onsdag 28 augusti 2013

10 städer som jag helst besöker.


Under alla år har vi, Blondinen och jag, rest hit och dit för att se oss om i världen och upptäcka sånt som är kul att upptäcka.
Kanske kan intressera mina bloggläsare att få tips om vilka städer det är som jag tycker är värda en resa? OK, här får du de tio bästa och vi börjar bakifrån:

10. Halmstad
Lagom stort, lätt att hitta i och här finns det mesta. Visserligen är fotbollsarenan gammalmodig, men hit kommer i alla fall alla de bästa svenska lagen för att spela mot HBK. Modern arena har Drott, men då gäller det elitserien i handboll. Och hur många kändisar kan man få se under ett besök? Härifrån kommer ju Gessle, Fredrik Ljungberg, Thomas Petersson, Peter Wahlbeck och drösvis av andra hel- och halvkändisar. Man kan ha kul i Halmstad, helt enkelt!

9. Paris
Snäppet över Halmstad, men man måste kunna tala franska om man reser dit. Men vad gör man, när man har tittat på tornet, trängts på modegatorna och suttit på ett café med ett glas vin en stund? Inte mycket, men man kan ju alltid försöka få syn på Zlatan.

8. London
Kruxet med London är att man har varit där alldeles för många gånger. Man har sin favoritpub, man kollar vem som spelar på någon av de få rockklubbarna, man somnar på en musikal och man tar en runda på Harrod´s. Och detta har man gjort alldeles för många gånger. Man kan egentligen lika gärna ta en tur till Göteborg.

7. Liverpool
Vitsen med att åka hit är att man kan hitta spår från Beatlestiden. Man kan t o m få en guide som berättar, med den rätta dialekten, vad det är vi ser. Och vi får en glimt av den engelska landsorten, som skiljer sig rejält från London. Liverpool behöver man inte stanna länge i och det är ju en fördel.

6. Venedig
Det är inte lätt att komma fram med bil i den här stan. Det blir taxibåtar och smala gångvägar mellan kvarteren. Detta faktum har venezianarna lyckats göra till en sevärdhet. De har också lyckats få oss turister att betala ohövligt mycket för minsta småsak. Venedig är svindyrt. Vad hotellet kostar ska vi inte tala om. Inte ens om man simmar dit, kommer man ner i normala priser.
 
5. Las Vegas
Det är 40 grader varmt och man måste hålla sig inne i sitt luftkonditionerade hotell dygnet runt. Men det gör ingenting, för går man ut ser man bara andra hotell. Och sitter man i någon av hotellets barer, som är arenastora, så kan det hända att Willie Nelson kommer in och kör en konsert. Men man vinner aldrig något på de enarmade banditerna som finns överallt.

4. Los Angeles
Stan är stor som Skåne till ytan och här finns både badstränder, filmstudios och nöjesfält. Man ska inte leta efter något centrum, för det finns inte.

3. Memphis
Det var här rock´n´rollen fick en kanonstart. Den berömda studion som heter SUN finns kvar som museum och man får sjunga i samma mikrofon som Elvis gjorde en gång på 1950-talet. Det är värt hela resan.

2. New York
Stan är inte bara stor, den är hög också. Och här finns inte bara allt, här finns ännu mer. Åk hit!

1. Austin
Texas huvudstad och hela världens huvudstad när det gäller levande musik. Varje kväll kan man ge sig ut på stan och välja mellan minst 100 små och stora konserter med kända eller okända artister och band. Och det är blues, country, texmex, rock och allt annat som kallas Americana. Det är inte klokt. Stan är inte mycket större än Malmö. Austin är den enda staden i världen som jag kan tänka mig att besöka om och om igen.

Har du några tips, så skicka en rad eller två. Blondinen vill åka till Peking och det fick hon. Men jag stannade hemma.










lördag 24 augusti 2013

Raka vägen till akuten.


Häromdagen nådde jag kulmen på årets hypokondriska anfall.
Tittar man bakåt på min meritlista över allvarliga sjukdomssymptom, så hittar man flera intressanta behov av akuta läkarbesök. Samtliga dessa besök har slutat på samma sätt.
–Du är frisk, säger en vitklädd kvinna eller man. Ta det bara lugnt, så försvinner besvären av sig själva.

Mest är det hjärtat som har krånglat. Det var det nu också.
Det kändes inga smärtor, typ infarkt. Men rätt som det var, började det dunka oroväckande i bröstet. Istället för att ticka på med sitt normala omärkbara dunk-dunk-dunk, ångade pumpen fram med DUNK-DUNK-DUNK.
Jag tänkte först att det skulle försvinna av sig självt och nämnde inget för frun.
Tappert kämpade jag med DUNKET, som var både tröttsamt och obehagligt. Och kändes det inte lite oregelbundet också?

Det måste naturligtvis vara ett allvarligt fel, om det inte försvann av sig självt. Så det var svårt att koncentrera sig på något annat. Vaknade mitt i natten och konstaterade att det DUNKADE då också.

Efter fyra dagar var jag så säker på att jag behövde akut vård, att jag berättade för frun om mina problem.
–Det dunkar som fan här inne, sa jag. Har du haft nåt liknande?
–Nä... Ska vi åka in till akuten? sa hon. Du ser blek ut!
–Äsch, dom kan väl inte göra nåt ändå?

Vi ringde Sjukvårdsupplysningen och talade med en tjej, som tyckte det var bäst att jag åkte in till akuten.

I luckan satt en ung tjej som presenterade sig som sjuksköterska. Hon ville att jag skulle berätta och ställde sedan en rad frågor. Därefter fick vi sitta i ett väntrum och jag kände plötsligt hur hungrig jag var.
–Vi hann ju inte äta innan vi stack. Tänk om jag måste stanna här i natt?! Har dom mat?
Innan jag fick veta något om detta, blev jag uppropad av en annan sköterska, som ville att jag skulle följa med henne in på en mottagning. Där fick jag ligga på en säng i ett rum som delades upp med hjälp av tunna, gula tygdraperier. Man hörde allt som sas bakom draperierna, så medan jag låg och väntade på något lyssnade jag på en äldre dam som beskrev sina smärtor i hjärttrakten. Mitt i denna utläggning sköt en snygg sköterska undan draperiet och kom in i mitt lilla kyffe. Hon ville att jag skulle ta av mig mina tröjor och fick då syn på min t-shirt som jag har fått av The Buckaroos och som har texten "Helt OK" tvärs över bröstet.
–Så bra! sa hon. Men jag tar nog ett EKG i alla fall! Och så klistrade hon mig full med blåa gummilappar som hade kontakter avsedda för en hel hop elkablar. Hon tog också blodtrycket och sa att det var normalt.
–Men EKG:et? undrade jag, för hon såg lite bekymrad ut när hon ögnade resultatet.
–Jag ska ge de här uppgifterna till en läkare nu, sa hon, så får han komma hit och tala med dig, när han har tittat. EKG:et ser fint ut, tillade hon och försvann genom det gula draperiet.

På andra sidan draperiet rullades in en patient som skrek av smärta. Han ylade på hjälp och fick sköterskor att springa av och an och vad de än kom med, så skrek mannen på ett hest och teatraliskt sätt, så man undrade om han han höll på att dö. Han verkade påverkad av vad som helst.
–Har vi tagit blindtarmen på dig? undrade en sköterska.
–Ja, skrek mannen. 1979!!!
–Har du tagit något idag? Av ditt missbruk, alltså? frågade en annan sköterska.
–Neeeej!! Aaaajjj! skrek mannen.

Den snygga sköterskan kom tillbaka och log.
–Doktorn behöver inte komma hit och han säger att du kan åka hem! sa hon. Det är inget fel på hjärtat. Besväret går över om du inte tänker så mycket på det. Du är helt OK!

Så vi tog oss hem igen och redan innan vi var framme kändes allt normalt.
Vi stannade på hemvägen och köpte ett par pizzor, för vi var ju hungriga.
Och vi tänkte att nu dröjer det till nästa höst innan det blir ett liknande akut läge.

Är du hypokondriker, så vet du.



fredag 16 augusti 2013

Ett lejon på taket.

Semestern slut?
Hände det något speciellt eller gick dagarna som vanligt?
När jag tänker tillbaka på mina semestrar, så dyker det alltid upp lite udda grejer, sånt som man inte råkar ut för mer än en gång.
Som den där bilsemestern Blondinen och jag gjorde en gång på den tiden man fortfarande kunde köra en tur med bilen, t ex ner till Frankrike eller norra Italien, utan att det kostade en hel reskassa redan vi första tankningen.
Vi var på hemväg och stannade till för att övernatta i Arnhem, Holland.
Vad gör man där en vanlig kväll i veckan? På hotellet hittade vi en reklamfolder för en bilsafari som fanns i stan och som gav oss chansen att uppleva olika exotiska djur på nära håll.
Något annat hittade vi inte, så vi tog en sväng mot den spektakulära djurparken, betalade och läste snabbt vilka regler som gällde.
Om ett lejon visade sig i närheten så fick man absolut inte stanna bilen, stod det i fetstil.
-Äh, sa jag. Vi ser väl inte röken av några lejon.
Vi såg apor i mängder, men de höll sig på avstånd. Mycket mera var det inte. Men så måste vi köra in på ett nytt område, där en speciell vägbro ledde oss in i "rovdjurens rike" eller vad de kalla den. Och här såg vi faktiskt några stora katter av något slag. Men de höll sig på avstånd.
Så gjorde vägen en sväng och en slags savann eller grönområde bredde ut  sig framför vår motorhuv.
Och, tro det eller ej, en hel lejonfamilj låg utbredd vid vägkanten och jag mindes något luddigt från foldern om att nu måste vi stanna. Så jag stannade.
Efteråt läste jag i foldern att man absolut inte fick stanna om det fanns rovdjur i närheten.
 -Vad gör vi nu? undrade Blondinen.
-Äh, dom sticker snart, sa jag och hoppades att jag hade rätt.
Lejonhanen studerade oss en stund. Sen tog han några snabba steg mot bilen, lade upp en framtass på huven och fortsatte med ett kliv upp på bilens tak. Där vände han sig om, det insåg vi när em väldig tass dinglade lite löst från vänster till höger på vindrutan. I bakrutan dinglade en svans.
Detta lade jag märke till, liksom att hela familjen Lejon nu stod i en slags ring runt bilen. Jag såg också att taket trycktes ned av lejonets tyngd.
-Vad gör vi? sa Blondinen igen. Vi kan ju inte köra ut från parken med ett lejon på taket!
-Vi avvaktar, sa jag. Är här inte lite varmt?
Det var säkert uppåt 40 graders värme i bilen, men vi kunde ju inte veva ner någon ruta.
Plötsligt närmade sig en turistbuss full med japaner. Den körde sakta, förmodligen för att alla som satt i bussen tydligen ville fotografera oss. När detta var klart, ökade den tempot och försvann i fjärran.
-Nu händer det nog något, sa jag. Som nu var genomsvettig, precis som Blondinen.
Det som hände var att en av djurparkens jeepar kom rullande, stannade intill oss, öppnade en springa i ena dörren och ett slags spjut stacks ut genom springan och förmodligen stack lejonkungen i pälsen. I alla fall hoppade han ner, jag startade motorn och drog på enligt exitskyltarna.
När vi kom hem var det ingen som trodde oss när vi berättade om lejonet på taket. Men bubblan efter lejonkungens tyngd fanns kvar, så den kunde jag visa upp i ett par veckor till. Sen skulle vi byta bil.
Och det är inte slut här.
Ett par veckor senare såg jag bilen vid trottoarkanten på Järnvägsgatan i Limhamn.
Jag konstaterade att bubblan fanns kvar och att det var en ung snygg tjej som satt vid ratten.
Jag kunde inte låta bli att knacka på rutan. Hon vevade ner och jag hejade artigt.
-Vet du varför bilen har en bubbla i taket?
Hon stirrade underligt.
-Där har legat ett lejon!
Hon stirrade ännu mer, lade i ettan och drog  iväg.
Otacksamt, tyckte jag,

fredag 9 augusti 2013

Semester i Texas!


Några gånger har mitt musikintresse fått mig att åka ända till Texas för att lyssna på delar av min skivsamling livs levande.
Blondinen älskar att resa, så henne är det aldrig svårt att övertala om att lägga en massa pengar på flygresor och hotell, som måste betalas till ordinarie fullpris. Det går inget lågprisflyg till Austin, och inga billiga charterresor. Resebyrån kan hjälpa till att hitta den för tillfället billigaste vägen och brukar rekommendera Sturup -Amsterdam - Memphis - Austin. Så man har gott om tid på vägen dit att sitta på 10 000 meters höjd och gruva sig för fakturan.
Men så fort man har landat i Austin och kommer in i ankomsthallen möts man av levande bluesmusik. Eller country. Eller något annat. Och man hälsas välkommen till "The Live Music Capital of The World".
Den levande musiken finns på klubbar, barer, konserthallar, caféer och i gathörnen. En del barer kör med tre set varje dag och öppnar vid femtiden, när folk är på väg hem från jobbet. Då är det kanske ett countryband som spelar. I set nr 2 kan det dyka upp ett mer rockbetonat band och sen framåt natten kanske det står ett bluesband på scenen. Dag efter dag. Och det finns uppåt 100 andra ställen där du kan uppleva levande musik.
Austin är huvudstad i Texas. Här bor runt 800 000 invånare. Och här finns inte så värst mycket att göra på dagarna. Blondinen har inte lyckats hitta en riktig shoppinggata.
Stora köpcentra finns utanför stan. Det går bussar dit, men när man kommer fram, så känns det som att vara hemma i Malmö.
Inne i stan kan man ägna en stund åt att leta efter svenskminnen. Här fanns en gång i tiden en stor svenskkoloni, som har lämnat en del spår efter sig. Men ännu roligare är att hyra en bil och köra till New Sweden, som ligger ca 1,5 timmes bilfärd från centrala Austin, i nordöstlig riktning.
I New Sweden finns den svenska kyrkan, som har en kyrkogård med idel svenska namn på gravstenarna. Och på gårdarna inom området finns det fortfarande gamla jordbrukare och bomullsodlare som pratar gammaldags småländska. Deras barn och barnbarn försöker lära sig att säga några meningar på det konstiga språket, men det är tydligen inte så lätt.
En daglig sensation i centrala Austin i mars och april är när några miljoner insektsjagande fladdermusar lämnar sina boplatser under den stora bron över Congress Avenue i central stan. Varje kväll i solnedgången kommer tusentals nyfikna turister och Austiniter för att se det ljudlösa skådespelet. Någon större fladdermösskoloni finns inte någontans i världen, säger de stolta invånarna.
Eller varför inte ta hyrbilen en dag till Elgin, en liten vilda västernstad känd från flera långfilmer. Här behövs inga kulisser, allt är äkta och finns på plats. Och när jag var där, hade stan en svensktalande borgmästare. Vi blev hembjudna till hans trädgård och satt och pratade svenska en hel eftermiddag. Det var bara hans fru som inte tyckte det var roligt.
Gillar man att prata tyska, kan man köra till Friedrichstown, som är en gammal tysk stad några mil från Austin. Det ser ut som om man har kommit till en tysk småstad. Alla skyltar är på tyska.
Men allra roligast kan vara att ta en lite längre tur nästan ner till gränsen mot Mexico. Där ligger San Antonio, en bitvis grön och vacker stad med en kanal som slingrar sig genom parker och grönområden som kallas The River Walk. I den här stan finns också The Alamo, ett fort kombinerat med en missionsstation, som byggdes 1718 och är ett av USA finaste minnesmärken från tiden då man slogs för sitt oberoende från mexikanarna. En av dem var Davy Crockett, som kämpade tills han stupade. San Antonio drar till sig fler turister varje år än någon annan amerikansk stad, sägs det.
Jamen, nu var det väl musiken det skulle handla om. Och blir det för långt om jag fortsätter... Vi tar det en annan gång.




söndag 4 augusti 2013

Semester i väster!

Kusten, den västra, är full av semestergodis.
Man kör norrut från Malmö och har en pratande karta i fickdatorn, som ju egentligen är en mobiltelefon. Ja, alla har ju en mobil. Min använder jag bara för telefonsamtal, men när Blondinen är med i bilen är den lika mycket telefon, dataspel och 100 andra möjligheter till förnöjelse, bland annat en karta som talar om var man är och hur långt det är kvar. Ja, du vet själv. Det är bara jag som har svårt för att fatta det där.
Jag hade klarat  att köra E6:an till Halmstad utan en mobil som talar om hur många grader det är när  vi kommer fram och jag hittade gatan där syrran och hennes man har en kåk, där vi checkade in som nattagäster. Men först tittade vi lite på stan, som har blivit stor och modern sedan vi lämnade den för 100 år sedan. 
Idag är Halmstad livlig metropol, som ständigt är omtalad beroende på alla meriterade kändisar som kommer härifrån: Gyllene Tider, Thomas Petersson, Peter Wahlbeck,  Tobias Persson, Millas Mirakel, Marie Fredriksson, Fredrik Ljungberg, Carl Bildt, Rickard Söderberg. HBK, Sofia Arvidsson och flera andra syns ständigt i media. Vi gick runt i city och höll ögonen öppna för vilken kändis vi skulle upphitta först, men vi fick ge upp. Tänkte att Fredrik Ljungberg måste naturligtvis vara på sin nya krog "Freddie´s"! Men var fanns den? Vi gick in på Turistbyrån och frågade. Tjejen bakom disken berättade snabbt att den finns i lokalen däe man förr kunde hitta "Lilla Helfwetet", som alltså har blivit en sportbar. Men den öppnar inte förrän klockan 16, så våra lunchplaner drog oss istället till "Harry's", där vi beställde varsin bakad potatis. Det var nästan fullspikat, vilket kanske var anledningen till att kockarna inte hade chans att bevaka våra potäter. Så de var rent ut sagt jobbiga att ta sig in i. Knivarna kunde nätt och jämt ta sig innanför skalet. Och grönsakerna som bildade en fond på tallriken såg inte ut att vara i bästa form, så vi var besvikna och undrade hur de kunde ta 136 kronor per styck för denna klump på tallriken. Men frågan lämnades obesvarad av den annars mycket trevliga personalen.
Några kändisar såg vi inte, men de sover väl hela dagarna. Däremot träffade vi en gammal bekant långst inne på Systembolaget vid Stora torg.
Dagen efter fortsatte vi norrut och kom till Frillesås, där vi också checkade in i ett hus vid havet. Här, i en vanlig sommarstuga, fick vi en Biff Stroganoff som var godare än på någon krog jag har ätit en. Och här ägnade vi oss sedan under tre dagar i 30 graders värme åt att testa sällskapsspel.
När vi körde hemåt, tog vi en lunch uppe på Åsen. Det blev två Lasagne utan smak och med pastatäcket stenhårt som gjort av plywoood och med kolsvart tjock sot runt kanterna. Jag har aldrig sett något liknande och tittade in i köket när vi gick med mer än hälften av lasagnen kvar på tallriken. Någon kock syntes inte.  Det var tydligen tonårstjejerna i receptionen som lagade maten.
På väg ut hörde jag två damer som pratade om sina erfarenheter av dagens lunch.

–Läsken var i alla fall god, sa den ena.