Oroliga Hallandshistorier.

Är uppe på vinden och vänder ner med en bok, upphittad i en bokhylla som jag inte har besökt under det här decenniet.
Boken heter Hallandshistorier och utgavs av Wahlström & Widstrand 1946. Historierna hade samlats ihop av redaktören Olof Christansson.
Så värst roligt blev det aldrig, trots över 200 sidor.
Det mesta påminner om bloggkollegan Åke Catos "Oroliga historier", som är Catos egna små mästerverk i konsten att bygga upp en intrig mot en förväntan om en storslagen komisk poäng, men som i själva verket slutar i ett stort ingenting. Hans oroliga historier fanns i programbladet till sommarens upplaga av Semestersabotörerna nere i Vellinge.

Här är ett exempel på vad som ansågs hur kul som helst i Halland på 1949-talet:

Gamle Johannes låg full i diket, där han påträffades av församlingens kyrkoherde.
–Nu är du full igen, Johannes!
–Ja e ente full! Ja e gla. Kung Salomo säger: I skolen äta, dricka och vara glada.

Jaha. Vi kan ta en till:

En av läkarna i Laholm var på väg till ett sjukbesök i Veinge. På vägen for han och hans skjutspojke förbi ett ställe, där doktorn hade varit tidigare. Han frågade hur det hade gått med den sjuke bonden.
–Han dog, sa pojken.
Om en stund kom de till ett annat ställe. Läkaren frågade samma sak och fick ett liknande svar.
–Nå, sa doktorn otåligt, finns det då ingen som har blivit frisk sedan jag varit där?
–Nä, ente som jag har hört.

Fler:

V-dagen 1945 firades i Halmstad med en större manifestation på Örjans vall. Två vänner möttes där och följande repliker växlas:
–Jaså, du e här ida?
–Ja, de e ju inte så titt de blir fred i världen.

Axel i Granet var inne i en affär i Halmstad för att köpa en ny mössa.
–Vilket nummer, undrade biträdet.
Axel, som är känd för sin slagfärdighet, replikerar snabbt:
–Det vet ja ente, men ja har hudet me meg, så de går an å mäta!

Ett ungt nyförlovat par var på besök i Halmstad och i programmet ingick naturligtvis ett kondisbesök. Då den lycklige fästmannen beställde två kaffe, undrade servitrisen, om det skulle vara bröd till.
–Ja, te me duer de la mä brö, men hon här vell nock ha kagor!

Det räcker nu, va?