tisdag 27 december 2011

Så var julen slut.

Julen är nog den mest stressiga högtiden varje år.
"Nog"? Nä, "bergis"!
Istället för att coola ner sig och ta det lugnt, förväntas men fara runt i butiker för att köpa julklappar och mat inklusive grönkål, ladda kylen och frysen full med käk och dricka, stå på Systembolaget i en kö som man inte ser slutet på, leta efter P-plats som inte finns utanför ICA, köpa gran och släpa hem den och så förväntas man att dekorera både granen och hela huset ute och inne med stjärnor och lyktor och tomtar och lampor som lyser i träd och buskar och man förväntas slå in paket i rött papper, skriva verser och äta all denna julmat, ta hand om disken, spara på rester, leta efter julmusten och glöggen och mitt i alltihop kommer tomten, en grannfru som har klätt ut sig och pratar östgötska.
Hon möts av Calle, 4, i dörren.
–Hej, jag heter Carl men kallas för Calle, säger han. Det var en väldigt liten säck du har, tomten!

onsdag 21 december 2011

Skrivkramp?

Läsare påstår resp. undrar huruvida jag går omkring med en förstenande skrivkramp.
Ja, jag vet inte riktigt. Men det förefaller vara en nog så intressant prognos.
Saken är den att under hela detta år, 2011 alltså, har jag varit engagerad i ett jätteprojekt där jag har anlitats som textförfattare för en hel tjock bok.
Ett internationellt jätteföretag firar nästa år jubileum. Jätteföretagets svenska del fyller jämna år av en imponerande dignitet. En arbetsgrupp tillsätts, utomstående experter anlitas och plötsligt ringer min telefon och en röst undrar om jag kan tänka mig att skriva en bok om företaget i både världen och i Sverige.
Företaget sysslar med produkter som jag inte har den minsta erfarenhet av.
–Du får intervjua en massa människor som kan allt om det här, säger rösten.
–OK då, säger jag. Det är alltid roligt att skriva en bok. Det här blir min sjunde!
Sedan börjar jag intervjua en massa människor som vet allt om det som jag inte har en aning om.
Och jag sitter i möten med arbetsgruppen, jag kör till avlägsna platser i Skåne för att träffa företagets nöjda kunder och jag sitter vid datorn och skriver. Vecka efter vecka, månad efter månad. Jag skriver och skriver och ser fram emot den dagen då jag har skrivit färdigt.
Eventuellt är jag där nu. Det beror på om företagets VD hittar något i texten som han tycker bör ändras, tas bort eller saknas.
Men det har sedan några veckor tillbaka känts som att nu ska jag ta semester från allt skrivande i några veckor. Det är väl så skrivkramp känns?
Jag vet inte. Jag har aldrig haft det förut.
Nåja. Jag ska försöka ta mig hit då och då, försöka få ner några rader och testa om skrivkramp är något som man kan övervinna.
Förresten så har jag ju här och nu fått ner en massa rader text...!
Hur ska jag tolka detta?

fredag 16 december 2011

Tjall på linjen...

Har haft lite strul med att komma ut.
Men nu verkar det vara fixat, så jag återkommer senare idag.
Ska börja dagen med att plåga mig på Friskis & Svettis...

tisdag 6 december 2011

Årets bästa plattor?

Varje år får jag, i min roll som musikskribenten Rune Häger på rootsy.nu, i uppgift att rangordna "årets bästa plattor".
Och då, tror jag, menas det de bästa plattorna som har kommit ut under det gångna året.
Jag spelar dock äldre plattor lika mycket, eller mer, som nya plattor. Alltså gör jag en lista med de plattor jag spelar mest oavsett om det är plattor som är 12 år eller 12 månader gamla.
Det går ju ändå inte att få ihop en lista som är objektiv. Musiksmaken är ju synnerligen bred och varierad.
Själv är jag poprockjazzcountryfan. Bästa sortens americana ska det vara. Och jag sågar stenhårt en del stilar som jag helt enkelt tycker är tjatiga. Rap, hiphop, techno, hårdrock o.s.v.
Årets lista finns nu på www.rootsy.nu. Du hittar flera andra listor sammanställda av en hel hög olika musikskribenter, som alla tycker att deras lista är bäst.
Självklart är det min lista som är bäst.
Här ser du några namn som är med:


Thelonious Monk. En fascinerande man som kämpade i många år för att få acceptans för sitt sätt att spela jazz. Till slut insåg både publiken och hans kollegor att här har vi ett alldeles unikt geni, som ingen har förmått att kopiera.

Frank Sinatra. Med LP:n "Sinatra At The Sands", där han backas upp av Count Basies storband, har han presterat en av världens bästa plattor någonsin.

Willie Nelson kan jag spela hur mycket som helst. Vilken av alla hans plattor som jag spelar mest har jag inte en aning om.

Jerry Lee Lewis, Doug Sahm och Ray Charles är andra tunga namn i min CD-spelare.

Och så då några nya plattor som stundtals har snurrat friskt:

Deadman: "Take Up You Mat & Walk" (Rootsy). Får mig att längta till Austin.

Jude Davison: "Outskirs of Eden" (Pigeon Moods Music). 27 låtar, alla med finess, oavsett om det är rock, pop, country eller något annat.

Little Green: Innocent Again" (Paraply Records). Fyra göteborgare som låter mer Americana än många amerikanska band.

Richard Lindgren: Memento (Rootsy). 46 låtar som flyter fram på tre CD-skivor. Helt enkelt imponerande, magnifikt och magiskt.

Maria Anderberg: Second Hand Blue (DIVA records). Det är inte klokt vad man kan åstadkomma långt borta på Österlen i Christoffer Lundquists studio. Och nu undrar jag: Finns det inga andra tjejer jag lyssnar på?

Peller Lindberg Band: Leave This Town (PLB Records). Svensk blues i internationell toppklass.


Nå, finns det en bättre lista i Universum? Försök och gör en själv och kolla gärna alla de andra listorna på rootsy.nu!

måndag 5 december 2011

Samtal med polack.

Sitter i köket. Vid andra sidan bordet sitter en man från Polen, som hjälper mig med ett enklare målningsarbete.
Jag trodde det skulle vara klart för två dagar sedan.
Det blir inte klart i morgon heller.
–Spackla, måste spackla. Måste torka, sen spackla igen, säger polacken. Han pratar mycket och på svenska, men blir det några längre utläggningar är det inte mycket man förstår.
Vi dricker kaffe, det är en kaffepaus med pepparkakor.
–När blir det klart? frågar jag. Vet du det?
–Måste torka, sen slipas igen. Sen spackla.
–Men när ska du börja måla? undrar jag.
–Kommer tillbaka i morgon, slipa, spackla, torka. Inte spackla, inte bra.
Jag inser att det kommer att ta tid. Ett litet enkelt målningsjobb, som jag hade tänkt fixa själv. Det var Blondinen som övertalade mig.
–Vi ringer Lech, så slipper du, sa hon och jag tyckte det lät sympatiskt.
Varje dag han har kommit, har han gått fram och inspekterat sitt jobb.
–Inte bra, säger han. Slipa mera.
Jag försöker att få igång ett samtal som handlar om annat än att slipa.
–Hur ofta är du i Warszawa?
–En och en halv miljon, svarar han.
–Ähh...?, svarar jag frågande. En och en halv miljon? Du menar... ja, vadå? Folkmängden i Warszawa?
–Gdansk mycket mindre.
–Men brukar du åka till Warszawa? Är det kul där? Nöjesliv? Bra musik? Det är ju en stad i Köpenhamns storlek, så där finns väl en del? Finns där bra restauranger?
–Gdansk mycket vackrare. Vid havet.
–Så då ska man inte ta sig till Warszawa då, säger jag långsamt och tar en pepparkaka medan spacklet torkar.
–Mycket bilar. Kör i 80 på gatorna mitt i stan.
–Jaha, hej vad det går...
–Ja, men kommer tillbaka i morgon. Slipa, spackla, torka.
Jag vet inte när det blir klart.
Ingen vet. Det tycks hänga på spacklet.

lördag 3 december 2011

Finns här några läsare?

Ja, jag undrar faktiskt.
Har inte satt min fot här inne på ett par veckor nu. Det finns för lite tid ibland och nu har det varit jäktigt ett tag.
Och då undrar man så klart om det är lönt att hoppa in här igen och tro att allt är som vanligt.
Jag har i alla fall hunnit med en hel del och kan skymta lite ledighet framöver. Boken, som har tagit mycket längre tid än jag räknade med, är nästan klar. Blir förhoppningsvis helt färdig i nästa vecka. Textmässigt alltså. Nu ska ju formgivaren träda in och göra sitt jobb.
Men jag dyker nog upp här igen regelbundet varje dag som tidigare.
Det enda som jag egentligen undrar över, det är om här finns några läsare.
Det känns lite som att stå i en öken och ropa.