fredag 27 december 2013

En storlek för mycket.

Hamnade häromdan av ett rent misstag på Malmös nya och blänkande köpområde i Hyllie.
Här, i Malmös södra utkanter, fanns i flera decennier ett vitt majestätiskt vattentorn, som i sin ensamhet intalade sig själv att inget kunde bli vackrare, inget kommande byggnadsverk skulle kunna mäta sig med ett högt, kritvitt och modernt vattentorn, formgivet av arkitekter som hade tittat på dylika byggnationer runt om i landet och till slut enat sig om att en "svamp" måste vara vad folket behöver, en svampform sätter fart på fantasin och syns dag och natt med rätt belysningsarrangemang. En svamp ska vi ha! Och då blev det så.
En vacker dag långt, långt senare, började fälten som omgav vattentornet att bebyggas. Här, på ett jättelikt område, kunde man cykla helt ostört på småvägar, heja på harar och lyssna på lärkan. De smala småvägarna vägrade att ta emot bilar och andra fordon med motorer. Idyll rådde, så ingen var väl riktigt beredd på vad som började hända. Plötsligt fanns här en nybyggd tunnelbanestation med P-platser för säkert tusen bilar. Lika plötsligt växte här upp en arenabyggnad där 13.000 åskådare kan se världsartister i musikaler, berömda stjärnor i konserter och skåningar som tror att de kan spela ishockey. Och en hel vattenpark stod klar innan någon fattade hur man gör när man vill prova på Bike & Ride. Bara en liten bit bort finns Malmömässan och inne på området kan man nu köpa allt man behöver och allt man egentligen inte har någon nytta av. På en yta som är 93 000 kvm stor finns butiker som har allt utplacerat på fyra våningar, runt fem torg och ett P-hus som har plats för runt 3000 bilar.
Jag trodde att denna kommersiella anläggning skulle heta "Euforia", för att ta hem allt det som ordet betyder, t ex Välbefinnande, Lyckorus och Förhöjt stämningsläge. Men namnet blev "Emporia", som kommer från Handelsplatser.
Det var Blondinen som lurade mit att köra dit. Hon hade köpt en slags blus inne i en märkesbutik i stan och när hon ville byta den, fick hon beskedet att det bara fanns en likadan blus men i storleken större i hela Malmö och det var ute på Emporia. -Kan du köra mig dit, sa hon och berättade att hon hade varit där med en väninna och att de gick vilse när de skulle hämta bilen i garaget.
Så jag blev lite nyfiken och tog det tillfälliga jobbet som chaufför. Och genast när vi kom in i garaget förstod jag att det här var något annat än på gamla NK i Malmö.
Jag hamnade vid en automat som krävde pengar för att släppa ut en biljett och sen åkte bommen upp och jag var tvungen att svänga till höger för några andra alternativ fanns inte och det första jag såg efter svängen var en brant backe uppåt. Backen slutade med en betongvägg, men när vi var högst uppe, fanns det en bred dörr till vänster och kom man bara igenom den, så fanns det massor av farvägar hit och dit. Vi stannade på första bästa P-ruta och började jakten på butiken som hade en viss blus i en storlek som inte fanns inne i city.
Efter en promenad bland bilar, promenerande bilägare, lekande barn och turister från Köpenhamn, befann vi oss i butiksområdet. Gångarna var breda, långa och omöjliga att få något begrepp om, för de svängde lite längre bort, så att man måste ta sig längre bort för att se varför de svängde och vad som fanns efter svängen.  Informationsskyltar var omöjliga att hitta i folkmängden. Frågade man ett biträde i någon butik, så skakade hon på huvudet eller svarade på engelska att hon inte förstod svenska.  Vi visste inte vilken våning vi var på, så när en av damerna sa på ren svenska att vi skulle ta oss till våningsplan 3 och fråga vidare där. Vi glömde bara att fråga henne vilken våning vi befann oss på.
Ja, vi gav oss inte och jag lovade mig själv att aldrig mer åka hit. Jag bestämde mig för detta när vi efter 20 minuters letande hittade bilen i garaget. När vi äntligen lyckades ta oss ut genom entrén till motorvägarna utanför, fanns det inte en skylt som visade hur vi skulle ta oss tillbaka till Limhamn. Vi kom in i en rondell som vi fick ta ett par varv extra i, för att försöka förstå vilket håll som var det rätta.
Det var vattentornet som räddade oss. När vi såg svampen insåg vi att vi var på väg åt helt fel håll. Vi skulle hamna i Lindeborg om vi fortsatte. Eller i Bergdala.

Kunde kanske vara kul, för där har jag aldrig varit.  

fredag 20 december 2013

När frun är bortrest.


Vad gör man under tre dagar då frun är bortrest?
Först skulle hon köras till Centralen. Det var så tidigt att inga tuppar gal och morgontrafiken
stod still i sina P-rutor och garage. Yrvaken styrde jag genom en öde stad, släppte av
Blondinen och åkte hem till sängen igen.
Vaknade senare och undrade vad som hade hänt. Blondinens säng stod tom, det var helt
tyst i huset, ingen morgonradio spelade i badrummet, alla teveapparater visade svart ruta
och någonstans i bakhuvudet mindes jag en bilfärd på tomma gator och en lysande skylt
i mörkret med bokstäver som formade ordet Centralstation.
Javisst, ja. Tre dagars ungkarlsliv. Duschade, tog fram frukostflingor och undrade vilka
hälsokostpiller det är som brukar stå framdukade varje morgon.
Pikasol kände jag igen, Blue Eye, en blåbärsprodukt måste vara något nytt, Artrox vid
måttlig artros, var den för mig och vad är artros? Rosenrot, extra stark, för bättre energi
borde vara ämnade för mig, men Q-gel var också försedd med ordet "energi" och kan Q
möjligen betyda Qvinna? Litozon, patenterat nyponpulver, men vad då för? Ginkgo
Biloba mot minnesbesvär, synd att de inte funkar eller har jag glömt att ta dem på
sistone?
Lyprinol, VitaePro antioxidant, Kalcidon, Procalmin för fokus på koncentration... resten
av burkarna och askarna stod så långt in i skåpet att de förmodligen inte används längre.
Men vilka är det jag brukar få till frukost?
Kan man inte ta en banan istället?
Vad skulle jag sedan ta itu med? Det ösregnade, så det var ingen idé att tänka på uteliv.
Rullade tummarna, ringde yngste sonen och bjöd honom och hans familj på lunch på
Konsthallen. Sen var det bara att åka hem i regnet och lösa korsord och svara i telefonen
varje gång någon av Blondinens väninnor ringde för att berätta något sensationellt.
På eftermiddagen ringde dessutom dörrklockan och ute i regnet stod tre polacker.
Javisst, ja. Det skulle ju fixas lite på huset. Och jag kom nu ihåg att jag hade ringt
Waldek, vår specialfixare. Att han skulle ha med sig två man till, det hade jag inte en
aning om och att han själv skulle åka till Falkenberg på ett annat jobb, det var också lite
oväntat. Han for iväg och där stod jag med två polska hantverkare, som var lika dåliga
på svenska och engelska som jag själv är på tyska och polska.
Men Waldek hade tydligen instruerat dem, för de försvann ner i källaren, där de skulle
fixa lite med puts och betong på väggar och golv.
Nu kunde jag inte lämna huset ens för att åka till ICA och köpa en kvällstidning, för
antingen skulle jag behöva låsa in polackerna eller lämna ytterdörren olåst och det gör
man inte.Jag gick ner i källaren och inspekterade arbetet. Polackerna sa något på
polsktyska och jag svarade på svengelska. Varken de eller jag hade en aning om vad vi
pratade om.
Så småningom försvann de i en röd Fiat.
Natten var tyst, ingen väckte mig med snarkningar och morgonen smög sig fram på
avstånd tills telefonen spräckte alla ljudvallar. Det var Waldek, som undrade om en av
hans assistenter kunde få komma på direkten och om jag hade fasadfärg hemma. Så
plötsligt står jag i källaren och letar bland färgburkar medan jag väntar på en polack som
jag inte kan prata med, men som ger mig husarrest.
Tredje dagen blev likadan. Jag kunde inte lämna huset.
Så det blev tre dagars korsordslösande och telefonsvarande tills det var dags att hämta
Blondinen på Centralen, när hon anlände sent på kvällen med fler shoppingkassar än
hon kunde bära.
Nu är allt som vanligt igen och polackerna är klara.



måndag 16 december 2013

Bilsemester i Italien.


På den tiden bensinen var en lågprisvara, blev det en och annan bilsemester ner till sydligare länder. Speciellt roligt var det när man hade en ny och läcker japansk bil, full med elektroniska finesser.
En sommar på den tiden bestämde Blondinen och jag att vi skulle ta en tur ner till Liguriska Rivieran i Italien, med de två barnen i baksätet. Där satt de säkert skyddade av serietidningar i högar. Högarna omfattade allt från Bamse och Kalle Anka till 91:an och Läderlappen.
Den nya Mazdan hade inga fönstervevar. Det var bara att trycka på en knapp, så sänkte sig rutorna ner i sina dörrfack. Detta är naturligtvis inget att prata om idag, när vilken bilmodell som helst kan fås med elektriska fönsterhissar. Då var det snudd på science fiction.
Vad Mazdan saknade var däremot en A/C-funktion. Eller rättare sagt: det hade blivit dyrare om jag hade kryssat i det alternativet vid köpet. Kontinental hetta så gott som kräver A/C, det fick jag lära mig nu.
När vi rullade in i Pietra Ligure, tyckte baksätespassagerarna att botten var nådd. De ville ha luft. Och samtidigt tryckte de på varsin knapp för att få ner rutorna.
Om det var för detta "samtidigt" som säkringen gick, det vet jag inte. Den gick i alla fall och ingen vev fanns det.
Så plötsligt stod vi där i Italien med två bilrutor nere och utan extra säkringar i handskfacket.
Skulle vi vara tvingade att köra hela vägen hem, på tyska Autobahn, med nerhissade rutor i baksätet? Eller skulle vi försöka hitta en bilelektrisk firma i Pietra Ligure?
Och vad tusan heter "säkring" på italienska? Jag måste nog rikta in mig på att leta upp platsen där säkringarna fanns, plocka loss det trasiga exemplaret och hålla det framför näsan på den eventuelle bilelektrikern.
De fanns i en liten dosa under motorhuven. Men de såg absolut inte ut som säkringar brukar se ut. Det här var något nytt. En platt svart mojäng med två kontakter, typ. Inte en sån där vit liten banan, som hade sett likadana ut sedan T-Forden. Nu hade japanerna hittat på något nytt.
Jag stannade vid en mack och frågade, på min utmärkta engelska, om de kände till denna produkt eller någon bilelektriker på Liguriska Rivieran. Mackgubben tittade konstigt på säkringen och skakade på huvudet. Men han pekade åt byns centrala delar, så jag förstod i alla fall åt vilket håll jag skulle köra.
Efter en halvtimme hade vi genomsökt hela byn och tänkte ge upp. Då råkade jag, på en liten tvärgata få syn på en skylt där det stod ungefär "Auto eletricitet" eller något liknande. Hurra!
Jag stegade in i den värsta röra jag har sett. Här verkade finnas allt och lite till och detta allt var dessutom osorterat. Någonstans i röran skymtade jag en liten man med svart mustasch. Han kunde ingen engelska, så jag höll fram den lilla svarta plastbiten med två kontakter, han tittade och gav mig ett tecken som betydde att jag skulle följa med honom in i nästa rum.
Där inne var det om möjligt ännu rörigare. Men mannen gick fram till en stor pappkartong som var placerad på en hylla. Han ställde den på en liten disk och började rota i den.
Plötsligt sken han upp. Och så plockade han upp en liten ask av grå kartong.
Han höll fram den som om han var guldgrävare och ville visa sitt oslagbara fynd.
Men det var inte innehållet i asken som fick mig att stirra.
Jag stirrade, för att på askens lilla etikett fanns det bara ett enda ord: FLATSÄKRINGAR.
På ren svenska, alltså. Flatsäkringar.
Och jag kan fortfarande än idag fundera över varför denne lille italienske man i sin lilla verkstad på en liten sidogata i en liten by hade en grå liten ask med en etikett som enbart riktade sig till svenska läsare.
Flatsäkringar, var ordet.
Hur kunde det komma sig?

onsdag 11 december 2013

Dags att spola Österlen.

Hamnar av en händelse någon mil söder om Simrishamn, i en liten by med en hamn, en hamnkrog och en bensinmack.
Åkrar och ängar finns det också och ett hav med utsikt mot Bornholm.
Detta är Österlen.
Vad är det som lockar hit så många stockholmare? Vad gör de här?
Hamnkrogen tog redan för flera år sedan över 100 spänn för en tallrik soppa. Och det finns mycket annat som är ännu mer svindyrt.
I den här lilla byn finns ju ingen konkurrens att tala om. Och stockholmare kan man säkert lura till att betala vad som helst, bara det är österlenschict och ligger så att man kan se segelbåtar guppa i en liten hamn. De genuina byborna äter väl hemma.
Men byn verkar nästan obebodd. Man möter inte en kotte, det är bara på bensinmacken man ser några mänskliga varelser.
Tar en sväng med bilen för att försöka hitta något intressant. Vägarna är smala och leder bara vidare och vidare. Man kommer inte fram till något. Det är åkrar, träd och buskar överallt, kilometer efter kilometer. Kommer man in i ett samhälle, så tar det slut innan man hinner lära sig vad det heter. Bor det någon här? Eller kör jag i en kuliss, framtagen för en filminspelning? Vad är det som får stockholmarna att skaffa sommarhus här?
Jag blir nervös av tomheten. Allting ligger långt borta.
Det blir kväll, kolmörkt och tyst. Vad gör man nu? Spelar sällskapsspel eller glor på teve, antagligen. Själv längtar jag till stan.
Och nästa kväll är jag hemma i Malmö.
Tar en sväng in mot Möllevången, där folklivet blomstrar och mörkret skingras av neonljus, gatlampor och ljusen från krogarna som ligger tätt.
Det är Malmöhöst med liv och rörelse i gathörnen, bilarna måste rulla varsamt fram för att inte stöta till någon, uteserveringarna är välfyllda, priserna överkomliga. Gator och trottoarer kryllar av möllevångare och tillfälliga besökare från andra delar av stan.
Den milda höstn får mig att tänka på någon storstad längre söderut på kontinenten, kanske till någon stadsdel som jag inte vet namnet på i Paris eller Milano. Här, på Möllevången, behöver man inte sitta och glo på teve om man inte tvunget vill. Man kan ge sig ut i vimlet och träffa vänner och folk man inte känner.
Vad är Österlen mot detta, vad är det i ödemarken som lockar och drar?
Jag förstår det inte.
Jag längtar till stan varje gång jag hamnar på platser där ingenting händer, mer än att katten på gården kommer hem med en råtta i munnen.


                                                                (Tidigare publicerat i Malmömagasinet.)

söndag 8 december 2013

Heter alla danskar Preben?


Första gången jag satte mina fötter på Jernbanecaféet var när jag och en fotograf hade varit långt inne i det farliga Vesterbro och ville tillbaka till Köpenhamns mera civiliserade delar.
Då kom vi till baksidan av Hovedbanegården och det var där vi hittade caféet. Det som drog in oss, var den ovanligt snygga neonskylten. "ØL" lyste det i eldrött. Kort och gott. "ØL". Verkligen en vacker skylt. Enkel estetik på hög nivå. För säkerhets skull kompletterades uppgiften om att det fanns öl i huset med ordet "BIER" tätt under. Ingen behövde alltså tveka om vad som fanns bakom dörren. Möjligen engelsktalande, som nu fick gissa om "bier" kunde betyda "beer"?
Vi gick naturligtvis in och upptäckte det som egentligen inte finns: det danska gemytet.
Här fanns det.
Jag kollade senare flera gånger med nya besök. Och gemytet fanns där. Hvergang. Jernbanecaféet var som en scen i en svartvit dansk film, där danska skådespelare är regisserade att uppträda som glada gamänger med ett djupt inre liv.
Hit kom brevbäraren i sin illröda uniform efter dagens postrunda och han kände de flesta närvarande.
–Davs Preben! ropade han och nästan alla hejade tillbaka.
Här kunde man hitta en filosof som satt och mumlade för sig själv utan att någon lade sig i. Kanske var han inte en filosof, kanske var han bara en skäggig man som hade druckit något mer än vad han tålde och som diskuterade med sig själv om han skulle sitta kvar eller promenera hem. Alltså en uppgörelse mellan honom och ham selv.
På Jernbanecaféet kunde man dessutom fortfarande höra en jukebox spela låtar med Otto Brandenburg.
Och ibland hade man musikaften med självutnämnda artister, som aldrig hade fått beträda en riktig scen. Här underhöll de en tacksam publik med danska visor som alla danskar, men inga andra, känner till.
En man utklädd till kvinna hade med sig ett tjockt nothäfte och valde oavbrutet vilken visa han/hon skulle sjunga nästa gång det blev hans/hennes tur. Orkestern bestod av en pianist och en man som slog takten på ett minimalt trumset. Mellan varven sjöng pianisten själv en och annan visa och han klarade det varje gång utan att lägga ifrån sig sin rykande pipa, som dinglade i ena mungipan.
Till Jernebancaféet kom gamla och unga, kvinnor och män och fler och fler svenskar. Från att ha legat lite bakom Köpenhamns turiststråk, när många turister kom med flygbåt till Nyhavn, hamnade caféet plötsligt strategiskt helt rätt, då alla turister istället kom via bron med tåg till Hovedbanegården. Då kunde man gå ut genom bakdörren på den stora stationshallen och direkt ta sikte mot skylten "ØL" på andra sidan gatan. Och man kom in i en genuin miljö, där det rådde en gemenskap som jag aldrig har hittat någon annanstans i Köpenhamn eller i hela Danmark.
Men vad händer då?
Jo, ägarna får för sig att renovera hela stället, snygga till det, modernisera...
Jag trodde inte det var sant när jag såg byggnadsställningarna runt hela fasaden för ett par år sedan.
Jag gick inte in. Och jag har inte varit där sedan heller.
Jag föredrar att ha min gamla lyckliga bild av hur Jernbanecaféet såg ut och fungerade på den tiden då nästan alla danska karlar som var där hette Preben.




onsdag 4 december 2013

Stockholmare och danskar.


Får en inbjudan till ett releaseparty på en klubb med adress Götgatan. Detta säger mig ingenting. Men jag anar, för sånt här händer ideligen. Ringer därför upp arrangörens mobil.
-Tack för inbjudan, men du, var ligger klubben? säger jag.
-Ja, det ligger ju på Götgatan! säger han som om han inte förstod frågan.
-Ja, men var...?
-Tja, en bit från Stadsmuseet...
-Var tusan ligger Stadsmuseet??
-Va? Stadsmuseet ligger... vet du var Ryssgården ligger?
-Inte en aning.
-Ja, men om vi börjar vid Södermalmstorg...
-Var ligger det?
-Vet du inte var Södermalmstorg ligger?
-Har aldrig hört talas om nåt Södermalmstorg här i Malmö, faktiskt...
-Malmö? Ringer du från Malmö?
-Ja... och var är du?
-Stockholm...
-Hur ska jag veta det? Du har bjudit mig till en klubb på Götgatan. Hur ska jag veta vilken Götgata du menar? Vi har en här i Limhamn.
Har fått inbjudningar femtioelva gånger från folk i Stockholm, som utgår ifrån att alla alltid tänker på Stockholm. Stockholmare är ofta totalt inskränkta och kan inte fatta att vi som befinner oss i Malmö, kanske inte har Stockholm längst framme i skallen. Ett galleri, en klubb eller en krog i New York skulle inte glömma bort att skriva New York, NY i sina inbjudningar, samma sak i London, men i Stockholm tror man att man befinner sig i universums centrum. Stockholm ÄR universum. Och det enda man kan göra är att ringa upp dem och försöka plocka ner dem till jorden.
Danskarna är förresten inte mycket bättre.
Letar efter rätt spår på Hovedbanegården för att åka tillbaka till Malmö. På informationsskärmen står att nästa tåg går kl 17 på spår 5. När jag kommer till nedgången meddelar TV-skärmen där att tåget från spår 5 inte tar några passagerare, vilket också, något oväntat, meddelas på tyska. Då måste väl tåget till Malmö finnas någon annanstans? Letar vid varje nedgång medan klockan alltmer närmar sig 17, men kan inte se Malmö lysa upp en enda TV-skärm. Går tillbaka till spår 5, tar rulltrappan ner och där nere meddelar skyltarna minsann att tåget ska gå kl 17! Tänk om jag hade stannat kvar där uppe och litat på meddelandet att tåget inte skulle ta några passagerare! Hur många andra gjorde det? Jag kom iväg och drog mig mot toaletten på tåget, danskar ska ju alltid bjuda på øl, men den var trasig. Det upptäckte jag efter en kvarts väntan med benen i kors. Det kom aldrig någon ut från toan, det bara lyste upptaget. Till slut frågade jag konduktören, som råkade gå förbi, om det var nåt fel. -Det var bra att du tog upp det, sa hon och klistrade upp en ful gul dekal på toadörren, en dekal som talade om för alla andra att här var det ingen idé att man stod och väntade.
Nästa gång tar jag flygbåten.



fredag 29 november 2013

Halmhatten.


 
 
Ingen tror mig, men detta är en sann historia.
Jag har tidigare publicerat den i en av mina böcker, men först av allt i Hallandsposten för ett antal år sedan.
Den utspelar sig i Malmö under 1960-talet, på en av Sveriges då ledande reklambyråer. Och den handlar om en projektledare som utmärkte sig genom sitt sätt att klä sig. Han köpte sina kläder i London och tråkade ofta sina kolleger som nöjde sig med något lokalt modehus. Kollegerna var tämligen trötta på honom.
När han kom hem från en affärsresa till Milano, var han iförd en nyinköpt halmhatt. Han visade de fina stämplar och namnteckningar som fanns i hattens innandöme. Det var bevis för att denna hatt kom från världens ledande tillverkare av halmhattar. Givetvis var detta högsta kvalitet.
Och någon liknande halmhatt fanns förmodligen inte i hela Sverige. Kollegerna blev tämligen snabbt ganska trötta på hans orerande om hatten.
Och när en av dem skulle göra en liknande tripp till Italien, kom de på hur de skulle få tyst på snobben.
Kollegan åkte iväg och med sig hem hade han en exakt likadan halmhatt som snobbens.
Enda skillnaden: den var två nummer större.
När snobben en dag satt upptagen med en kund i konferensrummet, gjorde kollegerna sitt utspel. Under en raid in på snobbens kontor, där halmhatten hade fått en spektakulär placering på en hylla i ögonhöjd, gjorde man ett snabbt byte. Ut med snobbens egen inköpta hatt och in med den nya.
Vid femtiden skulle snobben promenera hem och givetvis med halmhatten på huvudet. Han tog den från hyllan och placerade den elegant på huvudet.
Men vad nu?
Den sjönk ner så att den nästan hamnade tvärs över ögonen. Snobben förstod ingenting. Vad hade hänt med hatten? Alla stämplar och namnteckningar satt där de skulle, allting var sig likt, men hatten gick inte att ha på skallen!
Kollegerna tittade ut mot gatan, när snobben tågade hemåt med halmhatten i handen. De jublade bakom fönsterrutan.
Nästa morgon kom snobben med hatten på huvudet. Den satt perfekt. Kollegerna förstod ingenting. Hade han en till likadan hatt? Nä, det var det ingen som trodde. Och när snobben hade kundmöte, gick en av kollegerna in i hans rum och tittade på hatten. Då fick han förklaringen: snobben hade stoppat tidningspapper innanför brättet! Kollegan avslöjade sin upptäckt för de andra och en av dem hade en lösning: de skulle flytta över tidningspappret bakom brättet till originalhatten!
Därmed blev snobbens egen hatt två nummer mindre. Och när han skulle gå hem, hamnade hatten den här gången högt uppe på skulten. De andra såg hur han tittade underligt på sin hatt och att han rafsade bort tidningspapperet så att hatten blev normalstor.
Samma procedur upprepades ännu en gång: in med den stora hatten och ut med den rätta.
Snobben pratade inte längre om sin fina hatt och man märkte på honom att han hade fått ett bekymmer. En dag kom han inte till jobbet förrän sent på förmiddagen.
Någon frågade var han hade varit.
-Jag har varit hos doktorn, sa han.
-Vadå? Är du inte frisk? undrade en av hans kolleger.
-Nä, sa han. Dom vet inte vad det är, men mitt huvud sväller och krymper... Det kan vara något allvarligt.
Kollegerna tog efter en överläggning beslutet att berätta för snobben vad som var orsaken till hans problem.
Men bara om han slutade tjata om sin halmhatt.

söndag 24 november 2013

VÄRLDENS BÄSTA PLATTA:

 
CD-skivor behövs inte längre, säger alla som har gått över till Spotify. Vinyl-LP har inte behövts på länge, men nu har den gamla goda plastplattan väckts till liv igen och det är lite chict att spela 33-varvare, antingen de är begagnade och upplockade från en kartong i källaren eller nysläppta. Förmodligen är vinylrenässansen tillfällig, tror i alla fall jag, och Spotify blir väl framtidens hemarkiv för alla musikintresserade.
Så därför tycker jag att vi ska utse "Världens genom tiderna bästa platta", förkortat till VGTBP. Det kan väl vara skönt att veta vilken platta det är som man måste bevara och visa upp för intresserade vänner och besökare som vill prata musik.
Jag har den senaste tiden slängt ur mig VGTBP-frågan till höger och vänster och fått löjliga svar som Rolling Stones "Let It Bleed", Graham Parkers "Howlin´ Wind" och andra obegripliga titlar.
Jag vet ju så klart vilken platta det är som förtjänar VGTBP-titeln. Och jag kan motivera mitt val.
Plattan heter "Sinatra At The Sands" och det handlar naturligtvis om Frank Sinatra, inspelad 1966 under en konsert på nattklubb i Las Vegas, med Count Basies storband som backar upp och med musiken arrangerad av Quincy Jones.
Bättre kan det inte bli, här finns allt och inte minst en fantastisk närvarokänsla. Vrider man upp volymen, sätter sig bekvämt tillrätta och blundar, så förflyttas man till en epok då livet lekte för Sinatra, när hans röst stod på topp och när det magiska storbandet fick hela världen att gunga.
Man kan inte må dåligt när man lyssnar på detta. Det är ljuv musik, smäktande ballader, riviga svängnummer, klirr i glasen, kommentarer från publiken, roligt mellansnack och en lång monolog, där Sinatra framstår som en kvalificerad stand up-artist. Han berättar bl a om sina polare Sammy Davies Jr och Dean Martin och om sin uppväxt i Hoboken, New Jersey. Och här finns förstås en lång rad låtar som man har hört förut – men aldrig bättre: Fly Me To The Moon, The Shadow of Your Smile, Come Fly With Me, You Make Me Feel So Young och massor av andra guldkorn.
”Sinatra At The Sands” kom först på vinyl som en dubbel-LP, men gavs senare ut som en CD. Därmed förstärktes showkänslan, när man slapp byta platta och slapp vända på dem. CD:n är 90 minuter lång och man tröttnar aldrig på den, man kan höra den om och om igen. Är du på dåligt humör eller känner dig lite nere, så lyfter Sinatra och Basie upp dig tills du svävar på ett moln. Rena terapin, alltså.
Jag tror inte det finns en bättre, mer positiv platta och jag tror att den aldrig någonsin går att överträffa. För mig är detta alltså världens bästa platta.
Vill du ha min motivering, så är den FDFIB – "För det finns ingen bättre!".
Och har du någon synpunkt på detta, så skicka in din kommentar!


tisdag 19 november 2013

Musik med mera.


Tänka sig. Snart är det bara en månad kvar till julafton.
Vet inte om det är bra eller dåligt. Vet inte om man ska börja stressa.
Brevlådan är redan full med käcka julklappstips varje dag. Julborden börjar digna på krogarna. Snart får man väl de första julkorten. Digitalt så klart.
Men den stora frågan är: när ska man börja köpa julklappar?
De första åren jag hade tjänat ihop egna pengar, köpte jag alla julklappar dagen innan julafton. Det var bara att gå ner till Resia på Brogatan i Halmstad. Där fanns allt och allting var billigt. Jag kunde köpa till hela släkten där. Det mesta jag köpte, kulpennor, rakblad från Matador, tejp och annat fint, kostade ett par-tre kronor. Då fick man det inslaget också. Det tog en halvtimme, sen var hela julklappsproblemet ur världen och man kunde gå till Swärd på Halmstads Musikhandel och kolla om det hade kommit någon ny platta, som man kunde köpa till sig själv.
1963 kom de första LP-skivorna med The Beatles. Två stycken i tät följd.
Det var nog därför jag missade Phil Spectors julskiva. Allt kretsade plötsligt kring Beatles och då hade ändå inte den riktigt överväldigande hysterin  börjat. Men Beatles var något nytt, engelsk popmusik började bli intressant att utforska, Amerika drunknade liksom i svallvågorna. Så jag missade världens genom tiderna bästa julplatta när den kom, lagom till julen 1963. Jag skaffade den flera år senare. Den är fortfarande bäst, den säljs fortfarande och det är den enda julskivan man behöver spela. Helst ska man ha den på vinyl och i mono.
Phil Spector var på ett sätt en bakåtsträvare, för han ville inte acceptera den stora nyheten stereo. Han ville att allt ljud skulle komma ut liksom från ett enda stort hål. Och i det hålet skulle det finnas hur många instrument som helst, gärna dubbla stråksektioner, flera trumset, massor av gitarrer, mycket av allting. Spector gjorde produktioner som överträffade allt annat man hade hört i popväg och han gjorde det med ett antal svarta tjejer och killar som sjöng, ibland i egna gruppnamn, ibland blandade lite hipp som happ, men det stod alltid The Crystals eller The Ronettes på etiketten när det var några tjejer som sjöng tillsammans och sen fanns där soloartisten Darlene Love också, som ibland kunde dyka upp tillsammans med någon av grupperna, och Bob B Soxx & The Blue Jeans, som var en grabbgrupp.
I studioorkestern satt blivande stjärnor som Leon Russel på piano, Sonny Bono på percussion och jazzgitarristen Barney Kessel på en av gitarrerna.
På julskivan drar de här gängen igenom allt från White Christmas och Silent Night till I Saw Mommy Kissing Santa Claus och Rudolf med röda mulen.
Och allt låter som Phil Spector ville ha det: stort, pompöst, svulstigt och lättsamt glittrande på samma gång. Det tindrar av ljud. Alla andra julskivor blir bara onödiga, när man har hört den här.
Men julen 1963 upptäckte jag inte den här plattan, som sagt. Förmodligen väntade alla dåtidens popnördar, inklusive mig själv, på varje nytt ackord från The Beatles.
Fast i början, när de var nya, ville jag helst inte erkänna att jag lyssnade på pop. Jag försökte framställa mig själv som jazzexpert, för jazz var naturligtvis mycket finare än pop. Så jag satt hemma och lyssnade på The Modern Jazz Quartet, som spelade en slags kammarjazz, kulturell finjazz med Milt Jacksons vibrafon som frontinstrument och John Lewis strikta pianospel som komplement. Jag kommer ihåg än idag att basisten hette Percy Heath och trummisen Connie Kay, så jag måste ha vrålpluggat dem ordentligt. Låtarna tog aldrig slut, det var evighetslånga solon, men jag stod ut och kunde prata med de stora grabbarna i jazzklubben Playhouse, det var det viktiga.
Köpte också allt som fanns med Thelonious Monk. Inga andra i min ålder visste vem han var. Jag hade alla hans plattor. Hemma på pianot försökte jag komma underfund med hur han spelade i Round About Midnight, men det var helt enkelt omöjligt, för man skulle egentligen inte spela piano som Monk, han spelade helt fel. Och ändå lät det så... rätt! Men han var ju ett geni, det visste i alla fall vi, som var intresserade av jazz och fick en massa tips av Swärd på plattor som vi borde köpa.
Det var Art Blakey också. Han spelade trummor med sina Jazz Messengers. Enkel, rak jazz som satt som klister i öronen. Jazz med budskap och själ, sa man. Soul. Det var nåt nytt, det var fränt, rytmiskt och melodiskt på samma gång. Wayne Shorter spelade sax, Clifford Brown och Lee Morgan trumpet och det svängde på ett helt nytt sätt. Vad var fyra grabbar från Liverpool jämfört med sånt. Ingenting.
Eller, jo... Det gick inte att stå emot. Allting rämnade. The Beatles tog över och det var bara att låta håret växa, gapa med i She Loves You, Yeah Yeah och erkänna att man var en popnörd. Sen bara vällde det över oss. Och till Halmstad kom Downliners Sect redan då, The Who, Manfred Mann, The Troggs och andra band från England, som låg på alla världens hitlistor.
Jag vet inte hur många år det tog innan jag hittade Phil Spectors julskiva. Men jag har den än och spelar den varje jul. Man tröttnar aldrig på den, för man plockar ju bara fram den en kort tid varje år. Och den är oemotståndlig.
Så nu har du fått årets julklappstips: ge Phil Spectors julskiva till alla du tycker om! Du framstår som en popkännare och alla som får den kommer att älska dig.
Synd att Resia försvann förresten, men med de priserna gick de väl i konkurs.


fredag 15 november 2013

När jag tappade bort Marocko och andra äventyr i charterbranschen.


Snart är vintern här och enligt engelska meteorologer ska den bli den jävligaste i mannaminne. Vi ska få arktisk kyla och snöstormar i månader.
Man får ju nästan lust att boka en tur till Gran Canaria när man läser sånt.
Där sitter man på balkongen i solsken med en strålande utsikt över Atlanten i riktning mot Afrika och tittar på klockan. Och då vet man att hemma Sverige har det redan varit beckmörkt i över tre timmar.
En gång för längesen skickades jag till Gran Canaria och Teneriffa på uppdrag av en av de största researrangörerna. Jag skulle dit för att skaffa underlag för att kunna skriva deras resekatalog. Jag skickades till en massa andra öar också, i Grekland och Spanien, och jag tvingades åka ner till några turistorter på det italienska fastlandet. Drömjobb? Ja, säg det. När man kom hem och skulle börja sortera i skallen vad man hade sett, då blev det lätt en enda gröt.
Och väldigt snabbt hamnade man i schabloner. Allt blev pittoreskt, genuint, doftande, mysigt, intressant, romantiskt, charmigt, behagligt och alla gränder hade karaktär. Även om det i själva verket var bullrigt, bökigt, skitigt, stinkande, otrevligt och obehagligt. För allt är ju inte i toppklass på resmålen i södern och på den tiden var det långt värre än i dag. Skandaler duggade tätt i charterbranschen, vad som helst kunde hända. I dag är det mer väloljat och seriöst, flygplanen är lika bra på att hålla sina tidtabeller som de inom reguljärtrafiken.
Men det var bara att kämpa på och försöka komma ihåg skillnaden mellan San Agustin och Playa Inglés på Gran Canaria eller mellan Formia och Gaeta i Italien. De två sistnämnda orterna 15-20 mil söder om Rom var inte särskilt kul och de ströks från programmet redan året efter de hade lanserats som "Medelhavets nya pärlor".
I Turkiet var det vid dedn här tiden så oroligt att ingen vågade åka dit. Men researrangören hade köpt upp sig på  hotell som måste fyllas med gäster, så det gällde att sälja in landet ändå. Vi löste det genom att på ett uppslag i katalogen berätta mycket svepande om "Morgonsolens land", utan att nämna ordet Turkiet. Jag skrev om charmen, de vänliga människorna, de exotiska upplevelserna och den stora gästfriheten och ingen som läste texten och tittade på bilderna visste vad de läste om eller tittade på. Men många blev sugna på att resa dit, vände på bladet och fick nya beskrivningar av det soliga landet. I någon bisats var vi tvungna att stoppa in "Turkiet", men innan de flesta kom dit, hade många redan slutat läsa och var på väg för att beställa resan, för det var ju dessutom väldigt attraktiva priser och det gällde att komma först.
Jag skulle skriva en hel tjock katalog och många resmål hann jag naturligtvis inte besöka. Då gällde det att intervjua reseledare och andra med erfarenhet, så att man fick fram de rätta schablonerna. Skrev t ex flera sidor om New York, långt innan jag hade varit där. Då var det ju tur att man var en ivrig biobesökare, som hade sett åtskilliga gangsterfilmer med handlingen förlagd till Manhattan. Dessutom hade man ju läst amerikanska deckare, så New York var aldrig något större problem.
Värre var det med Marocko. Där hade jag inte heller varit, men med bra underlag från uppdragsgivaren, fina bilder och lite fantasi gick det bra att få ihop det antal sidor som behövdes. Art directorn och jag jobbade fram ett land i taget på reklambyrån nere i Malmö, sen reste vi upp till Stockholm och fick nya underlag för nästa land som skulle beskrivas på ett säljande sätt. Den här gången åkte vi via Köpenhamn, för vi skulle ha ett möte på förmiddagen med tryckeriet. Och i Köpenhamn bjuds man på snaps redan till frukost. Nåja, vi kom fram till Stockholm sent på eftermiddagen, checkade in på hotellet och tog oss sen ner till Operabaren och Café Opera. Där satt vi och småpratade, när min kollega plötsligt sa: Du tog väl kuvertet med Marockomaterialet?
I kuvertet låg allt. Alla bilder vi hade, alla texter jag hade skrivit, allt underlag, alla kopior av allting. Hemma i Malmö fanns inte ett papper kvar om Marocko.
-Nä, det måste du ha gjort, sa jag. Det hade han inte. Ligger det kanske på hotellet? undrade vi.
Det fanns ingenting på hotellet, inget hos Arlanda Taxi, inget hos SAS. Vi ringde till varenda flygplats i hela Europa, där planet hade landet sen vi lämnade det. Städpersonalen på Arlanda hade inte heller sett något kuvert. Någon måste ljuga, för vi var säkra på att vi hade lagt det i förvaringsfacket ovanför stolarna.
Marocko var försvunnet.
Så var den kvällen förstörd. Och mötet hos kunden dagen efter blev inte så muntert, precis. Skamsna fick vi åka hem till Malmö och börja om. Jag fick börja med att ringa runt till reseledare som hade erfarenhet av Marocko. De var utspridda på en massa vinterresmål över hela Europa och svåra att hitta. Och när jag hittade dem, var de måttligt roade av att försöka komma ihåg sina smultronställen i Marocko, de ville ut i skidbackarna.
Till slut fick vi ihop ett nytt material och katalogen blev tryckt.
-Aldrig mer en charterresa, sa jag till mig själv.

Men så kommer det några vintrar med snökaos och ishavsvindar och man vill bort, långt bort. Det finns ju t o m de som frivilligt sitter i ett flygplan i 22 timmar för att komma till Thailand. Då tar jag hellre en isvinter.

tisdag 12 november 2013

Kalsonghumor?

Står och tvättar händerna under ett besök på en av stadens offentliga herrtoaletter, då jag hör en brinnande svordom bakom dörren till den enda sittplatsen på stället.
Behöver man sitta under toalettbesöket kan man få köa först en stund. Annars gäller rännan, där man står upp och slår sin drill mot en vägg beklädd med en rostfri plåt, sju-åtta tysta karlar tätt bredvid varandra, alla tysta liksom grubblande, alla med sikte på att komma härifrån så snart som möjligt.
Jag berättar det här för att eventuella kvinnliga läsare ska få en bakgrund till en situation de icke veta ett dyft om, men som är självklar och nödvändig för varje karl som har behov av att lätta på trycket. Och det har vi ju alla.
–Jäääävlar! hördes bakom dörren. Jag tror jag begrep direkt vilket trauma han hade råkat ut för. Och det handlade inte om att toapapperet hade tagit slut.
Han hade hamnat i kalsonghelvetet. Han hade tagit fel i kalsonglådan och fått på sig en kalsong av den sorten som han hade bestämt sig för att kassera eller skänka till Myrorna. Och han förbannade nu, bakom dörren, designern och tillverkaren av denna produkt som är helt felkonstruerad och direkt olämplig.
Denna modell har nämligen, av någon anledning, utgången för – låt oss kalla den "apparaten"– en och en halv decimeter till höger om mitten. Apparaten, som ju har sin placering mitt på kroppen, måste därför ta sig genom en tunnel för att komma ut och tjänstgöra. Det är bara det att ingen apparat  har förmågan att själv ta sig framåt i ett klädesplaggs konstgjorda irrgångar. Den behöver hjälp. Den måste hämtas.
Då kommer nästa problem. Vem hämtar ut apparaten? Hur är det tänkt att det ska gå till? Förmodligen har designern och tillverkaren enats om att tummen och pekfingret torde vara lämpliga.
Och det var nog här som besökaren bakom dörren utbrast i all enkelhet sin svordom. För varken tummen eller pekfingret har något öga för tunnelarbeten och de jobbar dessutom i en tidspress: apparaten vill få sitt uppdrag slutfört så snart som möjligt och kan tänka sig att påbörja processen med omedelbar verkan, redan medan tummen och pekfingret kämpar sig framåt. De vet heller inte exakt vad de söker eftersom apparaten har en viss förmåga att variera sin storlek och därmed kräver olika grepp av tummen och pekfingret: är apparaten liten och tunn eller lite längre är normalt och aningen fetlagd, så måste tummen och pekfingret angripa den på olika sätt för att få in den i tunneln. Ett ytterligare problem som förekommer i samma region, det är när gylfen i byxan är för kort. Det räcker med att det saknas en centimeter, så blir det omöjligt för apparaten att ta sig fram till tunnelöppningen.

Det är då man kan få höra ett "jäääävlar!" på herrtoaletten.

fredag 8 november 2013

Datorhaveri!!!


Om det är något jag inte begriper, så är det datorer.
Häromdagen slutade plötsligt mejlfunktionen på min mac att fungera. Jag skulle skicka iväg ett mejl och gjorde precis som vanligt. Men datorn hade tydligen fått fnatt. På skärmen fanns en snurrande symbol och en ruta där det stod något om "fel domännamn".
Att ha en mejlfunktion som inte skickar iväg brev, det är förödande för en frilansskribent, som ska ha iväg manus hit och dit hela tiden. Och var kan man få hjälp? Ingenstans. Man måste ge sig in i datorvärlden själv och fixa vad som måste fixas.
Så jag klev in i en tät djungel där det talades ett språk som jag inte begrep. Och då menar jag inte bara de telefonsamtal jag tvingades ringa till ett företag i Danmark.
Det visade nämligen sig att min mejloperatör hade köpts upp av danskar. När jag ringde ett nummer i Malmö, svarade en dansk grötig röst någonting med "dessvärre" och jag antog att den, rösten alltså, skulle upprepa samma sak om och om igen, hur många gånger jag än skulle försöka. Så jag började dessbättre att leta efter ett telefonnummer direkt till företaget i Danmark istället.
Och plötsligt pratade jag med en dansk som inte förstod svenska och inte kunde många ord på engelska. Själv förstod jag ingenting av hans danska.
Vad gör man? Jag började i alla fall tänka att en sådan leverantör kan man inte ha. Man måste ju kunna prata med dem vars tjänster man köper, eller hur? Jag bestämde mig då för att skaffa en ny mejloperatör, letade på internet och hittade en i Nordingrå. Där talar man en fullt begriplig svenska.
Så där satt jag och pratade i nästan två timmar med en norrländsk grabb om saker som domänhanterare, auktoriseringskoder, lösenord, primär DNS, SMPT-server, "ompekning" och annat som vi datornördar tycker är kul.
–När du har fått ett mejl med begäran om inloggningsuppgifter för konto, sa han, kan du skicka det till oss. Då kan vi logga in och peka ut domännamnet mot våra namnservrar och om du vill också föra över den till oss som registrar.
Precis så sa han.
–Så bra, sa jag.
–Om du inte vill lämna ut inloggningsuppgifterna till oss, fortsatte han, så kan du själv gå in på domänhanteraren och peka om domänen eller hämta ut den auktoriseringskod vi behöver för transfer!
–Det var ju fint, sa jag. Sa du "pekar om domänen"?
–Ja, vill du att vi pekar om din domän till oss direkt? frågade han.
–Nja... kanske, sa jag.
–Tänk på att du måste skapa dina e-postadresser i vår kontrollpanel för att de ska  fungera! Det gör du genom att logga in i kontrollpanelen och sedan går till E-postadministratören. Där kan du skapa upp till fem E-postkonton!
–Oj då, sa jag.
Sedan kom det mejl efter mejl från Nordingrå med lika glasklara och lättbegripliga instruktioner. Och efter bara någon timme till, fick jag iväg en text. Det funkar!
Jag vet bara inte riktigt hur det gick till.


måndag 4 november 2013

Reseraseriet.


Blir det någon resa i vinter? Innerst inne vill väl de flesta av oss komma bort från snö, mörker och kyla. Åtminstone i en vecka i alla fall.
Själv har jag tröttnat på långresor. Det är inte kul att sitta stilla i ett flygplan i elva timmar och titta på långfilmer, som man aldrig skulle få för sig att se på bio.
Långa flygresor är en slags modern tortyr, speciellt om man hamnar bredvid någon storsnarkare som lyckas sova sig över hela Atlanten, om det nu är på det hållet man åker. För min del är det bara det hållet som gäller, om det snackas långresa. Jag kan tänka mig att åka tillbaka till Las Vegas och Austin i Texas hur många gånger som helst.
Men annars räcker det numera med korta snabbresor på lagom avstånd. Oavsett årstid.
En gång blev det Dublin. Jag trodde det skulle vara fart på musiklivet i den stan, för det har man alltid blivit itutad av nöjesjournalisterna. Så kom vi dit, Blondinen och jag, och jag ville genast ut och kolla barbanden, nya okända förmågor och kanske ett eller annat etablerat irländskt band. Vi var där i några dagar och den enda vi såg från musikbranschen var Sinead O´Connor. Men det var på ett café och hon satt och fikade med en kompis.
Annars såg vi bara en turistanpassad glittershow med irländsk riverdance och det var på hotellet där vi bodde. För säkerhets skull körde de samma show varje kväll, så när vi hade varit ute på stan och letat ett tag utan att hitta något, kunde vi avsluta kvällen med att titta på avancerat bensprattel hemma på hotellet.  Man tröttnade snabbt. Men det fanns tv på rummet.
En annan gång i modern tid tog vi en tur till Sardinien. Hotellet låg precis vid stranden och man behövde egentligen inte röra sig ur fläcken. Det var bara att ta på sig badbrallorna på rummet och sen gå över gatan, så var man vid havet och de dyra vilstolarna som man tvingades hyra. Jag hade gått med på att resa dit, om vi inte tvunget skulle ge oss iväg på utflykter för att betitta sånt som man är totalt ointresserad av, typ gamla kloster i bergen, citronodlingar, krukdrejare eller vad där nu brukar finnas några mil från varje turistort vid Medelhavet. Jag har släpats med på dylikt under olika semesterresor, men nu räcker det. Däremot fick vi ge oss iväg på promenader för att leta efter restauranger i byn där vi bodde. Det fanns några i krokarna, men de var inte lätta att hitta och flera av dem hade redan stängt för säsongen. På taxiavstånd låg en liten stad där det skulle finnas både trevliga krogar och barer. Men vi såg aldrig några taxibilar.
För inte så längesen åkte vi faktiskt österut och hamnade på en badort i Turkiet. Om jag inte minns fel heter den Alanya eller något liknande. Hotellet låg mitt i stan, med stranden på gångavstånd. Så vi gick dit och konstaterade att ingen människa badade i det inbjudande havet. Det var varmt och skönt, så till och med jag blev lite badsugen. Men det gick inte att gå mer än ett par meter ut i vattnet. Där förvandlades botten från mjuk sand till vassa stenar som var omöjliga att trampa på.
Hotellpersonalen berättade att detta var en naturkatastrof som hade hänt förut och ingen visste om man skulle åtgärda problemet eller vänta och se hur naturen själv tog hand om det. Så länge vi var kvar, var det ingen som gjorde någonting, varken människor eller naturen. Vi fick sitta på stranden och titta på havet eller gå hem till den lilla poolen, med sötvatten, uppe på hotellets tak.
Men i år, då?
Det finns fortfarande några stora och spännande städer kvar att avverka i Europa.
De flesta huvudstäderna är avklarade, några av dem många gånger om, liksom Milano, Venedig, Barcelona, Liverpool och andra med en speciell klang.
Det snackas mycket om Liverpool numera. Stan har blommat upp efter en lång nedgång, det finns massor av musikpubar och andra ställen med levande, bra musik – sägs det. Det är argument som jag går på, gång efter gång. När vi kom dit fanns där inte mycket mer än i Dublin.
Det roligaste var faktiskt att åka med på en bussrundtur, där man fick se alla platser, gator och torg som förekommer i Beatleslåtar och alla hus där de fyra  hade bott.
Och så ingick ett besök på The Cavern, popkällaren där allting började.
Men det var nog en bluff. Jag tror att Cavern låg i huset på andra sidan gatan.
Det sa guiden till mig i en paus. Varför vet jag inte.

tisdag 29 oktober 2013

Världens sämsta idrottsman?



Vi som växte upp i Halmstad en gång i tiden, hade olika möjligheter att arbeta oss in i idrottens värld, för att så småningom bli hyllade som mästare.
Dock misslyckades de flesta av oss kapitalt. Själv satsade jag hårt på fotboll och var med och bildade Timmermansgatans FF, som utkämpade sina bataljer mot Älgarnas IF på Brunnsåkerskolans grusplan. Varje kväll träffades TFF och ÄIF för en ny match.
För att slippa springa, utsåg jag mig själv till målvakt. Vi spelade match dag efter dag och lyckades aldrig hitta några andra lag att utmana. Det var Älgarna och vi. Till slut tröttnade jag och blev övertalad av en släkting att börja spela med BK Start. Deta var en riktig klubb med A-lag i en lingonserie och med både juniorlag och pojklag, och här fanns också en riktig tränare som instruerade mig och krävde att jag skulle anstränga mig med jobbiga övningar varje dag. Jag tyckte det var ansträngande nog bara att ta mig med cykel hemma från Timmermansgatan på Väster till BK Starts hemmaplan långt borta på Öster. Har i dag inte en aning om varför jag aldrig sökte mig till Alet eller Örnia, som höll till på Alevallen bara några kvarter från Timmermansgatan? Kanske behövde de ingen målvakt, kanske begärde TFF en för hög transfersumma...
Jag fick aldrig spela någon match med BK Start, men jag fick följa med laget på bortamatcher ända till Snöstorp och det var nog därför jag lade av innan jag blev stjärna. Jag stod inte ut med resorna. Och inom fotbollen var konkurrensen stor i Halmstad. Det kanske var vettigare att satsa på friidrotten?
Jag tyckte att jag var bra på höjdhopp, i alla fall så länge man fick saxa. Sen, när det började handla om dykstil, ansåg jag denna gren som direkt livsfarlig.
60 m löpning var också en slags paradgren, men bara så länge jag vann mina heat under jympatimmarna på Läroverket, där vi fick springa på Örjans valls löparbana. När sen de olika heatvinnarna sprang final, kom jag alltid sist. Så det blev aldrig löpning heller. 100 m, som var den tävlingssträckan som gällde, kändes dessutom som oändligt lång.
Orientering blev jag utlurad i när jag gjorde lumpen på F14. Jag hade aldrig sett en karta förut och fick order av en överfurir att ta sällskap med en orienterare som bara skulle promenera med karta i skogen, för han var skadad i ena benet. Så vi gick och småpratade, han hittade alla kontroller lätt som en plätt och vi gjorde en hyfsad tid, jämfört med många av de övriga, som likt mig själv var nybörjare i grenen. Det blev aldrig några fler försök, för vi som låg på väderstationen kunde alltid smita undan övningarna, p g a passtjänst. Befälen kunde aldrig hålla reda på oss och grejen var bara att vi aldrig skulle visa oss. Den gången jag blev tvingad ut på orientering, var en plump i protokollet.
Badminton var nog min bästa gren, även om jag började ganska sent i de övre tonåren. Då spelade jag hemma i trädgården på Timmermansgatan, på en bana i nästan olympiska mått. Det var bara grenarna på ett äppelträd vid ena kortsidan, som hängde in på planen och i viss mån kunde störa spelet, framför allt  om man gjorde några konstlobbar från motsatta sidan. Jag spelade mest mot en inflyttad göteborgare, som var ganska vass att möta. Nätet fäste vi mellan husväggen och en piskställning, ena halvan av planen var en gräsmatta och den andra en grusgång. Men det var intensiva, välspelade matcher, alltid med oviss utgång. Vi trodde på fullt allvar att vi tillhörde landets elit, det var bara att gå med i en klubb och visa upp oss.
Så när jag så småningom flyttade till Malmö och började spela badminton med en kollega en gång i veckan i en inomhushall, var det rena drömmen. Vi spelade stenhårda matcher, vi tog ut oss till 110% och var övertygade om att vi borde gå med i en klubb och sikta på landslaget. Och när en äldre medarbetare på företaget, han fyllde 40 i samma veva, undrade om inte han kunde få vara med nån gång, så tyckte vi lite synd om honom och hittade på olika skäl till att skjuta upp hans medverkan. När min spelkamrat skulle upp till Stockholm en ordinarie matchdag, sa jag till 40-åringen, att OK, nu kan vi spela, men du får tänka på att vi har tränat stentufft i flera månader och du vet säkert hur jobbig en match kan bli?! OK, sa han, jag har också spelat en del.
Och det visade sig under uppvärmningen att han var med på noterna. Alla bollar jag slog, kom tillbaka, oavsett var jag placerade dem. Nåja, tänkte jag, jag får ta det lite lugnt i alla fall, när vi börjar matchen.
Sen började vi räkna poäng. 40-åringen vann med 15–0, 15–0 och 15–0. Efter matchen berättade han att han tränade B-laget i en elitklubb i Löddeköpinge. Och när han själv spelade mot någon från A-laget, hade han inte en chans. Lödde låg i division 3 och jag insåg plötsligt hur himla långt det var till eliten.
Några andra meriter inom idrotten har jag inte.






torsdag 24 oktober 2013

En underlig kväll i Göteborg.



Rolling Stones spelade på ett gammalt nedlagt skeppsvarv ute på Hisingen i Göteborg.         
Det var en av deras sista spelningar på en lång Europaturné och Jagger & Co ville avtacka sin turnépersonal med en privat fest innan gänget splittrades. Så de hyrde nattklubben på det gamla klassiska hotellet vid Götaplatsen, där bandet bodde, och de instruerade hotellpersonalen att bjuda in en DJ och ett antal tjejer från stan, så att det kunde bli tjosan disco också.
Blondinen och jag hamnade på denna fest eftersom vi är goda vänner till en välkänd popstjärna, som alla dörrar står öppna för.
Festen började lite trevande. De inbjudna Göteborgstjejerna samlades i små grupper innan turnéfolket började droppa in och ingen visste riktigt vad som skulle hända. Men det var fria drinkar i baren. Stones bjöd.
Vår vän popstjärnan fick inte vara i fred och drogs hit och dit av branschfolk som ville prata. Till slut hämtade han sin dam vid vårt bord, drog iväg nånstans inne på hotellet och vi såg inte mycket av dem under resten av natten.         
Men nattklubben blev alltmer befolkad och förväntningar låg i luften. Alla väntade förstås på Stenarnas entré. Och vi zippade på små drinkar och stoppade i oss ett och annat potatischips, då vi helt oväntat fick besök av en äldre och något ovårdad herre med risig kalufs. Han gick ostadigt rakt fram mot vår soffa och utan att tveka slog han sig ned bredvid mig. Han hade ett glas whisky i högra kardan.
–Hi! sa han och skyltade med ett garnityr, där det såg ut att finnas en hel del att göra för en tandhygienist. Han flinade och sa något som inte gick att tyda, men han log med hela ansiktet och verkade helt ofarlig. Förmodligen var det inte hans första drink, den som han hade i handen.
Att han valde att slå sig ned just vid vårt bord, fanns det ingen bra förklaring till. Antagligen var det slumpen som fick honom att ta sikte på oss och vi kunde inte göra något annat än att gilla läget och hoppas att den rufsige gamlingen inte skulle ställa till med några besvär medan han satt kvar.          Blondinen tittade med misstänksamhet i blicken på honom och viskade i örat på mig att hon inte kunde begripa hur gubben hade lyckats ta sig in i festlokalen. Han passade helt enkelt inte in i gänget. Hur kom det sig att en lodis hade lyckats ta sig in här? Jag förstod det lika lite. Men efter hand som tiden gick, tyckte vi i alla fall att vår nye vän verkade snäll och oförarglig. Han var åtminstone inte direkt obehaglig, när man väl hade vant sig vid doften. Den stora frågan var hur länge han tänkte sitta kvar vid vårt bord.

När ett stilla sus fyllde luften längre bort i lokalen, förstod vi att Stones anlände. Och nu började festen på allvar. Discjockeyn höjde volymen och dansgolvet fylldes oväntat snabbt.
Den gamle mannen vid vårt bord flinade och gungade huvudet i takt med musiken. Han såg ut att trivas och ibland sa han något till mig, som inte gick att tyda. Men det hördes i sluddret att han pratade engelska, så jag började misstänka att han trots allt hörde till turnégänget.
–Han är nog en slags roddare, tänkte jag. En sån som drar fram elkablar till scenen eller snickrar eller nåt. En turnéjobbare helt enkelt. Han verkar inte att ha någon att snacka med, men man begriper ju inte vad han säger!
Gubben drack upp sin whisky och tittade förvånat på sitt tomma glas. Sen gav han det till mig och sa något. Jag förstod inte vad han menade förrän han repeterade något som lät som ”kän joou fix me ånodder wån?”
Jag tyckte lite synd om honom, en ensam engelsk gubbe utan vänner i ett främmande land som heter Sweden, och utan att veta hur man får tag i en gratis drink på en flott bar. Så jag nickade och sa okej och började tränga mig fram till bardisken.
När jag var tillbaka vid soffan satt den gamle mannen och log mot Blondinen och han sken upp ytterligare när jag räckte honom whiskyglaset, som jag hade balanserat fram med i trängseln utan att spilla en droppe. Onekligen en prestation och han tackade och skrattade.
Han verkade vara i fin form och tycktes inte sakna något, mer än ett par tänder i överkäken. Jag tänkte att han nog kunde ta vara på sig själv och att jag inte tvunget behövde agera daddysitter, eller vad man skulle kalla det.
–My son is here somewhere, hörde jag plötsligt att han sa, så tydligt att jag inte kunde missa repliken. Jaha, tänkte jag, och undrade varför sonen inte tog hand om sin gamle farsa.
–Fine, sa jag och skålade försiktigt med min torra martini.
–Ska vi inte dansa? undrade Blondinen.
–Jo, men vänta lite. Jag ska bara försöka höra vad det är som min nye kompis försöker säga!
–Can you find my son? hörde jag plötsligt att han sa, och jag svarade att det var nog inte så lätt i den här röran.
–Ah! sa gubben. Here he comes!
Och utan förvarning stod Keith Richards vid vår soffa. Keith Richards!
Han flinade åt oss och han flinade åt gubben som tydligen var hans farsa, böjde sig ned och frågade hur han mådde. De skrattade och snackade, Keith dunkade gubben i ryggen, nickade och pekade på mig.
–Is this guy takin´ care of you? sa han.
–Yeah, he´s fine! svarade gubben.
Och Keith tog mig i handen och tackade med ett stort smil för att jag hade tagit hand om hans far.
–He´s old! sa han med ett flin. I´ve better take him up to his room!
–Oh, svarade jag. Let him stay if he wants to. We will support him!
Keith log, tog min hand igen, tackade och sa något till gubben. Sen vände han sig till mig igen.
–I´ll be back in a short while... thanks again!
Så vi satt kvar, försökte prata lite med gubben och märkte att han var trött. Efter en stund lutade han sig djupt mot ryggstödet i soffan medan huvudet föll tungt mot bröstet. Han somnade.
–Nu kan vi väl inte dansa? sa Blondinen. Ska vi sitta här och vänta på att rockstjärnan kommer tillbaka?
–Ja, det är nog bäst... Jag lovade ju att vi skulle se till honom.
Så där satt vi på en kokande nattklubb, tittade på folk och passade Keith Richards farsa.
Och det hände mycket annat denna underliga kväll.
Hela historien finns i min bok "Mina möten med de kända" (Roos & Tegnér), som kom ut 2009.

Där finns många andra historier om oväntade möten med både världsberömda stjärnor och inhemska lokala celibriteter.