söndag 29 maj 2011

Vinst var gång!

Är det någon mer än jag som hela tiden bombarderas med mail från olika okända avsändare som berättar att jag har vunnit första pris i en himla massa tävlingar?
Jag vet inget om dessa tävlingar, för jag har aldrig anmält att jag vill deltaga.
Men vinsterna är inte dåliga.
Jag har vunnit hur många iPhones som helst. Det enda jag behöver göra är att skriva in min postadress och betala portot för utskicket...
Jag har vunnit stor penningsummor. 200.000 kr här och en halv miljon där.
Bara jag skickar in min adress, så kommer pengarna.
Jag har vunnit resor också. Dyra fina resor.
Ibland har jag gått till en final tillsammans med fyra andra namngivna finaldeltagare. De väntar bara på min adress, så får vi veta vem som ska få miljonen eller vad det var.
Detta pågår dag efter dag.
Vilka är dom? Vad är syftet? Hur orkar dom?
Jag lägger deras mail direkt i papperskorgen och har aldrig varit i kontakt med någon av dessa underliga typer, som tror att jag ska jubla av glädje över deras vinstutskick.
Jag skulle bli glad om någon annan som har erfarenhet av dessa nätvandaler kan förklara vad de är ute efter!

söndag 22 maj 2011

Sparköp.

En av de (omedvetet) roligaste publikationerna i Sverige heter Sparköp Postorder AB.
De skickar ut sin (omedvetet) underhållande katalog flera gånger om året. Och man har, som läsare, lika roligt varje gång.
För när man bläddrar i katalogen får man information om produkter som man inte trodde fanns.
Jag ska ta några exempel från den senaste katalogen:
"Användbar matta i fina färger. Endast 98:50. Vackert mönstrad! Halkskyddad undersida! Langetterad kant." Bilden visar en 75x46 cm matta av 100% acryl och med rosenmotiv. Jag har sällan sett något värre exempel på dålig smak. I texten sägs bl a "Det vackra mönstret smälter väl in i de flesta hem". Hjälp!
Här finns också en produkt som "minskar föroreningarna i din kropp när du sover". Du får 14 st Bamboo-pads för bara 129:90.
Men jag skaffar nog hellre en "Genialisk getingfälla" för endast 49:90. Man ska hänga upp plastklumpen och fylla den med sötad saft. Getingarna lockas in genom tre hål och kan sedan inte komma ut. Levereras med snöre för upphängning.
För 169:90 får du en "Supertuff hatt i äkta skinn! Skön tuff modell med variationsmöjligheter!" Du kan alltså växla snabbt och enkelt mellan rakt brätte och westernmodell. Den finns visserligen bara i en storlek men utlovas "passa alla".
Lite nyfiken blir jag på en "Soldriven sork- och mullvadsskrämmare – riktigt effektiv" och "ofarlig för människor & husdjur!" Skadedjuren hålls här borta med vibrationer och högfrekvent ljud. Men vid närmare eftertanke, så har jag inget behov av denna produkt. Har aldrig sett röken av vare sig sorkar eller mullvadar.
Ja, så här fortsätter det sida upp och sida ner på totalt 64 sidor. "18 par skor på minimal yta", "Rosenarrangemang med lyxkänsla - hela 50 naturtrogna rosor!", "Exklusiva gardiner med många läckra effekter", "Undvik flugor i maten", "Charmig groda för diskbänken", "Lekande delfiner i badrummet" (matta, 98:50) och "Den fantastiska öronsnäckan från USA som ger dig superhörsel! Hör bättre omedelbart – upp till hela 30 meter!"... Man blir sugen på att prova det mesta!
Ja, eller i alla fall på att läsa katalogen.
Det är nog den roligaste publikationen i landet sedan MAD försvann.

torsdag 19 maj 2011

Möte med en rocklegend.

OK, det blev en kort paus.
Ett av skälen heter Keith Richards. Jag har bara några sidor kvar att läsa i hans självbiografi "Livet".
Den liknar ingen annan bok jag har läst.
Den är skriven på ett slags talspråk med tvära kast, inskjutna bisatser, tankehopp, tillbakablickar när man som minst anar det och idel helgalna kommentarer.
Boken är totalt utlämnande. Bråk med Mick Jagger poppar upp framför allt under senare tid, alla jävla knarkpreparat gås igenom, och att det fanns, eller finns, så många olika produkter det hade jag inte en aning om. Han har stories om alla kolleger i branschen han har träffat, om alla damer han har haft i sin närhet för olika ändamål och om de advokater som bäst har varit lämpade att få honom på fri fot när han vid några tillfällen hamnade i en cell.
Och det finns ingen ände på alla resor han har gjort, ibland för att komma till en speciell studio någonstans i världen, ibland för att han är efterlyst och jagas av polisen, men ibland också för att han är ute på turné.
När det gäller musikerkolleger, så visar det sig att han och jag har ungefär samma smak, bl a hyllar han Jerry Lee Lewis och Willie Nelson.
Jag har aldrig varit ett riktigt Stones-fan och har bara sett bandet en enda gång.
Det var i Göteborg på ett gammalt skeppsvarv.
Man åkte båt från centrala stan över Göta Älv och gick iland direkt på varvsområdet.
Vi var ett litet gäng som var där med fina platser på en VIP-läktare.
Vad vi också hade var VIP-biljetter till en fantastisk efterfest på hotellet vid Götaplatsen, där både Stones-killarna och vi bodde. Hela turnépersonalen skulle avtackas med en fest där också Göteborgs snyggaste tjejer var inbjudna.
Festen är inte omnämnd i Keiths bok, men däremot i min med titeln "Mina möten med de kända och en okänd" (Roos & Tegnér) som släpptes för ett halvår sedan.
Där berättar jag om den gamle berusade mannen som slog sig ned vid bordet i baren där jag satt med Blondinen. Mannen ville ha sällskap och tyckte väl att vi var lämpliga att slå sig ner hos. Vi förstod knappt vad han sa, för han sluddrade mest, och Blondinen tyckte det blev lite jobbigt. Hon ville att vi skulle gå iväg.
Precis då kom – Keith Richards!
Det visade sig att den gamle mannen var hans farsa och han undrade om vi stördes av hans sällskap.
–Nej, sa jag, det är helt OK. Vi tar hand om honom!
Och Keith lovade att snart vara tillbaka för att ledsaga den gamle mannen till sitt rum och han var mycket tacksam för att vi ville prata med honom en stund.
Så där satt vi med Keith Richards farsa, som snart lutade sig tillbaka mot den höga soffryggen och somnade.
När Keith så småningom dök upp igen för att hämta honom, tog vi en tur ut på dansgolvet och då kom vi så nära Mick Jagger att jag "råkade" stöta till honom.
Jag har alltså tagit hand om Keith Richards farsa och krockat med Mick Jagger.
Det kan du läsa mer om i min lilla bok...

måndag 16 maj 2011

Paus.

Jag tar det lugnt ett tag.
Det är liksom dags att utvärdera det här.
Vem läser bloggen? Vem bryr sig?
Det är i alla fall sällan någon kommenterar den.
Och kontakt med läsare är väl det man mest av allt vill ha när man bloggar?
Jag vet inte hur många som läser det här.
Jag litar inte på statistiken.
Eller jag kanske inte förstår den.
Så jag tänker ta det lugnt ett tag.
Jag kollar in då och då för att se om någon har varit här.
Och rätt som det är kanske jag kommer igång igen.
Tills dess,
ha det så bra.
Rock on!

torsdag 12 maj 2011

Vilse i Folkparken.

Kanon, sa jag till Blondinen. Här finns en ledig gratis P-ruta precis vid entrén! Perfekt.

Sen gick vi in i Folkets Park, letade upp Far i Hatten och kollade in Austinbandet Stone River Boys. Ett fantastiskt band, helt suveränt!

När deras gig var slut, var det bara att ta sig hemåt. Vi gick mot den stora entrén och upptäckte att hela parken var tom och ödslig. Allt utom Far i Hatten var stängt. En bit på vägen var kolsvart. Vi såg inte om vi var på väg mot entrén eller om vi skulle hamna bakom någon karusell eller skjutbana. Det var kolsvart. Men vi gick en bit och kunde efter en stund skymta utgången. När vi kom fram upptäckte vi att de stora grindarna var låsta. Vi såg bilen på P-rutan. Men den här vägen kom vi ingenstans.

När vi hade konstaterat detta, dök det upp en kis som jag hade sett på Far i Hatten.
-Här kommer vi inte ut, sa jag.
-Hm, sa han. Man kanske kommer ut vid entrén på Parkgatan?
Vi slog följe och mötte fler från publiken, som trodde att de skulle komma ut genom stora entrén. En äldre man i min ålder och två unga tjejer. Vi var nu en liten trupp som letade i mörkret efter Parkgatans entré.

Det blev en lång promenad. Till slut var vi framme. Grindarna var låsta.
Detta hindrade inte kisen som kände till den här utgången. Han klättrade över järngrindarna. Tvärtemot en plankning, alltså. Ut istället för in.

Men vi andra blev kvar i mörkret.
-Vi måste ta oss tillbaka till Far i Hatten, sa jag. Någon där måste ju veta hur man ska komma ut!
Så vi fortsatte promenaden i den mörka parken. Efter en stund såg vi ljus från Far i Hatten på avstånd. Hurra, tänkte jag. För vad jag också såg, det var en stor öppen grind ut mot en annan gata, som jag inte vet vad den heter.
-Det var ju här vi skulle ha parkerat bilen, sa Blondinen. Nu får vi ju gå runt hela parken en gång till... Först på insidan och nu på utsidan!
-Jamen, du säger ju att det är nyttigt med promenader, sa jag.

Stone River Boys var i alla fall ett fantastiskt band.
Trummisen hade förresten ryggskott.

måndag 9 maj 2011

Austin.

Ikväll spelar ett band från Austin, Texas, på Far i Hatten som ligger i Malmös Folkets Park. Fem gubbar i medelåldern, helt okända i Sverige. The Stone River Boys.
På onsdag finns ett annat band från Austin på Babels i Malmö. Ett helt okänt band här i Sverige. Band of Heathens.
Jag tippar det blir trångt på både Far i Hatten och Babels.
För många musikintresserade malmöbor står Austin för hög kvalitet när det gäller musik, antingen det handlar om rock, blues, country, texmex eller något annat som man kan stoppa in under begreppet americana.
Jag känner många malmöbor som har rest till Austin för att få uppleva den speciella stämningen som råder där. Själv har jag varit där flera gånger.
Austin är inte mycket större än Göteborg, men man upplever stan som mindre än Malmö. Ett cityområde med några skyskrapor och ödetomter, några parker och diverse butiker. Plus ett stort antal barer, pubar och krogar, alla med levande musik varje kväll året om. Sjätte gatan är den stora musikgatan.
Och här kan man vilken kväll som helst träffa på namn som man har hemma i skivsamlingen. Här finns både världsberömda stjärnor och lokala hjältar. Och alla har sin publik, det är trångt på både de stora musikklubbarna och på de små barerna.
Austin är huvudstad i Texas och en liberal ö i en konservativ stat. Som utlänning blir man ofta tilltalad av ortsbefolkningen, alla verkar vara intresserade av att få veta varför man har tagit sig dit ända från Sverige.
Ikväll kan det bli lite Austinstämning på Far i Hatten.
Missa inte tillfället om du gillar country á la Austin. Det är något helt annat än country från Nashville. Blåare, mustigare, svettigare och fetare.
Och på onsdag blir det ännu värre på Babel!

torsdag 5 maj 2011

Kemiska funderingar.

Är inte dagens hushållskemikalier en aning mesiga? Var det inte bättre fart och fläkt på den tiden man var barn och det såldes en hel del produkter som senare förbjöds för att de var alldeles för effektiva?
DDT till exempel.
Man hade en slags pump med behållare i alla svenska hushåll och man sprutade en blandning av DDT och vatten i sina garderober för att bli av med mal och myggor eller vad det var.
Var kan man köpa DDT idag? Visserligen har vi inga problem med mal i garderoberna, men vem vet om det inte dyker upp igen när som helst? Då står vi där och undrar vart DDT-försäljningen har tagit vägen.
Jag vet inte hur jag kom in på det här, men det började antagligen med att Blondinen hade shoppat en ny top i en slags djungelbrun nyans och med U-ringad hals. Hon var väldigt förtjust i detta fynd.
Men ett par dagar tidigare hade hon sabbat en vit blus, när hon matade barnbarnet med spaghetti och köttfärssås. En stor brun fläck är inte vad man vill ha på en vit blus, det är ju självklart. Det är här kemikalierna kommer in i bilden.
Förr i tiden hade hon fixat fläcken lätt som en plätt med kraftskurpulvret som hette Tomteskur. Vad som fanns i detta pulver är fär mig okänt, men det som gör mig aningen förvirrad är att det även fanns en produkt som hette Tomtebrus Lemonadpulver. Man tillsatte vanligt vatten, så hade man en hallonsmakande läskedryck. Och jag undrar är naturligtvis om det var samma pulver i Tomtebrus som i Tomteskur. Varför skulle de annars heta Tomte båda två? Och vad hände? Blev de förbjudna för att de var för effekiva? Släckte Tomtebrus mer än törsten?
Blondinen hade säkert kunna fixa fläcken även med det gamla fina tvättmedlet Radion, som innehöll Solium och gjorde vit tvätt vitare och kulört klarare. Denna produkt finns inte heller längre i butikerna. Någon som vet varför? Vad gömde sig i begreppet Solium? Jag undrar.
Nu tog hon istället en modern produkt som heter Klorin.
Med denna efter dagens mått effektiva och tillåtna produkt, svabbade hon in partiet på blusen där fläcken satt, skjöljde och gnodde eller vad hon nu hade för sig.
Fläcken bleknade onekligen bort, men det var inte allt som hände.
När hon kom upp från tvättstugan visade det sig att den effektiva produkten Klorin hade skvätt upp på den nyshoppade topen i djungelbrun nyans, så att det nu lyste liksom av flera gula tigerögon i ett dovt kvällsmörker. Klorindropparna som skvätte upp på tröjan frätte enkelt bort dess djungelbruna färgpigment.
–Hjälp! ropade hon. Min nya tröja är förstörd! Totalförstörd!
Detta upprepade hon i ca en timme, då jag invände att det är faktiskt bara en tröja du pratar om och det är väl bara att köpa en ny? Det var ju ett fynd! Den kan väl inte kosta mer än några hundra?!
–Men de är så klart utsålda i min storlek! Min storlek finns aldrig!
Detta är en annan historia, men en konstig historia. För hon är inte extrem i storleken på något sätt, snarare onormalt normal. Men det finns alltid bara alla andra storlekar än hennes i butikerna.
Nåja, dagen efter körde vi till butiken och visst fanns samma top i samma färg i hennes storlek. Dessutom hittade hon samma top i samma storlek i en mossgrön variant, så hon gjorde ett fynd till. Hon fick också ett par sockor på köpet, för att hon är en så flitig shopper.
Men nu undrar jag vad det finns i Klorin som är så effektivt? Det måste ju vara något som är godkänt för försäljning. Det kan inte vara DDT, kraftskurpulver eller något radioaktivt som i gamla Radiophor Radioaktivt hårvatten.
Redan 1917 varnade man för denna produkt i tidskriften Hälsovännen. En läsare skrev och frågade ”Finns något oskadligt medel mot torrt hår? Har försökte med fet Radiophor men utan framgång.” Svaret löd ”Låt bli att tvätta håret med soda eller såpa, utan tvätta det med varmt vatten och tjärtvål och ingnid hårbotten med 2 delar mandelolja uppblandad med 1 del ricinolja.”
Detta låter ju mycket tryggare än att laborera med högeffektiva produkter som man inte vet hur länge de finns att köpa innan de blir förbjudna. Mandelolja och ricinolja finns säkert än idag på närmsta apotek. Radiophor Radioaktivt hårvatten är däremot omöjligt att få tag i.
Men det kunde förmodligen användas till att ta bort fläckar med också.

söndag 1 maj 2011

Television.

Plötsligt en afton blinkade koden "Er07" digitalt i satellitmottagarens lilla display och plasmaskärmen förblev svart som sot.
Halva ovanstående mening skulle vara helt obegriplig för inte så längesedan. Idag begriper vem som helst att teven var utslagen på knock. Helt off, alltså.
Men det brukar räcka med att dra ut elkontakten, när digitalboxen krånglar. Ja, man får ju sätta i den igen, förstås.
Den här gången förblev dock teveskärmen svart hur många gånger jag än försökte med sladdtricket. Efter ett antal försök var det bara att ringa till en servicemänniska på ett 0770-nummer.
–Har du dragit ur elsladden och satt i den igen? undrade han. Han trodde väl att han talade med en amatör.
Efter fem minuters samtal, där servicemänniskan bad mig trycka olika kombinationer på fjärrkontrollen utan andra resultat än att koden "Er07" ändrades till "Er01", gav han upp.
–Vi får skicka en ny box, sa han.

Det har verkligen inte blivit lättare att sköta en TV under årens lopp, tvärtom. När farsan på avbetalning köpte familjens första 17-tums Luxor Devis, med frontluckor, var det bara att plugga in en antennkabel på baksidan i hålet där det stod "Antenn" och elkabeln i vägguttaget, så kunde vi redan efter något år se "Överste Flacks bravader" och "Perry Mason" textade på svenska och få kvällsnyheter från en TV-studio i Stockholm, allt i svartvitt. Medan vi väntade på detta fick vi titta på dansk TV, ofta med en grynig och skakig bild om vädret var dåligt. Det var så jag lärde mig danska. Det är bara räknetalen som fortfarande är obegripliga. Halvfems???

Det bästa programmet var "Pladeparaden", där en känd dansk som hette Erwin Leisner visade den tidens rockvideor. Visserligen var det med för oss okända danska artister, (vem hade hört talas om Rachel Rastenni?) och inte var det mycket rock´n´roll heller. Men det var ju i alla fall populärmusik och Jörgen Ingmann kunde spela elgitarr, även om han såg töntig ut.
Det man hoppades på var att få se Elvis eller Jerry Lee, men sådana program fanns bara inte. Däremot fick vi veta mycket om dansk jordbrukspolitik, dansk jordbrukspolitik och dansk jordbrukspolitik. Varje kväll rullade danska traktorer i teverutan, följda av skrikande måsar. Danska kossor stirrade nyfiket in i kameran och stirriga hönor sprang omkring och kacklade, medan en professor av något slag beskrev hur man kunde höja mjölk- och äggproduktionen. Sedan kom det ofta en intervju med en lantbrukare från Jylland, som ville ha bättre betalt för äggen.

När man tänker tillbaka på denna tevens barndom, undrar man hur det kom sig att man satt där och glodde. Och varför halva släkten kom och slog sig ned framför vår Luxor utan inbjudan kväll efter kväll.
Farsan stängde av apparaten vid 22-tiden och alla gick hem, uppfyllda av nya insikter i dansk smörtillverkning. Sedan dess har utvecklingen inom området rullat på. Färg-TV, satelliter med fler och fler kanaler, program dygnet runt, avancerade ljudsystem, platt storbild för väggmontage och så dessa digitala boxar som krånglar, men för det mesta kan fixas med att man drar ut elsladden och sätter i den igen.