onsdag 30 december 2009

Detta retar jag mig på just nu, del 1

Ingenting har varit sig likt. Det har varit jul.
Då sätts alla vanliga regler ur spel. Allting ska vara inrutat efter traditionens regler, maten ska vara julmat, kalasen ska vara enligt sedvanlig julritual, allt ska dekoreras med julsymboler... jaja, du vet ju.
Man får ta seden i vacker hand och försöka ryckas med.
Ser man alltihop i de små barnens perspektiv, kan man stå ut.
Men Calle, 2,5 år, somnade innan tomten, en grannfru, hann fram. Han fick sina julklappar på juldagens morgon istället. Precis som i USA.

Det som retar mig när det gäller julklappar, det är framför allt att allting numera förpackas något så in i helsickes onödigt med plast och kartong och klister, så att det knappt går att komma in till föremålet man vill åt. Det krävs sax och kniv och man vet ändå inte hur man ska komma in i förpackningens kärnhus. Skär jag sönder något? Klipper jag av något som har med själva prylen att göra? Hela golvet är till slut fyllt av plast i olika tjocklekar, kartonage av alla de sorter och glittrande julpapper i högar. Det som ska förpassas till någon sopcontainer måste kosta skjortan. Jag retar mig på detta.

Och på mycket annat, som jag ska återkomma till. Nu hinner jag inte, för det är snart nyår och massor ska fixas. Gott Nytt År!

onsdag 23 december 2009

Världens 10 bästa CD?

Jag är skivsamlare. Fortfarande, vad som än händer med CD-skivan i framtiden.
Jag har ca 6–7000 plattor inklusive mina gamla vinyl-LP.
Jag vet inte om det är mycket eller lite i samlarkretsar. Men det är väl i alla fall rätt mastigt jämfört med normalkonsumenten.
De som ser min samling för första gånger frågar ofta hur jag hinner spela plattorna. Sanningen är naturligtvis att det hinner jag inte alls. Men jag har mina favoritplattor, som jag kan höra hur många gånger som helst.
–Gör en lista över vilka CD du spelar mest! sa en polare.
OK, tänkte jag, och började på en Topp Tio-lista. Men på tionde plats var jag tvungen att placera fem plattor. Ingen av dem kan plockas bort från listan.
Så till slut såg min 10-lista ut så här och jag undrar nu om detta är världens bästa plattor:

På tionde plats:
JIMMY LAFAVE: AUSTIN SKYLINE (1992)
Har man varit i Austin, Texas, några gånger, så har man sett och hört Jimmy LaFave. Han gör egna låtar och sjunger också framför allt Dylan. På den här liveplattan finns några riktiga höjdarlåtar, som t ex hans egen Only One Angel, Dylans Shelter From The Storm och många andra. Suverän platta!

TISH HINOJOSA: SIGN OF TRUTH (2000)
Också en Austin-profil är den här tjejen med den ljuva rösten. Hon skriver låtar och har gjort flera fina plattor. Men den här spelar jag mest, för den avslutas med Song For The Journey, som är så osannolikt vacker.

DELBERT McCLINTON: ONE OF THE FORTUNATE FEW (1997)
Samma sak här – det finns massor av andra plattor med Delbert att välja mellan. Det är ändå den här jag spelar oftast, för den har inte en svag punkt. Och så sjunger han Jerry Lynn Williams odödliga Send Me Angels.

THE BLASTERS: COLLECTION (1990)
20 låtar och det är ingen man vill hoppa över. Här finns American Music, Border Radio, So Long Baby Goodbye, Trouble Bound och, ja – det är lika kul hela tiden.

NICK LOWE: AT MY AGE (2007)
En gammal man i grått hår ska man inte förakta. Likaväl som att lyssna på hans klassiska album från förr, kan man lägga på den här och njuta av en kille som åldras med värdighet och god smak!

På nionde plats:
NRBQ: HONEST DOLLAR (1992)
På tal om kul musik, då kommer alltid det här sagolika bandet upp på agendan. NRBQ har ju gjort massor av plattor och man kan inte välja fel. Vilken man än tar, så blir det en fullpoängare. Och det gör inget om man plötsligt, som här, sitter och diggar gamla Deep In The Heart of Texas. Allt de tar i blir ju guldskimrande...

På åttonde plats:
SOUTHSIDE JOHNNY & THE ASBURY JUKES: BETTER DAYS (1991)
Springsteens kompis har gjort många lysande plattor. Den här innehåller flera Steven Van Zandts-låtar, bl a All I Needed Was You, Better Days och I´ve Been Working Too Hard och Springsteens All The Way Home, så det är ett säkert kort. Bara att höja volymen och gasa på.

På sjunde plats:
EMMYLOU HARRIS: SPYBOY (1998)
Av alla hennes många fina plattor spelar jag helst den här. Bl a för att här finns Love Hurts, som får mig att rysa av välbehag.

På sjätte plats:
BRUCE SPRINGSTEEN: GREATEST HITS (1995)
Plattan kom alltså 1995, men låtarna går tillbaka ända till 1975. Och du får Hungry Heart, Born To Run, Glory Days, Dancing In The Dark och Better Days om du vill höra hitlåtar och massor av hans tyngre betraktelser som Badlands, My Hometown och Streets of Philadelphia. Grymt bra samling.

På femte plats:
B B KING: LUCILLE & FRIENDS (1995)
Tungviktaren i bluesfacket har bjudit in ett gäng olika grabbar och tjejer för att få ihop en liten fin och omväxlande platta. Och det lyckas. Stevie Wonder, John Lee Hooker, Gary Moore, Leon Russell och t o m Ringo Starr dyker upp i studion. Svårt att motstå.

På fjärde plats:
JERRY LEE LEWIS: KILLER COUNTRY (1995)
Under 1970-talet gjorde The Killer ett antal countryplattor som borde ha gett honom en plats i countrymusikens Hall of Fame. Jerry Kennedy var producent och en rad skickliga låtskrivare kom springande med låtar som både innehållsmässigt och musikaliskt överträffade det mest som gjordes i Nashville. Jerry Lee spelar och sjunger med en trovärdig känsla och bara titlarna säger ju allt: She Even Woke Me Up To Say Goodbye, Middle Age Crazy, You´re All To Ugly Tonight och There Must Be More To Love Than This... På den här plattan finns 20 spår som alla visar att Jerry Lee hör till de bästa countryartisterna i världen.

På tredje plats:
WILLIE NELSON: IT ALWAYS WILL BE (2004)
Problemet med den här mannen är att han har en skivproduktion som knappast går att överblicka och som dessutom utökas hela tiden. Den här är hans bästa under senare år och bjuder på både läckra låtar och fin uppbackning av bl a Norah Jones och Lucinda Williams. Favoritlåtarna är titellåten samt Pictures In A Frame.

På andra plats:
DOUG SAHM AND THE LAST REAL TEXAS BLUES BAND (1994)
Inte ett dåligt spår, Doug i sin bästa form sjunger som en gud, ett band i högform, 16 låtar som man inte kan slita ut, en livekänsla trots att flera av låtarna är inspelade i studio – allt är perfekt på denna suveräna platta!

På första plats:
FRANK SINATRA: SINATRA AT THE SANDS (?)
Plattan spelades in i september 1966 på The Sands i Las Vegas och gavs ut i CD-format någon gång under 90-talet. Sinatra är 50 år gammal, bakom ryggen har han Count Basies storband och det är Quincy Jones som står för arren. Bättre kan det inte bli. Här finns klassiker som Come Fly With Me, Fly Me To The Moon, It Was A Very Good Year och annat som förknippas med Sinatra. Det är bara att dämpa belysningen, slå sig ner i en bekväm fåtölj, blunda och bli en i publiken. Snart upplever man en intensiv närvarokänsla och man blir lycklig. För den här musiken har rent medicinska egenskaper, den sveper bort alla dystra tankar och ger dig nya krafter. Frank Sinatra är i högform och hinner inte bara sjunga – han gör ett kul stand up comedy-nummer också, som handlar mest om hans berömda kompisar. Det här är världens bästa platta!

Och har du nåt att invända, så går det bra att kommentera.

söndag 20 december 2009

Föreningen Vinterhatarnas Vänner

När jag var elva år fick jag en kälke i munnen.
Det var i Dödsbacken som fanns i Slottsparken i Halmstad. På den tiden fanns farliga stup rakt ner mot en isfryst bäck i parkens sänka. Går man dit idag och tittar, så kan man knappt upptäcka det som var Dödsbacken, en livsfarlig kälkled för oss elvaåringar. Parken måste ha plattats ut någon gång sedan dess.
Jag ramlade av min kälke, tittade upp mot backens topp och hann inte stänga munnen förrän en efterföljande kompis försökte parkerka sin ensitsiga modell mellan min över- och underkäke. Det sa bara kras, liksom.
En av de stora framtänderna i överkäken delades i två bitar, varav den ena försvann för all framtid i snön. Den andra biten satt kvar. Jag fortsatte att åka några turer, innan jag gick hem och visade gapet för morsan.
Tandläkaren påstod att jag var tvingad att gå med glugg tills jag blev 18, för då skulle tanden vara fullvuxen och först då kunde han göra nåt åt saken.
Sen gick jag med glugg i sju långa år och det var vinterns fel. Ingen skulle kunna få en kälke i munnen under resten av året.
Jag tror att det var då jag blev vinterhatare.

När andra ser snö som en dekorativ gåva från Kung Bore, vem i helskotta han nu är, ser jag extraarbete i form av snöskottning, jag ser halka, trafikproblem och meningslöst nedfall från skyn, levererat av himlens onda makter.
Vad ska det vara bra för?
Antingen skottas eller skyfflas snön bort från gator och torg och det som ligger kvar smälter så småningom bort i en lång slaskig och blaskig process. Varför kom den då hit? Vem begärde snöfall?

Och vem har efterfrågat vintermörkret? Hur många tycker om att vakna av väckarklockan när det är kolsvart ut, ta sig till jobbet i mörker och ta sig hem igen i samma kompakta mörker som på morgonen? Tack ändå för att man slipper att bo i Norrland! Det kan inte vara meningen att någon, utom straffångar av värsta sorten, ska vara förvisad till Norrlands kolmörker.

Vintern innebär oavbrutna prövningar.
På sommaren ser bilen på P-platsen likadan ut när man hämtar den, som när man lämnade den. På vintern parkerar man en uppvärmd bil och kommer tillbaka till ett frysskåp. Innan man tvingar sig in i kylan, med skitig stadssnö och issörja på skorna, måste man skrapa rutorna runt om. När man sen har fått igång värmen inne i bilelln så smått, då är man framme dit man skulle och golvet i kupén flyter av smältvatten. Kan någon gilla detta? Kan man verkligen tycka om vintern?
Då har jag ändå inte nämnt vinterhjul och glykol.

Det är förresten ofta kallare i Skåne än i Lappland. För här nere har vi vindar, som tydligen inte finns där uppe. Så när de har 20 grader kallt, då har de 20 grader kallt och rättar sig efter det. Här nere tillkommer vindfaktorn, så när vi har fem grader kallt på termometern och rättar oss efter det, då fryser vi nästan ihjäl efter fem minuter. Vilket beror på att vindfaktorn ger oss en verklig temperatur på minus 35. Till och med härdade norrlänningar vägrar att vistas utomhus i Malmö under dessa förhållanden.
Jag såg ett inslag på dansk TV under den senaste vintervågen. Danskarna uppmanades att stanna hemma. Var de tvingade att ge sig ut, skulle de medtaga termos med varm dryck, nödraketer och andra tillbehör lämpliga för krislägen.

Vintern ger oss också onödiga utgifter. Dubbla garderober till exempel.
Långkalsonger. Vantar. Halsduk.
Klumpiga skor. Fula mössor.
Minkpälsar.
Räkna ut vad allt sånt kostar! Och glöm då inte vinterdäcken!

Jag funderar nu på att bilda Föreningen Vinterhatarnas Vänner, för att ha ett forum för bekämpande av årstidens alla vidriga yttringar.
Mörkret måste bort, kylan måste avskaffas, snön förbjudas och isarna tinas.
Vilket naturligtvis är omöjligheter.

Men man kan väl i alla fall bilda opinion för ett förbud av glorifiering av vintern i tal och skrift? T ex trubadurer som sjunger förhärligande visor om is och snö, kan väl som straff få 12 års förvisning till Kirunas norra utmarker?
Eller finns det något värre?

måndag 14 december 2009

Jazzklubben

Det arrangeras aldrig några popgalor nuförtiden.
Det var det enda vi gjorde under 1960-talet i Halmstad.
Och det började med att vi startade en jazzklubb som fick heta Playhouse.
Med denna höll vi till i en källarlokal under Stadsbiblioteket. Lokala musiker spelade i skenet från stearinljus. Det kom två-tre dussin jazzintresserade för att lyssna en gång i månaden. Men vi som bestämde, fick större planer. Och utan att refleketera över konsekvenserna, anlitade vi först Mr Acker Bilk och sedan Kenny Ball & His Jazzmen från London för två konserter. Då hyrde vi stans stora och flotta teaterlokal, som rymde 950 åskådare. Så många kom det dock inte. Noga räknat blev inte publiken större än 254 personer och föreningen Playhouse stod plötsligt med stora skulder istället för med en beräknad vinst.
Hur många lokala musiker vi än tog till källarlokalen under Stadsbiblioteket, så skulle de aldrig kunna spela ihop så mycket pengar att det räckte för att betala skulderna från konserterna på teatern. Det hjälpte inte ens med att börja sälja lotter på Stora torg.
–Det är pop som gäller, suckade vi. Jazz är ute. Med lite pop kan vi betala skulderna.
Det var därför som jazzklubben Playhouse började arra popgalor.
De första gångerna engagerade vi alldeles för dyra Tio i Topp-band, så det gick inte mer än knappt ihop. Gager, lokalhyra, vakter, annonser – allt kostade pengar. Skulderna i kassan rörde sig inte. De låg kvar.
Det såg visserligen ljust ut före konsert nummer två. Vi sålde biljetter i mängder och fick in pengar som skulle räcka en bra bit in i skuldhålet. Men så började popgalan och publiken visade sig vara vild. De flesta ställde sig upp i de sammetsröda fåtöljerna och två bänkrader tålde inte att ett stort antal popälskare klättrade över ryggstöden för att komma närmare sina idoler. Några kom i kläm och spydde. Trasiga ryggstöd och totalförstörda teaterfåtöljer åt upp vinsten. Skulderna blev kvar.
Dessutom förbjöds popgalor på teatern fortsättningsvis.
–Vi fixar en rhythm´n´bluesgala, sa någon vid ett av våra krismöten. Ingen i Folkets hus vet vad det är för nånting.
Jodå, en r´n´b-gala gick bra. Det var bara popgalor som skulle undvikas.
Och vi bokade några lokala popband som ingen i Folkets hus-ledningen kände till.
Visserligen bokade vi Jean Lundéns också och någon i ledningen borde ha reagerat på detta. För ingen av grabbarna i bandet kunde visa sig på stan utan att orsaka hysteri. Jean Lundéns med Sigge Lindkwist var lika stora i Halmstad som Hep Stars med Svenne Hedlund var i Sverige. Ändå var det ingen på Folkets hus som reagerade.
–Vi kör samma låtar som vanligt, sa Sigge. Och biljetterna såldes rekordsnabbt, varenda en.
Teatern var utsåld, jazzklubbens kassör började så smått tindra med ögonen.
Men varken publiken eller vi arrangörer visste vad som väntade.
Sigge Lindkwist var sjuk! Kunde inte komma. Låg i sängen.
Jag, som skulle vara conferensier av någon anledning, fick veta detta en timme före galan skulle börja. Vad skulle vi ta oss till? Jean Lundéns utan Sigge var som ett Gyllene Tider utan Gessle. Och nu var det försent att ställa in och erbjuda pengarna tillbaka. Det var bara att köra på, låtsas som ingenting.
Och de okända lokala banden ångade på inför en publik som bara väntade på något helt annat. Sigge.
Till slut var vi framme vid kvällens höjdpunkt.
Jag fick darra mig fram i rampljuset och upplyst också av en stor spotlight meddela att Sigge tyvärr låg hemma i sängen.
Först blev det alldels tyst. Sen kom buropen. Flera tjejer började gråta. Lynchstämningen var påtaglig när resten av bandet, med inhyrd sångare från ett annat av stans popband, började spela. The show must go on.
Detta blev jazzklubbens sista arrangemang. En kalkongala.
Men vi räknade kassan och insåg att nu behövde vi bara sälja lotter i tio månader till, så skulle Playhouse Jazz Club vara av med alla sina skulder.
Och under tiden kunde vi då och då bjuda in lokala jazzmusiker till källaren under Stadsbiblioteket.

tisdag 8 december 2009

En blodig hobby

En gång i tiden var jag intresserad av sportfiske.
Det var på den tiden då man kunde stå på piren i Grötvik utanför Halmstad och se stora stim av näbbgäddor komma farande, så att havsvattnet nästan såg ut att koka. Längs hela piren stod sportfiskarna, vars spön sprätte iväg alla sorters blänkande drag samtidigt och alla fick napp på samma gång.
Det var bara jag som aldrig fick något. Men jag väntade alltid med att kasta tills stimmet hade passerat. På så sätt slapp jag allt besvär med fisken.
Då och då sökte jag större utmaningar och drog iväg på tuffare äventyr än de man kunde uppleva i Grötviks trygga hamn. Jag hade fått tips om ett ställe norr om Steninge, där inte ens de tyngsta veteranerna någonsin fick glädjen att hala in ett saltstänkt byte.
Man skulle promenera tvärs över en kohage och så småningom komma till en strand innanför en liten ö. I sundet däremellan kunde man i teorin ana att en och annan torsk letade sig in och sen virrade runt där ivrigt sökande efter utgången mot Kattegatt. I praktiken var det aldrig någon fisk överhuvudtaget som hamnade i detta vatten. Och det var precis ett sådant fiskeställe jag var intresserad av. Här riskerade man aldrig att få något på kroken, något som då måste avlivas och rensas på läskiga inälvor.
Alltså ett perfekt ställe att göra sina kast på.
Vi kom dit i den ljusa sommarkvällningen, Blondinen och jag, i vår lilla vita sportbil med taket nedfällt. Hon skulle sitta på en sten i vattenbrynet, för att beundra mina fiskekonster och samtidigt få lite skymningssol i ansiktet.
Vi promenerade rakt över kohagen. Korna var där. Stora som kolonistugor. De gick aldrig på toaletten, de använde hela hagen. Vi fick kryssa mellan kladdiga högar. Blondinen gnydde lite över detta, men hon förstod samtidigt att jakt och fiske ingick i ett naturligt mänskligt beteende och att man måste ta naturen som den var.
De stora kossorna glodde på oss som om de aldrig hade sett folk förut.
Efter ett avancerat kryssande i hagen, kom vi till slut fram till strandkanten. Vi insåg hur vacker naturen var i detta halländska landskap. Blondinen slog sig ner på en stor ste och riktade ansiktet mot solstrålarna, medan jag monterade på ABU-rullen, drog fram linan och hakade på en pilk. Jag tror att det var en pilk. En sorts drag i alla fall. Tungt och silvrigt.
Sedan tog jag av skorna, för att vada ut en bit och därmed komma närmare de eventuella torskarna.
Detta var ett misstag.
Efter ett par steg, kände jag hur det brände till på vänster stortå. Jag tittade ner och såg hur vattnet snabbt färgades rött vid mina fötter!
Glas? Spik? Rakblad? Gammal krok? Istapp? (Det var kallt i vattnet!)
Tankarna virvlade medan vattnet blev rödare och rödare. Hur lång tid tar det tills allt blod har lämnat kroppen? Kunde det bli aktuellt att döpa om Kattegatt till Röda havet?
–Hjälp! ropade jag i riktning mot Blondinen. Hon fattade snabbt vad som hade hänt och fiskade (!) upp en näsduk, som jag virade hårt runt stortån. Sen hoppade jag på ett ben mellan kossor ooh mockor, med stöd från min dam. Hon fick dessutom bära fiskeutrustningen.
–Du får köra, sa jag. Och så slog jag mig ned i högerstolen och lade upp den skadade foten mot vindrutan. Lasarettet nästa. På vägen dit hann jag tänka på alla följdsjukdomar inklusive amputering och blodförgiftning. Eller värre.
På akutintaget skulle man uppge "närmast anhörig", så jag förstod ju hur kritiskt läget var i detta nu.
Jag blev inlagd på en sal med skylten "Operationsrum 2" på dörren. Där fick jag ligga i en evighet och vänta, medan tankarna drog iväg åt olika håll.
Till slut kom det in en läkare i vit rock.
–Hur står det till här då? undrade han och jag försökte bita ihop och berätta om olyckan så tappert jag kunde. Han lyssnade och började vira bort näsduken från stortån, varv efter varv. Till slut var han inne vid tån, där blodet hade forsat ut för mindre än en halvtimme sedan. Han stirrade med uppspärrade ögon. Jag ville helst inte höra hans dom. Han tittade på nära håll också. Länge.
–Var någonstans blödde det? sa han efter en stund.
–Hela tån, sa jag. Är den kvar?
–Här syns inte ett dugg, sa han. Möjligen en liten prick.
–Jamen...
–Om du vill kan du ta en plåsterlapp där borta och sätta på den själv, så slipper du betala, sa han. Men jag tror inte att det behövs, för det syns ingenting.
Sen sa ha hej då och gick.
Efter detta har jag slutat fiska.
Man vet ju aldrig vad som kan hända.

söndag 6 december 2009

Hjärntvättad på bio

Visserligen finns det inte så många biografer längre, men de som finns har ofta flera olika salonger och långa köer till biljettförsäljningen redan på eftermiddagarna.
De som köar har säkert inte en aning om att förr i tiden kunde man bara gå på bio klockan sju eller nio på kvällarna. Och så fanns det något som hette matiné på söndagar, då det under eftermiddan visades gamla Tarzanfilmer i svartvitt.
Då, på den här tiden, hade ingen människa ännu börjat tröttna på reklam. Och det var på biograferna man såg den roligaste reklamen. Därför såg man alltid till att komma i tid till biografen, så att man inte missade reklamfilmerna.
Och vi som gick på bio blev hjärntvättade för all framtid. Jag själv kommer t ex ihåg varumärken som Tuppens lakansväv och Handolén hudkräm och jag har fortfarande slogans i skallen, som t ex "Det är fult att inte måla" och "Den gula hinnan det är känt, den borstas bort med Pepsodent". Vem i framtiden kommer ihåg något av dagens reklam, kan man undra? Det finns inga käcka slogans längre och inga klatschiga reklamsånger som den här:

Brylcreme ger stil åt alla killar
Brylcreme från sju till sjuttio år
Brylcreme, ja alla flickor gillar
killar som har Brylcreme i sitt hår!

Den sitter än. Jag är alltså hjärntvättad och blir besviken varje gång jag letar efter en tub Brylcreme på ICA. Samma sak när jag letar efter PomPom, den goda chokladbiten från CAP. I deras reklamfilmer fanns det alltid en sång, där flickorna som sjöng höjde på axlarna varje gång de sjöng "Pom", först vänster axel och sen höger på det andra pommet.

Man ville inte heller missa chansen att få se dåtidens kändisar figurera på duken i olika reklamfilmer. Men man blev kanske aningen trött på Yvonne Lombard och Sture Lagerwall, som i åratal smakade på en chokladbit och alltid avslutade med samma utdragna "Mmmmmmmmmmmarabou". Alice Babs tuggade alltid Toy till en glad melodi.

Och Birgitta Andersson gjorde spegelprovet med Emser. Först smakade hon på en vanlig halstabeltt och andades ut på en spegel, som då blev alldeles matt och dimmig. Sen gjorde hon samma sak med en Emser i munnen och spegeln förblev kristallklar. Alltså var det Emser man skulle köpa. Detta var samtidigt en parodi på filmerna för VO5 hårspray. I dessa var det någon som sprayade en spegel med en konkurrentprodukt och då hände det som inte fick hända. Spegeln blev kass. Men inte efter en dusch VO5!

Det var inte bara kända skådespelare som blev populära reklamfigurer på bio. Salvekvick höll på år efter år med sin tändsticksgubbar, där en alltid råkade illa ut och fick plåstras om till påståendet att "en olycka händer så lätt".
Lika kända var Patrik och Putrik som puffade för Samarin. Putrik åt alltid för mycket av dåtidens skräpmat, fick kraftiga magsmärtor och botades med Samarin, som då också började säljas i portionspåsar. Så Patrik, den kloka killen av de två, avslutade varje film med ett "Hej påse!" till publiken.

Det märks att jag är hjärntvättad, eller hur? Men inte bara jag. Ni som var med på den här tiden kan väl fortfarande ramsorna "Renare tvätt på lättare sätt – med Surf!", "Domino, Figaro, Tenor!" och "Hälsan för halsen – Bronzol!"

Nuförtiden tror jag inte att någon blir hjärntvättad på biograferna.
Inte av reklamfilmerna i alla fall.

tisdag 1 december 2009

Gratis! Goda råd för ditt hem!

Blondinen ville att vi skulle röja lite i bokhyllorna, eftersom de inte längre har plats för eventuella nyinköp, kommande julklappsböcker och andra överraskningar. Vi letar och hittar några romaner från förr, som verkar i stort sett värdelösa och aldrig kommer att bli efterfrågade. Vi fick ihop en liten slänghög med dylikt.
—Jag tar en till, säger jag och får fram "Husmoderns rådgivare", skriven av en Kerstin Wenström och utgiven 1925.
—Här kanske man kan få en del tips, säger jag och läser högt några rader utvalda på måfå.
—"För att behålla den vita färgen på vita lackerade möbler, gnidas de, sedan de blivit tvättadde och borstade med en blandning av slammad krita och vatten."
Blondinen säger att hon inte har en aning om var man köper slammad krita.
—Här finns massor av andra tips! Man kank t o m klara sig utan dammsugare! "Om man varken har en elektrisk dammsugare eller en patenterad mattsopare, får man sopa mattan med en vanlig mattborste av rotfiber. Då är det nödvändigt att överstänka mattan med vatten eller utströ fuktiga te-blad över den, vilka uppsuga dammet vid sopningen." Perfekt! Vår dammsugare krånglar ju ofta. Vi köper så klart hem en låda teblad på ICA!

—Tur att vi har gott om plats i alla fall. "I många hem är man så trångboodd, att något dagrum måste användas som sovrum. I sådant fall är det rådligt att varje kväll, innan bädden ordnass, breda över befintliga prydnadssaker, fotografier m m med ett lätt skynke, och om tvättattiralj ställes in likaledes breda ut ett skynke eller en matta under densamma."
—Förstod du detta? frågar jag Blondinen.
—Nja, tvättattiralj har vi väl ingen som går att flytta...?

—Hör här då: "Det förekommer ibland att trämask grasserar i möbler av björk m fl träslag och göra hål och gångar däri. Då bör man inspruta fotogen i hålen, tills dessa ej kan uppta mer. Denna behandling upprepas ett par gånger."
—Ja, det är nog effektivt. Men vad sprutar man med?
—Framgår ej... vattenpistol, kanske? Men behöver vi inte göra rent våra tapeter? "Tapeter, som blivit smutsiga eller rökiga, rengöras på följande sätt: En badsvamp fylles med vetekli, och härmed gnides tapeten. Eller syr man en påpse av tunt tyg, fyller den med pulvriserad gips, fäster den på en långborste och gnider lätt över tapeten."
—Vi får kolla våra tapeter. Det var längesen.

—"Bakning av matbröd förlägges helst till mitten av veckan; kaffebröd däremot till lördagen, så att man får njuta av det färskt på söndagen".

Och köksbord som dessa har väl inte ens IKEA: "I handeln förekommer ett mycket praktiskt köksbord, kombinerat med stryk- och bakbord och som i låder under bordsskivan har plats för alla bakattiraljer. Vidare finns ett annat bord, så inrättat att det med ett enkelt handgrepp kan förvandlas till en utmärkt hemmamangel med 60 cm breda valsar. Själva mangeln förvaras i en låda under bordsskivan."
—Så bra att man kan ställa undan mangeln när man äter, säger Blondinen. Finns det ingenting om hembiträden?
—"De flesta hembiträden vilja helst betjäna sig av trasor vid diskningen. Detta må så vara, blott dessa sköljes ur efter slutad diskning och hängas upp att torka."

Vi sparade boken, ty den hade även intressanta rubriker som VAD MAN HAR ATT IAKTTAGA DÅ ELD UTBRUTIT, SKÖTSELN AV FJÄDERFÄ OCH KANINER, LAVEMANG och ÖGONÅTKOMMOR.

En sådan bok kan man ju ha nytta av när man minst anar det.

söndag 29 november 2009

Stompin´ at The Savoy

Hade ingenting att göra, så jag tittade in på gamla Savoy för att se om där fanns några minnen kvar från den gamla ädla tiden. Det var då när Savoy i Malmö och Operakällaren i Stockholm låg i en klass för sig själva i krog-Sverige.
Man känner knappt igen sig idag. Men jag slog mig ner på en barstol och inandades det som var kvar av atmosfären.
Då började gamla minnen dyka upp. Som den gången jag var där på en flott middag med ett gäng från reklambyrån där jag jobbade. Vi hade bjudit ut några gubbar från en viktig kund. Hovmästarna bugade och servitörerna fjäskade som vanligt. Den pampiga matsalen var fullsatt, det glittrade och gnistrade från kristallglas och silverbestick, alla var uppklädda, det mumlades lagom högt och ibland hördes ett försynt skratt från något hörn.

Vi hade en nyanställd stockholmare på byrån. Han fick vara med på middagen för att komma in i gänget och för att se hur vi i Skåne tog hand om våra kunder. Och han ansträngde sig verkligen för att vara alla till lags och göra ett gott intryck. Så när han inte hörde riktigt vad en av våra gäster sa, eftersom nykomlingen hade en av våra egna gubbar mellan sig och den viktiga kunden, lutade han sig bakåt på stolen, så att frambenen släppte kontakten med golvet. Han fick då, tillfälligt, bättre kontakt med kunden bakom ryggen på sin kollega. Men han blev inte riktigt nöjd ändå och fortsatte att vippa stolen bakåt.
Ja, du fattar vad som hände, inte sant? Det small till rejält i Savoys matsal, när en av de pampiga stolarna välte baklänges i sällskap med en tung copywriter, som landade på sin egen rygg.
Savoy stannade liksom upp i kompakt tystnad, innan ett par diskreta servitörer i sina vita rockar, som fick dem att påminna om ambulanspersonal, var framme vid olyckan och med allvarliga miner rättade till situationen. De borstade av stockholmarens kavaj, han rodnade och stammade fram något som ingen förstod.

Men än var kvällen inte slut. Servitörerna kom in i rad med trancherad anka på avlånga silverfat och en av dem stannade vid vår vän från Stockholm, så att han blev den av alla runt bordet som först fick ta för sig av måltidens huvudrätt. Vår nyanställde tittade på fatet, log mot servitören, tog tag i besticken som låg klara för användning och satte gaffeln i ena ändan av den uppskurna ankan och höll emot med skeden i den andra ändan. Därefter lyfte han över alltihop, anka för sju-åtta personer, till sin tallrik. Denna räckte naturligtvis inte till. Bitarna vecklade ut sig som en tappad kortlek, fortsatte ut över tallrikskanten i alla väderstreck och några hamnade så klart på den vita linneduken. Servitören trodde inte sina ögon, men behöll fattningen medan alla vi runt bordet tyst stirrade.
–Ojdå, sa servitören diskret. Nu räcker det visst inte till de andra...

Jag mindes detta hur tydligt som helst, trots att det var längesedan det hände.
Nu satt jag här och väntade på att något annat skulle hända. Men det var bara jag som satt här, tills det kom in en man som jag varken kände eller hade sett förut. Han satte sig bredvid mig vid bardisken och beställde 4 cl Gammeldansk, en dryck som framför allt intas av medlemmarna i Gammeldanskens vänner. De träffas, såvitt jag vet, i ett enda syfte, nämligen att dricka något som smakar klister. Mannen bredvid mig kanske var medlem? Jag tänkte precis fråga honom, men hann inte förrän han istället tog till orda.
–Savoy är inte som förr, sa han och tittade på mig för att få medhåll.
–Nä, sa jag. Inte är det som på Lendrops tid. Matsalen får ju inte en behålla sitt gamla fina namn.
–Det här var ju ett ställe med stil en gång i tiden, sa manne. Där borta satt Sten Broman och pratade med Piraten. Det var klass på gästerna. Maten var obeskrivlig. Här fanns smörgåsnissar och en hel armé av välklädda servitörer. Och flera hovmästare som var artigheten själv...
–Ja, sen hände något. Det skulle visst bli ett Café Opera med discokula i taket och VIP-kort för speciella gäster...
–Tala inte om det, sa han med en suck. Och jag tror jag vet när det började gå utför. Jag satt här en kväll på den gamla fina tiden. Och därborta hade det bänkat sig ett stort middagssällskap vi ett långbord. Och tro det eller ej – plötsligt ser jag en ung man som vippar sin stol så långt bakåt att den till slut välter baklänges med en duns som hörde i hela matsalen! Och där ligger han på golvet, raklång och alldeles vit i ansiktet. Då tänkte jag att nu släpper de för bövelen in vilka som helst här på vår fina gamla krog...

Jag skakade medlidsamt på huvudet, men nämnde inget om ankan.
Vi satt en stund och resonerade om tidens förfall.
Men det hände ingenting och jag fick inget att skriva om.

torsdag 26 november 2009

Nästan alla hette Preben

Första gången jag var på Jernbanecafeet, det var före brotiden, kom jag från andra hållet.
Jag hade varit med en fotograf långt inne på Vesterbro för att hitta det farliga Köpenhamn. Det farligaste vi mötte var en full grönländska, som försökte hindra oss för att komma in på ett café. Hon vevade med armarna som en boxare, men jag blev inte ens måttligt rädd. Hon gick i flugvikt, min matchvikt är lätt tungvikt.
Och fotografen blev mer skrämd av en stor dansk, som kom fram till oss och sa att "här är det inte någon bra idé att komma in med en kamera". Det var ändå bara ett vanligt grönländsk café. Vad har de för sig där, egentligen?
Efter några sådan äventyr långt inne på Vesterbro, drog vi oss tillbaka mot Hovedbanegården.
Det var då vi hittade Jernbanecaféet. Och det som drog oss in, var den ovanligt snygga neonskylten. "ØL" lyste det i eldrött. Verkligen en vacker skylt. Enkel estetik på hög nivå. För säkerhets skull kompletterades uppgiften om att det fanns öl i huset med ordet "BIER" tätt under. Ingen behövde tveka om vad som fanns bakom dörren.
Vi gick naturligtvis och upptäckte det som egentligen inte finns: det danska gemytet.
Här fanns det. Jag kollade flera gånger med nya besök. Det fanns där. Hvergang.
Jernbanecaféet var som en scen i en dansk film, där danska skådespelare är regisserade att uppträda som glada gamänger med ett djupt inre liv.
Hit kom brevbäraren i sin illröda uniform efter dagens postrunda och han kände de flesta närvarande.
–Hej Preben! ropade han och nästan alla hette Preben, för nästan alla hejade tillbaka.
Här kunde man hitta en filosof som satt och mumlade för sig själv utan att någon lade sig i. Kanske var han inte en filosof, kanske var han bara en skäggig man som hade druckit något mera än vad han tålde och som diskuterade med sig själv om han skulle sitta kvar eller promenera hem. Alltså en uppgörelse mellan honom och ham selv.
På Jernbanecaféet kunde man dessutom fortfarande höra en jukebox spela låtar med Otto Brandenburg.
Och ibland hade man musikaften med självutnämnda artister, som aldrig hade fått beträda en riktig scen. Här underhöll de en tacksam publik med danska visor som alla danskar känner till.
En man utklädd till kvinna hade med sig en tjock notbok och valde oavbrutet vilken visa han/hon skulle sjunga nästa gång det blev hans/hennes tur. Orkestern bestod av en pianist och en man som slog takten på ett minimalt trumset. Mellan varven sjön pianisten själv en visa och han klarade det varje gång utan att lägga ifrån sig sin rykande pipa, som dinglade i ena mungipan.
Till Jernebancaféet kom gamla och unga, kvinnor och män och fler och fler svenskar. Från att ha legat lite bakom Köpenhamns turiststråk, när alla turister kom med flygbåt till Nyhavn, hamnade caféet plötsligt strategiskt helt rätt, då alla turister istället kom med tåg till Hovedbanegården. Då kunde man gå ut genom bakdörren på den stora stationshallen och direkt ta sikte mot skylten "ØL" på andra sidan gatan. Och man kom in i en genuin miljö, där det rådde en gemenskap som jag aldrig har hittat någon annanstans i Köpenhamn eller i hela Danmark.
Men vad händer då?
Jo, ägarna får för sig att renovera hela stället, snygga till det, modernisera...
Jag trodde inte det var sant när jag såg byggnadsställningarna runt hela fasaden för ett par år sedan.
Jag gick inte in. Och jag har inte varit där sedan heller.
Jag föredrar att ha min gamla lyckliga bild av hur Jernbanecaféet såg ut och fungerade på den tiden då nästan alla som var där hette Preben.

måndag 23 november 2009

Finns det för mycket musik?

Svaret är "Ja, det gör det!"
Eller, nej.
Det är ju för lite tid som är problemet.
Tiden ska ju räcka till så mycket. Bio, TV, fotboll, krogen, puben, resor, jobb, motion, internet, mer jobb, barnpassning, familjen, korsord, vänner, böcker, tidningar, nya CD-skivor och gamla plattor i samlingen.
Är det fler än jag som inte hinner med?
Eller har jag rätt när jag påstår att tiden blir kortare och kortare?
Förr, för bara ett par år sedan, hade jag järnkoll på min favoritmusik. Jag skaffade alla nya plattor så fort de kom ut, jag lyssnade på allt och jag sorterade in alla nyheter på rätt plats i hyllorna. Jag visste precis var allt fanns.
Nu är hyllorna fulla och jag lägger alla nya CD-album jag köper i högar ovanpå varandra "tills vidare". Som om jag väntar på ett mirakel som gör hyllorna töjbara till dubbel kapacitet.
Men trots att jag skaffar nytt, så börjar min järnkoll att rosta. Det känns inte längre möjligt att hålla reda på allt. Runt CD-spelaren växer högarna ändå, men jag vet inte alltid, som innan, vilken dag det ska komma ut en ny Willie Nelson och jag vet inte längre hur många nya plattor han släpper på ett år.
Nu ligger Nisse Hellbergs nya i en hög, förmodligen den som toppas av Jerry Lee Lewis, och i högen bredvid ligger Thelonoius Monk överst och en bit ner ska det finnas en ny Willie Nelson, som nog inte är hans allra senaste. Vad ska jag spela? Det finns ju några högar till, alla lika välfyllda och välmixade. När ska jag ha tid att välja och vraka? I morse spelade jag en låt från Nisse H:s senaste, medan jag tog på mig ytterkläderna. Det blir nog det enda jag hinner spela idag. Den var bra.
Visserligen har jag radion på medan jag jobbar. Men svenska radiostationer har inget riktigt "format" som det heter i branschen och blandningen av musik blir därför ofta oaptitlig. Blir jag inte förbannad för det, så blir jag det för att de sällan säger vilken låt de precis har spelat. Man sätter på radion mitt i en kanonlåt och vill veta vad det är! Men tjänstgörande röst tänker inte på att man sitter där och väntar på svaret och babblar på om något helt annat. Vädret till exempel.
Och sätter jag igång mina Spotifylistor, så kommer det så mycket bra musik att jag inte kan jobba, jag måste lyssna. Vem kan jobba när Delbert McClinton sjunger? Eller Jimmy LaFave? Buddy Miller, Tish Hinojosa, Willie... Doug Sahm... Det finns många som får mig att sluta jobba och bara lyssna.
Men det känns fel att inte hinna med högarna där hemma. Tid för högar finns inte.
Och ändå sägs det att CD-produktionen minskar och att folk köper färre och färre plattor. Till slut dör CD-skivan, sägs det.
Var ska musiken ta vägen om det inte finns CD-skivor? Vad kommer det att finnas för någonting att ladda ner från nätet, om det inte finns musik att sno från CD-skivor?
Kanske får man då mer tid över för sin gamla skivsamling? Kanske kan man som pensionär sätta av några timmar varje dag för avlyssning av det man köpte en gång i tiden? Man skriver in i sin planner "Music time" varje kväll kl 20–23. Och så rättar man sig efter det.
Tiden kanske finns, om man har reserverat den?
Om det inte visas något bra på TV, förstås.
(Kåseriet har i delvis annan form tidigare publicerats på rootsy.nu)

onsdag 18 november 2009

Min sämsta bil

En gång i tiden var man nygift och behövde en praktisk och användbar bil för akuta och kommande behov. Istället blev det en tvåsitsig vit cab.
En bilkunnig kompis hade totalrenoverat denna franska lilla skönhet. Och honom brukade man kunna lita på, så när han sa sitt pris, gick jag till banken. När bilen var betald, lade jag i ettan och gjorde en rivstart på kompisens gårdsplan. Han skrek någonting efter mig och Blondinen och jag tyckte det låt som nåt á la "Tänk nu på att det INTE är en sportbil!!!"
Nä, 28 hästar under huven var kanske inte något att skryta med. Men motorn var ju i alla fall nyrenoverad.
Egentligen var det nog en tjejbil. Lill-Babs hade haft en exakt likadan, det hade jag sett i Bildjournalen. Men grabbar ville nog hellre ha en MG eller en Austin Healy. Inte en Renault Floride.
Men nu hade man en cab. Det fanns en hard top också, så att man kunde vinterbona åket när säsongen för öppet tak var över.
Sköna sommarkvällar var det angenämt att parkera vid kön till Gustafs korvkiosk med suffletten nertryckt i ett fack och studera alla avundsjuka blickar.
En vit cab med röd skinnimitation i stolarna var en vacker syn i skenet från neon och gatlyktor. Man åt sin Specialare långsamt för att få behålla de avundsjuka blickarna så länge som möjlligt. En och annan kompis kom fram och hejade och tyckte att det var en snygg kärra.
"Den ser ju alldeles ny ut!" var det någon som sa. Och då pös man.

Det finns inget mer retligt ljud än ljudet från en bilmotor som inte vill starta. Speciellt om ljudet kommer från en bilmotor som man själv äger.
Står man dessutom vid en lång kö en skön sommarkvälll, då förändras avundsjuka blickar till hånfulla skratt.
Bilfan gick inte att få igång. Allt den sa var "Äwawawawawawawawäwawawaa" om och om igen, varje gång jag vred om nyckeln. Efter åtskilliga försök gick jag ur bilen och öppnade motorhuven där bak. Detta var ju en fransk bil med svansmotor och då ska så klart motorn finnas där bak. Jodå, det gjorde den. Jag undrade bara varför jag stod där bakom bilen och tittade på en motor. Kön studerade mig med stort intresse, det ropades goda råd som "Sparka den jävelen!" och "Har du ingen vev, hahahaha!". Men allt jag såg var en massa obegripliga prylar, sladdar och slangar. En helt vanlig 28-hästars motor alltså. Skit i förgasaren, kanske? Jadå, varför inte? Och vad gör man då? Eller dålig kontakt nånstans? Tänkbart. Men var? Och hur?
Kunde man inte putta igång den? Men vem i korvkön skulle anmäla sig frivilligt? Kunde man ringa bärgningsbil sent på kvällen...? Jag kliade mig i huvudet.
Då fick jag syn på något oväntat. Längst in i motorrummet fanns faktiskt en vev, snyggt monterad med enkla klämmor. Bara att rycka loss!
En gammaldags hederlig vev! Man kunde faktiskt veva igång fanskapet!

Jag kommenderade Blondinen, som hade suttit tyst på sin stol med armarna i kors, att byta plats, lägga spaken i nollan, vrida på strömmen och vara beredd på vad som helst.
Jag stack in veven i ett hål där bak och började veva.
Och motorn hostade till, skakade lite och började brumma som en 28-hästars motor ska brumma. Den var igång!
Jag tog loss veven, placerade den i klämhållarna, slängde igen motorhuven, bad Blondinen att flytta tillbaka till passagerarsstolen, gjorde ett hopp över förardörren ned på sätet, petade in ettan, släppte upp kopplingen – och fick motorstopp.
Hela kön applåderade.

Underhållning i korvkö var något nytt. Publiken var nöjd och applåderade en gång till när jag gjorde om vevtricket och lyckades komma iväg utan ett nytt motorstopp.

Ett par veckor senare gav vi oss iväg på en liten semestertripp till norra Tyskland.
Efter ett motorstopp två mil efter starten, två olika verkstadsbesök i Roskilde och ett slutligt motorhaveri i Fredericia på Jylland, avbröt vi planerna på Tyskland, mest beroende på att reskassan redan var tom. Men vi fick besöka en verkstad till, i Odense, och var nu rejält trötta på Floriden. Stämningen var liksom i botten.
Och på Själland började det ösregna så att vi trodde att tygtaket skulle brista. När jag då satte igång vindrutetorkaren for vänster torkare ut i naturen. Jag fick resten av resan sitta och titta ut genom rutans högra del, där det fortfarande fanns en torkare som fungerade.

Jag berättade om resan för min kompis, som hade renoverat bilen och sålt den till mig. Han erbjöd sig att köpa tillbaka den omedelbart.
Men vi behöll den.
För den var ju så trevlig att sitta i vid korvkiosken under sköna sommarkvällar. Att den fortsatte att krångla varje vecka och ständigt gav oss nya utgifter, det var smällar man fick ta.
Vi behöll den sämsta bil jag har haft ända tills sommaren därpå. Då skaffade vi den där praktiska och användbara kombin som vi egentligen hade behövt hela tiden.

lördag 14 november 2009

Är en minut fortfarande 60 sekunder?

Tiden går bara fortare och fortare.
Varje fredag säger man att det är helt omöjligt att det har gått en hel vecka sedan förra fredagen. Det var ju Idol på TV för bara några dagar sedan!
En vecka säger sviiiiisch och så är den passerad på nolltid. Ett år tar slut efter bara några månader. Sviiiiiiisch!
Vad är det som händer?
Tänk när man gick i skolan! En hösttermin varade i en evighet. Julen fanns nånstans långt borta i framtiden. Ofattbart långt borta. hel
En lektion varade i fyra-fem timmar. Och rasterna var också långa, vi hann spela en hel match på Brunnskersskolans grusplan innan det ringde in igen.
Hemma skulle man läxa läxor i sju-åtta timmar eller ägna sig åt mattetal som tog ännu längre tid att räkna ut.
Det var alltid en evighet till söndagarna, då man fick gå på matiné och se Tarzan eller något ännu bättre från Sherwoodskogarna eller vilda västern. Att gå hemifrån till biografen några kvarter bort, det tog timmar. Sen skulle man stå i kön till biljettluckan, det tog en timme till.
Antagligen hade varje månad 60 dagar. Nu går det undan: 15 dagar har november, april, juni och september, februari en allen har 13, alla de övriga 16. Den nya ramsan rimmar inte, men den verkar stämma med verkligheten.
För inte alls så längesedan skrevs allt viktigt med hjälp av skrivmaskiner. Ibland kunde det ta flera dagar att få fram ett viktigt dokument i slutgiltigt skick, för tryckte man ner fel knapp, då fick man börja om från början. En modern lösning för att slippa detta arbete blev verklighet när Tippex kom som en räddande ängel. Men behövde man t ex kasta om textstycken eller lägga till något viktigt, då var det bara att plocka fram ett nytt papper, fösa in det i maskinen och ta om alltihop från början.
Sen kom ordbehandlarna och det var nog då tiden började skena. Datorerna gjorde jobb på några timmar – jobb som tog veckor tidigare.
Tiden blev svårare och svårare att hantera. Ingen har koll på tiden.
–Oj, är klockan redan så mycket? är en replik som man hör dagligen.
Man hör sällan någon som säger att "vi har gott om tid".
När jag gick på Läroverket, varade varje tysklektion längre och längre, timme efter timme, tills den kändes som om den inte hade något slut. Och ändå lärde man sig ingenting.
Hur länge låg man i lumpen? Det var i åratal.
Och tänk så länge det dröjde innan man kunde ta körkort och köpa sin första bil. Eller handla på Systembolaget för första gången. Eller beställa sin första rom och cola i baren på Grand Hotel.
Tiden kröp fram i maklig takt, det var bara att vänta.
Nu är det andra tider och ingen tycks kunna göra något åt saken.
Julen börjar i slutet av oktober och sen är det ett nytt år som varar i några månader.
Jag vet inte vad klockan är, men just nu hinner jag inte skriva mer.

tisdag 10 november 2009

Ska man åka till Liverpool?

Ja, varför reser man till Liverpool på 2000-talet?
Senast jag var där fanns det en enda uteservering och det var McDonalds på Lord Street, som hade ställt ut tre bord på trottoaren.
Detta måste tyda på att det regnar så mycket och ofta i Liverpool, att ingen frågar efter att få sitta utomhus för att fika eller äta.
Men många reser hit ändå. Och upptäcker att det är en behändig stad. Man kan ta sig fram i cityområdet till fots och överblicka det mesta. Det är bara om man vill komma till Hope Street, där det finns några bra krogar, som det kan behövas en taxi.
De flesta som reser hit gör det förmodligen av fyra skäl: George, Paul, Ringo och John. Man vill, som jag, se om det finns några spår kvar av världens genom tidernas största popband. Och man vill kanske gotta sig åt musiklivet i stan? Här måste väl ha vuxit fram en levande popkultur i Beatles fotspår, med massvis av klubbar och barer med levande musik?
Glöm detta. Musiklivet, när jag var där, bestod av fyra 60-åriga gubbar som spelade på The Cavern Pub. De kallade sig Scallywag och var ganska OK, men jag hade ju väntat mig mycket mer.
The Cavern Pub är inte ens rätt källarbar. Gamla Cavern låg tvärs över Mathew Street och har renoverats för att se ut som den gjorde 1963. Någon musik fanns där inte, så länge jag var kvar i stan. Puben var öppen, men den legendariska scenen, stor som tre telefonkiosker, låg öde.
Nere vid Merseyfloden i chica Albert Dock, finns ett slags museum som heter The Beatles Story. Här får man gå runt med lurar i öronen, se TV-inslag från förr, titta på John Lennons glasögon i en monter och massor av annat kul.
Men den största Beatles-attraktionen i stan är The Magical Mystery Tour, där man åker runt i en buss och guidas av en polare till Paul McCartney. I alla fall sa han att de var gamla kompisar och att Paul alltid ringer upp honom när han är i stan. Vi åker på Penny Lane, passerar husen där de fyra växte upp, vi får ta en titt in på Strawberry Fields och vi träffar en gammal dam som har ett hus bredvid Pauls barndomshem. –Han brukade sitta bakom häcken på min tomt och pussa sina flickvänner, sa hon.
Blondinen och jag bodde på Adelphi Hotel, som en gång i tiden var lika fint, storslaget och glittrande som Titanic. Nu påminner det mest om ett gigantiskt Fawlty Towers. Värst är det i frukostmatsalen, där tjänstgörande hovmästare, i för långa byxor och för kort väst, gömmer ansiktet bakom en meny i A4-format varje gång en gäst klagar över att allt är slut på buffén. Och det är det hela tiden. Ingenting fungerar på rummet heller. TV:n har fyra kanaler med en hoppande grovkornig bild, radion går inte alls och duschstrålen är omöjlig att rikta dit man vill ha den.
Hotellet är verkligen enormt – en morgon möter vi en joggare i full fart i korridoren.
Men det ligger bra, nära alla de stora gågatorna med nya, moderna shoppinggallerior. Och här är liv och rörelse tills alla butiker stänger klockan 18. Då dör hela cityområdet och man får leta upp en pub om man vill träffa på folk.
När man kommer hem tycker man att Malmö är en storstad. Men det är ändå kul att ha varit i Liverpool.

lördag 7 november 2009

Vinexperten

När jag dricker ett glas vin då och då, brukar jag konstatera om det är surt, gott eller jättegott och jag blir mer och mer förundrad över alla dessa vinexperter, som kan skriva hela böcker om vin och beskriva hundratals olika sorter med väl valda adjektiv.
Ibland har jag hamnat i en vinguide, t ex från Allt om mat, och jag undrar hur dom orkar.
På över 200 sidor lyckas man bulla upp massor av olika omdömen och betyg på flaska efter flaska. Det är onekligen fantasieggande att läsa, speciellt när det gäller viner som experterna inte vill rekommendera. Sak samma som Idol-juryn, alltså. När de är elaka är de roligast att lyssna på. Experternas beskrivning av ett överkryssat vin är rena underhållningen.
Ett för mig oprövat vin, Paul Massons California Red, fick epitetet "Stor doft av svinstia" härom året. Ett spanskt vin doftar "våt cement i glaset", ett annat spanskt märke var "lika nödvändigt som en spik i foten". Och ett bulgariskt vin "doftar lätt av Wonderbaumm".
Ibland förstår jag inte riktigt vad de menar. Hur tolkar man t ex omdömet "hade smaken varit kortare hade den gått baklänges" eller "doft av döende julgran"? Lika svårt är det att tolka hur ett kroatiskt vin smakar: "En korsning mellan rakvatten och svartsoppa".
Och ett chilenskt vin "doftar cykelverkstad". Sveriges mest sålda rödvin doftar som "en blandning av jordgubbssylt och myrstack". Men det jag blir mest nyfiken på är ett vin från Portugal, som kostar 392:- flaskan och är "graciöst som en flodhäst på land".
Fler betyg: "Graciöst som en muskelbyggare, finstämd som en stenkross." "Doftar kemtvätt, smakar soja." "Bleckig och sötfruktig med charmen hos en bärfis." Ursäkta, men jag vet inte vad en bärfis är för något?
Själv gillar jag några röda viner, som jag brukar köpa regelbundet samtidigt som jag provar nya. Länge har jag njutit av kalifornska Turning Leaf Zinfandel, som jag tycker är jättegott. Smakar som en tur i en Cadillac med bra musik i stereon, skulle jag kunna uttrycka det. Detta vin har också kommenterats av gäster, som har smakat det för första gången. De vill titta på etiketten för att komma ihåg vad det heter. Och de blir förvånade när jag talar om vad det kostar. Vad säger då experterna? Jo, det placeras under "Ej prisvärda" och får omdömet "Hyggligt hantverk, men doftar och smakar söt rödbetssoppa".
Jag skulle vilja betygsätta denna vinexpert ungefär så här: "Lika trovärdig som en enögd snok utan luktsinne; sur som en polsk insjö". Fattar du?

måndag 2 november 2009

Är du också hypokondriker?

Häromdagen nådde jag kulmen på årets hypokondriska anfall.
Tittar man bakåt på min meritlista över allvarliga sjukdomssymptom, så hittar man flera intressanta behov av akuta läkarbesök. Samtliga dessa besök har slutat på samma sätt.
–Du är frisk, säger en vitklädd kvinna eller man. Ta det bara lugnt, så försvinner besvären av sig själva.

Mest är det hjärtat som har krånglat. Det var det nu också.
Det kändes inga smärtor, typ infarkt. Men rätt som det var, började det dunka oroväckande i bröstet. Istället för att ticka på med sitt normala omärkbara dunk-dunk-dunk, ångade pumpen fram med DUNK-DUNK-DUNK.
Jag tänkte först att det skulle försvinna av sig självt och nämnde inget för frun.
Tappert kämpade jag med DUNKET, som var både tröttsamt och obehagligt. Och kändes det inte lite oregelbundet också?

Det måste naturligtvis vara ett allvarligt fel, om det inte försvann av sig självt. Så det var svårt att koncentrera sig på något annat. Vaknade mitt i natten och konstaterade att det DUNKADE då också.

Efter fyra dagar var jag så säker på att jag behövde akut vård, att jag berättade för frun om mina problem.
–Det dunkar som fan här inne, sa jag. Har du haft nåt liknande?
–Nä... Ska vi åka in till akuten? sa hon. Du ser blek ut!
–Äsch, dom kan väl inte göra nåt ändå?

Vi ringde Sjukvårdsupplysningen och talade med en tjej, som tyckte det var bäst att jag åkte in till akuten.

I luckan satt en ung tjej som presenterade sig som sjuksköterska. Hon ville att jag skulle berätta och ställde sedan en rad frågor. Därefter fick vi sitta i ett väntrum och jag kände plötsligt hur hungrig jag var.
–Vi hann ju inte äta innan vi stack. Tänk om jag måste stanna här i natt?! Har dom mat?
Innan jag fick veta något om detta, blev jag uppropad av en annan sköterska, som ville att jag skulle följa med henne in på en mottagning. Där fick jag ligga på en säng i ett rum som delades upp med hjälp av tunna, gula tygdraperier. Man hörde allt som sas bakom draperierna, så medan jag låg och väntade på något lyssnade jag på en äldre dam som beskrev sina smärtor i hjärttrakten. Mitt i denna utläggning sköt en snygg sköterska undan draperiet och kom in i mitt lilla kyffe. Hon ville att jag skulle ta av mig mina tröjor och fick då syn på min t-shirt som jag har fått av The Buckaroos och som har texten "Helt OK" tvärs över bröstet.
–Så bra! sa hon. Men jag tar nog ett EKG i alla fall! Och sås klistrade hon mig full med blåa gummilappar som hade kontakter avsedda för en hel hop elkablar. Hon tog också blodtrycket och sa att det var normalt.
–Men EKG:et? undrade jag, för hon såg lite bekymrad ut när hon ögnade resultatet.
–Jag ska ge de här uppgifterna till en läkare nu, sa hon, så får han komma hit och tala med dig, när han har tittat. EKG:et ser fint ut, tillade hon och försvann genom det gula draperiet.

På andra sidan draperiet rullades in en patient som skrek av smärta. Han ylade på hjälp och fick sköterskor att springa av och an och vad de än kom med, så skrek mannen på ett hest och teatraliskt sätt, så man undrade om han han höll på att dö. Han verkade påverkad av vad som helst.
–Har vi tagit blindtarmen på dig? undrade en sköterska.
–Ja, skrek mannen. 1979!!!
–Har du tagit något idag? Av ditt missbruk, alltså? frågade en annan sköterska.
–Neeeej!! Aaaajjj! skrek mannen.

Den snygga sköterskan kom tillbaka och log.
–Doktorn behöver inte komma hit och han säger att du kan åka hem! sa hon. Det är inget fel på hjärtat. Besväret går över om du inte tänker så mycket på det. Du är helt OK!

Så vi tog oss hem igen och redan innan vi var framme kändes allt normalt.
Vi stannade och köpte ett par pizzor, för vi var ju hungriga.
Och vi tänkte att nu dröjer det till nästa höst innan det blir ett liknande akut läge.

Är du hypokondriker, så vet du.

onsdag 28 oktober 2009

När Nöjesguiden var ny

Jag befann mig i marginalen när Nöjesguiden startade 1984 i Malmö och blev Sveriges första och bästa gratistidning.
Han som drog igång den heter Ajje Ljungberg och var copyelev på reklambyrån där jag var delägare. På kvällar och nätter jobbade han på sitt projekt, som bl a omfattade specialtillverkade tidningsställ där läsarna kunde plocka sitt exemplar ute på stan. Något sådant fanns inte förut.

En dag kom han stolt med sitt första exemplar av tidningen. Han ville veta vad jag tyckte. Jag bläddrade och granskade innehållet.
–Det fattas något, sa jag. Hela innehållet är så positivt att man kan tro att artiklarna är köpta, typ "betald annonsplats". Du måste ha in en elak jäkel, som kritiserar krogar och nöjesställen!
Han bad mig visa vad jag menade och jag skrev en recension av en nyöppnad krog, som jag hade provat och tyckte var skräp. Jag sågade rejält.
–Bra, sa Ajje. Det här tar vi in i nästa nummer!
–Sätt bara inte ut mitt namn, sa jag. Du får underteckna med pseodonym!

När nummer två var tryckt, fanns min recension inlagd och undertecknad "Rune Häger".
Rune var en uppdiktad figur som Ajje brukade hänvisa till när han var DJ på Radio BVX, en station som konkurrerade med oss som körde MCB på FM 90,2.
–Du får gärna fortsätta med Rune Häger, sa Ajje. Skriv så att det blir snack på stan!

Hur skulle jag få snack på stan? Nöjesguiden behövde uppmärksamhet, bli omtalad och hamna i fokus. Gratistidningen måste tas på allvar och bli omskriven. Och jag fick en idé som borde kunna bli en bra början.
Så i nummer tre recenserade Rune Häger Malmöpressens tyngsta nöjesrecensenter och satte betyg på deras sätt att skriva. Och det tog hus i helvete...

Jag råkade ha ett ärende till Kvällspostens redaktion och jag möttes av onda blickar och kompakt tystnad. Först begrep jag inte varför, men så såg jag NG nr 3 ligga på ett bord. Då kände jag att det var bäst att gå därifrån. Och nästa dag var Rune Häger ett ämne för Malmöpressens nöjessidor. Rune Häger avslöjades och förlöjligades i ilskna notiser. Vilket var precis vad vi hade hoppats på eller räknat med.

Så i nästa nummer fick Rune Häger sina kolsvarta Ray-Bans och kunde berätta hur det känns att vara kändis i Malmö. Och han blev ett etablerat och fruktat namn och skrev om allt som hände i Malmös nöjesliv, och dessutom skivrecensioner, i åratal.
Nöjesguiden blev en etablerad kvalitetsprodukt som drog till sig annonsörer och läsare. Detta hade den blivit även utan Runes artiklar, vilket kunde konstateras när tidningen skulle lanseras i Stockholm med en egen edition.
Ajje ville ha in Rune i den också. Men redan efter två nummer, då Rune hade smädat Gröna Lund och Stockholms hela kändiselit, fick redaktionen så många ilskna brev och telefonsamtal, inte minst från kändisar, att Ajje tyckte det var bäst med Rune enbart i Malmöeditionen.
–Stockholmarna har inte samma humor som skåningar, konstaterade han.
Och jag tyckte det var OK att slippa resa till Stockholm mer än nödvändigt, så jag höll med och Rune fick bli en lokal figur i Malmö.

måndag 26 oktober 2009

Första besöket på nya IKEA

Under en lång följd av år vägrade jag att åka till IKEA. Jag bojkottade hela idén med varuhuset som säljer halvfabrikat.
Jag vill inte snickra ihop möbler själv. Jag vill ha färdigbyggda möbler när jag köper dem. Jag vill inte skruva och muttra.
Jag vill dessutom slippa att åka till tippen med tomma pappkartonger.
En sak till: jag avskyr stordrift, köer, p-platser på 200 meters avstånd och hyllor som heter Billy. Vem fan är Billy?

Så jag bojkottade IKEA i flera år. Frun fick åka dit i sällskap med väninnor. För man åker inte gärna solo till IKEA. Man behöver någon med sig, annars kan man gå vilse.

Efter flera års bojkott, kände jag mig tvingad att åka med frun vid ett tillfälle för ca ett år sedan. Det var precis lika rysligt som jag mindes det. Så jag lät meddela att jag återupptog bojkotten. Den varade tills nu, veckan efter invigningen av nya möbelvaruhuset vid Svågertorp. Frun ville dit och kolla soffbord. Vi har inte lyckats hitta något i stans övriga möbelbutiker.
Och jag tänkte, dumt nog, att det är väl ganska tomt därute en måndag förmiddag. Folk ska ju vara på jobbet och har man inget jobb, så åker man väl inte och handlar möbler?

Vi hamnade i en bilkö redan på vägen mot P-platsen. Vi fick leta länge efter en tom ruta. Till slut hittade jag en, längst borta från entrén i rad B2. Så det var bara att småskutta mot dörrarna i regnet.

Inne på varuhuset skulle man åka rullband upp till nästa våning. Men där hade man inget att göra, så man fick fortsätta upp en våning till. Där möttes man av en levande dragspelare, som, på sitt enkla och i sammanhanget rätt tänkta sätt, underhöll alla nerifrån kommande. Sedan vandrade vi in i anläggningen och det var då jag undrade hur det kunde finnas så många människor där. Väldigt många var så små att de satt i
barnvagn, lika många var deras mammor, många i sällskap med sina systrar eller väninnor, många var nyblivna pensionärer och resten vet jag inte var de kom ifrån, men många pratade danska.
Man fick följa en snitslad bana för att hitta rätt väg. Man måste därför hålla koll på pilarna på golvet. Missar man en enda, kan man börja gå i en cirkel, som det inte går att komma ur. Så i denna trängsel med barnvagnar, mammor, systrar, väninnor pensionärer och danskar, måste man hela tiden leta efter pilar på golvet. Detta gör att man missar mängder av möbler, lampor, dricksglas, prydnadsföremål.

Man går inne i en gigantisk labyrint, man får bara glimtar av dagsljuset utanför, hittar man en fönsterruta kan man se att det regnar på en parkeringsplats, man går vidare in i labyrinten, trängs, svettas, ser en och annan skylt där det står "FRAMTID fläktkåpa 7495:-" eller något annat upplysande. Man vet inte hur långt det är kvar på den snitslade banan eller var soffborden finns, man vill bara ut, ut, ut så fort som möjligt och har man tur hittar man en skylt där det står "Genväg till toaletter och utgång". Man kastar sig hejdlöst åt denna skylt, så att man inte föses förbi möjligheten att komma ut av barnvagnar och pensionärer som slaviskt följer pilarna på golvet.

Genvägen går via ett enormt varulager, eller om det heter hämtlager, man vet inte exakt åt vilket håll man ska gå för att komma ut, man chansar och hoppas. Långt borta anas något som ser ut som en kassalinje, en rad av kassaapparater med långa köer vid var och en – det måste vara åt det hållet man ska gå för att komma ut.

Utmattad når man målet. Dagsljus! Regn! UT-skyltar!
Det är egentligen ett fint soffbord vi har.
Kanske lite 80-tal, men det kan väl bli modernt igen när man minst anar det?

torsdag 22 oktober 2009

Kommer du ihåg Radio MCB?

Min frisör började spontanprata om Radio MCB, medan han försökte få ordning på hårtestarna.
–En sådan radiostation finns ju inte mer, sa han.
Nä, det finns kommersiell radio. Men ingen lokal musikstation som kan jämföras med Radio MCB, som hördes på närradion under mer än tio år i Malmö. Stationen startades av Anders Östling, Jocke Forsell och Janne Fexxman och började med att sända förinspelade program med discomusik som aldrig hördes på någon av Sveriges Radios frekvenser. Och några kommersiella stationer fanns inte. Sverige var ett U-land när det gällde radion.
Det som också var nytt hos MCB var mellansnacket.
Jag lyssnade och förstod att grabbarna på den nya radiostationen kunde behöva lite professionell hjälp med marknadsföringen. Så jag kontaktade dem och erbjöd mina tjänster och därefter var jag indragen i en över tio år lång period, där radioverksamheten blev min stora hobby.
Det hände saker hela tiden.
Radio MCB fick igång direktsändningar, först från en liten studio ute på Televerkets anläggning vid Jägersro. Lyssnarna kunde då för första gången få kontakt med den nya radiostationen under sändning. Och de ringde så att ledningarna blev överbelastade i östra Malmö.
Att sända radio kostade pengar. Och det var inte några småssummor. Vi fick hitta på nya sätt hela tiden för att få lyssnarna till att bli medlemmar. Bl a började vi köra runt i stan med "värvarbilar" under direktsändningarna. Discjockarna berättade mellan låtarna var bilarna fanns och lyssnarna i närheten sprang ner på gatan och betalade medlemsavgiften.
Vi byggde en egen studio i en lägenhet mitt i Malmö.
Vi provade på att göra nattsändningar, där vi pejlade nattlivet i Malmö bl a med hjälp av en mobil sändarutrustning som kunde kopplas in från studion.
Vi utökade sändningstiden och sände både på lördagar och söndagar. Jag fick en egen programtid för mitt "The Larz Lazy Show", där jag spelade 50-talsrock och 60-talspop. Vi utökade ännu mer med sändning på onsdagskvällar, där Micke Nilsson körde hårdrock.
Vi hamnade i en rävsax och blev avstängda, när den dåvarande socialdemokratiska regeringen ville få bort alla närradioföreningar som inte hade någon annan verksamhet än att sända radio. Vi kontrade med att skriva nya stadgar där det framgick att Radio MCB:s huvudsakliga verksamhet var att bekämpa radiomonopolet och att verka för en kommersiell radio. Vi startade namninsamlingar och jag åkte upp till Stockholm, träffade kulturministern som hette Göransson och överlämnade listor med över 20 000 namn, som krävde "fri radio" i Sverige. Efter några veckors uppehåll, var vi igång igen och kunde t o m utöka sändningstiden. Plötsligt satt jag i studion varje söndagsmorgon och väckte Malmöborna med skön musik.
Vi fick fler och fler discjockar som ville vara med och göra radio på MCB-vis.
Och hela tiden konkurrerade vi om lyssnarnas pengar med andra stationer som härmade oss i sättet att göra radio.
MCB hade en attityd som innebar att vi inte spelade allt vad lyssnarna önskade. Vi ville hålla en egen linje, spela sånt som vi själva gillade och undvika sånt som vi inte kunde stå för. Så småningom dök det upp konkurrenter som spelade vilken skitmusik som helst bara någon lyssnare hade önskat det. Vi fick en slags snobbstämpel på oss, men vi ville inte dras ner i "träsket".
Och till slut tvingades vi lägga ner verksamheten.
Och till slut fick Sverige en kommersiell radio vid sidan av det officiella statliga SR-företaget.
Vi på Radio MCB kunde känna oss nöjda, för vi måste ha varit en viss bidragande orsak till denna revolution.

lördag 17 oktober 2009

Magnus Ugglas revypremiär

Det blåste svinkallt igårkväll runt Slagthuset i Malmö. Jag hittade en P-plats utanför entrégaveln, där man alltid har gått in förut.
Men nu är det nya kvastar och de nya kvastarna hade klistrat upp en papperslapp på dörren, där det stod att man skulle gå in från andra gaveln långt borta nånstans. I denna svinkyla tycktes promenaden vara uppåt en kilometer lång och man hann att tänka många onda tankar om den eller de som har bestämt sig för att byta dörrsida.
Och när det vällde in 600 publikmänniskor samtidigt, visade det sig förstås att klädinlämningen i denna del av huset har betydligt mindre utrymme än den innanför den gamla vanliga entrén. Tjorvigt blev det, trångt och obekvämt.
Men när man hade fått av sig rocken och betalt 20 spänn för att få den inhängd i garderoben, kunde man gå omkring på stora ytor och leta efter kändisar. Det blixtrade inte så ofta från någon kamera, så tydligen saknades några tunga namn. Den äldre man som alltid befinner sig på premiärer i Malmö med sitt notesblock verkade inte ha något att göra och hans kvinnliga fotograf spanade förgäves efter kända nunor.
De enda kända typerna jag såg var några halländska revykungar som jag inte vet namnen på, arkitekten Abelardo samt Ulf "Masken" Andersson, som är Sveriges Delbert McClinton. Synd bara att så få svenskar vet vem Delbert McClinton är. "Masken" bör kanske hellre presenteras som en av de fyra popstjärnorna i Gonks, men då måste man förstås vara runt 60 för att känna till vilka Gonks var. Hur som helst är han i strålande form och planerar en ny platta, berättade han. Den ser vi fram emot, liksom nya scenframträdanden där han levererar sin sagolika blandning av rock´n´roll och country och varvar låtarna med festlig stand up-comedy.
Magnus Ugglas revy visar sig vara en festlig föreställning som publiken älskar från första stund.
Massor av musik, galna sketcher, snygga dansnummer och en bra orkester gör det här till en överraskande show, där Uggla själv förvånar med sin mångsidighet.
Med sig på scenen har han TV-kända Annika Andersson, "primadonnan" Hanne Lindblad och komikern/skådespelaren/standupparen Per Andersson, som gör en fenomenalt rolig parodi på Mikael Wiehe. Ett par nummer är kanske lite blarriga, vad det nu betyder, men Uggla som buktalare tröttnar i alla fall jag på efter en stund.
Däremot är hans musikal i andra akten, med hans många hitlåtar som bas, en demonstration av vad den här mannen har åstadkommit under sin karriär. Det imponerar, det är roligt och till slut står hela publiken upp och jublar.
Sen är det bara trängas i garderoben och ge sig ut på långpromenad i kylan igen.

fredag 16 oktober 2009

Nördarnas skivarkiv

Jag räknade mina LP- och CD-plattor för ett par år sedan, men minns inte om jag hade strax över 4000 eller 6000. Men det har ingen betydelse. Jag hinner ändå aldrig att spela dem.
Och snart är det väl helt omodernt med skivsamlingar, när man kan hämta ner vilken låt som helst via datorn.
Jag tror trots detta att det alltid kommer att finnas nördar, som mig, som kommer att köpa plattor och arkivera dem på något sätt, helt enkelt för att man vill ha förpackningen med bilder och text om artisten och låtarna.
Det svåra är då bara att veta hur man ska organisera sin skivsamling.
–Det är väl bara att sätta dem i bokstavsordning med A längst till vänster och fortsätta till Ö? säger de okunniga. Och jag önskar det vore så enkelt.
Men köper jag en ny CD med en artist vars efternamn börjar på t ex H, då måste alla CD från flyttas ett steg till höger från den plats där denna artist kommer in i bokstavsordningen. Det är ett arbete som tar tid om man har 4000 eller 6000 plattor. Och det kräver utrymme. För till slut är alla hyllor sprängfyllda och det går inte att behålla den sista plattan på Ö i arkivet. Vart ska den ta vägen?
Det gäller alltså att komma fram till en taktik med en lösning som håller. Det måste ju gå att få en skivsamling att fungera. Eller så gör det inte det.
Min taktik har varit att dela upp arkivet i mindre enheter.
I början var detta enkelt. Rock och pop för sig, blues för sig, country för sig, jazz för sig och övrigt för sig. Givetvis vinyl för sig och CD för sig. LP- och CD-boxar placeras utanför systemet.
I flera år var detta en bra lösning. Men med tiden började det bli trångt i flera enheter.
Stora arkivet, med rock och pop, svällde rejält, speciellt så länge jag recenserade plattor i Nöjesguiden. Det vällde in högar varje månad. Själva huvudarkivet började bli ohanterligt. Då kom jag på idén att ha ett A- och ett B-lag. Jag plockade bort alla plattor som jag inte spelade så ofta och sorterade dem för sig själv. Och i A-arkivet fick bara de plattor finnas som jag hade behov av att spela när som helst. Detta lättade på trycket tillfälligt, speciellt när jag kompletterade hyllorna med ett smalt CD-golvställ från IKEA, som hade plats för en hel del. Men vilka plattor skulle jag ha här? Jo, det blev musik från Texas. Allt med Doug Sahm, allt med Tish Hinojosa, Jimmy LaFave och massor av andra favoriter.
Men det fungerade inte i längden det heller. Då kom jag på att göra ett separat tjejarkiv oavsett vilken typ av musik de ägnar sig åt. Så därför har jag hyllor där Billie Holiday trängs med Rosie Flores och Eva Cassidy. Av någon anledning fick dock Tish Hinojosa stå kvar i Texashyllan. Varför minns jag inte.
Några favoritartister har fått egna avdelningar efter hand: Willie Nelson, Jerry Lee Lewis, Ray Charles, Thelonious Monk, Frank Sinatra och några till. Legender har rätt att slippa blanda sig med mängden, tyckte jag.
Ja, och så kunde jag ju flytta ut allt svenskt och ha det för sig självt. Så småningom delades denna avdelning upp så att skånska artister fick egen plats.
Ändå tar ju hyllutrymmet slut till slut. I alla avdelningar.
Då började jag plocka undan här och där, lägga plattor i skåp och lådor, ibland osorterat, lite huller om buller. All blues t ex ligger nu i ett skåp, allt med Wilmer X finns i en egen låda.
Nu får jag snart inte plats med en enda ny platta någonstans. Det är liksom fullt. Och ibland vet jag inte var jag ska leta.
Enda sättet tycks trots allt vara att sluta köpa plattor.
Men Willie Nelson kommer förmodligen med något nytt i nästa månad, för det brukar han göra. Och har jag allt annat med honom, kan jag ju inte avstå från det senaste.

tisdag 13 oktober 2009

Världens bästa platta

Då och då diskuteras frågan: "Vilken är den bästa plattan som någonsin har gjorts?"
Det är förstås en omöjlig fråga att svara på. Får tio olika experter chansen att svara, så får man förmodligen tio olika förslag.
Därför har jag ställt upp ett stort antal krav som man måste ställa på "världens bästa platta" och därmed kan jag också, först av alla, ge det definitiva objektiva svaret.
Det första jag tänkte var att plattan måste ha varit nyskapande och omtumlande när den kom.
Sen tänkte jag en gång till. Varför måste den vara nyskapande? Det är väl inte säkert att den blir bättre för det?
Det väsentliga är ju att det är en platta som är så bra att man kan spela den när som helst, om och om igen, i år efter år – utan att tröttna!
Och när jag hade insett detta, då försvann en hel hög: Beach Boys "Pet Sounds", Beatles "Sergeant Pepper´s Lonely Hearts Club Band", Stones "Sticky Fingers", Stevie Wonders "Songs In The Key of Life" och flera andra omvälvande plattor, som kändes outslitliga i några år, men som man inte lyssnar på med samma inlevelse idag.
Andra superstjärnor som har gjort fantastiska album är t ex Bruce Springsteen, Ray Charles, Aretha Franklin, Prince, Marvin Gaye, James Brown, Pink Floyd, Bob Dylan, Michael Jackson, Willie Nelson och några hundra till. Och då kommer det in plattor från andra världar också, inte minst jazz och klassiskt. Och visst spelar man de här albumen då och då – men mest som bakgrundsmusik, när man egentligen håller på med något annat än att lyssna.
"Världens bästa platta" måste äga den kvaliteten att man spelar den för att man vill lyssna, från början till slut, utan att bli störd. Hur många sådana album finns det?
Jag har några plattor som jag aldrig tröttnar på. En är "Doug Sahm & The Last Real Texas Blues Band", inspelad delvis inför publik på klassiska Antone´s i Austin. Det är helt enkelt en fantastisk platta med läckra låtar, ett utsökt band med en förnämlig blåssektion, och med Doug själv i sin bästa form någonsin. Älskar man blues och soul och allt det som kallas rootsy, så är det svårt att hitta en bättre platta. Jag svär!
Men det finns en som slår både denna och alla andra.
Först kom den ut 1966 på en dubbel-LP. Nu har den funnits på CD i många år, så det är bara att sätta sig tillrätta med en öl eller en whisky och stänga av telefonen för de närmsta 90 minuterna.
Man sätter igång plattan och förflyttar sig därmed direkt till The Sands i Las Vegas.
Count Basie drar igång sitt enorma storband och en röst hälsar oss välkomna till en konsert med "A man and His Music". Och mannen är förstås – Frank Sinatra.
Han är i sitt livs form, har nyss fyllt 50 och han har en orkester bakom ryggen som ger honom allt som behövs för att det ska bli något extra. Det gör också Quincy Jones arrangemang.
Publiken är redan salig och lyfter Sinatra till himmelska höjder direkt i inledningens "Come Fly With Me". Man blir på gott humör redan i introt på låten och sen bara njuter man i en ström av klassiker som "I´ve Got A Crush On You", "I´ve Got You Under My Skin" och "The Shadow of Your Smile". Man är inte hemma vid stereon längre, man är förflyttad till den där nattklubben i den där märkliga ökenstaden.
Och man tröttnar aldrig på detta.
Basies storband gör ett lekfullt instrumentalnummer och man knockas när blåsarna plötsligt kommer in och visar sin styrka. Och när låten, "One O´Clock Jump", är slut, kommer Sinatra in och visar sig vara en stand up-komiker av klass. I ett långt nummer pratar han av sig om sina polare Sammy Davis Jr och Dean Martin. Publiken skrattar och jublar, Basie sätter igång bandet igen och det kommer bara favoritlåtar i en skimrande rad. I den underbara balladen "The September of My Years" lämnar bandet scenen och Sinatra sjunger till Bill Millers bakgrund på flygeln. I slutet av konserten blir det mer stand up och när Sinatra till slut försvinner ut i kulisserna och den väntande limon, står hela publiken upp och vill ha mer och de jublar ända tills han är hemma på sitt hotell längre ner på The Strip.
På alla punkter är detta en oslagbar platta.
Den har musik som aldrig dör och ingen musikalisk människa kan undgå att bli imponerad av arrangemangen, Sinatras timing, bandets perfekta följsamhet, mixen av låtar och den speciella närvarokänsla som den här plattan har.
Sinatras röst har aldrig låtit bättre. Han sjunger med den självsäkerhet som inte kan överträffas och det är med honom som alla andra sångare fortfarande blir jämförda.
"Sinatra At The Sands" är titeln, i min värld den bästa plattan som har producerats.
Jag blir på lika gott humör varje gång jag spelar den. Den har fortfarande, efter mer än 40 år, all den kraft och styrka som ger lyssnaren en upplevelse gång på gång vid varje spelning.
Därför utser jag "Sinatra At The Sands" till världens bästa platta.
Om du tycker något annat, eller håller med, så kom gärna med en kommentar!

söndag 11 oktober 2009

Danskungen

En gång vann jag en tävling utan att veta att jag deltog i den.
Frun och jag var ganska nyinflyttade i Malmö. Vi hade fått tag i en lägenhet i ett modernt hyreshus en bit från Erikslust. Närmsta granne i huset visade sig vara Rock-Chrichan med familj.
Han var Malmös första rockkung och var också känd från Radio Syd, Sveriges första piratradiostation. Från en båt ute på Öresund sände man popmusik dygnet runt och Chrichan var en av stationens discjockar ända till slutet, då Radio Syd tvingades lägga ner och ägaren åkte in i fängelse. Nu hade Chrichan en inspelningsstudio i hyreshusets källare. Han producerade dansbandsplattor och hade bl a fått uppmärksamhet för en oanständig LP som hette Bordellmammas visor. Den fick inte spelas på Sveriges Radio.
Det visade sig också att han var en riktig partymänniska och det blev en och annan vild fest i hans sällskap. Musiken som spelades på alla hans fester var 50-talsrock. Och Chrichan nöjde sig inte med att dansa vanligt, han ville "bugga" och gärna inkludera kast av damen upp i luften så att hon nästan slog klackarna i taket. Denna dansvariant hade han sett på amerikanska svartvita rock´n´rollfilmer, men det var inte så lätt att härma den i praktiken. Den enda tjejen som han lyckades få upp i luften var min fru, som var liten, lätt och tyckte det var en kul grej. Och hon landade på fötterna efter varje kast och fortsatte dansen som om ingenting hade hänt. Det såg faktiskt riktigt proffsigt ut.
-På lördag är det danstävling på Erikslust, meddelade Chrichan en dag.
Det betydde att vi måste gå dit. Erikslust var en populär dansrestaurang på den tiden och vi hade varit där flera gånger. Och nu blev det danstävling, med levande orkester och 60-talsmusik. Juryn bestod av två personer som skulle kolla in alla dansande som ville vara med och Chrichan tog ut segern långt i förskott. Han skulle dansa med min fru och hon skulle få flyga upp mot taket så att alla andra på dansgolvet skulle se ut som stelbenta pensionärer...
Så när tävlingsmomentet började, tyckte jag och Chrichans fru att vi kanske skulle ta oss in på danssgolvet, för att se lite bättre vad som hände. Så vi buggade lite försynt i utkanten medan vi fick se ett imponerande nummer av Chrichan och frugan. Inget annat danspar var i närheten av deras konster.
Därför blev vi konfunderade när en stark strålkastare plötsligt riktades mot oss och resten av dansgolvet lades i mörker. Vi fortsatte vår enkla bugg och hörde plötsligt rösten som sa "Här har vi kvällens vinnare!". Publiken applåderade och vi förstod absolut ingenting. Hade vi vunnit?
Ja, det hade vi. Vi fick blommor och diplom. Och Chrichan var rasande.
Han gick fram till domarna och väste någonting om att vi, som vann, var ju inte hälften så bra som han själv och min fru. Ni begriper ju ingenting! röt han.
–Lugn, sa en av domarna, ni var bra, men ni dansade ju 50-talsrock! Det passar ju inte till 60-talsmusik!
Hela vägen hem muttrade Chrichan om inkompetenta juryledamöter.
Vi andra skrattade, speciellt jag som hade vunnit en danstävling utan att ens veta att jag deltog.

torsdag 8 oktober 2009

På bananpremiär

Fredrik Gerttens dokumentärfilm om banankompaniet Dole är rakt på sak, tydlig och avslöjande.
Den visar hur ett storföretag behandlar sina anställda på ett omänskligt sätt. De som jobbar på Doles plantager i Sydamerika utsätts för bekämpningsmedel, som kan gör de manliga arbetarna sterila för all framtid.
Filmen dokumenterar processen som startar när de anställda med hjälp av skickliga advokater stämmer företaget Dole och följer sedan rättegångarna i närbild.
Eftersom Dole p g a filmen har stämt Fredrik Gerttens produktionsbolag, har den fått gratisreklam i en närmast unik omfattning. De senaste veckorna har jag sett artiklar, notiser och reportage i pressen och hört inslag i radion om Bananas, som filmen heter.
Och vid premiären idag på Royal i Malmö fanns det fotografer och tv-kameror i en mängd som jag aldrig förr har sett i samband med en bioföreställning.
Jag trodde att mitt namn skulle finnas på en lista vid entrén, för jag hade anmält mig via Bananas hemsida. Men först hittade de två unga damerna bakom bordet inte den rätta listan och det var inte bara jag som fick vänta på besked. Det fick också en äldre dam i baseballkeps med guldglitter och grön skinnjacka med glänsande och glittrande detaljer.
–Har ni inte mig på lista, får jag väl ta mig hem igen, sa hon med ett leende, som antydde att det var värre för premiären om inte hon var där, än att hon själv inte fick se filmen.
Sedan kom listan, efter långt om länge, med kepsdamens namn, så att hon kunde bockas av. Däremot fanns inte jag med. Jag tänkte att det ordnar sig nog och just då träffade jag arkitekten Abelardo, som var där för att representera Lasse Hector.
Hector hade tydligen anlitats för att få en intressant mix i publiken. För här kom flera lite äldre par, snyggt uppklädda och aningen förvirrade. Det märktes att de inte var riktigt säkra på vad det var för en film de skulle se. En gentleman frågade mig, medan jag pratade med Abelardo, om jag trodde det var en "kul film". –Och var är Hector? undrade han nervöst.
Vi lugnade honom och jag berättade för Abelardo att jag inte hade någon biljett.
–Då kan du få den här, sa han. Det är Lasses, men han är bortrest!
Nu vällde det in folk, en friform jazztrio spelade "Ack Värmeland du sköna" som om Värmland låg på en annan planet, man fick ett glas vin och skumbananer i foajén och rätt som det var befann jag mig inne i salongen, där stand up-drottningen Lena Frisk fick syn på mig i samma ögonblick som Mikael Wiehe passerade oss och medan vi väntade på att föreställningen skulle börja, berättade Lena att hon hade en tid att passa för ett gig, så hon skulle inte hinna se hela filmen.
–Du kan få låna den av mig, sa jag. Jag har haft den på DVD sen i somras, när jag fick den av Fredrik.
Mitt i filmen sa hon "hej" och stack. Själv fick jag smita iväg under applådåskan när filmen slutade. Jag kom på att bilen riskerade att få p-böter borta på gamla Väster.

måndag 5 oktober 2009

Amerikansk service

Austin, Texas.
Det måste vara USA:s trevligaste stad.
Den ligger i en närmast mörkblå delstat, men det är en liberal stad och den befolkas av positiva och utåtriktade medborgare. Ett enormt universitet sätter sin prägel på stan. Det drar till sig studenter från när och fjärran och är det enda universitetet i USA där man kan lära sig läsa på svenska.
Annars är det musiken som dominerar i Austin. Inte utan orsak kallar man sig "The Live Music Capitol of The World". Redan på flygplatsen möter man levande musik. Och när man väl har installerat sig på hotellet, är det bara att invänta kvällens utbud. Vill man ha koll, skaffar man ett exemplar av The Chronicle, som har fullständig koll på vad som händer dag efter dag eller timme efter timme. I Austin börjar man tidigt och slutar sent. Redan på väg hem från jobbet, kan man stanna till på någon bar eller billig krog och lyssna på ett band medan man varvar ner med en öl från det lokala bryggeriet. The Continental Club är ett av de ställen som delar in kvällen i flera pass med olika band som spelar från femtiden till fram på småtimmarna.
Inne i cityområdet finns hur många livescener som helst och det är bara att välja vilken musiksmak man har: rock, blues, country, texmex eller någon annan amerikansk rotmusik.
Och varje vecka är det någon eller några världskändisar i stan. Man blir aldrig besviken när man är i Austin.
Dessutom gillar lokalbefolkningen sina besökare från Europa. Så fort någon upptäcker att man pratar svenska, så får man frågan varifrån man kommer. Och säger man Sweden, så blir man hjälte vid bardisken och bjuden på öl av de som finns i närheten. Detta har hänt mig gång på gång vid mina olika resor till Austin. Här känner man sig verkligen som en VIP.
Vid mitt allra första besök, spelade Doug Sahm på ett litet hak inne på universitetsområdet. Blondinen och jag hittade två platser alldeles framme vid scenkanten och där slog vi oss ner.
Då snäste en dam bakom oss att hon minsann höll de platserna för en väninna. Där kunde vi inte sätta oss! Jag bad om ursäkt och damen hörde direkt att vi inte kom från Texas. Så hon undrade varifrån vi kom och när jag hade svarat Sweden, så var det inget snack om saken. -Har ni åkt så långt, ska ni ha platserna! sa hon. Väninnan fick leta någon annanstans längre bak.
Men det bästa exemplet på service a la Austin, fick vi när vi vid ett besök hade bokat in oss på legendariska Austin Motel, som öppnade på 1950-talet och inte har ändrats ett dugg sedan dess. Det ser ut precis som ett motell ser ut på gamla 50-talsfilmer.
Vi fick en nyckel och promenerade till vårt rum i en byggnad bakom receptionshuset. Vi klev in och upptäckte två saker: det såg ut precis som när motellet byggdes för ca 65 år sedan och det luktade som om det aldrig hade vädrats under alla dess år. Det osade inte tobak, det var mycket värre än så, det stank, verkligen stank och Blondinen fick omgående astmaproblem.
Vi gick tillbaka till receptionen och frågade om de inte hade något rum för icke-rökare. Nä, något sådant hade de aldrig funderat på... Så vi tvingades behålla rummet.
Och så tog vi en promenad längs den breda avenyen in mot city, passerade Hyatt, där vi alltid hade bott förut vid våra Austinbesök, gick över bron över floden, bron som är berömd för sin fladdermuskoloni och som därför lockar ett tusental besökare varje kväll i solnedgången när himlen tillfälligt mörknar när 1,5 miljoner fladdermöss samtidigt lämnar sina boplatser och drar iväg i ett ringlande streck för att jaga insekter.
–Hur ska jag klara att bo i ett sådant rum? sa Blondinen. Det går ju inte att andas där?
Vi kom överens om att prova en natt och att försöka få ett rum på Hyatt om det var för jävligt att stanna på motellet.
Men det var det inte, för jävligt alltså.
När vi kom tillbaka var luften i rummet inte alls rökaktig och vi upptäckte att alla textilier var utbytta, inklusive gardiner och sängöverkast, och på golvet stod en slags maskin och surrade. Jag hade aldrig sett något liknande och gick fram och tittade på den. Den hade slangar och munstycken och såg ut som en onödigt klumpig dammsugare. På ena sidan fanns en flott logotype som förklarade vad det var för en apparat.
"Smoke Eater" stod det.
Only in Austin. Only in Austin.

söndag 4 oktober 2009

Svårt att hänga med på Casinot

Malmös casino är flott och ligger snyggt inbäddat i en park mitt i stan. All personal verkar drillad i Las Vegas och möter dig med idel leenden och frågor om du behöver hjälp.
Och hjälp behöver man.
Att försöka spela på de moderna armlösa banditerna verkar lika komplicerat som att sköta ett atomkraftverk. Förr, när det fanns enarmade banditer, drog man i spaken och antingen fick man tre körsbär eller någon annan symbol i rad eller så var det en blandad kompott som stannade i displayen. Fick man tre likadana symboler, så rasslade det till i skålen på automaten när vinsten betalades ut. Blev det en jackpot, så kunde det rassla hur länge som helst och ibland räckte inte skålen till.
Rasslet från vinster runt om i lokalen skapade den specifika casinokänslan och man upplevde att det gick att vinna. Det hördes hela tiden.
Nu är de moderna blinkande automaterna så komplicerade att man bör ha ingenjörsexamen av något slag för att spela och istället för rasslande spelmarker kommer det ut ett ljudlöst kvitto om man vinner.
Jag tog med mig Blondinen till casinot när hon fyllde år häromdan. Vi har pratat länge om att åka till Las Vegas en gång till, men ett besök på casinot i Malmö blir ju trots allt lite billigare. Och så kunde man kolla en show som hette "Classic Vegas", medan man fick i sig en trerättersmeny. I nöjespaketet med show och mat ingick också tre spelmarker á 20:-/st.
Showen hade inte platsat i centrala Las Vegas, om man säger så. Möjligen längst ute i en förort, där stan övergår i ren öken.
Inte för att sångaren Michael Starman, misstänkt lik schlagersångaren som kallade sig Günther, var dålig. Tvärtom, han sjöng helt OK, men det blev lite karaokestämning i och med att det inte fanns ett levande 12-mannaband på scenen och att baletten bara bestod av två hysteriskt benviftande tjejer.
Och när han gjorde sitt Elvisnummer, borde han kanske ha fyllt upp den vita dressen med några kuddar. Nu påminde han visuellt mer om en flaggstång än om Elvis.
Efter showen vandrade vi runt i de exklusiva lokalerna, försökte fatta t ex skillnaden mellan Three Card Poker och Caribbean Stud Poker eller varför jag inte fick spela med mina 20-kronorsmarker på vissa roulettebord.
Vi försökte också vinna i en av de blänkande banditerna, tillkallade personal för att få en snabbkurs i hur man skulle tolka alla knappar och reglage och trodde efter en stund att vi hade fått tillräckliga baskunskaper i automatspel. Så jag matade in en hundralapp i en springa och så tryckte vi på några knappar som vi trodde var adekvata. Men det fanns tydligen massor av fällor att ramla ner i och hundralappen var slut i ett nafs.
Då letade vi upp ett roulettebord där mina 20-kronorsmarker var välkomna och tre minuter senare var de slut.
Blondinen, som fick en liten exklusiv pappersbag full med presenter eftersom hon fyllde år, hittade inte bara spelkort, en liten fiffig tändare och annat fint, utan också fem omärkta men guldglittrande spelmarker i påsen. Så när mina 20-kronorsmarker var slut, frågade hon en av de hjälpsamma casinotjejerna hur mycket hennes exklusiva spelmarker var värda.
Tjejen tittade på dem, log och sa:
–Det där det är chokladbitar! Mycket goda, faktiskt.
Sen gick vi ut och vinkade till oss en taxi.

onsdag 30 september 2009

Trädfällaren

Grannfrun klagar över att vår stora lönn på baksidan av huset lägger hela hennes trädgård i skugga hela sommaren. Vi bestämmer oss därför att anlita en proffsig trädfällare.
–Jag vet att de fäller träd längre ner på gatan, så jag kan fråga om de kan komma hit och räkna fram en offert, sa grannfrun.
–Ja, och så kan vi kolla annonser och ringa någon, så får vi se vilken som blir billigast, sa min fru.
Dagen efter meddelade grannfrun att trädfällaren längre bort på gatan hade varit hos henne och tittat. Jobbet skulle gå på runt 5.000 kronor.
–Då får vi se vad "vår" gubbe kostar, sa jag. Det fanns flera stycken annonser att välja mellan! Vi ringde en som verkar vettig och han kommer hit om ett par timmar.
Tre timmar senare ringde det på dörren. Det var trädfällaren.
Han var trevlig, log och bröt lite på något utländskt språk.
–Trädet finns på baksidan, sa jag. Vi får gå runt och titta!
När vi kommer till baksidan, ser han trädet.
–Oj, det var stort, sa han. Det är en lönn. Det är den andra lönnen jag får förfrågan på idag!
–Jaha, sa jag. Som det kan slumpa sig!
Han tittar och kisar mot solen. Sen vill han se trädet ur ett annat perspektiv, går förbi det och kommer då fram till en punkt där en vit mur tar slut och han får fri insyn in på grannens tomt.
Jag ser hur han stirrar och hur det växer upp ett stort frågetecken ovanför hans huvud.
Han ser på mig och tittar in på granntomten igen.
–Men... men det är ju samma lönn! sa han. Det är ju den jag räknade på i morse!

tisdag 29 september 2009

Första höstdagen

Det är kyligt i Malmö idag, måndag 29/9.
Jag har inte hunnit med bloggen de senaste dagarna och vet inte om jag har tid över för den idag heller.
Det är lite underligt att blogga.
Jag menar: hur vet man om det man skriver blir läst?
Det kommer inga kommentarer på bloggen.
Det är bara när jag träffar bekanta på stan, som jag får höra att de har läst något.
Men hur upptäcker man en blogg?
Jag har kört med lite reklam för den här bloggen på FaceBook. Löpsedlar, typ.
Men de kan bara ses av dem som finns på min vänlista.
Hur ska jag nå ut till många fler? Måste jag annonsera i Kvällsposten?
Jag har inte en aning.
Mitt inhopp här på bloggen är egentligen ett experiment.
Jag vill veta hur en blogg funkar, hur antalet läsare växer, vad man ska göra för att få respons i form av kommentarer o s v. För det är ju ett intressant fenomen och det finns ju ett oändligt antal bloggare. Hur många har fler läsare än släktingar och goda vänner?
Detta funderar jag på just nu.
Har du någon kommentar?

lördag 26 september 2009

Går tiden fortare?

Idag är det lördag.
Men det var ju lördag för bara ett par dagar sedan?! Kan det vara lördag nu igen?
En vecka svischar förbi på nolltid nuförtiden.
Så var det inte förr. När man gick i skolan varade en hösttermin i evigheter. Och en lektion i t ex tyska som pågick i 45 minuter kändes som fyra-fem timmar. Är det likadant idag, för dem som går i skolan? Känns en månad för dem som om den har 60 dagar?
För mig verkar en månad ha 15 dagar. Jag betalade alla räkningar för ett par veckor sedan. Nu är det dags igen. 15 dagar har november, april, juni och september; februari en allén har 13; alla de övriga 16. Det rimmar inte, men den ramsan verkar stämma med min verklighet.
Jag tror att tiden började gå fortare när vi övergick från skrivmaskin och Tippex till ordbehandlare, som tillät t o m att man kunde kasta om hela textstycken på noll sekunder. Att skriva en text på ett A4 kunde ta en hel dag med en skrivmaskin. Eller tänk på munkarna som under medeltiden satt och skrev långa texter hela dagarna med hjälp av en gåsfjäder... Hur lång tid tog en A4-sida för dem?
Ja, det måste vara ordbehandlingsprogrammen som fick tiden att bli kortare. När tiden plötsligt började räcka till mycket mer än tidigare, kändes dagarna kortare och en vecka bara försvann i ett huj. Tiden skenar. Det är något som inte stämmer. "500 dagar om året", sjunger Tomas Ledin och jag vet inte vad han menar. Men han verkar också känna att något är fel med tiden.
Bestämmer man tid för ett möte med någon, kommer denne alltid försent. "Oj, är klockan redan så mycket?" är vår vanligaste replik.
Tänk så sakta tiden gick, t ex när man gjorde 12 månader i lumpen. Det tog flera år.
Eller när man gick och väntade på att få börja köra bil. Man var 17 år i en evighet.
Nu rusar tiden fram och ingen vet hur man gör för att få den att gå i normal takt.
Kan det vara så enkelt att vi bör gå tillbaka till Tippex?

torsdag 24 september 2009

Sover dom på Kvällsposten?

Idag är det torsdag.
Kl. 19.00 börjar en oerhört viktig match på Stockholms stadion.
Halmstads BK möter Djurgården och båda lagen behöver tre poäng.
HBK visade mot HIF i senaste matchen att man kan spela fotboll om man vill. Kanske är det den inhyrda psykologen som har fått in ett nytt "go" i laget?
Så klart är man nyfiken på vad experterna inom pressen tror om matchen.
Kvällsposten (d v s Expressen Syd) brukar inför varje allsvensk omgång ha en liten ruta om de aktuella matcherna, med laguppställning, matchanalys och om vilka spelare som är skadade eller avstängda.
Så jag betalar 10 spänn för ett exemplar, går hem till soffan och slår upp sportdelen. Där avhandlas bl a gårdagens matcher, MFF:s supporterbekymmer och Mjällby får ett helt uppslag i färg för att de pigga fiskarna tänker spela sig upp till allsvensk plats ikväll. Vinst i dagens match mot Landskrona – och saken är klar.
Längst ner på sidorna 8 och 9 kommer matchanalyserna inför dagens omgång: HIF–AIK, ÖIS–TFF, Gefle–MFF... men spelar inte HBK borta mot Djurgården ikväll?
Är matchen flyttad? Jag blir totalkonfunderad och bläddrar igenom hela tidningen två gånger för att eventuellt hitta HBK-matchen på någon annan sida. Men nix, inte en rad, inte ett ord.
Upptäcker efter en stund på spelsidorna att Eskil Hellberg i alla fall har med matchen i sitt förslag till en Bomben. Han tippar X.
Men varför i helskotta har redaktionen ratat matchanalysen?
Finns det någon annan bra förklaring än att man sover på arbetstid?
Jag kräver 10 spänn tillbaka!

tisdag 22 september 2009

Verkligheten öveträffar dikten, 4

Vi körde kustvägen från San Franscisco ner mot LA.
Alla hade rekommenderat den vägen. Istället för en rak sexfilig motorväg, fick vi en smal och slingrig byväg med hisnande skönhetsupplevelser.
Vi hittade t ex en dansk småstad som heter Solvang. Den låg vid en avtagsväg en bit bort och det var som att köra rakt in en by på Jylland. Alla skyltar hade dansk text, överallt såg man danska flaggor, man kunde köpa dansk glass i strut med både gräddbulle och sylt och det fanns både Tuborg och Carlsberg på caféborden som vi passerade.
Det finns säkert en förklaring varför Solvang existerar, men jag har ännu inte brytt mig om att ta reda på det. Vi gjorde nämligen ett annat fynd utmed kustvägen, som vi tyckte var ännu märkligare att stöta på.
Alla hade sagt till oss att man måste ta ett stopp i Carmel, den lilla kuststaden där Clint Eastwood var borgmästare. Så vi körde in i stan när den dök upp och det visade sig vara en ovanligt ren och välskött ort. Allting var prydligt. Alla byggnader, alla gator och alla trottoarer verkade vara uppsnyggade för att vi skulle komma. Det kändes nästan så.
Problemet var att hitta en ledig P-plats för hyrbilen. Jag körde gata upp och gata ner utan att hitta en enda möjlighet att parkera. Och trots att det var en liten stad med ett begränsat antal gator, så rullade vi fram och tillbaka i nära en halvtimme utan att kunna ställa bilen.
Till slut såg jag en ruta en bit bort på en av huvudgatorna. Nu! Det gällde bara att komma fram till den, innan någon annan fick syn på den. Och det lyckades. Men det sista jag såg innan jag rattade in bilen på den tomma rutan, det var en skylt som sa att P-rutan var reserverad för en kommunal tjänsteman av något slag.
–Vi struntar i skylten, sa jag. Vi låtsar att vi aldrig har sett den!
Så jag parkerade och vi klev ur bilen.
Det var då vi fick syn på en annan skylt. Och när vi såg den, så bara stod vi och stirrade utan att få fram ett ljud. Vi bara stirrade.
Skylten var en kopia av Halmstads stadsvapen med tre hjärtan.
För oss, som var uppvuxna i Halmstad, var stadsvapnet med tre hjärtan något absolut självklart. Hemma i Halmstad fanns ett konditori vid Stora torg som hette Tre hjärtan och här i Carmel fanns det tydligen ett litet värdshus med samma namn och samma symbol.
–Vi måste gå in och titta! sa jag efter en liten stund.
Och innanför dörren gick en servitris iklädd ett heltäckande förkläde, som föreställde den svenska flaggan. På väggarna hängde bilder från Halmstad. Hamnen, slottet, Norre port och några andra motiv drog våra blickar till sig.
Vi beställde köttbullar, för det var lunchdags. Och jag försökte få servitrisen att berätta varför det fanns ett värdshus som hette Tre hjärtan i Carmel och varför hon gick omkring iklädd den svenska flaggan. Något svar fick vi inte. Servitrisen log och sa att hon bara jobbade här och hon hade aldrig frågat chefen något om Tre hjärtan. Och att det var en svensk flagga som hade stått modell för hennes förkläde, det hade hon inte en aning om.
Chefen var inte där, han hade tagit ledigt just den här dagen.
Så där satt vi och åt köttbullar, som varken såg ut som eller smakade som köttbullar.
På Tre hjärtan, i Carmel, California.
Vid det enda stället i hela stan, där vi kunde ställa bilen, även om det var på en reserverad plats.