måndag 30 april 2012

Gillar du Robin?

Alla pratar om hans TV-show.
Och visst klarar han uppgiften att vara en svensk mini-Letterman i 30 minuter åt gången.
Hans program har tempo och bygger naturligtvis mycket på gästerna. Är dom bra, så blir showen bra. Robins egna små sketcher är ofta roliga, men sällan lysande. Ett snabbt garv från oss tittare och sen glömmer vi vad vi har sett och hört. Det är gästerna som gör programmen. Per Andersson gav oss några skrattanfall, precis som Johan Glans och Henrik Dorsin. Och Robin lyckades pricka in en och annan, som det verkade, improviserad kommentar av hög klass.
Det enda riktiga felet med programmet är att det bara pågår i 30 minuter. En kvart till skulle inte skada. Kan Letterman hålla igång fem dagar i veckan i 45 minuter (plus reklamtid) så borde Robin klara det en kväll i veckan. Och då kunde man ha ett litet bra band också i den stora studion.
Men det krävs naturligtvis en bra stab av sketchförfattare och skribenter med vassa pennor.
Jag minns Robin när han släpptes fram som en ung begåvning på MACK nere i källaren under en krog i Malmö. Han fick några minuter på scenen då och då och jag var den förste som nämnde hans insatser i  pressen. Det var i gamla Malmömagasinet och det berättades för mig efteråt att han hade blivit mycket stolt när han visade upp min krönika för sina kolleger.
–Det enda han inte gillade var att du i hela artikeln kallade honom för Robert, var det nån som sa.

onsdag 25 april 2012

Möten man aldrig glömmer.

Direkt från verkligheten:
"Vi gick vidare på vår rundvandring med Wanda som guide. Plötsligt öppnade hon en dörr, pekade in i ett rum och sa att det var här hon jobbade. Hennes uppgift var att göra liken fina i håreet. Jag tittade in och såg en blek man ligga på en brits.
–Är han... död? stammade jag fram.
–Of course he´s dead! fnös Wanda."

Mer från samma källa:
"Det var fullt på de främre stolarna. Jag ville helst sitta långt fram, varför vet jag inte, men nu fick jag fortsätta bakåt. Då såg jag plötsligt en man resa sig upp från sin sittplats, sträcka armarna mot mig, lägga huvudet på sned och utropa på förädlad skånska och med skolad, genomträngande röst, så att det hördes i hela planet och fick alla passagerarna att titta på mig och på den leende mannen.
–Nämen! Laaaarz! Så treeeevligt!
Det var Ernst-Hugo.
Järegård.
Platsen bredvid honom var ledig, ingen vågade väl sätta sig där, och med en elegant gest markerade han att jag var välkommen att slå mig ner och sällskapa med honom på resan. När jag hade satt mig, böjde han sig fram mot mig och halvviskade i mitt öra.
–Det här kommer du att ha nytta av, hahaha! Men det begriper du nog, hahaha!"

Ännu ett exempel:
"Då såg jag vem hon var. Sheila E!
Var detta möjligt? Satt jag i en soffa med en av de för tillfället hetaste amerikanska poptjejerna? Hon såg att jag var konfunderad och leendet, med en massa vita tänder, blev bredare och bredare. Jag skulle just fråga henne om hon var kvällens överraskning, då det hände något nytt.
Plötsligt öppnades en stor järndörr rakt ut mot en bakgata, där jag såg en ensam gatlykta lysa upp en lång vit Lincoln limousine.
En kostymklädd svart jätte, stor som en sumobrottare, öppnade en dörr på bilen och ut kom en kort mörk kille, inte större än en pojklagsspelare. Den lille tittade nyfiket på mig och hejade med ett stort brett leende fyllt av bländvita tänder, sen gick han fram till tjejen och gav henne en kram. Sumobrottaren tittade misstänksamt på mig, men han sa ingenting.
Och jag började begripa vad det handlade om.
Jag var i ett rum backstage på Daily News tillsammans med Sheila E och – Prince!"

Dessa möten och många andra finns i min bok "Mina möten med de kända och en okänd", som går att köpa via bokhandeln. Den kom ut för snart ett par år sedan, så de måste kanske beställa hem den från förlaget Roos & Tegnér. Och sen kan du läsa om hur det är att träffa bl a Mick Jagger och Keith Richards, Isabella Rossellini, Willie Nelson, Andy Warhol, Doug Sahm och ett par dussin andra. Köp flera, för det är en fin presentbok att ha med sig när det vankas fest!

tisdag 24 april 2012

Det här med bloggar...?

Jag är kluven.
Samtidigt som det är kul att ha en blogg och att skriva om sånt som man känner för, är det oerhört frustrerande att försöka hitta på något kul att skriva om dag efter dag.
Jag har nog, dessutom, varit borta i perioder då och då och det vinner man inga läsare på. Tvärtom. Många tröttnar och kommer aldrig tillbaka, om de inte kan lita på att min blogg är igång.
Jag tycker i perioder att det är en kick att skriva en blogg och att släppa ut den till läsarna.
Men
– hur många läser den?
– hur många håller med i det jag skriver?
– hur många tycker tvärtom?
– hur många skriver en kommentar?

Det där sista är nog det avgörande. Får man kommentarer, positiva eller negativa, så är man nöjd och glad. Får man inga kommentarer, så känns det surt.
Och mina läsare har inte varit speciellt intresserade att kommentera mina bloggar.
Det är synd, för det hade piggat upp mig betydligt. Jag har bergis blivit mycket mer angelägen att komma på något nytt ämne varje dag.
Men se här: hu många har kommenterat detta?

lördag 21 april 2012

Korsord? Nä, Wordfeud!

Har de senaste åren varit en flitig korsordslösare.
Klarar i alla fall alla "medelsvåra" utan hjälpmedel. Och en del "svåra", när jag har lite flyt.
Blondinen fnyser åt "medelsvåra" och fixar alla "svåra". Men hon behöver ett korsordslexikon ibland, när hon håller på med kryss i elitklassen.
Men plötsligt tog korsordslösandet slut. Det sa bara plopp, så var det finito.
Orsaken heter Wordfeud, något som tydligen har funnits ett tag, men som vi upptäckte för några veckor sedan, kanske ett par månader.
Sen dess sitter vi och glor på bildskärmen i mobilen och försöker bilda ord som får så höga poäng som möjligt. Sällan använda bokstäver, som J och Z, ger höga poäng. De vanligaste, typ S, A och R, ger bara en poäng. Kan man sedan placera bokstäverna i vissa markerade rutor, så kan ordet man har på G ge massor av poäng. Och eftersom man tävlar en mot en, gäller det att välja rätt bokstäver bland dem man har till förfogande. De som används hamnar i sina ord på skärmen, de som blir kvar hamnar i nederkanten, där det fylls på nya efter hand.
Låter det löjligt? Behöver jag försöka beskriva hur det går till att spela Wordfeud? Är inte jag, i själva verket, den siste i landet som har upptäckt spelet? Har inte de flesta redan gått tillbaka till att lösa korsord? Jag vet inte.
Jag vet inte heller hur Blondinen bär sig åt för att få 86 poäng för några bokstäver som har hamnat precis rätt i ett effektivt vinkelhörna, där jag som mest brukar få 18 poäng.
Hon och yngste sonen spelar i en egen klass.
Jag betraktar mig som en nybörjare. Fick nyss bara 5 poäng för INFART.
Det  måste finnas något som jag inte har lärt mig i Wordfeud...

fredag 20 april 2012

Vem var det?

Någon har ändrat hela upplägget på den här bloggen.
Jag vet inte om detta som jag skriver nu går ut på min gamla bloggsida.
Kanske skriver jag dessa rader helt i onödan. Men jag vågar inte prova t ex genom att publicera detta, för att sedan ändra och lägga till. Jag kör på som jag hade tänkt och hoppas på det bästa.
Nu kör vi!
Var på Friskis cirkelgym i morse och skuttade från tortyrmaskin till tortyrmaskin så att det värkte i armar och ben. Men det var i alla fall bra musik att skutta till.
Jag gjorde en special-CD med gamla rockklassiker till instruktören för ett par år sedan. Det var den hon hade letat upp och körde idag.
–Vem är det som sjunger den är låten? kom hon fram till mig och frågade mitt i "Hit the Road, Jack".
Oops, tänkte jag. Känner hon inte till Ray Charles?
Men så tänkte jag att det kan drabba vem som helst att man får en lucka i skallen, när man ska nämna ett namn. Och strax efter kom det en låt som jag har hört tusen gånger. "Do You Wanna Dance" i originalversion. Vem i helskotta är det som sjunger? Jag fick tränga mig in i skivsamlingen när jag kom hem och hittade låten med en snubbe som hette Bobby Freeman. Å andra sidan: hur många kommer ihåg honom?
Det är lite pinsamt att glömma namn på gamla rock- och pophjältar, när man har sysslat hela det vuxna livet med att samla på plattor och skrivit musikkrönikor i pressen.
Jag beslöt mig därför att färska upp minnet, letade upp en gammal blandkassett och körde igenom den för att se vilka namn jag eventuellt klarade på direkten, utan att behöva kolla.
De här klarade jag direkt:
River Deep Mountain High: Nilsson
For Your Precious Love: Jerry Butler
Poetry In Motion: Johnny Tillotson
Kansas City: Wilbur Harrison
Western Movies: Olympics
Duke of Earl: Gene Chandler
Personality: Lloyd Price
Men de här låtarnas artister lyckades jag inte komma på:
American Woman
In The Year 2525
The Shape I´m In
All American Boy
Darkness, Darkness
Kan du klara dig bättre? Leta upp en gammal samlings-LP och spela den utan att titta på fordralet!
Det kan faktiskt vara svårare än man tror!

onsdag 18 april 2012

Malmö.

Skönt att vara tillbaka i Malmö.
London är ju visserligen London, men man blir lite trött på trängsel överallt.
Malmö är lagom.
Och så spelar Masken på Nöjesteatern nu på lördag.
Masken, det är Sveriges Delbert McClinton. Vi är väl inte så många som känner till Delbert, men vi som gör det, vi vet att han har få övermän inom soulrocken. Vi som såg honom på KB en kväll på den gamla tiden vid Erikslust, vi glömmer aldrig den kvällen. Han och hans band började sin konsert inför en liten men entusiastisk publik och Delbert förstod att vi var äkta fans, så han gav järnet som om vi var tusentals. Och han slutade aldrig konserten, för det kom mer publik framåt sena kvällen. Så han satsade ännu hårdare.
Han kunde ju inte veta att publiken som vällde in efter kl 23 var den unga discopubliken, som inte hade en aning om Delbert och inte förstod varför han aldrig slutade spela. De krävde entrépengarna tillbaka.
Vi, som gillar honom och har alla hans plattor, vi fick en helkväll.
Och när jag säger att Masken är Sveriges Delbert, så är det ett mycket starkt betyg. Den gamle Gonks-medlemmen Ulf Masken Andersson sjunger flera Delbert-låtar och det gör han med en inlevelse och med en röst som det inte finns många av i Sverige eller Europa.
Så jag hade inte hittat något liknande i London, om jag så hade stannat där en månad till.
På lördag ska du ta dig till Nöjesteatern i Malmö, det är Maskens hemmaplan och hit kommer alla som gillar bra musik med ett bra band och en ypperlig sångare.
Jag vet inte om det finns några biljetter kvar, men ring och kolla!

tisdag 17 april 2012

Tillbaka!

Tillbaka igen.
Har nämligen varit i London och åkt via tunneln under Engelska kanalen på hemresan.
Trodde aldrig det skulle funka. Alla bussar, långtradare, privatbilar och motorcyklar tvingades köra in i stora, nej enorma, rullande containers ihopsatta till ett tåg som gick i 180. Vi fick stå bland bussarna och långtradarna ute på golvet i vår container. I ett litet tittutfönster, stort som en kvällstidning, kunde vi titta ut och konstatera att man inte såg ett skvatt, det var bara kolsvart utanför containern. Efter 25 minuter kom plötsligt dagsljuset in genom rutan och då var vi i Frankrike.
London var sig likt. Det var bara de stora skivbutikerna som man inte riktigt kände igen. CD-plattor med musik upptog inte längre någon större plats på HMV, med CD-skivor med långfilmer fanns det däremot gott om. Skivbutikerna har blivit filmbutiker.
Tunnelbanan har blivit mycket dyrare sen förra besöket. Taxi kostar som i Sverige. Och det gör allt annat också. Jag kommer ihåg när pundet stod på näsan och folk i massor åkte över från Skandinavien, köpte resväskor på Oxford Street och fyllde dem med kläder på Carnaby Street eller på de stora varuhusen och allt var nästan gratis.
Det kan man glömma nu. Och det verkar som om engelsmännen själva tycker att allting har blivit för dyret. På pubarna rådde ingen trängsel precis. Gott om plats överallt.
Jag försökte prata fotboll med taxichaufförer och pubbesökare och blev förvånad första dagen över att ingen, inte ens rödklädda Arsenalfans, reagerade när jag nämnde Fredrik Ljungberg.
Till slut löste en chaffis upp knuten: "AH, you mean Freddie! He´s a very very good player! We miss him; Freddie!"
Letade efter live music, men det är inte alltid så lätt att hitta i London. Pubar med musik finns lite här och där, men inte så samlat att man kan promenera runt och hitta det som man helst vill höra. Och den stora 100 Club på Oxford, som alltid brukar ha bra blues, rock eller jazz, var stängd av någon anledning.
Hittade en bra fransk krog, en bra kinesisk och ett par mysiga pubar som jag aldrig hade sett förut. Största floppen: hotellfrukosten. Bevare mig väl...

söndag 1 april 2012

Trögt...

Det har inte varit någon fart i bloggen den senaste tiden.
Mycket annat ska skrivas, tiden räcker inte till allt.
Bl a håller jag på med att skriva en slags recension om en bok som handlar om Jerry Lee Lewis.
En mycket speciell bok om honom, för författaren Joe Bonomo är den förste som skriver en bok om Jerry Lee där tonvikten ligger på musiken, inte på alla skandaler han har varit inblandad i.
Recensionen kommer så småningom på rootsy.nu, där jag håller till med krönikor och skivrecensioner - men där heter jag Rune Häger.
Och så har det varit en massa annat, så den här bloggen kommer i kläm.
Men så småningom ska jag sätta fart på den, vänta bara!
Vi ses och hörs!