torsdag 23 januari 2014

Tagen av polisen i Austin.


Vi har faktiskt erfarenhet av polisen i Austin, Texas.
Det var en kväll när vi hade sett den skönsjungande texmexsångerskan Tish Hinojosa på den lilla puben Hole in The Wall i norra delen av centrala stan.
Klockan var sen när vi skulle köra tillbaka till hotellet med hyrbilen.
Det ösregnade. Ett sådant där regn som man inte kan föreställa sig förrän man befinner sig mitt i det, ett regn som nog bara finns i Texas.
Och sikten var usel.
Rätt som det var kom all trafik rakt emot oss i fyra filer. Bilarna vi mötte blinkade med helljusen och fick svänga åt sidan i mer eller mindre riskabla paniksituationer.

Jag hade svängt in på en enkelriktad aveny.
Det enda jag  kunde hitta på var att tända varningsblinkern och stanna för att försöka göra en helomvändning i form av en U-sväng, för att sen leta upp den rätta vägen söderut. Trafiken så dags på dygnet var inte särskilt tjock, så det skulle nog ordna sig, tänkte jag.
Men det tog inte mer än 20 sekunder, så såg jag blåljus komma mot oss. Fem sekunder senare hörde jag en raspig högtalarröst med bred Texasdialekt.
–Kom ut ur bilen med händerna på huvudet! sa rösten metalliskt och iskallt.

Det var naturligtvis bara att lyda. Och nu ösregnade det inte längre, nu var det ett rent skyfall med vatten som liksom hälldes ner från himlen. Efter två sekunder var jag lika genomvåt som om jag hade ramlat ner i hotellets pool med kläderna på.
Poliserna satt kvar i sin bil och tänkte inte gå ut. Föraren vevade ner rutan och jag bad genast om ursäkt, sa lite handfallet att jag var från Sverige och att jag hade missat skyltarna som markerade att detta var en enkelriktad gata. De bad att få se mitt körkort, såg att det stämde att jag var svensk och höll sen ett litet föredrag om hur man skulle köra bil i Austin.
               
Förmodligen fick jag som straff att stå ute i regnet så länge som möjligt, för det blev aldrig tal om böter. Däremot hjälpte de mig att vända på gatan. De ställde sig tvärs över två filer med blåljusen på och när jag hade vänt, blev vi eskoterade till hotellet den rätta vägen. De vinkade och log innan de for vidare in i natten.

Jag har aldrig varit våtare med kläderna på, men tyckte ändå att mötet med polisen i Austin var sympatiskt på något sätt. Jag fattar bara inte hur de så snabbt kunde vara på plats eller var de kom ifrån. Det måste ha varit en ren tillfällighet att de fanns i närheten.
Och på Hole in The Wall hade jag bara en liten stund tidigare fått en kram av Tish Hinojosa och lyssnat på hennes magiska röst. Hon kom ihåg mig från ett turnéstopp i Malmö, där hon sjöng sina ljuvliga texmexsånger på KB ett år tidigare.
               
Efter en kväll med henne på scenen klarar man både poliser och skyfall.
                                


lördag 18 januari 2014

Gör bort mig i Texas.


 
Satt en kväll med Blondinen på ett litet bluesställe i Austin och väntade på att få se Omar & The Howlers spela inför sin hemmapublik. Hemma i Malmö hade jag några av hans album och det är ju alltid kul att få uppleva band från skivarkivet i verkligheten,
Som vanligt i Austin hade vi fått lite uppmärksamhet när vi satt i baren och pratade svenska. Framför allt från en kis som bjöd på öl och presenterade sig som Bud. Han ville veta allt om vad vi tyckte om Austin. Till slut kom Omar och hans band in på scenen och Bud fick lugna sig.
Vi hade fin utsikt mot scenen från våra platser och the Howlers hade publiken i sin hand. Mellan låtarna var Bud framme och kommenterade dem i mitt ena öra. Som vit bluesman var Omar helt okej, det var en fin kväll med massor av fria drinkar. Man vågade inte tacka nej, när någon ville bjuda. Synd bara att det får insidan av huvudet att snurra.

–Jag ska fixa så att du får träffa Omar, sa Bud när sista låten var slut.
–Men det behövs inte, protesterade jag. Jag har inget behov av att träffa Omar!
–Lugn, sa Bud. Det är inget problem! Jag fixar det. Det blir väl nåt att skriva om när du kommer hem?
Sen försvann han. Jag fick lust att dra iväg i en taxi hem till hotellet, men Bud var en man som agerade snabbt och innan jag hann fråga Blondinen om vi skulle smita, kom han tillbaka aningen upphetsad och med ett brett flin på läpparna.
–Omar väntar utanför, sa han. Jag har sagt att du är hans största fan i Sverige! Nu kan du gå ut och snacka med honom!
Va? tänkte jag. Vad skulle jag göra? Vad skulle jag prata med Omar om?
Motvilligt gick jag mot dörren, medan Blondinen suckade och ville vänta vid sin plats i baren. Där satte sig Bud också, nöjd och belåten med sig själv och sin insats.

Utanför stod Omar Dykes tillsammans med sin fru. Han log, hon log, jag log.
–Trevligt att träffas, sa jag.
–Det tycker jag också. Alltid kul att träffa fans, sa Omar.
Vad kunde jag mer säga? Vad visste jag om Omar? Nästan ingenting.
Så vad fanns det att spinna vidare på?
Ingenting. Det blev en paus.
Jag fick dra till med något, vad som helst. Det snurrade i skallen. Jag försökte förgäves få stopp på rotationen, men hur skulle det gå till? När pausen började bli pinsamt lång, slängde jag ur mig det enda som hjärnan för tillfället kunde prestera,
–Synd att du aldrig har varit i Sverige, slank det ur mig.
Han tittade lite underligt på mig, jag var ju hans största fan i Sverige och borde väl känna till hans besök i Europa?
–Well, sa han. Senast jag var i Europa spelade jag i Malmö, som förband till B B King! Det var utomhus på en stor scen ... När vi spelade såg vi båtar som gick till Köpenhamn ...

Herrejösses, tänkte jag. Jag var ju där! Det var på den stora mässan nere i hamnen. Nordform! Hur kunde jag glömma en sån sak? Jag måste byta ämne, snabbt, så att jag kom ut ur den här pinsamma återvändsgränden. Tänkte så att det knakade på vad han hade för låtar på sin senaste platta och kom oväntat snabbt på en kort titel.  Nu blev jag riktigt imponerad av mig själv. Inte tusan hade jag ägnat Omars senaste CD några intensivare genomgångar och ändå kom jag utan att tveka fram till en låttitel! Fantastiskt.

–Synd att du inte spelade min favoritlåt ikväll, ”Bad Seed”, njöt jag av att säga. Den är super. Cool!
Nu tittade han ännu mer undrande på mig.
–Well, sa han, I just did. It was the last tune we played!

Ooops... nu var det inte mycket kvar av hans största fan i Sverige.
Undrar om han kunde se hur jag rodnade?
–Oj ... det missade jag. Jag var på toaletten, var det enda jag kunde komma på.

Omar sa "so long", jag gick in till baren där Blondinen och Bud undrade varför jag kom så snart.
–Omar skulle hem till hundarna, sa jag. Dom skulle ha mat.
–Underligt, sa Bud.











måndag 13 januari 2014

Taxi i Texas.


Händer det aldrig något obehagligt? frågar vänner hemma i Sverige, när jag berättar om allt kul Blondinen och jag har varit med om långt där borta i Austin, Texas, USA.
                Texas – där går väl alla omkring med en laddad pistol i fickan?
                Inte vet jag.
                Men en gång kändes det lite läbbigt.

Vi hade varit på texmexkrog mitt i stan och skulle till Saxons Pub, som ligger några kilometer bort i södra utkanten av stan.  Det stod en taxi utanför krogen och jag frågade föraren om bilen var ledig. Det var den. Och jag trodde då att mannen som satt bredvid chaffisen i framsätet skulle lämna bilen och sätta sig bakom ratten i sin egen taxi, som borde finnas någonstans i röran på parkeringsplatsen. Det var vad jag trodde.
                Men nej. Mannen på passagerarsätet bredvid föraren satt kvar. Och så körde vi iväg från Austins centrala delar.

Jag sa till Blondinen att det var konstigt att det satt två man i framsätet. Hon hade gjort samma reflektion. Nästa konstighet inträffade när den mystiske co-drivern vände sig till oss och frågade var vi kom ifrån. "Sweden, aha ...", sa han. Och så lade han till: "How´s the police in Sweden?"
                Vad svarar man? Varför frågar man en sådan sak? Vad förväntade han sig av mina kontakter med polisen hemma i Sverige? Och den stora frågan: varför körde vi inte den vanliga upplysta huvudleden på väg ut ur stan?
                Jag sa något om att den svenska polisen var väl okej, men att jag inte visste så mycket om den saken. Jag har inte så mycket erfarenhet av polisväsendet där hemma, sa jag. Co-drivern blängde. Han var tydligen inte nöjd med svaret. Men jag höjde på axlarna, såg frågande ut och sa istället till föraren att det var en konstig väg han körde. Utanför var det nu becksvart och en natt i Texas kan vara svartare än sot. Vägen lystes upp bara av taxins helljus och asfalten låg tydligen utsträckt i ett tomt öppet landskap. Vi åkte inte förbi några byggnader och bara genom bakrutan skymtades ljus i fjärran. Det var Austins skyline en halvmil bort. Där vi befann oss behövdes inga gatlyktor, för där fanns ingenting att lysa upp.
                –Oh, sa föraren. Jag förstår att du undrar. Men det här är en genväg. Det är snabbaste vägen och det blir lite billigare också!

Det var helt klart en obehaglig situation för oss två i baksätet. Den vanliga vägen till Saxons går i ett område där det utmed huvudleden finns gott om neonskyltar, upplysta butiker, vägkrogar, barer och bensinmackar. Att vi inte åkte i den röran gav mig en obehaglig känsla i magen.

                –Titta där borta, sa föraren plötsligt och pekade i vägens riktning. Långt bortom strålkastarnas område rakt framför oss skymtades ljusen från huvudleden.
                –Där borta ligger Saxons! sa han. Och när vi närmade oss, kom vi in på den vanliga vägen och vi kände igen oss.

                När vi skulle betala, hade jag bara sedlar i höga valörer och föraren skickade in sin co-driver för att växla.
                –Jag får be om ursäkt om han besvärade er, sa han. Han brukar inte prata med passagerarna. Jag är hans övervakare och han får följa med ibland. Och han är helt ofarlig, annars skulle han inte få åka med!
                Varför han behövde övervaka sin co-driver framgick aldrig.


måndag 6 januari 2014

Jag - en vältränad idrottstyp.


Du tror väl att jag ljuger när jag påstår att jag alltid har hållit på med idrott.
Jag började redan som grabb i Halmstad. Det var jag som bildade Timmermansgatans FF. Vi hade Brunnsåkerskolans grusplan som hemmaarena.
Våra motståndare hette Älgarnas BK. Något annat lag fanns inte i närheten.
Men vi skaffade snygga dräkter.
Vi sålde lotter tills vi hade pengar till att köpa blåa tröjor och vita kortbyxor. 
Sen la vi ner lotteriet. Några vinster hade vi inte.
Men vad skulle det vara bra för? Alla som köper lotter vet ju att man bara får nitar.
Fotboll är kul, men det är ett jäkla springande.
Så jag blev målvakt.
Jag stod stilla i målet i flera år. Kastade mig ibland, om det inte var för geggigt på marken, för man ville ju inte skita ner dräkten. Jag hade gul målvaktströja.
Det blev aldrig nåt nätrassel bakom mig. Inte en enda gång.
Målen på Brunnsåkerskolan hade bara två stolpar och en ribba. Inget nät.

Sen blev det Läroverket och ännu mer idrott. Vi hade en vass gammal dam i 40-årsåldern i ämnet "Gymnastik med lek och idrott". Men hon borde vara överfurir på I 16 istället. Som hon körde med oss!
Vi fick hålla till på Örjans vall och tvingades satsa på löpning, längdhopp och höjdhopp.
I löpning hade jag bra tider, runt 10-11 sekunder, 12 kanske, och det var på tung grusbana med gympadojjor utan svikt. Det var tunna sulor på den tiden. Som en skiva ost ungefär. Så 10-11 sekunder var bra.
Visserligen sprang vi inte 100 meter, men 60 är ju nästan lika långt.

Min längdhoppskarriär har jag förträngt helt och hållet. Brädan låg så långt ifrån sandgropen att det var omöjligt att komma dit. Det är nog därför som någon uppfann tresteg.
Men i höjdhopp gjorde jag en hel radda bra resultat på uppemot 1.10 och liknande.
Jag tror inte det är möjligt att komma så mycket högre i saxstil.
På Läroverket spelade vi handboll och korgboll också. Det var grenar som jag hade lite svårt för. I handboll lyckades jag aldrig komma rätt med fötterna när jag skulle hoppa in mot mål över målgårdslinjen på golvet. Det blev alltid övertramp.
Korgboll gillade jag aldrig, för det var egentligen en tjejsport. Det var inte förrän det började kallas basket, som den blev intressant för oss grabbar.
Men då skulle man ju vara minst 1,98 m lång. Hur fan skulle det gå till?

Simning tyckte jag var en direkt olämplig sport. Dels skulle man hålla sig flytande. Och dels blev man våt och fick kallsupar.
Dessutom skulle man simma 50 meter! En så lång sträcka är förenad med livsfara att försöka ta sig fram på i vatten. Man behöver faktiskt stanna till och pusta lite då och då och det kan man bara om man har fått en ytterbana där det finns något att hålla sig i. Nä, simning är ingen kul idrott!

Då var fotboll roligare. Gick med i BK Start och spelade bortamatch i Snöstorp. Minns inte om detta var en träningsmatch eller en B-lagsmatch för juniorer, men jag tyckte i alla fall att resorna blev för jobbiga, så jag slutade med fotbollen efter denna utflykt.

I så gott som vuxen ålder började jag med badminton och tennis.Vi fixade en badmintonbana hemma i trädgården. Den var öppen för spel hela sommaren utom när morsan hängde ut tvätt.

Badminton blev senare min huvudsport i flera år och vi var några kisar på jobbet, som spelade en timme i veckan och tränade upp oss till nånstans i närheten av svensk elitklass.
Jag var bergis på detta, tills den lilla tjejen i växeln ville prova en dag när min vanlige partner var bortrest.
Hon visade sig vara en naturbegåvning.
När hon hade ledningen i första set med 9-0 var min högerarm så överansträngd att jag fick lägga av.
Men då hade vi kört hårt i nästan en hel kvart och jag var nära att ta en poäng. Ja, eller svimma av.

Tennis var ganska kul på grus utomhus, för då gick det inte så fort. Problemet är att det tar en jäkla massa tid att leta efter bollarna. Så det var bättre när inomhussäsongen började, för då fanns ju bollarna i alla fall nånstans i huset. Men man blir trött av att leta.
Och det är inte kul med idrott där man blir trött. Det liksom förtar nöjet.

Cykel är perfekt.
En begagnad Rex med tre växlar är allt som behövs.
Man ska bara komma ihåg att det är viktigt med vätskekontroller och lägga upp banan så att man passerar några pubar med jämna mellanrum.
Där ska man stanna och ta en öl.
Se bara till att få en hängplats på bardisken! Det är inte nyttigt att sitta.

onsdag 1 januari 2014

10 städer som jag helst besöker, nr 2

-->
För ett halvår sedan listade jag här på bloggen de tio städer i världen som jag helst besöker. Och eftersom vi nu står inför ett helt nytt år kan det vara dags att renovera listan. För man ändrar ju sig då och då, får nya intryck, upptäcker fel och brister här och där eller kanske hittar nyheter som höjer attraktionsvärdet någon annanstans. Så här kommer en färsk lista och med aktuella kommentarer som visar vilka städer i världen vi helst besöker, Blondinen och jag. Och vi börjar bakifrån:

10. Paris (9)
Tusentals svenskar har Paris som sin favoritmetropol. Och det är en läcker storstad, framför allt om man kan tala franska. Men vad gör man när man har sett tornet, kollat alla skyltfönster på modegatorna och suttit med ett glas vitt på 78 små caféer?

9. Halmstad (10)
När vintern är slut och sommaren kommer är det ingen tvekan om att den här pärlan mitt emellan Göteborg och Malmö är värd ett besök. Stränderna i Tylösand och Frösakull kan tävla med vilka badstränder nere i Medelhavet som helst. Här finns nöjesliv och shopping som räcker till för de flesta. Och med lite tur har man chans att skymta någon av stans alla kändisar – Gessle, Fredrik Ljungberg, Thomas Petersson, Peter Wahlbeck och massor av andra. Man kan ha kul i Halmstad, helt enkelt!

8. Los Angeles (4)
Stan är stor som Skåne till ytan och här finns både badstränder, filmstudios och nöjesfält. Man ska inte leta efter något centrum, för det finns inte. Har man inget körkort, är det en dum idé att åka hit.

7. Liverpool (7)
Vitsen med att åka hit är att man kan hitta spår från Beatlestiden. Man kan t o m få en guide som berättar, med den rätta dialekten, vad det är man ser. Och vi får en glimt av den engelska landsorten, som skiljer sig rejält från London. Liverpool behöver man inte stanna länge i och det är ju också en fördel.

6. London (8)
Kruxet med London är att man har varit där alldeles för många gånger. Man har sin favoritpub, man kollar vem som spelar på någon av de få rockklubbarna som finns kvar, man somnar mitt i en musical och man tar en runda på Harrod´s. Man kan egentligen lika gärna ta en tur till Göteborg.

5. Venedig (6)
Det är inte lätt att komma fram med bil i den här stan. Det blir taxibåtar och smala gångvägar mellan kvarteren. Detta faktum har venezianarna lyckats göra till en turistfälla. De har också lyckats få oss turister att betala ohövligt mycket för minsta småsak. Venedig är svindyrt. Vad hotellet kostar ska vi inte tala om. Inte ens om man simmar dit, kommer man ner i normala priser. Men  ingenting i Venedig är normalt. Det är en plats på jordklotet som lever på sin skönhet.
 
4. Memphis (3)
Det var här rock´n´rollen fick en kanonstart. Den berömda studion som heter SUN finns kvar som museum och man får sjunga i samma mikrofon som Elvis använde 1957 när han spelade in Blue Suede Shoes. Det är värt hela resan.

3. Las Vegas (5)
Det är 40 grader varmt och man måste hålla sig inomhus på sitt luftkonditionerade hotell dygnet runt. Men det gör ingenting, för går man ut ser man bara andra hotell. Och sitter man i någon av hotellets barer, som är arenastora, så kan det hända att Willie Nelson kommer in och kör en konsert. Men man vinner aldrig något på de enarmade banditerna som finns överallt.

2. New York (2)
Stan är inte bara stor, den är hög också. Skyskraporna bildar ett eget landskap som är lika fascinerande at komma till varje gång man är här. Och här finns inte bara allt, här finns ännu mer. Åk hit!

1. Austin (1)
Texas huvudstad och hela världens huvudstad när det gäller levande musik. Varje kväll kan man ge sig ut på stan och välja mellan minst 100 små och stora konserter med kända eller okända artister och band. Och det är blues, country, texmex, rock och allt annat som kallas Americana. Det är inte klokt. Stan är inte mycket större än Malmö. Austin är också den enda staden i världen som jag kan tänka mig att besöka om och om igen.

Har du några tips, så skicka en rad eller två. Blondinen vill åka till Peking och det fick hon. Men jag stannade hemma.