mot Elfsborg.
Det är tränarens uppgift att ta fram alla resurser som finns inom varje enskild spelare. Varje sekund av matchen måste vinnas.
Det kan lyckas. Det går.
Visa att det går!

onsdag 4 augusti 2010

Mardröm och verklighet.

Det är inte ofta jag drömmer mardrömmar.
Men häromnatten hände det.
Jag körde bil på motorvägen och höll 130, som brukligt. Men den här gången fick jag oväntat blåljus i backspeglarna och blev prejad av en polisbil som eskorterade mig till ett stort parkeringsområde. Det vimlade av polisbilar, en helikopter steg mot skyn och P-platserna var ockuperade av idel fortkörare. Jag blev anvisad en plats av en snut, som sa att jag skulle sitta i bilen och vänta. Sen gick han bort mot en liten träkåk.
-Vad är detta? sa jag till närmsta granne, en karl med en Audi.
-Det är det nya sättet att ta hand om oss som inte kan hålla hastigheten.
-Vad händer?
-Du får snart se.
Och så kom det två poliser fram mot mig och den ene talade.
-Du har kört i 130 på en 110-sträcka. Men med våra nya regler behöver du inte böta.
Istället ska du få köpa den här boken och du måste läsa den här, innan du får köra vidare.
Han visade en tjock bok som hade titeln "Våra trafikregler samt hur de ska efterlevas".
-När du har läst boken, går du bort till det lilla huset där borta och blir förhörd i en timme. Och boken kostar 1.999 kronor. Vi tar kontantkort.
Kan man vakna av kallsvett, så var detta ett sådant tillfälle.
Jag berättade om drömmen för musikmannen och fotografen.
-Det låter lite som Nordkorea, sa fotografen.
-Det måste vara något du har kvar i skallen sedan du besökte Öst-Berlin, sa musikmannen.

Öst-Berlin. Javisst, ja!
Jag var kommenderad till en mässa i Väst-Berlin och blev lite nyfiken på hur det såg ut på andra sidan järnridån. Så jag tog U-bahn och kom upp på den kommunistiska sidan av muren. Det var en konstig resa. Några minuter från neonljus, bilköer, varuhus, lyxkrogar och allt annat som vi är vana vid i väst, till dystra gator med propagandabilder om DDR i de stora skyltfönsterna, varuhus utan varor och små stinkande bilar som då och då passerade. Här kunde man ju inte vara, det kändes skrämmande på något sätt. Så jag gick till tunnelbanestationen och skulle växla tillbaka de östtyska pengarna jag tvingades ta med mig in på östsidan.
-Det går inte att växla våra pengar till andra valutor, sa tullaren. Och ni får inte ta med er några av våra pengar till väst. Ni måste köpa något medan ni är här.
Jag fattade ingenting.
-Här finns ju ingenting att köpa! sa jag och såg hur tullaren fnös.
-Du milde! skrek han. Gå tvärs över gatan, där finns en fantastisk souvenirbutik!
Jag hittade bara skräp. Köpte till slut en bok som förhärligade "Der Palast der Republik", ett skrytbygge från 70-talet, som visade sig vara så bemängt med asbest att det knappt gick att riva.
Boken står fortfarande oläst i min bokhylla.
Drömmen hade kanske hämtat inspiration från detta besök i en verklighet som man knappt tror är sann, när man tänker tillbaka.
Jag vaknade i alla fall innan jag hade börjat läsa 400 sidor trafikregler.

tisdag 3 augusti 2010

Plastic Padding.

Var inne i en färgbutik idag och frågade vad man skulle fylla i ett hål med, i en murken trälist längst nere vid golvet.
-Plastic Padding, var svaret.
Plastic Padding, finns det fortfarande?
Senast jag använde det var nog när jag hade mina första bilar. Man fixade t ex alla rosthål med PP. Man byggde liksom upp en ny kaross, bit för bit, med nät av ståltråd och PP. Hade man fått fortsätta, så hade man haft en helt ny bil till slut. Men det var alltid något som kom emellan. Något mekaniskt. Och en växellåda som rasade kunde man inte fixa ens med Plastic Padding.
Längst med Plastic Padding kom jag nog i en gammal Ford Zephyr, där plåten var totalt bortrostad på vänstra sidan från bagageluckan till bakdörren. Där gick det åt några tuber PP. Om du undrar om det var tillåtet att laga bilplåt på det här viset, så är svaret att det inte fanns något liknande Svensk Bilprovning på den tiden. Och de flesta 18-åringar som köpte sin första bil, köpte en rullande skrothög och hoppades att den skulle rulla en tid utan att gå i bitar. Och rosthål i plåten fixade man med Plastic Padding. Som tydligen finns att köpa fortfarande.
Men vad används det till idag? undrar jag.
Ingen lagar väl sin bil med PP? Och allt annat man konsumerar byts väl mot nytt när det är dags? Vi lagar väl ingenting nuförtiden?
Nu skulle ju jag visserligen laga ett tre-fyra centimeter långt hål i en trälist. Men det berodde på att jag inte skulle klara att byta ut hela den långa listen mot en ny. Jag skulle bli tvingad att ringa en snickare och ingen snickare man ringer är intresserad av ett så litet jobb som att byta en list. De vill lägga nytt golv i hela huset, bygga en Friggebod eller flytta väggar. Därför gick jag och frågade i färgbutiken om det fanns något att göra åt ett hål i en list.
-Plastic Padding, var alltså svaret och jag hamnade en stund i ett nostalgiskt skimmer.
Sen åkte jag hem, blandade de två komponenterna till en korvig massa, tryckte in smeten i hålet och tio minuter senare kunde jag slipa och måla hela balkongdörren.
Jag gjorde det själv istället för att ringa efter en polack.
Han hade kanske gjort jobbet aningen snyggare, men det blir billigare att anlita sig själv, har jag räknat ut.

söndag 1 augusti 2010

Sommaren är inte slut hos Tant Gertrud.

I Malmö finns ett kvarter med anor från 1500-talet. Det ligger i närheten av Drottningtorget i ett område som inte direkt hör till citykvarteren. Lite off, alltså. Men i St Gertrud, som kvarteret heter, finns lokaler för konferenser, kalas, kurser och vad som nu kan behövas och är ett utmärkt lunchställe för många.
Men roligast är det när Malmös store fixare Dr Rock presenterar sina musikaliska gäster, gårdsplanen är fullsatt och stället är omdöpt till Tant Gertruds.
Den här sommaren har vi sett bl a Buckaroos, Mats Ronander och Nisse Hellberg dra fullt hus och kvar på listan är t ex Jason & The Scorchers och Dan Hylander, så det kan nog bli fullt fler gånger.
Men jag undrar om inte sommarens höjdpunkt hos Tant Gertrud var när Andi Almqvist spelade där igår, den siste juli.
Andi Almqvist är en unik artist, som mest brukar jämföras med Tom Waits och Nick Cave. Han skriver svarta, poetiska texter till sin musik, som ofta har vemodiga och underfundiga melodislingor.
I bandet bakom honom finns en geni som heter Bebe Risenfors. Han kan spela vilket instrument som helst och byter från bas till klarinett, trummor, dragspel eller vad som nu passar låten bäst. Samtidigt kan trummisen Svante Sjöholm variera med banjo eller gitarr. Detta gör att Andi inspireras till stordåd. Han får ju ett nytt band till varje låt.
Så det är en stor kväll. Sommaren biter sig fast, en behaglig värme står kvar mellan husväggarna på gården. De svarta och påträngande låtarna följer efter oss i natten när vi tar oss hemåt.