måndag 31 augusti 2009

Charter hit och dit

Idag för en vecka sedan kom jag hem från Cypern.
Jag är i grund och botten helt ointresserad av turistorter vid
Medelhavet, charterresor och hotell "direkt på stranden".
Ändå ligger jag på en solstol minst en vecka varje år, vid en
pool full av engelsmän eller tyskar samt några svenskar,
norrmän eller danskar. Det är min fru som drar oss dit, hon
älskar sol och bad och hinner inte komma hem förrän hon
planerar nästa tripp.
Jag åker med av bara farten, kan man säga.
Och jag fick nog av turistresor redan under 1980-talet, då
jag blev ombedd att skriva en resebroschyr för Scandinavian
Touring. Sedan bytte jag arbetsplats och fick uppdraget att
skriva en tjock resekatalog för Vingresor, inte bara en gång
utan två år i rad. Och när jag bönade om att få slippa ett tredje
år, hamnade jag rakt in i produktionen av en katalog för ett nytt
uppstickarföretag i charterbranschen, som jag har förträngt
namnet på.
Det värsta var att reseföretagen tvingade iväg mig till alla
deras resmål, för att jag skulle få "uppleva atmosfären på ort
och ställe.
–Jamen, alla turistorter ser ju likadana ut, alla hotell är lika
varandra och solstolarna vid poolen kommer från samma
tillverkare! Låt mig få slippa åka...
Men det blev Rhodos, Kreta, Aten, Mallorca, Gran Canaria,
Teneriffa och Formia och Gaeta på italienska fastlandet.
En gång hade jag med mig en guide som körde bil i 180 på
en slingrande grusväg på Rhodos. Plötsligt tvärnitade han så
att gruset yrde runt vår cabriolet, han slängde in backen och
gasade på för fullt och tvärnitade igen framför en byggnad.
–Titta nu här, sa han och pekade. DETTA ÄR GREKLAND!
Han pekade på en gammal gråhårig man med långt vitt skägg.
Vid hans fötter vilade en svart katt. Mannen satt på en träbänk
bredvid en dörr och han lutade sig en aning framåt mot en
träkäpp. Han stirrade på oss, vi stirrade på honom en liten
stund och sen gjorde min guide en rivstart och vi fortsatte
att känna på atmosfären.
En annan gång gällde det Turkiet, där det hade varit oroligt
i flera år och därför svårt att sälja som turistland.
–Jag vet, sa jag. Vi gör ett uppslag med vackra bilder och en
lockande bildtext – men vi nämner inte ordet "Turkiet"! Vi ser
till att läsarna blir nyfikna och får dem att längta till något som
de inte vet vad det är!
Och istället för att skriva rubriken "Välkommen till Turkiet",
skrev jag "Välkommen till Morgonsolens land". Bildtexter
gjorde resten av jobbet. Turkiet blev en succé.
På Kanarieöarna hade jag med mig en projektledare, som
tog arbetsresan som en extra semester. Han träffade en
journalist som han var tenniskompis med sedan länge och de
hyrde omedelbart in sig på hotellets grusbana, köpte så många
ölflaskor de orkade bära och sen spelade de resten av dagen,
medan jag och en fotograf letade motiv. Framåt kvällen var de
försvunna båda två och fotografen och jag bestämde oss för
att åka till en berömd krog i Las Palmas för att käka middag
efter en lång het arbetsdag.
När vi kom fram till krogen, parkerade vi bilen och gick fram
till entrén. Där blev vi stoppade av en dörrvakt som sa att det
var fullbokat på restaurangen. Medan vi diskuterade läget,
hörde vi en bil komma in på parkeringen bakom oss. Sedan
small det till lite oroväckande och saken blev inte bättre av att
det kom en navkapsel rullande mot våra fötter. Den lade sig
till ro framför dörrvakten som stirrade på den med stora ögon.
Två män i mörkret närmade sig entrén som om ingenting hade
hänt. Det var projektledaren och journalisten. De blev inte ett
dugg förvånade över att se fotografen och mig och dörrvakten
gjorde inte minsta försök att hindra dem från att komma in.
–Tjena! sa projektledaren, innan han och journalisten försvann
in på krogen.
Fotografen och jag fick nöja oss med en enkel bodega.
Under en annan resa till Mallorca, fick jag bo på ett nybyggt
jättehotell "direkt vid havet". Här fanns massor av finesser, bl a
en egen intern turistradio, som kunde höras någon timme varje
dag på alla rummen. Den sköttes av artisten Mia Adolphson
och bl a intervjuade hon nöjda semesterfirare.
–Hur får du alla dessa människor att ställa upp? frågade jag
henne efter några dagars lyssnande.
–Säg det inte för någon, svarade hon, men det är jag själv
som gör alla rösterna...
Hon visade sig vara en fenomenal röstkonstnär och lyckades
med vilken dialekt som helst.
Något sådant fanns inte på Cypern i förra veckan.
Men rummen var i alla fall luftkonditionerade. Jag frös så att
jag skakade på nätterna och stektes i 40-gradig hetta på
dagarna.
Nästa år ska vi resa till Mallorca, säger frun.

lördag 29 augusti 2009

Kan man lita på SMHI?

Nä, det kan man inte alla gånger. Ofta gissar de fel och folk retar
sig på detta. Men det är inte så enkelt att spå väder, för det är till
slut vädret själv som bestämmer och meterologernas beräkningar
bygger på sannolikhetsprinciper och erfarenheter.
Och på observationer varje timme dygnet runt och landet runt.
Men man kan inte ens lita på alla observationer.
Jag har själv varit orsak till detta en gång i tiden.
Det var när jag gjorde lumpen som Väderbiträde på F14 i Halmstad,
efter två månaders utbildning på F12 i Kalmar.
Vi körde våra pass efter ett schema, som ibland gav oss en veckas
dagpass med lediga kvällar. Och en måndagkväll var jag hemma
och såg nyheter och väder på TV. Då stod meterologen med en
pekpinne och pekade på Halmstad.
–Här har det varit varmast i landet idag, sa han på finlandssvenska.
27 grader.
Wow, tänkte jag. Det är ju min siffra han pekar på! Det var ju jag som
hade gjort dagens obsar!
Nästa dag kollade jag temperaturerna extra noga på alla obsar som
kom in på teleprintern. Och timmen efter höjde jag mina egna siffror,
så att jag låg en halv grad över den varmaste.
Det kunde vara bra för turistnäringen i Halmstad, tänkte jag.
På kvällen stod meterologen med sin pekpinne och pekade på min
siffra igen och påpekade att Halmstad än en gång var varmast i
landet.
Och det fick han göra hela veckan. Jag borde ha fått en medalj av
turistchefen, men jag valde så klart att inte avslöja något.
Man kunde säkert hamna i buren för mindre.

fredag 28 augusti 2009

Barnbarnspassning 1.

Att passa Maja, 4, och Calle, 2, är inte så enkelt alla gånger.
Det är närmast så att det är de två ungdomarna som bestämmer
och själv tvingas man hänga med i diverse upptåg, som man
kanske inte hade räknat med. Men då gäller det att använda list
och psykologi.
Som när man går till McDonalds.
Först ska man nämligen till lekrummet, som ligger i ett hörn längst
in i lokalen och består av en rörkonstruktion där små människor
kan krypa runt. Exakt hur vet jag inte, för vuxna personer kan inte
ta sig in i byggnationen. Men emellanåt syns de små i ett titthål och
de hörs hela tiden. Det svåra är att få ut dem, så att man äntligen
kan stoppa i sig dagens lunch. När denna är intagen, rusar barnen
tillbaka till lekrummet och det är nu man behöver list och psykologi
för att slippa stanna på McDonalds resten av dagen.
Så efter en stund säger jag: Kom ut nu, så går vi och köper glass!
Det funkar perfekt. Hver gang.
–Jag vill ha en Piggelin! säger Maja.
–Jag vill ha en Piggelin! säger Calle, som ofta har samma synpunkter
och önskemål som storasyster.
Med glassarna i munnen på de små, går vi mot lekparken bakom
(eller är det framför?) Konsthallen. Här plockar Maja löv. Hon har
tydliga talanger för att bli en duktig florist redan innan hon når
tonåren och sätter ofta ihop tjusiga buketter av vad hon än kan
plocka hemma i vår trädgård. Löven lägger hon i kartongen från
McDonalds, som hon tog med sig när vi gick.
Efter besöket på lekplatsen drar vi oss mot barnbarnens bostad ett
par kvarter bort. Det är en promenad som en vuxen klarar på fem-
sex minuter, men nu gäller andra regler och dessutom ska vi gå in
på Triangelns köpanläggning igen, för att köpa plåster. Men det
blir stopp redan innanför entrédörren, när Maja upptäcker en
bijouteributik och gärna vill lura med sig farmor in där för att ta en
titt på sortimentet. Calle och jag sätter oss på en bänk och väntar.
Vi lovar också Maja att ta hand om hennes lövsamling.
Efter en stund kommer en mycket gammal man med käpp och slår
sig ner på bänken.
–Jag heter Calle, upplyser Calle honom. Det gör han alltid. Och så
visar han kartongen med löv för den gamle mannen.
–Vad ska du med så många löv? undrar mannen.
–Det är Majas, svarar Calle och vänder upp och ner på kartongen,
så att alla löven faller ur och de flesta hamnar på bänken. Den
gamle mannen blir lite orolig och flyttar lite på sig, så att ett av de
största löven hamnar under honom. Det fastnar tydligen bak på hans
byxben, för när han sedan säger hej då och ger sig iväg, så sitter
lövet där och det lossnar inte när han går. Så ni som såg en gammal
man med ett stort grönt löv strax under rumpan, behöver inte längre
undra hur det kunde hamna där.
Till slut når vi barnbarnens hemadress och det har varit ett par
händelserika timmar. Maja är så trött i hissen att hon lutar huvudet
bakåt och råkar placera det på STOPP-knappen.
Den funkar. Hissen stannar mellan två våningar.