tisdag 29 januari 2013

Facebooks avigsidor.

Jag var inne precis nu och kollade på Facebook.
Det är ju kul att titta in där och blanda in sig i något snack om något som man egentligen inte har så mycket hum om, men som ändå blir lite kul en stund.
Men det finns  inslag där som jag bara tycker är jobbiga eller i bästa fall onödiga.
T ex: varför ska jag kladda ner alla resmål jag har varit på? Vad ska det vara bra för?
Eller varför ska jag svara på personliga frågor som t ex vilket datum jag fyller år?
Jag får ideliga förfrågningar om mitt födelsedatum. Vad ska de som frågar ha det till?
Och rätt som det är kommer det en ny avdelning i Facebook där det ska fyllas i uppgifter, personliga uppgifter, som någon har hittat på och nu ska få så många medlemmar som möjligt.
Sen ska mana ofta vidarebefordra hela klabbet till alla man känner.
Det är väl lika bra jag säger det här, så fastnar det väl kanske hos någon: jag kastar allt dylikt i närmsta soptunna och låter det ligga där.
Så det är alltså ingen idé att förse mig med frågeformulär och digitala blanketter där mina uppgifter om ditten och datten efterfrågas.
Det är likadant med Spotify.
Jag har gjort listor med favoritmusik i åratal. Jag har även varit med i små spännande sällskap där vi kopierade favoritlistor till varandra och lade in alla låtarna på kassettband. (Har en känsla av att jag har berättat det här förut – om klubben som hette Nettorock och som delade ut priser av alla möjliga slag varje år, för bästa kassett, bästa låt, bästa concept o s v vid våra galor i Malmö och Stockholm en gång om året!)
Men då fanns inte Spotify och nu finns det.
Jag har aldrig satt min fot i Spotify. Jag får listor varje dag från vänner som jag respekterar och som jag vet har god musiksmak. Men jag lyssnar aldrig på listorna jag får. Jag är förbi den tiden för längesedan, då jag måste lyssna på en rad låtar i andras smak.
För det var ju mina egna kassetter som jag spelade. Där fick jag exakt den musik och de låtar som jag ville lyssna på. De andras musik var helt OK, men inte så bra som den musik jag själv hade valt.
Det är samma sak med Spotify. Om jag hade orkat sätta mig in i hur det funkar, så kanske jag skulle sätta ihop några listor med favoritlåtar. Men de som andra skickar till mig, de behöver jag inte.
Otacksam? Nördig? Korkad?
Nä, tack alla ni som förser mig med Spotify. Det är fint. Jag känner mig hedrad.
Men när jag har tid att lyssna på musik, vill jag ha valt den själv.
Är det OK? Fint.

söndag 27 januari 2013

Blogga om bio, kan det vara nåt?

Jag vet aldrig vad jag ska blogga om.
Jag sätter mig vid tangentbordet och sätter igång, så får jag se vad det blir.
Idag började det så här:

"Bioannonserna blir större och större och fler och fler.
Vissa dagar undrar jag hur det kan finnas så många bioannonser när det finns så få biografer.
Men det är klart: förr fanns det bara en lokal i varje biograf och då visades i princip bara en film under sju kvällar, klockan 7 och 9. Kom det mycket folk, så kunde filmen ligga kvar och biografen plockade in ett tillägg i annonsen: "2 veckan!". Ja, det gick filmer i tvåsiffriga tal ibland. "Sound of Music" och liknande storsuccéer var uppe i otroliga tal: "23 veckan!". Måste ju vara en kanonfilm.
Idag får man lusläsa bioannonserna så att man kommer dit i rätt tid och på rätt dag. Det visas filmer på de mest skiftande tidpunkter, typ "MÅN–TORS kl 14.15, FRED kl 18.30, LÖRD–SÖND kl 18.30 och 21.00". Man får nästan ha en sekreterare som sköter biljettinköpen.
Och det är mycket som ska hinnas med på biografen innan man kommer fram till filmen man vill se.
Här i Malmö kom det in en informatör i biografkläder och hälsade oss i publiken välkomna och gav oss några råd om var man skulle placera tomflaskor och kasta tomma godispåsar. Jag vet inte om det var en testverksamhet, men dessa inslag förekom för bara någon månad sedan. Senast jag var på bio dök det dock inte upp någon dylik person, så testet kanske gjorde slut på projektet.
Numera tar det 15 – 20 minuter från man blir insläppt till filmen börjar. Förr satte man igång reklamfilmen samtidigt som man släppte publiken, och alla trängde sig fram mot dörrarna så att vaktmästaren höll på att sätta sig på golvet. Men alla ville ju in och se Alice Babs sjunga om nåt tuggummi, reklamen för Emser, Ernst-Hugo och Krook som gjorde Flora-reklam, alla ville se Mmmmmmarabou mmmmmjölkchoklad, filmer om tvättmedel, tvålar och massvis av andra 30-sekunders reklamspots. De tog väl ca fem minuter att visas. Sedan började filmen.
Idag handlar det om moderna och ofta obegripliga reklamfilmer som visas precis som förr, men sen är det inte slut. Då kommer alla trailers som gör reklam för kommande långfilmer. Det håller på i en evighet. Men till slut tänds ljuset igen och ridån går ihop för att omedelbart öppnas igen och det är dags för det man ville se."

Så tänker jag plötsligt: vad ska detta vara bra för? Varför skriver jag om hur det går till att gå på bio?
Funderar en stund och kommer inte fram till någonting.
Lika bra att lägga av och försöka komma på något bättre imorgon... Håll tummarna!

fredag 25 januari 2013

Väderleken är ingen lek.

Alla pratar ju om vädret, men ingen gör något åt det.
Jo, men det stämmer inte riktigt. Som jag berättade här häromdagen har jag jobbat på en väderstation i 10 månader. Jag hamnade där när jag mönstrade och skulle göra lumpen. En reservkapten i det militära, tipsade mig att söka till en väderstation, "för då behöver du aldrig ut och springa i naturen eller göra något ansträngande överhuvudtaget", sa han. Och så sökte jag detta och hamnade på Väderskolan som låg i Kalmar. Efter två månaders utbildning sökte jag F14 i Halmstad som min placering och det gick lika enkelt. Och reservkaptenen hade rätt. Som väderbiträde följde man sitt passchema och när man inte hade ett pass så var man ledig. Man hade nattpass i en vecka, dagpass veckan därpå och så enkelt var det. Alla andra värnpliktiga på flottiljen fick krypa i lera, springa hinderbanor, marschera med full packning och annat onödigt.
Vi på väderstationen vi gjorde lumpen utan att krypa en meter.
Vi slapp alla furirer som vi hörde gapa på övningsfältet en bit bort.
Vi var sex värnpliktiga som delade på jobbet, vilket var att kolla det aktuella vädret. Vi noterade hur molnhimlen såg ut, vilka typer av moln det fanns, hur mycket moln det syntes på himlen och vilka molnhöjder som var aktuella. Alla visste vi skillnaden mellan Altocumulus och Cirrus eller Cumulunimbus och Stratus, sådant hade vi lärt oss på Väderskolan. Vi kollade sikten, temperaturen och daggpunktstemperaturen, lufttrycket, eventuell regn- eller snömängd plus några ytterligare synintryck. Allt skulle vi sedan omvandla till sifferkoder som skulle skickas via teleprinter in till en central någonstans. Strax efter detta började vår teleprinter knacka fram sifferkoder från hela norra Europa, men framför allt från Sverige. Dessa skulle vi rita in på väderkartor som vår meteorolog sedan analyserade med hjälp av en civil väderassistent.
Landet runt fanns det civila väderobservatörer som var fjärde timme dygnet runt gjorde sina observationer. Vi på den militära sidan skulle följa vädret varje timme och dessutom ta fram extra observationer om det hände något speciellt, t ex om det bildades ett akut åskväder i närheten.
Låter det inte kul? Faktum är att jag och många andra f d väderobservatörer fortfarande kan avgöra vad som händer med vädret de närmsta timmarna bara genom att studera molnen.
Och visst hände det mycket kul på väderstationen, även om det mesta är hemligt.
Men ta en sådan sak som att en ort på gränsen mellan Småland och Halland alltid hade mycket högre regnmängder än i omgivningarna. Vad kunde det bero på?
Ryktet säger, och jag hoppas det är sant, att väderstationens regnmätare var placerad intill den smalspåriga järnvägens station och när det regnade så hade lokförarna som hobby att hälla i vatten i mätaren under sina stopp. Cool, va?

onsdag 23 januari 2013

Gyllene tider.

Det har varit lite körigt ett tag. Som vanligt är det bloggen som blir lidande.
Och till slut sitter man framför macen med en tom vit ruta och undrar vad man ska fylla den med.
Ska man prata om vädret? Det är snabbt gjort. Här i Malmö har vi haft samma väder nu i 14 dagar. Några minusgrader, några snöflingor, kalla vindar. Det är inget roligt väder att ge sig ut i.
Så varför ska man snacka väder?
Fotboll? Ja, det spelas ju som vanligt nere i Europa och i England. Här hemma tränas det ju knappt. Spelarna i Allsvenskan har haft semester. Och nu när de börjar träffas igen på träningsplanerna, måste de först gå omkring och hälsa på nytillkomna kolleger och gå runt och kolla vilka som saknas. Och när serieharvandet startar är det nya lag vi får se. Vem vet idag hur de nya spelarna ska fungera och hur mycket de bortflugna ska saknas? Varje ny säsong brukar börja lite darrigt.
Nöjesliv? Ja, det rullar väl på som vanligt. I år har vi chans att se Gyllene Tider igen. Och det bandets comebacker brukar vara kul. Det är alltid lika spännande att kolla om Micke Andersson bakom trummorna tar chansen att lägga in en eller annan underlig kommentar mellan låtarna. Men allra mest spännande är det att få höra nya GT-låtar av PG. Han är väl vår främste popsnickare under de senaste 100 åren?
Nä, körigt har det alltså varit och det är inte över än. Men jag återkommer snarast. Håll ut!

fredag 18 januari 2013

Frågvis tjej i Härnösand.

Var  ligger Härnösand?
I tre dagar har jag blivit uppringd därifrån. Det är några frågvisa människor som ställer frågor om mitt kollektivtrafikbehov.
Jag gillar inte dessa enkäter, där man ska svara på idiotiska frågor som är helt ointressanta.
Min metod att få slut på frågandet, det är att ställa motfrågor. Men först ber jag utfrågaren att återkomma senare eller en annan dag. Jag trodde att det skulle funka här, men undersökarna i Härnösand har tydligen strikta order att alla namn som har kommit upp i deras dator, de ska utfrågas! Så de ringer igen och igen. Till slut orkade jag inte mer, jag sa bara "Kör igång med frågorna, så vi blir färdiga någon gång. Vem betalar den här undersökningen, förresten?"
Tjejen i Härnösand svarade att det var "regiontrafiken" som betalade. "Va? Kan regiontrafiken betala räkningar?" undrade jag, men det hade hon inget riktigt bra svar på.
Hon frågade hur ofta jag åkte med Skånetrafiken, om det var bekvämt, om jag visste var man köper biljett, bla, bla, bla...
"Nej, var köper man biljett?" sa jag. Det visste hon inte.
Jag frågade också varför hon ville att jag skulle svara på frågorna, när hon märkte att jag inte var ett dugg intresserad av regiontrafiken.
"Jag åker aldrig med dem", sa jag. "Hur ska jag då veta hur bekvämt det är? Vad tycker du själv? Är bussarna bekväma?"
Hon hade aldrig åkt med Skånetrafiken, sa hon.  Deras bussar finns inte i Härnösand.
"Jamen, jag har ju inte heller åkt med dem", sa jag. "Jag försökte en gång att ta en buss från Malmö till Limhamn, men jag hade ingen biljett, så jag fick inte åka. Och chaffisen hade inte tid att berätta var man köper biljett, för han hade sin tidtabell att tänka på."
Till slut skulle jag hålla med eller ta avstånd från en mängd påståenden.
"Jag säger Vet ej på samtliga", sa jag. "Det är bara att kryssa i alla rutorna, så är vi klara!"
"Ja, då får jag tacka för din medverkan", sa tjejen i Härnösand.

onsdag 16 januari 2013

Får man vistas utomhus?

Minus 9 grader i Malmö denna morgon.
Kan det bli så kallt? Får man gå ut?
Hur länge kan man vistas utomhus i denna kyla?
Och hur länge dröjer det tills vi får normala temperaturer igen?
Här i Malmö borde det väl vara plus 9 grader i mitten av januari?
Men tittar man på långtidsprognosen, så kommer det att bli ännu kallare den närmsta tiden!
Tvåsiffrigt kallt! Snön ligger kvar på marken!
Jag kan inte minnas när vi senast hade dylika temperaturer i Skåne.
Men kolla yr.no – det är den bästa vädersajten! Där kan du se prognoser för de kommande tio dagarna i Malmö eller var du nu befinner dig. Och nästan alltid stämmer de.
Jag begriper inte hur norrmännen kan åstadkomma så träffsäkra prognoser som de faktiskt gör. Vad har de som inte SMHI har? Hur kan man i Oslo veta mer om hur vädret ska bli i Malmö än vad man gissar på de svenska väderkontoren?
Men jag vet ju hur det kan gå till på en svensk väderstation, för det var på en sådan jag gjorde lumpen en gång i tiden. Jag har berättat det här förut, men det tillkommer nya läsare hela tiden, så jag drar en snabbis en gång till:
Jag tjänstgjorde på F14 i Halmstad. Där fanns en väderstation som bemannades av en militär meteorolog, en civilanställd assistent samt ett antal värnpliktiga väderobservatörer. Vi utbildades på Väderskolan i Kalmar innan vi fick våra passcheman som vi sedan följde. Ibland jobbade vi på nätterna, ibland på dagtid och annars var vi lediga.
En måndagskväll råkade jag kasta en blick på teven hemma hos mina föräldrar, när vädergubben pekade på Halmstad och sa att här hade vi dagens högsta sommartemperatur!
–Mina siffror! tänkte jag. Det var ju jag som hade läst av termometrarna hela dagen och skickat in siffrorna varje timme.
Och så tänkte jag att jag kunde ju göra Halmstad till varmast i landet hela veckan! Det var bara att kolla obsarna som hela tiden kom in via teleprinter. Jag kollade och höjde mina siffror så att de låg en halv grad över den högsta som kom in.
Och hela veckan stod det en meteorolog i teven som berättade att Halmstad var varmast i landet!
Tyvärr skulle jag gå nattpass veckan därpå, så det blev bara en vecka i rampljuset.

söndag 13 januari 2013

Listor är passé.

Tack alla ni som skickar listor med musik via Spotify eller vad det heter.
Problemet är att jag aldrig hinner lyssna på dem.
Dels för att jag redan har en så himla massa bra musik som jag måste lyssna på hela tiden för att kunna skriva recensioner.
Dels för att jag har så mycket annat att göra.
Listor med min egen favoritmusik har jag pysslat med så länge jag kan minnas, men nu hinner jag inte med dem heller. På den tiden jag började med att sätta ihop listor hamnade låtarna på vanliga kassettband som kallades "blandband". Jag har några hundra där jag har satt ihop musik som jag gillar. Men nu är kassettband helt ute och jag vet inte ens om mitt kassettdäck fungerar. Jag måste prova  nån dag när jag hinner.
Mina blandband innehåller t ex 50-talsrock, 60-talssoul, country, doowop, svensk pop och allt annat som fanns i skivbutikerna på den tiden det fanns skivbutiker.
Det tog en himla massa tid att spela in dessa blandband. Många nätter blev det.
Och när CD-skivorna bredde ut sig försvann intresset för kassettband.
Och nu ska CD-skivan också bli omodern och alla förväntas pyssla med Spotify eller vad det heter.
Jag avvaktar. Och tackar alla som skickar listor som jag aldrig hinner lyssna på.

torsdag 10 januari 2013

Hos Bilprovningen.

Svensk Bilprovning var en fasansfull institution när man hade sin första bil, inköpt på bakgården hos en bilhandlare som hade sina skapliga försäljningsobjekt parkerade framför den stora kåken och sina oklanderliga årsmodeller inomhus i en påkostad lokal med skyltfönster.
Polaren och jag hade fått tips om en stor amerikansk glidare som stod på bakgården. Det var en Pontiac av efterkrigsmodell, visserligen från tiden närmast efter kriget, men i alla fall en modell med automatlåda, ruskigt bekväma soffor och kromade detaljer från motorhuven upp mot vindrutan, där kromränderna försvann, för att sedan dyka upp igen och breda ut sig på bagageluckan.
Det var en fantastisk bil, som vi skulle kunna driva omkring i över hela sommaren och en bit in i hösten. Då skulle den eventuellt tvingas klara kraven från den nybildade Bilprovningen, som nu skulle godkänna alla bilar för att de skulle tillåtas rulla på vägarna.
Vi var inte säkra på huruvida Pontiacen skulle klara sig, så vi bestämde oss för att sälja den efter några resor med damsällskap till såväl Köpenhamn som Oslo. Vi sådana tillfällen kunde man övernatta i bilen, som hade väl tilltagna mått om det var två smidiga ynglingar som trängde ner sig på golvet och överlät sofforna till damerna.
Vi hittade en köpare från Kvibille, en tuffing som hade några kompisar med sig in till stan för att övervaka köpet. En provrunda på stans raggarstråk räckte för att han skulle bestämma sig.
Vad  han aldrig fick veta, var att Bilprovningen skulle underkänna bromsarna, belysningen, avgasrören, styrsnäckan och blinkerslamporna på höger sida. Detta sa vi inget om.
Straffet blev, för min del, att jag åkte på dyra smällar på alla mina kommande bilar fram till jag belönades med en leasingbil av företaget där jag jobbade. Detta innebar bl a att jag inte längre behövde ens tänka på att besöka Bilprovningen. Jag kunde byta till en ny bil varje gång det blev dags för en besiktning.
Men säg den glädje som varar. Nu har verkligheten hunnit ikapp oss.
Så Blondinen och jag tvingades ta en tur ut till vischan, där en av Bilprovningens anläggningar numera är anlagd. Och visst hittade dom fel på Blondinens lilla svarta Peugeot. Handbromsen tog bara på vänster sida och blinkersljusen, på såväl höger som vänster sida ovanför framhjulen, hade bleknat. "De måste bytas", sa han. "Men det behöver ni inte komma hit och visa." Därefter upptäckte han att handbromsen inte fungerade på höger sida. "Det måste ni fixa och komma hit och visa!" sa han.
Och vi fixade en tid hos den lilla verkstaden några kvarter hemifrån, fick ny broms och det var bara att köra ut på vischan för att visa hur laglydiga vi är.
Så fort jag hade stannat bilen flög bilrprovaren fram och pekade på blinkersljusen. "Ni skulle ju byta lamporna! De ska ge orange ljus, inte blekgrått!" sa han. Ni får komma hit igen!
Kan någon förklara för mig varför lamporna måste blinka i orange färg? Är det för att det är snyggare? Eller är det för att Bilprovningen måste hitta på saker att gnälla om?
Oranga blinkerslampor!!! Dumheter, säger jag. De flesta har ju dessutom slutat att blinka när de ska svänga, så varför måste vi ha blinkers över huvud taget?

onsdag 9 januari 2013

Vad blir det?

Det är en sådan där dag då det inte händer ett piss och det finns absolut ingenting att skriva om.
Detta, som du läser nu, är alltså något du lika gärna kunde strunta i. Hitta på något bättre än att sitta här och spana efter en vettig anledning att läsa vidare! Idag blir det inte bättre än så här!
Det finns bloggare som fyller ett ungefär lika stort utrymme dag efter dag, även om de inte har något att komma med. De anser tydligen att har man inget att berätta, så kan man gör det ändå.
Men jag väljer alltid att hellre hoppa över en dag och lämna tomt än att gaffla om något som ingen bryr sig om. Eller gör jag som nu: jag trycker ner tangenter på löpande band och hoppas det ska bli något läsvärt av tryckandet innan jag sätter punkt.
Den som läser det här har förmodligen inga stora krav på en blogg. Det är som att ha radion på utan att man lyssnar.
Jag var ute en sväng med bilen för en stund sedan och P4 gick som vanligt. Vad dom pratade om när de pratade, det vet jag inte. Kanske pratade de om de skånska sångerskor som avlöste varandra i ett program inspelat med stor publik som jublade efter varje låt, som om de hade fått höra något exceptionellt i världsklass. I själva verket fick de höra tjejer som sjöng falskt och som försökte få fram en personlig touch i sångtexterna och därför lät ansträngt i varje rad de sjöng. Jag var tvungen att byta frekvens och fick in en station där två röster pratade med varandra om något som saknade en substans av något slag.
Nä, det har varit en sån där dag då det absolut inte finns något att skriva om.
Ska vi hoppas på bättre tur i morgon?

måndag 7 januari 2013

Vanliga veckan.

Har tagit det lugnt några dagar. Det är väl det helgerna är till för.
Man ska ta det lugnt. Inte jäkta. Inte ta på sig en massa extrajobb, som att köra till sopstationen med bilen full av f.d. nödvändigheter.
Då blir det bara en massa strul. Det som kunde ha blivit vänliga veckan förvanskas direkt till vanliga veckan och så står man där framför ett antal containrar som gömmer sig i pappershögar och bakom trasiga glasflaskor och drivor av plastförpackningar.
Jag hittade en sopstation vid en Q8-mack några kvarter hemifrån. Jag skymtade den av en ren händelse medan jag tankade. Den såg snygg och prydlig ut. Jag tänkte: det här verkar mycket bättre än det gamla stället i Limhamn, bakom de gamla fabriksbyggnaderna i röran runt det lilla museet. Hit kör jag nästa gång! Och det gjorde jag.
När jag kom fram till den första containern låg den inbäddad i gamla Sydsvenskan och KvällsPosten, inbakad i travar av tidningstrasor och reklambilagor och i hålet där man skulle stoppa in sitt bidrag var det kompakt motstånd från tonvis av instoppade före detta nyheter. Det fick inte ens plats ett visitkort i det hålet. Och likadant var det i de andra containerna där man skulle få ner plastförpackningar, glas och metall. Det var bara att köra till det vanliga stälet i Limhamn.
Och där var det fullt i containerna för färgat glas, tidningar och plastförpackningar.
Varför blir det så här vecka ut och vecka in?
Har inte de som sköter driften av dessa sopstationer en aning om hur användarbehovet ser ut?
Borde det inte gå att justera produkten efter marknaden?
Fler containrar kanske inte får plats, vad vet jag?
Men borde man inte kunna komma lite oftare och tömma dem då?
Svårare är det inte.
Det var dagens tips till den eller de som ansvarar för skötseln av våra sopstationer.
En gång till, för säkerhets skull:
Går det inte att få in fler containrar på en sopstation, så töm de som finns där lite oftare!


fredag 4 januari 2013

Fyller ju år idag, ju!

Har just läst ett litet meddelande i en ruta, där det påstods att jag har anmält ett fel i min blogg.
Detta vet jag inget om, bloggen verkar gå som vanligt.
Varför är det så ofta korkade fel i dagens teknik? Eller är det inte det? För det mesta funkar ju det mesta till belåtenhet.
Jag har skrivit bloggtexter i några år nu och det har gått utan skavanker hela tiden.
Men så fyller man, d v s jag, år - och just den dagen hoppar det upp en idiotisk ruta som säger att jag har ett fel i maskineriet.
Var felet sitter och vad det är för ett slags fel får jag inte veta.
Så nu skriver jag det här och kollar om det går att skicka in så att den här texten blir en bloggtext.
F ö tar jag ledigt från bloggen resten av dagen och återkommer med kommentarer i morgon.
Idag måste jag ju ta hand om alla gratulanter som började banka på dörren redan vid halv sju-tiden!
Vi hörs imorgon!

onsdag 2 januari 2013

Min enda SM-final.

Så här när ett nytt år har börjat, har man som vanligt fått i sig massvis av onödig information om idrottens superstjärnor och deras kämpainsatser i jakten på nya rekord.
Vi blir påminda om deras insatser på arenorna hemma och borta och det ägnas lika mycket utrymme om hur de tränar inför sin stora final, antingen det gäller en lokal DM-titel eller de riktigt stora titlarna i VM- eller OS-tävlingarna.
Och man blir naturligtvis imponerad när man läser om hur mycket tid, svett och tårar det krävs för att toppa formen inför det stora avgörandet.
Själv har jag bara gått till final en enda gång och då gällde det SM-finalen i piprökning, en gren som man sällan hör talas om nuförtiden.
Men då, det var väl någon gång under 1960-talet, visades bilder och reportage från finalen i hela den svenska pressen och dessutom i Rapport på TV.
Och det krävdes träning även i denna gren. Jag ingick i ett träningsläger som hade sitt högkvarter på F14 i Halmstad. Där fanns bl a en väderstation som hölls öppen dygnet runt, och framför allt när vi hade nattpass blev det mycket tid över för att träna.
Det gällde att hålla fyr på 2 gram tobak, Greve Hamiltons blandning, så länge som möjligt. Det svenska rekordet låg på strax över en timme och vi på väderstationen var ofta uppe och nosade på 70 minuter när vi tränade.
Och vi tränade stenhårt.
Jag tänkte aldrig på det då, men i efterhand har det slagit mig att ju mer vi tränade, desto sämre kondition bör vi ha fått. Allmäntillståndet bör ha pekat på sämre och sämre värden hela tiden. Vi skiljde oss därmed från övriga SM-finalister, oavsett vilka grenar man än jämförde med.
Finalen gick på Stadshuset i Stockholm, i samma lokal som man arrangerar Nobelfesten.
Ljuset släcktes i salen, 100 finalister tände samtidigt sina pipor och sedan gällde det bara att hålla fyr. Slocknade pipan, fick man lämna sin plats på podiet.
Efteråt blev det stor fest på Skansen, det delades ut pipor och tobak till oss SM-finalister och nästa dag gick tåget hem till Halmstad. Tågbiljetterna betalades av tobakstillverkaren. Alla måltider likaså. Var man SM-finalist, så var man väl omhändertagen.
När vår lilla grupp från Väderstationen anlände hemma i Halmstad, blev vi intervjuade av Hallandsposten.
Det var inte så dumt att vara SM-finalist, faktiskt.
Nu lär dock piprökning inte finnas kvar som tävlingsgren i Sverige.
Men enligt rykten tävlas det för fullt i Danmark.