Vi har faktiskt erfarenhet av
polisen i Austin, Texas.
Det var en kväll när vi hade
sett den skönsjungande texmexsångerskan Tish Hinojosa på den lilla puben Hole
in The Wall i norra delen av centrala stan.
Klockan var sen när vi skulle
köra tillbaka till hotellet med hyrbilen.
Det ösregnade. Ett sådant där
regn som man inte kan föreställa sig förrän man befinner sig mitt i det, ett
regn som nog bara finns i Texas.
Och sikten var usel.
Rätt som det var kom all
trafik rakt emot oss i fyra filer. Bilarna vi mötte blinkade med helljusen och
fick svänga åt sidan i mer eller mindre riskabla paniksituationer.
Jag hade svängt in på en
enkelriktad aveny.
Det enda jag kunde hitta på var att tända
varningsblinkern och stanna för att försöka göra en helomvändning i form av en
U-sväng, för att sen leta upp den rätta vägen söderut. Trafiken så dags på
dygnet var inte särskilt tjock, så det skulle nog ordna sig, tänkte jag.
Men det tog inte mer än 20
sekunder, så såg jag blåljus komma mot oss. Fem sekunder senare hörde jag en
raspig högtalarröst med bred Texasdialekt.
–Kom ut ur bilen med händerna
på huvudet! sa rösten metalliskt och iskallt.
Det var naturligtvis bara att
lyda. Och nu ösregnade det inte längre, nu var det ett rent skyfall med vatten
som liksom hälldes ner från himlen. Efter två sekunder var jag lika genomvåt
som om jag hade ramlat ner i hotellets pool med kläderna på.
Poliserna satt kvar i sin bil
och tänkte inte gå ut. Föraren vevade ner rutan och jag bad genast om ursäkt,
sa lite handfallet att jag var från Sverige och att jag hade missat skyltarna
som markerade att detta var en enkelriktad gata. De bad att få se mitt körkort,
såg att det stämde att jag var svensk och höll sen ett litet föredrag om hur
man skulle köra bil i Austin.
Förmodligen fick jag som
straff att stå ute i regnet så länge som möjligt, för det blev aldrig tal om
böter. Däremot hjälpte de mig att vända på gatan. De ställde sig tvärs över två
filer med blåljusen på och när jag hade vänt, blev vi eskoterade till hotellet
den rätta vägen. De vinkade och log innan de for vidare in i natten.
Jag har aldrig varit våtare
med kläderna på, men tyckte ändå att mötet med polisen i Austin var sympatiskt
på något sätt. Jag fattar bara inte hur de så snabbt kunde vara på plats eller
var de kom ifrån. Det måste ha varit en ren tillfällighet att de fanns i
närheten.
Och på Hole in The Wall hade
jag bara en liten stund tidigare fått en kram av Tish Hinojosa och lyssnat på
hennes magiska röst. Hon kom ihåg mig från ett turnéstopp i Malmö, där hon
sjöng sina ljuvliga texmexsånger på KB ett år tidigare.
Efter en kväll med henne på
scenen klarar man både poliser och skyfall.