När Nöjesguiden var ny

Jag befann mig i marginalen när Nöjesguiden startade 1984 i Malmö och blev Sveriges första och bästa gratistidning.
Han som drog igång den heter Ajje Ljungberg och var copyelev på reklambyrån där jag var delägare. På kvällar och nätter jobbade han på sitt projekt, som bl a omfattade specialtillverkade tidningsställ där läsarna kunde plocka sitt exemplar ute på stan. Något sådant fanns inte förut.

En dag kom han stolt med sitt första exemplar av tidningen. Han ville veta vad jag tyckte. Jag bläddrade och granskade innehållet.
–Det fattas något, sa jag. Hela innehållet är så positivt att man kan tro att artiklarna är köpta, typ "betald annonsplats". Du måste ha in en elak jäkel, som kritiserar krogar och nöjesställen!
Han bad mig visa vad jag menade och jag skrev en recension av en nyöppnad krog, som jag hade provat och tyckte var skräp. Jag sågade rejält.
–Bra, sa Ajje. Det här tar vi in i nästa nummer!
–Sätt bara inte ut mitt namn, sa jag. Du får underteckna med pseodonym!

När nummer två var tryckt, fanns min recension inlagd och undertecknad "Rune Häger".
Rune var en uppdiktad figur som Ajje brukade hänvisa till när han var DJ på Radio BVX, en station som konkurrerade med oss som körde MCB på FM 90,2.
–Du får gärna fortsätta med Rune Häger, sa Ajje. Skriv så att det blir snack på stan!

Hur skulle jag få snack på stan? Nöjesguiden behövde uppmärksamhet, bli omtalad och hamna i fokus. Gratistidningen måste tas på allvar och bli omskriven. Och jag fick en idé som borde kunna bli en bra början.
Så i nummer tre recenserade Rune Häger Malmöpressens tyngsta nöjesrecensenter och satte betyg på deras sätt att skriva. Och det tog hus i helvete...

Jag råkade ha ett ärende till Kvällspostens redaktion och jag möttes av onda blickar och kompakt tystnad. Först begrep jag inte varför, men så såg jag NG nr 3 ligga på ett bord. Då kände jag att det var bäst att gå därifrån. Och nästa dag var Rune Häger ett ämne för Malmöpressens nöjessidor. Rune Häger avslöjades och förlöjligades i ilskna notiser. Vilket var precis vad vi hade hoppats på eller räknat med.

Så i nästa nummer fick Rune Häger sina kolsvarta Ray-Bans och kunde berätta hur det känns att vara kändis i Malmö. Och han blev ett etablerat och fruktat namn och skrev om allt som hände i Malmös nöjesliv, och dessutom skivrecensioner, i åratal.
Nöjesguiden blev en etablerad kvalitetsprodukt som drog till sig annonsörer och läsare. Detta hade den blivit även utan Runes artiklar, vilket kunde konstateras när tidningen skulle lanseras i Stockholm med en egen edition.
Ajje ville ha in Rune i den också. Men redan efter två nummer, då Rune hade smädat Gröna Lund och Stockholms hela kändiselit, fick redaktionen så många ilskna brev och telefonsamtal, inte minst från kändisar, att Ajje tyckte det var bäst med Rune enbart i Malmöeditionen.
–Stockholmarna har inte samma humor som skåningar, konstaterade han.
Och jag tyckte det var OK att slippa resa till Stockholm mer än nödvändigt, så jag höll med och Rune fick bli en lokal figur i Malmö.

Första besöket på nya IKEA

Under en lång följd av år vägrade jag att åka till IKEA. Jag bojkottade hela idén med varuhuset som säljer halvfabrikat.
Jag vill inte snickra ihop möbler själv. Jag vill ha färdigbyggda möbler när jag köper dem. Jag vill inte skruva och muttra.
Jag vill dessutom slippa att åka till tippen med tomma pappkartonger.
En sak till: jag avskyr stordrift, köer, p-platser på 200 meters avstånd och hyllor som heter Billy. Vem fan är Billy?

Så jag bojkottade IKEA i flera år. Frun fick åka dit i sällskap med väninnor. För man åker inte gärna solo till IKEA. Man behöver någon med sig, annars kan man gå vilse.

Efter flera års bojkott, kände jag mig tvingad att åka med frun vid ett tillfälle för ca ett år sedan. Det var precis lika rysligt som jag mindes det. Så jag lät meddela att jag återupptog bojkotten. Den varade tills nu, veckan efter invigningen av nya möbelvaruhuset vid Svågertorp. Frun ville dit och kolla soffbord. Vi har inte lyckats hitta något i stans övriga möbelbutiker.
Och jag tänkte, dumt nog, att det är väl ganska tomt därute en måndag förmiddag. Folk ska ju vara på jobbet och har man inget jobb, så åker man väl inte och handlar möbler?

Vi hamnade i en bilkö redan på vägen mot P-platsen. Vi fick leta länge efter en tom ruta. Till slut hittade jag en, längst borta från entrén i rad B2. Så det var bara att småskutta mot dörrarna i regnet.

Inne på varuhuset skulle man åka rullband upp till nästa våning. Men där hade man inget att göra, så man fick fortsätta upp en våning till. Där möttes man av en levande dragspelare, som, på sitt enkla och i sammanhanget rätt tänkta sätt, underhöll alla nerifrån kommande. Sedan vandrade vi in i anläggningen och det var då jag undrade hur det kunde finnas så många människor där. Väldigt många var så små att de satt i
barnvagn, lika många var deras mammor, många i sällskap med sina systrar eller väninnor, många var nyblivna pensionärer och resten vet jag inte var de kom ifrån, men många pratade danska.
Man fick följa en snitslad bana för att hitta rätt väg. Man måste därför hålla koll på pilarna på golvet. Missar man en enda, kan man börja gå i en cirkel, som det inte går att komma ur. Så i denna trängsel med barnvagnar, mammor, systrar, väninnor pensionärer och danskar, måste man hela tiden leta efter pilar på golvet. Detta gör att man missar mängder av möbler, lampor, dricksglas, prydnadsföremål.

Man går inne i en gigantisk labyrint, man får bara glimtar av dagsljuset utanför, hittar man en fönsterruta kan man se att det regnar på en parkeringsplats, man går vidare in i labyrinten, trängs, svettas, ser en och annan skylt där det står "FRAMTID fläktkåpa 7495:-" eller något annat upplysande. Man vet inte hur långt det är kvar på den snitslade banan eller var soffborden finns, man vill bara ut, ut, ut så fort som möjligt och har man tur hittar man en skylt där det står "Genväg till toaletter och utgång". Man kastar sig hejdlöst åt denna skylt, så att man inte föses förbi möjligheten att komma ut av barnvagnar och pensionärer som slaviskt följer pilarna på golvet.

Genvägen går via ett enormt varulager, eller om det heter hämtlager, man vet inte exakt åt vilket håll man ska gå för att komma ut, man chansar och hoppas. Långt borta anas något som ser ut som en kassalinje, en rad av kassaapparater med långa köer vid var och en – det måste vara åt det hållet man ska gå för att komma ut.

Utmattad når man målet. Dagsljus! Regn! UT-skyltar!
Det är egentligen ett fint soffbord vi har.
Kanske lite 80-tal, men det kan väl bli modernt igen när man minst anar det?

Kommer du ihåg Radio MCB?

Min frisör började spontanprata om Radio MCB, medan han försökte få ordning på hårtestarna.
–En sådan radiostation finns ju inte mer, sa han.
Nä, det finns kommersiell radio. Men ingen lokal musikstation som kan jämföras med Radio MCB, som hördes på närradion under mer än tio år i Malmö. Stationen startades av Anders Östling, Jocke Forsell och Janne Fexxman och började med att sända förinspelade program med discomusik som aldrig hördes på någon av Sveriges Radios frekvenser. Och några kommersiella stationer fanns inte. Sverige var ett U-land när det gällde radion.
Det som också var nytt hos MCB var mellansnacket.
Jag lyssnade och förstod att grabbarna på den nya radiostationen kunde behöva lite professionell hjälp med marknadsföringen. Så jag kontaktade dem och erbjöd mina tjänster och därefter var jag indragen i en över tio år lång period, där radioverksamheten blev min stora hobby.
Det hände saker hela tiden.
Radio MCB fick igång direktsändningar, först från en liten studio ute på Televerkets anläggning vid Jägersro. Lyssnarna kunde då för första gången få kontakt med den nya radiostationen under sändning. Och de ringde så att ledningarna blev överbelastade i östra Malmö.
Att sända radio kostade pengar. Och det var inte några småssummor. Vi fick hitta på nya sätt hela tiden för att få lyssnarna till att bli medlemmar. Bl a började vi köra runt i stan med "värvarbilar" under direktsändningarna. Discjockarna berättade mellan låtarna var bilarna fanns och lyssnarna i närheten sprang ner på gatan och betalade medlemsavgiften.
Vi byggde en egen studio i en lägenhet mitt i Malmö.
Vi provade på att göra nattsändningar, där vi pejlade nattlivet i Malmö bl a med hjälp av en mobil sändarutrustning som kunde kopplas in från studion.
Vi utökade sändningstiden och sände både på lördagar och söndagar. Jag fick en egen programtid för mitt "The Larz Lazy Show", där jag spelade 50-talsrock och 60-talspop. Vi utökade ännu mer med sändning på onsdagskvällar, där Micke Nilsson körde hårdrock.
Vi hamnade i en rävsax och blev avstängda, när den dåvarande socialdemokratiska regeringen ville få bort alla närradioföreningar som inte hade någon annan verksamhet än att sända radio. Vi kontrade med att skriva nya stadgar där det framgick att Radio MCB:s huvudsakliga verksamhet var att bekämpa radiomonopolet och att verka för en kommersiell radio. Vi startade namninsamlingar och jag åkte upp till Stockholm, träffade kulturministern som hette Göransson och överlämnade listor med över 20 000 namn, som krävde "fri radio" i Sverige. Efter några veckors uppehåll, var vi igång igen och kunde t o m utöka sändningstiden. Plötsligt satt jag i studion varje söndagsmorgon och väckte Malmöborna med skön musik.
Vi fick fler och fler discjockar som ville vara med och göra radio på MCB-vis.
Och hela tiden konkurrerade vi om lyssnarnas pengar med andra stationer som härmade oss i sättet att göra radio.
MCB hade en attityd som innebar att vi inte spelade allt vad lyssnarna önskade. Vi ville hålla en egen linje, spela sånt som vi själva gillade och undvika sånt som vi inte kunde stå för. Så småningom dök det upp konkurrenter som spelade vilken skitmusik som helst bara någon lyssnare hade önskat det. Vi fick en slags snobbstämpel på oss, men vi ville inte dras ner i "träsket".
Och till slut tvingades vi lägga ner verksamheten.
Och till slut fick Sverige en kommersiell radio vid sidan av det officiella statliga SR-företaget.
Vi på Radio MCB kunde känna oss nöjda, för vi måste ha varit en viss bidragande orsak till denna revolution.

Magnus Ugglas revypremiär

Det blåste svinkallt igårkväll runt Slagthuset i Malmö. Jag hittade en P-plats utanför entrégaveln, där man alltid har gått in förut.
Men nu är det nya kvastar och de nya kvastarna hade klistrat upp en papperslapp på dörren, där det stod att man skulle gå in från andra gaveln långt borta nånstans. I denna svinkyla tycktes promenaden vara uppåt en kilometer lång och man hann att tänka många onda tankar om den eller de som har bestämt sig för att byta dörrsida.
Och när det vällde in 600 publikmänniskor samtidigt, visade det sig förstås att klädinlämningen i denna del av huset har betydligt mindre utrymme än den innanför den gamla vanliga entrén. Tjorvigt blev det, trångt och obekvämt.
Men när man hade fått av sig rocken och betalt 20 spänn för att få den inhängd i garderoben, kunde man gå omkring på stora ytor och leta efter kändisar. Det blixtrade inte så ofta från någon kamera, så tydligen saknades några tunga namn. Den äldre man som alltid befinner sig på premiärer i Malmö med sitt notesblock verkade inte ha något att göra och hans kvinnliga fotograf spanade förgäves efter kända nunor.
De enda kända typerna jag såg var några halländska revykungar som jag inte vet namnen på, arkitekten Abelardo samt Ulf "Masken" Andersson, som är Sveriges Delbert McClinton. Synd bara att så få svenskar vet vem Delbert McClinton är. "Masken" bör kanske hellre presenteras som en av de fyra popstjärnorna i Gonks, men då måste man förstås vara runt 60 för att känna till vilka Gonks var. Hur som helst är han i strålande form och planerar en ny platta, berättade han. Den ser vi fram emot, liksom nya scenframträdanden där han levererar sin sagolika blandning av rock´n´roll och country och varvar låtarna med festlig stand up-comedy.
Magnus Ugglas revy visar sig vara en festlig föreställning som publiken älskar från första stund.
Massor av musik, galna sketcher, snygga dansnummer och en bra orkester gör det här till en överraskande show, där Uggla själv förvånar med sin mångsidighet.
Med sig på scenen har han TV-kända Annika Andersson, "primadonnan" Hanne Lindblad och komikern/skådespelaren/standupparen Per Andersson, som gör en fenomenalt rolig parodi på Mikael Wiehe. Ett par nummer är kanske lite blarriga, vad det nu betyder, men Uggla som buktalare tröttnar i alla fall jag på efter en stund.
Däremot är hans musikal i andra akten, med hans många hitlåtar som bas, en demonstration av vad den här mannen har åstadkommit under sin karriär. Det imponerar, det är roligt och till slut står hela publiken upp och jublar.
Sen är det bara trängas i garderoben och ge sig ut på långpromenad i kylan igen.

Nördarnas skivarkiv

Jag räknade mina LP- och CD-plattor för ett par år sedan, men minns inte om jag hade strax över 4000 eller 6000. Men det har ingen betydelse. Jag hinner ändå aldrig att spela dem.
Och snart är det väl helt omodernt med skivsamlingar, när man kan hämta ner vilken låt som helst via datorn.
Jag tror trots detta att det alltid kommer att finnas nördar, som mig, som kommer att köpa plattor och arkivera dem på något sätt, helt enkelt för att man vill ha förpackningen med bilder och text om artisten och låtarna.
Det svåra är då bara att veta hur man ska organisera sin skivsamling.
–Det är väl bara att sätta dem i bokstavsordning med A längst till vänster och fortsätta till Ö? säger de okunniga. Och jag önskar det vore så enkelt.
Men köper jag en ny CD med en artist vars efternamn börjar på t ex H, då måste alla CD från flyttas ett steg till höger från den plats där denna artist kommer in i bokstavsordningen. Det är ett arbete som tar tid om man har 4000 eller 6000 plattor. Och det kräver utrymme. För till slut är alla hyllor sprängfyllda och det går inte att behålla den sista plattan på Ö i arkivet. Vart ska den ta vägen?
Det gäller alltså att komma fram till en taktik med en lösning som håller. Det måste ju gå att få en skivsamling att fungera. Eller så gör det inte det.
Min taktik har varit att dela upp arkivet i mindre enheter.
I början var detta enkelt. Rock och pop för sig, blues för sig, country för sig, jazz för sig och övrigt för sig. Givetvis vinyl för sig och CD för sig. LP- och CD-boxar placeras utanför systemet.
I flera år var detta en bra lösning. Men med tiden började det bli trångt i flera enheter.
Stora arkivet, med rock och pop, svällde rejält, speciellt så länge jag recenserade plattor i Nöjesguiden. Det vällde in högar varje månad. Själva huvudarkivet började bli ohanterligt. Då kom jag på idén att ha ett A- och ett B-lag. Jag plockade bort alla plattor som jag inte spelade så ofta och sorterade dem för sig själv. Och i A-arkivet fick bara de plattor finnas som jag hade behov av att spela när som helst. Detta lättade på trycket tillfälligt, speciellt när jag kompletterade hyllorna med ett smalt CD-golvställ från IKEA, som hade plats för en hel del. Men vilka plattor skulle jag ha här? Jo, det blev musik från Texas. Allt med Doug Sahm, allt med Tish Hinojosa, Jimmy LaFave och massor av andra favoriter.
Men det fungerade inte i längden det heller. Då kom jag på att göra ett separat tjejarkiv oavsett vilken typ av musik de ägnar sig åt. Så därför har jag hyllor där Billie Holiday trängs med Rosie Flores och Eva Cassidy. Av någon anledning fick dock Tish Hinojosa stå kvar i Texashyllan. Varför minns jag inte.
Några favoritartister har fått egna avdelningar efter hand: Willie Nelson, Jerry Lee Lewis, Ray Charles, Thelonious Monk, Frank Sinatra och några till. Legender har rätt att slippa blanda sig med mängden, tyckte jag.
Ja, och så kunde jag ju flytta ut allt svenskt och ha det för sig självt. Så småningom delades denna avdelning upp så att skånska artister fick egen plats.
Ändå tar ju hyllutrymmet slut till slut. I alla avdelningar.
Då började jag plocka undan här och där, lägga plattor i skåp och lådor, ibland osorterat, lite huller om buller. All blues t ex ligger nu i ett skåp, allt med Wilmer X finns i en egen låda.
Nu får jag snart inte plats med en enda ny platta någonstans. Det är liksom fullt. Och ibland vet jag inte var jag ska leta.
Enda sättet tycks trots allt vara att sluta köpa plattor.
Men Willie Nelson kommer förmodligen med något nytt i nästa månad, för det brukar han göra. Och har jag allt annat med honom, kan jag ju inte avstå från det senaste.

Världens bästa platta

Då och då diskuteras frågan: "Vilken är den bästa plattan som någonsin har gjorts?"
Det är förstås en omöjlig fråga att svara på. Får tio olika experter chansen att svara, så får man förmodligen tio olika förslag.
Därför har jag ställt upp ett stort antal krav som man måste ställa på "världens bästa platta" och därmed kan jag också, först av alla, ge det definitiva objektiva svaret.
Det första jag tänkte var att plattan måste ha varit nyskapande och omtumlande när den kom.
Sen tänkte jag en gång till. Varför måste den vara nyskapande? Det är väl inte säkert att den blir bättre för det?
Det väsentliga är ju att det är en platta som är så bra att man kan spela den när som helst, om och om igen, i år efter år – utan att tröttna!
Och när jag hade insett detta, då försvann en hel hög: Beach Boys "Pet Sounds", Beatles "Sergeant Pepper´s Lonely Hearts Club Band", Stones "Sticky Fingers", Stevie Wonders "Songs In The Key of Life" och flera andra omvälvande plattor, som kändes outslitliga i några år, men som man inte lyssnar på med samma inlevelse idag.
Andra superstjärnor som har gjort fantastiska album är t ex Bruce Springsteen, Ray Charles, Aretha Franklin, Prince, Marvin Gaye, James Brown, Pink Floyd, Bob Dylan, Michael Jackson, Willie Nelson och några hundra till. Och då kommer det in plattor från andra världar också, inte minst jazz och klassiskt. Och visst spelar man de här albumen då och då – men mest som bakgrundsmusik, när man egentligen håller på med något annat än att lyssna.
"Världens bästa platta" måste äga den kvaliteten att man spelar den för att man vill lyssna, från början till slut, utan att bli störd. Hur många sådana album finns det?
Jag har några plattor som jag aldrig tröttnar på. En är "Doug Sahm & The Last Real Texas Blues Band", inspelad delvis inför publik på klassiska Antone´s i Austin. Det är helt enkelt en fantastisk platta med läckra låtar, ett utsökt band med en förnämlig blåssektion, och med Doug själv i sin bästa form någonsin. Älskar man blues och soul och allt det som kallas rootsy, så är det svårt att hitta en bättre platta. Jag svär!
Men det finns en som slår både denna och alla andra.
Först kom den ut 1966 på en dubbel-LP. Nu har den funnits på CD i många år, så det är bara att sätta sig tillrätta med en öl eller en whisky och stänga av telefonen för de närmsta 90 minuterna.
Man sätter igång plattan och förflyttar sig därmed direkt till The Sands i Las Vegas.
Count Basie drar igång sitt enorma storband och en röst hälsar oss välkomna till en konsert med "A man and His Music". Och mannen är förstås – Frank Sinatra.
Han är i sitt livs form, har nyss fyllt 50 och han har en orkester bakom ryggen som ger honom allt som behövs för att det ska bli något extra. Det gör också Quincy Jones arrangemang.
Publiken är redan salig och lyfter Sinatra till himmelska höjder direkt i inledningens "Come Fly With Me". Man blir på gott humör redan i introt på låten och sen bara njuter man i en ström av klassiker som "I´ve Got A Crush On You", "I´ve Got You Under My Skin" och "The Shadow of Your Smile". Man är inte hemma vid stereon längre, man är förflyttad till den där nattklubben i den där märkliga ökenstaden.
Och man tröttnar aldrig på detta.
Basies storband gör ett lekfullt instrumentalnummer och man knockas när blåsarna plötsligt kommer in och visar sin styrka. Och när låten, "One O´Clock Jump", är slut, kommer Sinatra in och visar sig vara en stand up-komiker av klass. I ett långt nummer pratar han av sig om sina polare Sammy Davis Jr och Dean Martin. Publiken skrattar och jublar, Basie sätter igång bandet igen och det kommer bara favoritlåtar i en skimrande rad. I den underbara balladen "The September of My Years" lämnar bandet scenen och Sinatra sjunger till Bill Millers bakgrund på flygeln. I slutet av konserten blir det mer stand up och när Sinatra till slut försvinner ut i kulisserna och den väntande limon, står hela publiken upp och vill ha mer och de jublar ända tills han är hemma på sitt hotell längre ner på The Strip.
På alla punkter är detta en oslagbar platta.
Den har musik som aldrig dör och ingen musikalisk människa kan undgå att bli imponerad av arrangemangen, Sinatras timing, bandets perfekta följsamhet, mixen av låtar och den speciella närvarokänsla som den här plattan har.
Sinatras röst har aldrig låtit bättre. Han sjunger med den självsäkerhet som inte kan överträffas och det är med honom som alla andra sångare fortfarande blir jämförda.
"Sinatra At The Sands" är titeln, i min värld den bästa plattan som har producerats.
Jag blir på lika gott humör varje gång jag spelar den. Den har fortfarande, efter mer än 40 år, all den kraft och styrka som ger lyssnaren en upplevelse gång på gång vid varje spelning.
Därför utser jag "Sinatra At The Sands" till världens bästa platta.
Om du tycker något annat, eller håller med, så kom gärna med en kommentar!

Danskungen

En gång vann jag en tävling utan att veta att jag deltog i den.
Frun och jag var ganska nyinflyttade i Malmö. Vi hade fått tag i en lägenhet i ett modernt hyreshus en bit från Erikslust. Närmsta granne i huset visade sig vara Rock-Chrichan med familj.
Han var Malmös första rockkung och var också känd från Radio Syd, Sveriges första piratradiostation. Från en båt ute på Öresund sände man popmusik dygnet runt och Chrichan var en av stationens discjockar ända till slutet, då Radio Syd tvingades lägga ner och ägaren åkte in i fängelse. Nu hade Chrichan en inspelningsstudio i hyreshusets källare. Han producerade dansbandsplattor och hade bl a fått uppmärksamhet för en oanständig LP som hette Bordellmammas visor. Den fick inte spelas på Sveriges Radio.
Det visade sig också att han var en riktig partymänniska och det blev en och annan vild fest i hans sällskap. Musiken som spelades på alla hans fester var 50-talsrock. Och Chrichan nöjde sig inte med att dansa vanligt, han ville "bugga" och gärna inkludera kast av damen upp i luften så att hon nästan slog klackarna i taket. Denna dansvariant hade han sett på amerikanska svartvita rock´n´rollfilmer, men det var inte så lätt att härma den i praktiken. Den enda tjejen som han lyckades få upp i luften var min fru, som var liten, lätt och tyckte det var en kul grej. Och hon landade på fötterna efter varje kast och fortsatte dansen som om ingenting hade hänt. Det såg faktiskt riktigt proffsigt ut.
-På lördag är det danstävling på Erikslust, meddelade Chrichan en dag.
Det betydde att vi måste gå dit. Erikslust var en populär dansrestaurang på den tiden och vi hade varit där flera gånger. Och nu blev det danstävling, med levande orkester och 60-talsmusik. Juryn bestod av två personer som skulle kolla in alla dansande som ville vara med och Chrichan tog ut segern långt i förskott. Han skulle dansa med min fru och hon skulle få flyga upp mot taket så att alla andra på dansgolvet skulle se ut som stelbenta pensionärer...
Så när tävlingsmomentet började, tyckte jag och Chrichans fru att vi kanske skulle ta oss in på danssgolvet, för att se lite bättre vad som hände. Så vi buggade lite försynt i utkanten medan vi fick se ett imponerande nummer av Chrichan och frugan. Inget annat danspar var i närheten av deras konster.
Därför blev vi konfunderade när en stark strålkastare plötsligt riktades mot oss och resten av dansgolvet lades i mörker. Vi fortsatte vår enkla bugg och hörde plötsligt rösten som sa "Här har vi kvällens vinnare!". Publiken applåderade och vi förstod absolut ingenting. Hade vi vunnit?
Ja, det hade vi. Vi fick blommor och diplom. Och Chrichan var rasande.
Han gick fram till domarna och väste någonting om att vi, som vann, var ju inte hälften så bra som han själv och min fru. Ni begriper ju ingenting! röt han.
–Lugn, sa en av domarna, ni var bra, men ni dansade ju 50-talsrock! Det passar ju inte till 60-talsmusik!
Hela vägen hem muttrade Chrichan om inkompetenta juryledamöter.
Vi andra skrattade, speciellt jag som hade vunnit en danstävling utan att ens veta att jag deltog.

På bananpremiär

Fredrik Gerttens dokumentärfilm om banankompaniet Dole är rakt på sak, tydlig och avslöjande.
Den visar hur ett storföretag behandlar sina anställda på ett omänskligt sätt. De som jobbar på Doles plantager i Sydamerika utsätts för bekämpningsmedel, som kan gör de manliga arbetarna sterila för all framtid.
Filmen dokumenterar processen som startar när de anställda med hjälp av skickliga advokater stämmer företaget Dole och följer sedan rättegångarna i närbild.
Eftersom Dole p g a filmen har stämt Fredrik Gerttens produktionsbolag, har den fått gratisreklam i en närmast unik omfattning. De senaste veckorna har jag sett artiklar, notiser och reportage i pressen och hört inslag i radion om Bananas, som filmen heter.
Och vid premiären idag på Royal i Malmö fanns det fotografer och tv-kameror i en mängd som jag aldrig förr har sett i samband med en bioföreställning.
Jag trodde att mitt namn skulle finnas på en lista vid entrén, för jag hade anmält mig via Bananas hemsida. Men först hittade de två unga damerna bakom bordet inte den rätta listan och det var inte bara jag som fick vänta på besked. Det fick också en äldre dam i baseballkeps med guldglitter och grön skinnjacka med glänsande och glittrande detaljer.
–Har ni inte mig på lista, får jag väl ta mig hem igen, sa hon med ett leende, som antydde att det var värre för premiären om inte hon var där, än att hon själv inte fick se filmen.
Sedan kom listan, efter långt om länge, med kepsdamens namn, så att hon kunde bockas av. Däremot fanns inte jag med. Jag tänkte att det ordnar sig nog och just då träffade jag arkitekten Abelardo, som var där för att representera Lasse Hector.
Hector hade tydligen anlitats för att få en intressant mix i publiken. För här kom flera lite äldre par, snyggt uppklädda och aningen förvirrade. Det märktes att de inte var riktigt säkra på vad det var för en film de skulle se. En gentleman frågade mig, medan jag pratade med Abelardo, om jag trodde det var en "kul film". –Och var är Hector? undrade han nervöst.
Vi lugnade honom och jag berättade för Abelardo att jag inte hade någon biljett.
–Då kan du få den här, sa han. Det är Lasses, men han är bortrest!
Nu vällde det in folk, en friform jazztrio spelade "Ack Värmeland du sköna" som om Värmland låg på en annan planet, man fick ett glas vin och skumbananer i foajén och rätt som det var befann jag mig inne i salongen, där stand up-drottningen Lena Frisk fick syn på mig i samma ögonblick som Mikael Wiehe passerade oss och medan vi väntade på att föreställningen skulle börja, berättade Lena att hon hade en tid att passa för ett gig, så hon skulle inte hinna se hela filmen.
–Du kan få låna den av mig, sa jag. Jag har haft den på DVD sen i somras, när jag fick den av Fredrik.
Mitt i filmen sa hon "hej" och stack. Själv fick jag smita iväg under applådåskan när filmen slutade. Jag kom på att bilen riskerade att få p-böter borta på gamla Väster.

Amerikansk service

Austin, Texas.
Det måste vara USA:s trevligaste stad.
Den ligger i en närmast mörkblå delstat, men det är en liberal stad och den befolkas av positiva och utåtriktade medborgare. Ett enormt universitet sätter sin prägel på stan. Det drar till sig studenter från när och fjärran och är det enda universitetet i USA där man kan lära sig läsa på svenska.
Annars är det musiken som dominerar i Austin. Inte utan orsak kallar man sig "The Live Music Capitol of The World". Redan på flygplatsen möter man levande musik. Och när man väl har installerat sig på hotellet, är det bara att invänta kvällens utbud. Vill man ha koll, skaffar man ett exemplar av The Chronicle, som har fullständig koll på vad som händer dag efter dag eller timme efter timme. I Austin börjar man tidigt och slutar sent. Redan på väg hem från jobbet, kan man stanna till på någon bar eller billig krog och lyssna på ett band medan man varvar ner med en öl från det lokala bryggeriet. The Continental Club är ett av de ställen som delar in kvällen i flera pass med olika band som spelar från femtiden till fram på småtimmarna.
Inne i cityområdet finns hur många livescener som helst och det är bara att välja vilken musiksmak man har: rock, blues, country, texmex eller någon annan amerikansk rotmusik.
Och varje vecka är det någon eller några världskändisar i stan. Man blir aldrig besviken när man är i Austin.
Dessutom gillar lokalbefolkningen sina besökare från Europa. Så fort någon upptäcker att man pratar svenska, så får man frågan varifrån man kommer. Och säger man Sweden, så blir man hjälte vid bardisken och bjuden på öl av de som finns i närheten. Detta har hänt mig gång på gång vid mina olika resor till Austin. Här känner man sig verkligen som en VIP.
Vid mitt allra första besök, spelade Doug Sahm på ett litet hak inne på universitetsområdet. Blondinen och jag hittade två platser alldeles framme vid scenkanten och där slog vi oss ner.
Då snäste en dam bakom oss att hon minsann höll de platserna för en väninna. Där kunde vi inte sätta oss! Jag bad om ursäkt och damen hörde direkt att vi inte kom från Texas. Så hon undrade varifrån vi kom och när jag hade svarat Sweden, så var det inget snack om saken. -Har ni åkt så långt, ska ni ha platserna! sa hon. Väninnan fick leta någon annanstans längre bak.
Men det bästa exemplet på service a la Austin, fick vi när vi vid ett besök hade bokat in oss på legendariska Austin Motel, som öppnade på 1950-talet och inte har ändrats ett dugg sedan dess. Det ser ut precis som ett motell ser ut på gamla 50-talsfilmer.
Vi fick en nyckel och promenerade till vårt rum i en byggnad bakom receptionshuset. Vi klev in och upptäckte två saker: det såg ut precis som när motellet byggdes för ca 65 år sedan och det luktade som om det aldrig hade vädrats under alla dess år. Det osade inte tobak, det var mycket värre än så, det stank, verkligen stank och Blondinen fick omgående astmaproblem.
Vi gick tillbaka till receptionen och frågade om de inte hade något rum för icke-rökare. Nä, något sådant hade de aldrig funderat på... Så vi tvingades behålla rummet.
Och så tog vi en promenad längs den breda avenyen in mot city, passerade Hyatt, där vi alltid hade bott förut vid våra Austinbesök, gick över bron över floden, bron som är berömd för sin fladdermuskoloni och som därför lockar ett tusental besökare varje kväll i solnedgången när himlen tillfälligt mörknar när 1,5 miljoner fladdermöss samtidigt lämnar sina boplatser och drar iväg i ett ringlande streck för att jaga insekter.
–Hur ska jag klara att bo i ett sådant rum? sa Blondinen. Det går ju inte att andas där?
Vi kom överens om att prova en natt och att försöka få ett rum på Hyatt om det var för jävligt att stanna på motellet.
Men det var det inte, för jävligt alltså.
När vi kom tillbaka var luften i rummet inte alls rökaktig och vi upptäckte att alla textilier var utbytta, inklusive gardiner och sängöverkast, och på golvet stod en slags maskin och surrade. Jag hade aldrig sett något liknande och gick fram och tittade på den. Den hade slangar och munstycken och såg ut som en onödigt klumpig dammsugare. På ena sidan fanns en flott logotype som förklarade vad det var för en apparat.
"Smoke Eater" stod det.
Only in Austin. Only in Austin.

Svårt att hänga med på Casinot

Malmös casino är flott och ligger snyggt inbäddat i en park mitt i stan. All personal verkar drillad i Las Vegas och möter dig med idel leenden och frågor om du behöver hjälp.
Och hjälp behöver man.
Att försöka spela på de moderna armlösa banditerna verkar lika komplicerat som att sköta ett atomkraftverk. Förr, när det fanns enarmade banditer, drog man i spaken och antingen fick man tre körsbär eller någon annan symbol i rad eller så var det en blandad kompott som stannade i displayen. Fick man tre likadana symboler, så rasslade det till i skålen på automaten när vinsten betalades ut. Blev det en jackpot, så kunde det rassla hur länge som helst och ibland räckte inte skålen till.
Rasslet från vinster runt om i lokalen skapade den specifika casinokänslan och man upplevde att det gick att vinna. Det hördes hela tiden.
Nu är de moderna blinkande automaterna så komplicerade att man bör ha ingenjörsexamen av något slag för att spela och istället för rasslande spelmarker kommer det ut ett ljudlöst kvitto om man vinner.
Jag tog med mig Blondinen till casinot när hon fyllde år häromdan. Vi har pratat länge om att åka till Las Vegas en gång till, men ett besök på casinot i Malmö blir ju trots allt lite billigare. Och så kunde man kolla en show som hette "Classic Vegas", medan man fick i sig en trerättersmeny. I nöjespaketet med show och mat ingick också tre spelmarker á 20:-/st.
Showen hade inte platsat i centrala Las Vegas, om man säger så. Möjligen längst ute i en förort, där stan övergår i ren öken.
Inte för att sångaren Michael Starman, misstänkt lik schlagersångaren som kallade sig Günther, var dålig. Tvärtom, han sjöng helt OK, men det blev lite karaokestämning i och med att det inte fanns ett levande 12-mannaband på scenen och att baletten bara bestod av två hysteriskt benviftande tjejer.
Och när han gjorde sitt Elvisnummer, borde han kanske ha fyllt upp den vita dressen med några kuddar. Nu påminde han visuellt mer om en flaggstång än om Elvis.
Efter showen vandrade vi runt i de exklusiva lokalerna, försökte fatta t ex skillnaden mellan Three Card Poker och Caribbean Stud Poker eller varför jag inte fick spela med mina 20-kronorsmarker på vissa roulettebord.
Vi försökte också vinna i en av de blänkande banditerna, tillkallade personal för att få en snabbkurs i hur man skulle tolka alla knappar och reglage och trodde efter en stund att vi hade fått tillräckliga baskunskaper i automatspel. Så jag matade in en hundralapp i en springa och så tryckte vi på några knappar som vi trodde var adekvata. Men det fanns tydligen massor av fällor att ramla ner i och hundralappen var slut i ett nafs.
Då letade vi upp ett roulettebord där mina 20-kronorsmarker var välkomna och tre minuter senare var de slut.
Blondinen, som fick en liten exklusiv pappersbag full med presenter eftersom hon fyllde år, hittade inte bara spelkort, en liten fiffig tändare och annat fint, utan också fem omärkta men guldglittrande spelmarker i påsen. Så när mina 20-kronorsmarker var slut, frågade hon en av de hjälpsamma casinotjejerna hur mycket hennes exklusiva spelmarker var värda.
Tjejen tittade på dem, log och sa:
–Det där det är chokladbitar! Mycket goda, faktiskt.
Sen gick vi ut och vinkade till oss en taxi.