måndag 28 mars 2011

Höstlöv.

Jag håller på med höstlöven nu.
Det vill säga alla de 10.000-tals löv som jag inte han kratta upp och forsla bort i höstas. Det blir ganska mycket löv, även om man bara har ett begränsat antal träd. Tyvärr får man ju ta hand om 10.000-tals löv från grannarnas träd också. De har dessutom mycket högre och många fler träd än vi.
Så jag krattar ihop några svarta säckar varje dag nu, även om det känns som vinter fortfarande och man fryser halvt ihjäl sig.
Det hade gått mycket fortare om de satans svarta plastsäckarna hade gått att öppna. Men öppningen upptill, eller det som ska bli öppningen, sitter ihop som om den var svetsad och är dessutom omöjlig att hitta.
Har försökt med att blåsa in luft för att få plasten att dela sig så att säckarna öppnas. Nice try, men helt i onödan. Plasten har plattats till på plastfabriken så att den är omöjlig att få isär.
Jag hade nog varit färdig med höstlöven vid det här laget om sopsäckarna hade gått att öppna. Jag tror det.
Ja, det är ju det här med buskarnas markskott också. Pinnar som ska upp och sola sig. De har varken antydan till blad eller blomster, de är bara pinnar i olika längd. Och de har lärt sig en sak: hur man lurar in en kratta i pinnarnas rike och sen ser till så att den inte kommer ut igen. Krattjäkeln fastnar och måste lirkas och lockas ut. Till slut måste man inse att det behövs mer än en kratta för att kratta fram löv, man måste ha en pinnsax också.
Om plastsäckarna hade gått att öppna och om jag hade haft en trädgårdssax, så hade jag antagligen varit klar med höstarbetet inom kort.

onsdag 23 mars 2011

Klisterremsor.

Är det bara jag som vet vad klisterremsor är för något?
Skulle köpa det häromdan.
–Säg nu inte klisterremsor i affären, sa frun. Här vet ingen vad det är för något.
Aha, det är kanske dialektalt eller ett lokalt uttryck i Halmstad. Men det har kanske försvunnit där också?
Kom till affären och tänkte att nu ska jag inte säga klisterremsor!
–Och så skulle jag ha en rulle såna där bruna klisterremsor, hörde jag mig säga.
I några sekunder såg biträdet ut som en fågelholk och samtidigt som jag började yttra mig igen, han hon säga "vad sa du?".
–Ja, alltså en sån där brun bred tejprulle! förklarade jag.
-Ja, det har vi! sa biträdet.
Det är väl konstigt att ingen i Malmö begriper att en remsa med klister på är en klisterremsa?
Jag tycker det är tydligare än tejp.
Vad är tejp?

måndag 21 mars 2011

Telefonsäljare.

Jag, och inte bara jag, är irriterad på alla dessa telefonsäljare, som ringer för att pracka på mig något som jag inte är intresserad av.
Igår ringde en dam från ett telefoniföretag som jag har glömt namnet på. Eller rättare sagt: som jag missade när hon presenterade sig. Jag lyssnar aldrig på sådant.
–Hur mycket betalar du för ditt mobilabonnemang? sa hon.
–Har inte en aning, sa jag.
–Men jag vet att det är dyrare än vårt, sa hon, för ingen har lägre priser än vi.
-Jaha, sa jag.
Och så började hon rabbla olika tjänster och produkter. Hon hade aktuella priser för alla bolag och hon var billigast på allt.
–Hur kan ni klara er med så låga priser? sa jag.
–Klara... vad menar du?
–Ja, får ni ut era löner? Det kan ju bli problem att få in pengar så det räcker med så låga priser, sa jag.
–Nä, det tror jag inte...?!
–Jomen, sa jag, hur ska man vara säker på att ni inte går i konkurs om ett halvår och så står man där med en obrukbar mobil... Jag tycker nästan synd om er!
–Nämen... Vi har inga problem vad jag vet...
–Jamen, tänk efter! sa jag. Alla era konkurrenter drar in mer pengar så att de säkert har till löner, skatter, lokalhyror, teknik, reklam och allt vad det är. Ni kanske är alldeles för billiga för att gå runt i det långa loppet!
–Dddddet tror jag inte, sa damen. Men det hördes att hon började tvivla.
–Jag tror inte jag vågar köpa något av er, sa jag. Men tack för att du ringde!
–Jaså, jaha... ja, tack själv.
Det är så dom ska tas.

lördag 19 mars 2011

Jerry Lee – han kan än!

Låt mig bara ta en snabb tillbakablick för er som är för unga för att fatta den här mannens storhet.
Han var en av de första rock´n´roll-rebellerna på 1950-talet, en av dem som utmanade Elvis. Han kom från ingenstans och spelade piano så att tangenterna glödde och han sjöng Whole Lotta Shakin´ Goin´ On på bästa TV-tid, så att hela USA antingen rusade till skivbutikerna eller klagade hos myndigheterna.
Jerry Lee blev The Killer, den farligaste rockstjärnan av dem alla. Det dröjde inte länge förrän han kunde köpa en Cadillac till sin morsa och en till sig själv. Det var Great Balls of Fire dygnet runt och snart skulle han ge sig iväg över Atlanten för att sätta fyr på England också. Då tog han med sig sin nyblivna fru. Hon var visserligen bara 13 år, men det var inget konstigt i de trakter där de kom ifrån. Men den engelska skandalpressen fick chans att ta fram sina största rubrikstilar. En 13-årig fru, det var för mycket. Speciellt när det dessutom uppdagades att hon var brudgummens – KUSIN!!!
Jerry Lee fick ta nästa plan hem och där hemma stod redan den amerikanska pressen och väntade med de vassaste pennorna längst fram. Tillsammans tog de luften ur Jerry Lee, han fick inga TV-jobb, inga turnéerbjudanden, inga spelningar i radion... Han behandlades som om han vore en förbrytare av något slag, en figur som man inte skulle ge någon uppmärksamhet, en figur som skulle frysas ut.
Jerry Lee drog sig fram på spelningar i små byar som ingen kände till, på små barer och honkytonks där ingen visste vem han var och ingen brydde sig om pianisten som klinkade i sitt hörn.
Efter några år i mörker och förnedring, med droger och många whiskyflaskor i bakgrunden, började han ägna sig åt country. Och då vände han sig till en helt annan publik, som struntade i hans förflutna och vem han var gift med. Producenten Jerry Kennedy såg till att Jerry Lee fick spela in en countryplatta och rätt som det var hörde han till eliten igen. Flera av hans plattor hamnade högt på countrylistorna och Jerry Lee gjorde succé i en ny genre.
Och uppe på tronen kunde han åter igen plocka fram en och annan gammal rock´n´roll-dänga. Det blev massor av revivals i både Europa och USA och under de senaste decennierna har han hela tiden funnits där – och hyllats av både publik och kolleger.
Nu är han i 70-årsåldern och osannolikt nog den kanske sista överlevaren i rockbranschen. Han börjar bli lite trött och ointresserad av omgivningen, som det i alla fall såg ut på KB i Malmö, när han spelade där för ett par år sedan.
Men han lever upp emellanåt, vilket man kan höra på en ny livs levandes CD med 18 låtar och många fler gästartister som t ex Mick Jagger, Keith Richards, Eric Clapton, John Fogerty, Willie Nelson och minst ett dussin till.
Pigg som en mört blir han i Chuck Berry-versionen av Roll Over Beethoven med Ringo Starr på trummorna. Eller i den avslutande Miss The Mississippi And You, där han sjunger ensamt med sin flygel.
Jag tycker det är fantastiskt att han fortfarande har orken och att man kan strunta i om han inte är pigg som en mört i alla låtarna. För mig framstår han ändå som den störste rockaren av dem alla, inklusive Elvis.
Och jag trodde aldrig att han skulle bli den ende som fanns kvar på rockscenen 55 år efter debuten!
CD:n heter Mean Old Man. Köp den!

onsdag 16 mars 2011

Fritidssysselsättningar.

Egentligen har jag inte så mycket fritid att fylla med sysselsättningar.
Det blir en och annan kvart över ibland. Då kan jag antingen bara sätta mig i en bekväm fåtölj och koppla av eller fylla kvarten med antingen a) ett korsord, b) en stunds läsning eller c) snabbsurfning på nätet.
Korsord finns i olika svårighetsgrader. Jag fyller t ex i Kvällspostens dagliga korsord utan att Googla på 15–20 minuter. Det betraktas nog som medelsvårt, för jag fyller lika snabbt i Höjdarkrysset i Hemmets Journal och det räknas som medel. Vill man ha svårare, så finns det hur många som helst i veckotidningar, korsordstidningar, dagspress o s v. Blondinen vägrar att hålla på med medelsvåra, genikryss ska det vara. De gånger jag ger mig på sådana, måste jag lägga undan dem innan de är klara och plocka fram dem nästa lediga kvart. Det kan ta en månad att lösa ett snillekryss och då är man rejält trött på just det korsordet som man är fast i. Man blir trött på allt vad korsord heter, förresten. Man vill inte se dem. Då gäller det att ha ett alternativ.
Alternativet är att ha en bok på gång. Just nu läser jag Keith Richards memoarer, en tjock rolig bok, skriven på ett slags hafsspråk som ser ut som förmodligen Keith pratar. Men det är roliga historier han spottar fram. Och det kommer säkert att bli ännu roligare när jag har läst några kapitel till och det börjar hända saker med Rolling Stones. Innan jag läste Keiths bok plöjde jag flera andra böcker av eller om musikprofiler. Och senare väntar den tjockaste boken av dem alla, den om Willie Nelson. Men det tar tid att läsa böcker i 15-minutersintervaller.
Surfa på nätet en kvart innebär att jag kollar runt på de adresser där jag kan ha fått kommentarer på något inlägg, där man får senaste nytt om Halmstads BK, där det finns nyheter eller där jag kan hitta en gammal bortglömd låt som man aldrig tröttnar på. Då blir det YouTube, där det finns både fynd i världsklass och rent skräp.
För övrigt gäller som fritidssysselsättning att ta en cykeltur. Men så länge isvindar ställer sig som en svinkall mur i motvinden, är det inget nöje att cykla.
Nu har jag suttit här en kvart och nu börjar en ny polisserie på TV. Det är visserligen avsnitt nummer två, men jag missade förra veckans premiär, så för mig börjar den ikväll.
Det är teamet bakom Sopranos som har gjort den, men jag kan inte tänka mig att den ens är hälften så bra. Så nästa vecka kan jag kanske ägna mer tid åt Keith Richards memoarer, det känns för närvarande roligare än ett medelsvårt korsord.
Vet du förresten vilket land som skrivs på samma sätt som ordet för billigt nötkött?

Svar: Korea. Typiskt medelsvårt.

måndag 14 mars 2011

Familjen Ashton.

En gång i tiden, på gränsen mellan svartvit tv och färg-tv, tittade alla på Familjen Ashton. Alla utom jag.
Alla talade om Ashton-familjen. Sverige stannade när det var Ashton-dags, serien pågick i vecka efter vecka år efter året.
Och det handlade om en vanlig familj i Liverpool under andra världskriget. I sakta mak fick tittarna följa familjens öden och äventyr, som var händelser som vilken familj som helst skulle ha kunnat råka ut för.
Jag tittade inte, som sagt. Jag var nog den ende i Sverige som inte hade en aning om vad som hände hemma hos familjen Ashton.
Nu finns hela serien på DVD.
Skivorna ligger prydligt i askar om fyra eller fem CD-skivor, med minst fyra avsnitt på varje.
Blondinen fick låna en ask och frågade om jag ville titta. Och jag var lite nyfiken, för det handlar ju om TV-historia. Så vi började titta.
Och sedan dess är vi fast.
Varje ledig stund går till ett besök hemma hos familjen Ashton.
Vad som frapperar mig mest är hur enkelt de olika avsnitten är producerade. Det mesta utspelar sig hemma i familjens vardagsrum och storyn rör sig framåt via personernas samtal. Dekoren är enkel. När någon öppnar ytterdörren ser man några hus på avstånd. Men det är inga riktiga hus, det är handmålade kulisser.
Och familjen dricker te. I så gott som varje avsnitt förekommer repliken "Ska jag sätta på en kopp te?" eller "Jag har precis satt på en kopp te!" mer än en gång.
Men det är skickligt gjort. Man blir fast. Och nu har vi sett 8–9 skivor, handlingen har tagit sig fram till mars 1942 och kriget slutar inte förrän 1945. Nu har det förresten plötsligt blivit svartvit teve, precis som det var hela tiden när serien visades. Avsnitten i boxen gick i färg ända fram till 1942, sen blev det svartvitt.
Vi kommer att sitta framför teven ett bra tag för att se hur det går för familjen Ashton och för att kolla om färgen kommer tillbaka.
Var god stör ej.

torsdag 10 mars 2011

Mad Men...

Äntligen är det torsdag och dags för Mad Men.
Det är visst bara tre avsnitt kvar nu. Vad ska man göra sen, på torsdagskvällar?
Har man jobbat i reklambranschen och varit med om "den kreativa revolutionen", så är det extra intressant att följa den här serien. För det görs hela tiden antydningar som är referenser direkt från verkligheten hos de stora byråerna på Madison Avenue i New York i mitten av 1960-talet.
Byrån som förändrade reklamen genom att ta bort all det fjantiga som fanns i den tidens reklam och istället fyllde helsidor med intelligenta budskap som lockade tänkande kvinnor och män att göra sina inköp av allt från bananer till bilar med förnuftet i behåll, den byrån hette Doyle Dane Bernbach. Där gjorde man bl a den revolutionerande Volkswagen-reklamen. Volkswagen såldes med argument som att den var liten och ful men praktisk och fri från krångel. Här i Sverige vaknade ett par byråer och följde efter i tänkandet. Plötsligt såldes Renault 4, en liten trång och obekväm bil, med annonser där den kallades "skrytbilen", för alla som köpte den kunde sedan skryta med hur förnuftigt de hade agerat när de bytte bil.
Emellanåt hör man i Mad Men kommentarer om den tidens reklam och ibland är man med i några minuter då byråteamen håller på med att lösa ett problem. Och då kan man känna igen sig, om man har jobba i branschen.
Om några få veckor är det slut.
Då får man kanske börja bli social igen, ge sig ut på stan och leta upp nåt ställe där det spelas bra musik...

onsdag 9 mars 2011

Slipper man skidor nu?

Jag trodde det var slut nu.
Jag vet inte hur länge det har pågått, men det har visats skidåkare på teve dag efter dag hur länge som helst.
Hur många tycker det är kul att se på skidåkare?
Ikväll, när jag trodde att det äntligen skulle vara slut på eländet, så dyker det upp en tjej som åker skidor – och skjuter prick med gevär!!!
Vad är det för en sport? Och vad ska det bli härnäst? Bowling med pilkastning? Cykelåkning med diskus?
Och varför ska man behöva höra dessa skidåkare refereras i radio? Det räcker väl med att de talar om vem som vann när loppet är slut?
Jag efterlyser en radiokanal för sportdårar, där de kan hålla på med sina gapiga referat från vilka sporter som helst. Så slipper vi som vill ha musik och nyheter att byta kanal flera gånger om dan.
Jag är trött på sport i radio och teve.
Det är bara HBK:s matcher jag saknar.
Kan vi få se dem? Eller åtminstone få dem refererade i radion?

måndag 7 mars 2011

Min relation till Monk.

Minns plötsligt, när jag hör en låt av och med Thelonious Monk, att vi en gång i tiden hade en jazzklubb i Halmstad. En jazzklubb som varje månad hade en träff med levande musik i källaren under Stadsbiblioteket.
Stans lokala musiker kom dit och spelade. Ibland lät det riktigt bra. Det fanns några duktiga grabbar, som till vardags bara fick spela dansmusik i sina orkestrar. Under biblioteket lekte de Harlem i skenet av några stearinljus.
Detta pågick samtidigt som striden mellan Elvis och Tommy.
Jag var i den åldern att jag egentligen skulle ägna mig åt Presley eller Steele. Jazz var för generationen ovanför min, jazz var för smala typer med pipskägg på hakan och pipa i mungipan. Men vi var några stycken som trots att vi varken hade pipa eller skäggväxt gillade att lyssna på de stora grabbarnas LP-skivor med Dizzy Gillespie, Miles Davis, Gerry Mulligan, Charlie Parker och Milt Jackson. Och att höra de stora grabbarna resonera om Monk var geni eller totalt okunnig som pianist.
Jag blev övertygad om att han var ett geni, när jag första gången fick höra Round Midnight och Blue Monk. Något liknande fanns inte. Monk spelade ett helt eget spel som få kunde kopiera och han komponerade låtar som var helt unika. På en del plattor spelade han helt solo, på andra hade han ett litet band med rytmsektion och en ensam saxofonist och på andra spelade han tillsammans med ett helt storband.
Han var knäckande.
Men så kom den tiden då man började intressera sig för brudar också. Och då var det svårt att få gehör för Monk och allt det andra som jazzklubben kunde bidraga med. Men fick börja lyssna på Elvis för att inte uteslutas av tjejerna. Det blev mer och mer Jerry Lee, Chuck Berry, Eddie Cochran och sen Beatles och hela popcirkusen.
Jazzklubben tynade bort. Skivorna man hade köpt såldes av en efter en för att få in pengar till biobiljetter för två, för man var ju flott och ville bjuda.
Men Monk sålde jag aldrig. Då fick det hellre vara. Monk har jag kvar på vinyl och med CD:ns intrång i skivarkivet har det blivit en riktigt fin samling. Monk kan jag lyssna på när som helst.
Och jag upptäckte honom i en källare under Stadsbiblioteket i Halmstad.

lördag 5 mars 2011

Melodifestival.

Fest i val. Det ska tydligen vara festligt att välja vilken låt man tycker ska få tävla för Sverige.
Men det var inte lätt.
För det första var det ju en massa låtar som inte bara lät ungefär likadant, de var dessutom byggda på melodier och refränger som man har hört förut. Vad dessa låtar hette en gång i tiden eller vem som sjöng dem, det har jag glömt. Men visste kände vi igen dem?
Det var bara han med det konstiga namnet som höll sig utanför ramarna.
Han kan mycket väl vinna finalen nästa lördag, kasta sig ut i Europa och skilja sig från mängden i Düsseldorf också. Men där räcker det inte med att skilja sig från mängden. Man måste tilltala en publik som består av olika kulturer och som bara röstar på sin egen kultur. Väst är väst och öst är öst och syd är syd och nord är nord. Och här kommer det in en kille som varken ser ut eller låter som något som passar in i ramarna.
Kommer han att placera sig bättre än 27:a? Eller kan jag ha så fel att han vinner hela skiten? För att han får röster från alla väderstreck, bara för att han är så udda att alla länder släpper iväg ett antal röster på hans låt, röster som sedan visar sig bli ouppnåeliga för alla andra bidrag?
Ja, vi kan bara gissa. Hur som helst har jag inte hört en enda låt i den svenska Melodifestivalen, som jag kan tänka mig att köpa en platta med.

torsdag 3 mars 2011

Krångel...

Är man kåsör råkar man förmodligen ut för fler incidenter än folk i allmänhet.
Varje dag är full av trassel.
Idag kom det hem en ny skrivare i utbyte mot den två år gamla apparaten som krånglade och blev omöjlig att använda. Den bara malde på med en massa konstiga läten och när den till slut började skriva, så gick den i några sekunder tills den stannade och stängde av strömmen. Den blev helt mörk och tyst och gav inte ifrån sig en enda utskrift.
Så jag ringde och skällde ut tillverkarens representant i Stockholm och efter en infekterad debatt lovade han att det skulle komma en ny skrivare med direktleverans från Europakontoret i Tyskland.
Bra, men det gick ju inte att göra en enda utskrift under tiden UPS-bilarna tog sig norrut på autobahn och till slut danska och svenska motorvägar. Halv fem idag stod den imponerande lastaren på gatan hemmavid, förmodligen efter en flera timmar lång rundtur med paket som skulle hit och dit.
Jag tog emot paketet och började genast koppla upp den nya skrivaren.
När det äntligen var klart, började problemen. "Fel på färgsystemet" sa skrivaren i en liten ruta.
Jag ska inte dra ut på detta i oändlighet. Jag ska bara konstatera att den nya skrivaren inte har släppt ifrån sig en enda utskrift. Den skyller på färgsystemet. Jag har följt all anvisningar i detalj gång på gång, men skrivaren fullständigt ignorerar detta och ger fullständigt f-n i att jag behöver ett antal utskrifter med omedelbar verkan.
Just nu vet jag inte vad jag ska göra.
Samtidigt lyser det en röd lampa som inte ska lysa på köksfläkten.