torsdag 28 mars 2013

Trött på alla kanaler.

Lyssnar på radion i bilen. 
Tryckte in P4 när jag började köra gatan fram i Limhamn. Radio Malmöhus, alltså.
Utan förvarning lyssnar jag plötsligt på Radio Kristianstad!
Hur gick det till? Radion bara bytte kanal utan att fråga. Vad gör man?
Jag tryckte in P4-knappen och fick tillbaka Malmöhus. Men bara för en liten stund. Sen var det Kristianstad igen.
Är det fel på min radio eller på radiosändaren som riktar sig mot Malmö, men inte orkar stå emot etervågorna från Kristianstad?
Irriterande.
Lika irriterande är det när man vill lyssna på musik i radion och kanalen som ska stå för senaste nytt, trafikinformation och en lagom blandad musikmix istället släpper fram en hurtig sportradioröst som refererar ett skidlopp i Norrland eller Österrike eller var i helskotta rösten befinner sig.
Vem kan tycka att det är intressant att höra hur några skidåkare förflyttar sig förbi en radiokommentator? Skidåkning är inte ens roligt att se på teve. Man ser bara några vitklädda figurer som kanar på snö. Till slut vinner en. Räcker det inte med att meddela detta, vem som vann? 
Det räcker i alla fall i radio. Vi behöver inte höra en flåshurtig kommentator skrika namn och mellantider, det räcker med att få veta vem som vann.
Och det är inte bara skidåkning som är en trist sport i radion.
Det kan till och med vara irriterande att höra en sportradioröst meddela senaste nytt från ishockeyn i Kanada. Är det verkligen av allmänt intresse att rapportera resultat från en ishockeyliga på andra sidan Atlanten? Jag bryr mig inte ett dugg om hur det går för Calgary. Och inget annat lag heller.
Jag vill höra musik i radion. En bra blandning av pop och sånt som passar när man egentligen gör något annat, t ex kör bil, jobbar eller läser dagstidningen.
SR borde ha en kanal med enbart musik, nyheter och viktig trafikinformation. 24 timmar om dygnet och inga avbrott för skidåkare eller ishockeyspelare. Sporten borde ha en egen kanal, fylld av direktsändningar från skidbackar eller fotbollsarenor och allt annat som sportiga lyssnare kan tänkas prioritera. Som det är nu blir man ju bara trött på P4-kanalen där aldrig kan vara säker på vad som sänds.
P4-kanalen är ju också lokalradiostationernas tillhåll. Så när man trycker in P4-knappen vet man aldrig vad man blir serverad. Lokala nyheter, riksnyheter, sport, musik, tävlingar för lyssnarna, trams med lokala radiostjärnor som underhåller med dösnack, tävlingar för lyssnarna eller intervjuer utan innehåll.
På en och annan lokalradiokanal som jag har hört, har man på sina förmiddagsprogram inte kommit längre än till vad de första ungdomliga närradiostationerna lanserade på 1980-talet.
Det är synd att man inte kan få SR att tänka över sitt utbud.
Som det är nu blir man bara trött på alla kanaler.

måndag 25 mars 2013

Musikens mästare, del 1



Vi var 15 år och hade skaffat moppar.
Tyska Kreidler var ovanligt lätta att trimma, så det var varsin sådan vi körde varje kväll när vädret tillät. Jag köpte min av ett teknikgeni i Simlångsdalen. Hans hobby var att köpa begagnade Kreidler runt om i bygderna, putsa upp dem och fixa något i förgasaren som med ens ökade toppfarten från 30 km/tim till 45 och priset från 300 till 500 spänn.
Det var två saker som lockade oss nere vid Östra stranden på kvällarna. Dels Timmerstugans jukebox och dels tjejerna som spelade minigolf.
Jukeboxen var en Rock-Ola som stod ute vid golfbanan men inbyggd i en träkonstruktion för att klara lågtrycken. En låt kostade 25 öre.
När vi hade upptäckt en låt som hette "Break Up" med Jerry Lee Lewis blev det den vi spelade hela säsongen, från slutet av april till början av september.
Så snart vi kom fram till Timmerstugan, låste vi mopparna och gick raka vägen till Rock-Olan, stoppade i den första 25-öringen och hängde sen vid jukeboxen och diggade Jerry Lee Lewis.
Men "diggade" fanns ännu inte som ord, så i vår vokabulär blev det nog "gillade" som gällde. Vi gillade Jerry. Vi visste knappt något om honom, han såg inte så tuff ut som Elvis, han hade aldrig någon megahit som Bill Haleys "Rock Around  The Clock" och det fanns inga tidningar som skrev något om honom. Inte förrän han skulle turnera i England i alla fall. Då hade skvallerpressen där upptäckt att Jerry Lee, ca 21 år gammal, var nygift! Men inte nog med det: han var gift med sin 13-åriga kusin Myra!
Skvallerpressen kunde inte ha önskat sig något värre! Här var det bara att såga och förlöjliga Jerry Lee och hans fru. Innan turnén hade startat, fick de flyga hem till USA igen och möttes på hemmaplan av den amerikanska skvallerpressen, som inte hade förstått  förrrän nu att de hade en figur som hette Jerry Lee att ödsla trycksvärta på. Hela cirkusen slutade med att Jerry Lees första karriär som rockare dog ut och han fick nöja sig med att åka runt och spela på småställen i sydstaternas hålor. Men vi fortsatte att spela "Break Up" 10-20 gånger per kväll och konstaterade så småningom att Jerry Lee hade gjort flera andra bra låtar som vi  hade missat. "Whole Lotta Shakin´  Goin´ On" och "Great Balls of Fire" var de som toppnoterades av andra Jerry Lee-fans.
Låt oss härifrån ta ett hopp till 1970-talet. Elvis hade comebackat och var stor som en luftballong igen och Bill Haley turnerade mellan småhålor i Europa. Jag gjorde en intervju med honom bakom scenen i Halmstads folkpark och upptäckte att han var en reko och lite försynt farbror som blev irriterad så fort jag ställde en fråga om Elvis eller Jerry Lee.
Men det var nu Jerry Lee, som allt oftare kallades The Killer, hade börjat en ny karriär där han fick flera radiohits med countrylåtar producerade av en släkting till honom som hette Jerry Kennedy. Jerry + Jerry Lee blev ett superteam som fick Nashville i gungning. Med låtar som "Another Place, Another Time", What´s Made Milwaukee Famous (Has Made A Loser Out of Me", "She Even Woke Me Up To Say Goodbye" och "Middle Age Crazy" fick världen en ny stjärna på countryhimlen och Jerry Lee hörde till de stora skivsäljarna igen, precis som när han rörde till begreppen i rockens barndom.
Och sedan 1970-talet har han alltid funnits där och alltid visat att han fortfarande kan få en publik att jubla. Senast jag såg honom var på KB i Malmö för ett par år sedan. Han var en man i 80-årsåldern som fick hjälpas in på scenen, men när han fick fart på fingrarna kände alla igen hans pianospel och när han spelade publikens önskelåtar syntes det på långt håll att han fortfarande ville visa att han var The Killer och alla andra rockstjärnor från 50-talet var borta och uträknade sedan länge.
Och nu blir han hyllad gång på gång av dagens rocktungviktare.
Album som "Mean Old Man" (2010) bjuder på duetter med Eric Clapton, Willie Nelson, Keith Richards, John Fogerty och Mick Jagger. På "Last Man Standing" (2006) dyker det upp namn som B B King, Rod Stewart, Bruce Springsteen och ett helt lass andra megastars.
Får jag rekommendera en Jerry Lee-platta för någon som  har blivit intresserad nu, så blir det "Killer Country" som kom 1995 och rymmer 20 Jerry Kennedy-producerade countryspår av absolut högsta klass. 

onsdag 20 mars 2013

Vem tröttnar först på Wordfeud?

För några månader sedan var det någon som visade mig ett spel som finns i alla dyra mobiltelefoner.
Det heter Wordfeud.
Behöver jag presentera det? Du har säkert känt till och spelat det sedan det uppfanns. När jag upptäckte det hade förmodligen några miljoner spelare redan tröttnat.
Men man ser fortfarande många som sitter på bussar och tåg, på caféer och korvbarer eller var tusan som helst, där man kan koppla av och koppla igång Wordfeud och sen sitta och stirra ner i handflatan, där man håller sin mobil.
Man kan spela mot många andra deltagare samtidigt. Man kan samtidigt hålla igång mer än ett spel med en och samma deltagare. Man kan möta nybörjare, som får dig att glänsa. Man kan möta proffs som aldrig förlorar, som det aldrig går att vinna över.
Det handlar om bokstäver som ska sättas ihop till ord. Bokstäverna har olika värden, så det gäller att hitta de tunga vokalerna, som t ex Y, Z eller X, och lägga in ord där dessa ingår. Det låter inte så svårt och det är det inte heller – i början av varje nytt parti när rutsystemet är tomt. När det börjar bli trångt på spelplanen, blir det svårare och svårare att få in ord som inte stöter ihop med andra ord. Bokstäverna får bara komma i kontakt med varandra om de tillsammans gör nytta som ordbildare.
Och orden måste godkännas av något digitalt verktyg som finns inne i mobilens hjärna. Finns inte ordet där, så kommer det fram ett raljant budskap på engelska på den lilla bildskärmen. Det lyder ungefär så här: "Ordet KÖKSTEVE förekommer inte i min ordlista, så det är inte godkänt". Ungefär, alltså. Jag har hitta på massor av kluriga ord under spelets gång, men aldrig fått en enda poäng för dem. Och de jag spelar mot, de begriper mycket bättre än jag att man ska hålla sig till reglerna och inte försöka vara kreativ och hitta på egna ord. Så de vinner alltid.
Jag är dessutom alldeles för otålig för att sitta och leta efter ord med höga poäng. Jag klicka in första bästa och är glad om jag får 15 poäng. Att mina medspelare samtidigt får 85 poäng eller 145 poäng det lägger jag inte märke till förrän det kommer fram en textruta som beklagar att jag har förlorat. Men det är bara att börja på en ny omgång och hoppas på det bästa.
Jag vet inte om jag ska rekommendera spelet för dig som ännu inte har upptäckt det.
Risken att du blir fast i WF-träsket (där kom det ännu ett nytt ord som jag uppfann precis nu, men som aldrig hade godkänts av spelet). Jag ser dagligen exempel på kvinnor och män som har det svårt tack vare sitt spelberoende.
Jag säger åt dem att gå tillbaka till korsord i kategorin "Lätt" och stanna där.
Då är chansen att man får känna sig som en ny och begåvad människa.
Får man stryk i WF av sin egen fru eller sin yngste son, då är risken stor att man blir angripen av stress helt i onödan.

måndag 18 mars 2013

I väntan på stormen.

Det lär vara ett oväder på väg till oss som bor i den svenska Södern.
Det blåser redan. För en halvtimme sedan vågade vi oss ut på promenad, Blondinen och jag, genom villakvarteren på gränsen mellan Malmö och Limhamn.
Emellanåt blev vi nästan stoppade av vindbyar från norr som svepte emot oss med en isande kyla som gick rakt igenom kläderna. Det var ingen skön promenad. Inte en sådan som det kan bli ibland när det är vindstilla och solen värmer. Det här var raka motsatsen.
Och det är bara början. Nere i norra Tyskland är det kaos med både snö och ishavsvindar. Ikväll ska ovädret ligga rakt över oss, imorgon ska det vräka ner snö hela dagen och det är visst inte slut på onsdag heller.
–Äh, sa fotografen när vi talade om det kommande ovädret, det blir nog inget. SMHI bara gissar. Det kan lika gärna bli fint!
–SMHI har säkert fel som vanligt, sa killen på macken.
–Det måste vara världens bästa jobb, säger Blondinen, när vi pratar väder. Meteorologerna kan lova vad som helst och det spelar ingen roll att de gissar fel för det mesta, för ingen tar dem på allvar ändå.
Det verkar som om SMHI har dåligt förtroende hos allmänheten.
–Jag kollar vad som sägs i Danmark, säger många. Eller den norska vädertjänsten, för den är mycket säkrare än den svenska.
Skönt att man inte är meteorolog.
Jag kunde ha blivit det, för jag gjorde lumpen som väderbiträde i flygvapnet och servade metarna, som vi kallade dem, med tusentals uppgifter varje dygn. Vi väderbiträden talade om för metarna hur vädret såg ut timme för timme och våra uppgifter skulle ge dem alla underlag de behövde för att räkna ut vilket väder vi skulle få de närmsta timmarna.  Det blev fel där också. Oftast på hösten, när lågtrycken började röra på sig efter sommaren.
Men jag blev aldrig meteorolog.
Jag började jobba med reklam istället.
Och det var nästan samma saks.
Ingen tar ju reklam på allvar.
Och vi som jobbar med den, vet aldrig i förväg hur våra kampanjer ska fungera.
Reklamfolket gissar lika mycket som meteorologerna.
Nu kommer snöstormen snart.

torsdag 14 mars 2013

Min fotbollskarriär, del 2!

Timmermansgatans FF lyfte liksom aldrig.
Vi höll till på grusplanen, som aldrig var riktigt plan. Den kunde lika gärna kallas en grussluttning. Bolllen rullade lätt ut mot Skepparegatan och stoppades då av ett rutnätat galler, som måste forceras varje gång någon sparkade ut bollen till gatan. Gick spelet åt andra långsidan var det inte alls samma fart på bollrullandet.
Och vi spelade alltid med samma motståndare. Estländarna från Fridhems träkåk. Några andra lag i närheten, från Skånegatan, spelade sina matcher i Alet. Det tyckte vi var för långt hemifrån. Det var ju i alla fall tre kvarter bort.
Och så ville man ju ha lite organisation och utbildning. Ett riktigt lag att spela i. Någon påpekade att BK Start, långt bortom Centralstationen på andra sidan Nissan, kunde vara en bra fortsättning för mig. Visserligen var det flera mil, kändes det som, till deras hemmaplan, men man blev väl omhändertagen.
Jag beslöt mig för att chansa och fick träna med ett pojklag. Träna och åter träna. Aldrig någon viktig match. Och när det till slut blev debut, gick matchen bortom Snöstorp, långt ute på vischan.
Jag tyckte det räckte. Jag beslöt mig för att fotboll var inte min grej. Karriären var över. Jag trodde att vi skulle få spela mot HBK:s pojklag på Örjans vall. Förmatch. Med publik.
Och så blev det en bilresa till vischan bortom Snöstorp för att spela mot ett bonnalag till. Nä, det fick räcka.
Det räckte tills jag, som vuxen, flyttade med hela familjen till Malmö.
På annonsbyrån där jag hade fått jobb, snackades det mycket fotboll. Och jag fick pikar för att jag höll på HBK. -Nu kan du ju se MFF:s alla hemmamatcher, då glömmer du snart Halmstads BK! sa dom.
En vårdag kom en av byråns originalare, det heter så, och frågade om jag spelade fotboll.
-Vi har en egen reklambyråserie med lag från tio av de största byråerna. Matcher på Limhamnsfältet klockan åtta på morgonen varje fredag. Ska du vara med?
Klart jag ville vara med. Vi hade egna dräkter och anlitade riktiga domare som normalt blåste i sin pipa i division VI eller VII. Men de kunde sina saker och man blev utvisad om man protesterade mot deras domslut.
Vi hade en liten babykille som jag skulle passa på mornarna i tiden mellan frun gick till sitt jobb och barnflickan kom hem till oss. Det var därför jag fick komma med barnvagn till matcherna och babyn skrek i högan sky när nappen ramlade ur munnen. Han tycker fortfarande inte om fotboll.
Det gör inte heller den målvakt som fick hoppa in i våra motståndares lag eftersom ordinarie var sjuk. Han hade spelat en gång i tiden i ett division III-lag och kom otränad men full av entusiasm för att hålla nollan. Och det var vårens sista match, sen började en lång härlig sommar, så han tyckte att han hade haft tur som fick vara med och kicka lite boll. Sa han, innan vi hade börjat.
Så blåste domaren igång oss och vi drev upp ett vasst anfall, där ingen av motståndarna hann med i svängarna och där målvakten fick kasta sig ner mot marken där fullt av fötter och ben trycktes mot varandra i en enda härva och där målvakten plötsligt hördes skrika av smärta så att det hördes till både Limhamn och Bellevue.
Det fick bli ambulans, ett gipsat ben och en förstörd sommar för en målvakt som bara ville ha lite kul med en boll och några reklambyråkillar som lekte fotbollsspelare. Min karriär fick sig en knäck.
Jag gick över till badminton.

tisdag 12 mars 2013

Spotify upphör aldrig att förvåna.

Jag vet egentligen inte varför jag plötsligt fick för mig att lägga en lista med de bästa låtarna med och av Doug Sahm på Spotify. Varför? Nä, jag begriper det inte.
Speciellt som det finns fantastiska samlingsplattor med Doug Sahm.
Den bästa heter "The San Antonio Hipster" och är sammanställd av Lennart Persson, legendarisk skivhandlare i Malmö, som vi som var hans kunder saknar. CD:n har 21 knäckande låtar och som ett extra plus: den bästa text om Doug Sahm som någonsin har skrivits. Författaren är naturligtvis Mats Olsson.
Varför kunde jag inte nöja mig med denna guldklimp i skivsamlingen? Därför att den saknar flera av Doug Sahms senaste låtar. Jag ville ha en modern lista.
Så jag satte igång med att välja låtar och hade snart en fin mix av gammalt och nytt.
Det började lite kryckigt, förstås. Den första låten jag skrev in, "Wasted Days And Wasted Nights", uppgavs icke finnas i Spotifys arkiv. Jag tog ett par andra låtar och fick samma svar. Låtarna fanns inte. Och så har man hört gång efter gång att Spotify har allt...!?
Det slog mig då att den lilla datorn kanske var felkopplad eller i behov av genomgång av något slag. Jag vet inte, jag begriper mig inte på datorer. Men jag gick upp till vår stora dator på våningen ovanför och letade upp Spotify-knappen. Sen skrev jag in samma låtar som tidigare.
Nu fanns de där och jag kunde snabbt få ihop en lista med kanonlåtar. Jag vet, för jag provade sen om det gick att lyssna på. Jag slängde in ett par Mavericks-låtar också, varför vet jag inte. Sannolikt för att alltihop var ett experiment.
Och nu inträffade också den första överraskningen.
Det tändes en markör på dataskärmen (jag vet inte vad det heter, men jag tror att alla fattar vad en markör är för något?) och när jag klickade på den, dök det upp en pratbubbla. Det fanns en liten rad som sa att repliken i pratbubblan kom från en gammal kompis i Halmstad. –Va? Är du inne på Spotify???
Hur kunde han veta detta? Hur gick det till? Är mina besök på Spotify en offentlig handling? Jag trodde min lista var min privata egendom?!
Men inte nog med detta. När jag i morse öppnade datorn, fanns där ett meddelande från en berömd reklamfotograf i Malmö, som påstod att han gillade min Doug Sahm-lista och för att markera detta på ett så tydligt sätt som möjligt, hade han lagt den på en länk som öppnade listan och visade bilder på alla plattor där låtarna fanns!
Jag vet inte om detta är bra eller dåligt. Jag blir inte klok på Spotify.
Och allra konstigast är de reklamspottar som dyker upp då och då och alldeles förstör stämningen som musiken skapar.
Nä, Spotify är nog inget för mig.

lördag 9 mars 2013

Min fotbollskarriär.

Alla killar som kommer från Halmstad har spelat fotboll i antingen HBK eller Halmia.
Det finns massor av andra lag i stan, men de ligger i divisioner som knappast syns på tidningssidorna när de redovisar matchresultat och senaste tabellen. Lagen i träsket heter Leikin, Alet, Örnia, Nyhem och allt var det är och det är här alla grabbar som inte klarar det tuffa klimatet i HBK och Halmia hamnar. Ja, de är väl  inte så stöddiga i Halmia efter alla osynliga år, men nu är de plötsligt lite i ropet och finns i år i en division där man kan få lite publicitet.
Jag var själv halmian från början, men så gick HBK upp i Allsvenskan och jag böt fil på direkten, Och det kändes rätt. HBK var ett riktigt lag, ett lag med riktiga fotbollsspelare. Halmia var mer snygga dräkter och hade inte ens ordet fotboll i namnet: ISH står för Idrottssällskapet Halmia, HBK betyder Halmstads Bollklubb. Det är skillnad det.
Själv började jag min karriär i Timmermansgatans FF, ett sjumannalag som hade grusplanen på Brunnsåkersskolan som hemmaarena. Här spelade vi ett oändligt antal matcher mot ett lag som bestod av grabbar från Estland. De hade kommit till Halmstad i en flyktingström som uppstod när Sovjetunionen behövde större utrymme för sina arméer på andra sidan järnridån. Och vi kallade dem för Fridhems BK, för de bodde i en stor gammal trävilla i Fridhemsparken. Varje gång vi slog dem, cyklade jag in till Hallandsposten, steg in på sportredaktionen med bollen under armen, och meddelade resultatet till tjänstgörande journalist, som såg till att detta noterades på sportsidorna dagen därpå. De få gånger vi fick stryk, struntade jag i att lämna resultatet. Tyckte väl att det var estländarnas grej att ta hand om inlämnandet någon gång.
Jag stod i mål. Det var mest av bekvämlighetsskäl. Man slipper ju springa några längre sträckor, när man är målvakt.
Vår enda bortamatch gick i Heagård. Där fanns ett lag med grabbar i samma ålder som oss. För att fira matchen, oavsett hur den skulle sluta, bestämde vi att vi skulle skaffa enhetliga tröjor. Problemet var att de kostade pengar. Då sa någon att man kunde sälja lotter och lotta ut kaffepaket.
Idén var utmärkt. Vi sålde lotter till kvarterens alla hemmafruar och fick ihop pengar till tröjorna. De räckte däremot inte till att köpa kaffe, så vi strök vinstutdelningen. När någon frågade om de hade vunnit, så sa vi bara att dragningen var inte klar ännu.
Vi cyklade till Heagård, kämpade oss upp för den långa backen, trampade förbi flygflottiljen och kom fram till ett gäng bondgrabbar som hänvisade till en gräsmatta där det gick ett par kor och betade. Så vi fick börja matchen med att fösa in korna på en annan äng. När spelet väl kom igång, visade det sig att Heagårdsgrabbarna var proffs. De vann med 4-0.
Men de hade inte några enhetliga tröjor, så det var ju vi som var proffsigast.
Timmermansgatans FF självdog, men några av oss fortsatte våra karriärer i andra lag, lag med riktiga tränare, som spelade matcher i seriesystem och fick känna på hur det var att spela med en domare på planen. Jag vågade mig inte ner till Alevallen, som borde vara det rätta med tanke på den korta vägen från Timmermansgatan. Men istället blev det BK Start som höll till ute på Öster.
Där upplevde jag min mest avlägsna bortamatch, som spelade mot ett lag från Snöstorp.
HBK vågade jag aldrig söka mig till.
Och karriären tog helt andra vändor, mest inom korpfotbollen.
Mer om det en annan gång.

onsdag 6 mars 2013

Ännu fler kändisar.

Här kommer ett litet stycke till från min bok "Mina möten med de kända..." (Roos & Tegnér), som finns bl a hos nätbokhandlarna.

Mitt rekord i antal möten med kända svenskar vid ett och samma tillfälle inträffade på en hotellbar i London. Blondinen och jag hade tagit in på hotellet, som låg i det relativt stillsamma Mayfair-området och var lite småchict, lagom stort och framför allt lugnt och behagligt. Innan vi skulle gå ut på stan den här kvällen, gick jag ner till baren för att ta en öl och läsa en dagstidning.
Plötsligt hörde jag röster på svenska. Och in genom entrédörren till baren kom: Björn Skifs och Claes af Geijerstam! Wow, liksom. Två artister som hela Sverige känner till satt plötsligt ett par meter ifrån mig med varsin öl.
Men inte nog med det. Inom loppet av några minuter kom det in fler och fler personer i den lilla baren – alla svenskar, alla superkändisar hemma i Sverige. Jag trodde jag höll på att bli knäpp eller nåt, för här satt jag nu omgiven inte bara av Björn och Clabbe, utan också av Magnus Härenstam, Ulf Elfving, Karin och Anders Glenmark och Eva Dahlgren! Och när sen prinsessan Christina och Tosse gjorde entré, var jag tvungen att ta mig tillbaka till rummet för att ta en Dispril. Om en sådan hjälper mot hallucinationer vet jag inte. Men det var det enda som fanns till hands. Sen berättade jag för Blondinen om mitt barbesök, men naturligtvis trodde hon mig inte.
–Vad drack du? undrade hon nyktert.
Sent på natten kom vi tillbaka till hotellet efter en tripp på stan. Då hörde vi att stämningen var hög inne på baren, så vi tittade in. Och hela svenskgänget fanns där, nu också förstärkt med Björn Ulvaeus och Benny Andersson!
–Vad säger du nu då? sa jag och sen minglade vi runt med kändiseliten, blev bjudna på drinkar och förstod snabbt att alla dessa bargäster hade varit på premiären av Chess.
Konstigare var det inte.

lördag 2 mars 2013

Möte i natten.

Följande text är en kortversion av ett kapitel i min bok "Mina möten med de kända", (Roos & Tegnér) som finns bl a hos nätbokhandlarna.

"Inne i den ödsliga lokalen fanns bara ett litet bord och en soffa, där det satt en mörkhyad skönhet. Hon log och sa ´Hi´. Jag hejade tillbaka och undrade var jag hade hamnat Det var tyst, halvskumt och hela situationen kändes underlig.
Jag bara stod där, skönheten bara satt där och tiden bara gick.
Några gånger log vi mot varandra och jag undrade om hon var lika frågande om vad som skulle hända härnäst, som jag var.
Jag kom på att jag kanske borde sätta mig i soffan och försöka prata om något vad som helst med henne. Så jag tog några steg i hennes riktning och hon log och jag log och slog mig ner.
Då såg jag vem hon var: det var ju Sheila E!
Var detta möjligt? Satt jag i en soffa med en av de för tillfället hetaste amerikanska poptjejerna? Hon såg att jag var konfunderad och leendet, med en massa vita tänder, blev bredare och bredare. Jag skulle just fråga henne om hon var kvällens överraskning på nattklubben, då det hände något nytt.
Plötsligt öppnades en stor järndörr rakt ut mot en bakgata, där jag såg en ensam gatlykta lysa upp en lång vit Lincoln limousin.
En kostymklädd svart jätte, stor som en sumobrottare, öppnade en dörr på bilen och ut kom en kort mörk kille, inte större än en pojklagsspelare. Den lille tittade nyfiket på mig och hejade med ett stort brett leende fyllt av bländvita tänder, sen gick han fram till Sheila och gav henne en kram.
Sumobrottaren tittade misstänksamt på mig, men han sa ingenting.
Och jag började begripa vad det handlade om. Jag var i ett rum backstage på Daily News tillsammans med Sheila E och – Prince!
Så småningom kom min vän nöjeschefen samt två servitörer som bar på champagneflaskor och höga glas. Flaskorna korkades upp, vi drack och skålade och pratade om plattan som Prince höll på att spela in. Klockan blev mer och mer och till slut var det dags för de båda världsstjärnorna att göra sin oannonserade spelning inför en häpen publik, som snabbt befann sig i ett lyckorus.
Dagen efter skulle jag upp tidigt inför ett viktigt kundmöte, så jag tackade nöjeschefen för besöket och lämnade det nya innestället i Kungsan redan i andra låten. Han trodde inte sina ögon. ´Ska du inte kolla dem´, sa han. ´Detta är ju en världssensation!´ Men jag tänkte på  kundmötet, så jag gick ut i natten och vandrade mot hotellet.
Löpsedlarna var givna dagen efter.
´Allt om PRINCE och Sheila E:s HEMLIGA spelning i Stockholm´.
-´Man skulle vara på Daily´s i natt´, sa en av kollegerna i en kaffepaus under kundmötet.
-´Jag var där´, sa jag. ´Men jag gick när de började spela. Jag drack champagne med dem och snackade en stund med Prince om hans nya platta. Backstage, alltså´.
-´Hahaha! Backstage med Prince! Det där kan du ju försöka med hemma i Malmö! Nu jobbar vi!´