Amerikansk service

Austin, Texas.
Det måste vara USA:s trevligaste stad.
Den ligger i en närmast mörkblå delstat, men det är en liberal stad och den befolkas av positiva och utåtriktade medborgare. Ett enormt universitet sätter sin prägel på stan. Det drar till sig studenter från när och fjärran och är det enda universitetet i USA där man kan lära sig läsa på svenska.
Annars är det musiken som dominerar i Austin. Inte utan orsak kallar man sig "The Live Music Capitol of The World". Redan på flygplatsen möter man levande musik. Och när man väl har installerat sig på hotellet, är det bara att invänta kvällens utbud. Vill man ha koll, skaffar man ett exemplar av The Chronicle, som har fullständig koll på vad som händer dag efter dag eller timme efter timme. I Austin börjar man tidigt och slutar sent. Redan på väg hem från jobbet, kan man stanna till på någon bar eller billig krog och lyssna på ett band medan man varvar ner med en öl från det lokala bryggeriet. The Continental Club är ett av de ställen som delar in kvällen i flera pass med olika band som spelar från femtiden till fram på småtimmarna.
Inne i cityområdet finns hur många livescener som helst och det är bara att välja vilken musiksmak man har: rock, blues, country, texmex eller någon annan amerikansk rotmusik.
Och varje vecka är det någon eller några världskändisar i stan. Man blir aldrig besviken när man är i Austin.
Dessutom gillar lokalbefolkningen sina besökare från Europa. Så fort någon upptäcker att man pratar svenska, så får man frågan varifrån man kommer. Och säger man Sweden, så blir man hjälte vid bardisken och bjuden på öl av de som finns i närheten. Detta har hänt mig gång på gång vid mina olika resor till Austin. Här känner man sig verkligen som en VIP.
Vid mitt allra första besök, spelade Doug Sahm på ett litet hak inne på universitetsområdet. Blondinen och jag hittade två platser alldeles framme vid scenkanten och där slog vi oss ner.
Då snäste en dam bakom oss att hon minsann höll de platserna för en väninna. Där kunde vi inte sätta oss! Jag bad om ursäkt och damen hörde direkt att vi inte kom från Texas. Så hon undrade varifrån vi kom och när jag hade svarat Sweden, så var det inget snack om saken. -Har ni åkt så långt, ska ni ha platserna! sa hon. Väninnan fick leta någon annanstans längre bak.
Men det bästa exemplet på service a la Austin, fick vi när vi vid ett besök hade bokat in oss på legendariska Austin Motel, som öppnade på 1950-talet och inte har ändrats ett dugg sedan dess. Det ser ut precis som ett motell ser ut på gamla 50-talsfilmer.
Vi fick en nyckel och promenerade till vårt rum i en byggnad bakom receptionshuset. Vi klev in och upptäckte två saker: det såg ut precis som när motellet byggdes för ca 65 år sedan och det luktade som om det aldrig hade vädrats under alla dess år. Det osade inte tobak, det var mycket värre än så, det stank, verkligen stank och Blondinen fick omgående astmaproblem.
Vi gick tillbaka till receptionen och frågade om de inte hade något rum för icke-rökare. Nä, något sådant hade de aldrig funderat på... Så vi tvingades behålla rummet.
Och så tog vi en promenad längs den breda avenyen in mot city, passerade Hyatt, där vi alltid hade bott förut vid våra Austinbesök, gick över bron över floden, bron som är berömd för sin fladdermuskoloni och som därför lockar ett tusental besökare varje kväll i solnedgången när himlen tillfälligt mörknar när 1,5 miljoner fladdermöss samtidigt lämnar sina boplatser och drar iväg i ett ringlande streck för att jaga insekter.
–Hur ska jag klara att bo i ett sådant rum? sa Blondinen. Det går ju inte att andas där?
Vi kom överens om att prova en natt och att försöka få ett rum på Hyatt om det var för jävligt att stanna på motellet.
Men det var det inte, för jävligt alltså.
När vi kom tillbaka var luften i rummet inte alls rökaktig och vi upptäckte att alla textilier var utbytta, inklusive gardiner och sängöverkast, och på golvet stod en slags maskin och surrade. Jag hade aldrig sett något liknande och gick fram och tittade på den. Den hade slangar och munstycken och såg ut som en onödigt klumpig dammsugare. På ena sidan fanns en flott logotype som förklarade vad det var för en apparat.
"Smoke Eater" stod det.
Only in Austin. Only in Austin.