Världens bästa platta

Då och då diskuteras frågan: "Vilken är den bästa plattan som någonsin har gjorts?"
Det är förstås en omöjlig fråga att svara på. Får tio olika experter chansen att svara, så får man förmodligen tio olika förslag.
Därför har jag ställt upp ett stort antal krav som man måste ställa på "världens bästa platta" och därmed kan jag också, först av alla, ge det definitiva objektiva svaret.
Det första jag tänkte var att plattan måste ha varit nyskapande och omtumlande när den kom.
Sen tänkte jag en gång till. Varför måste den vara nyskapande? Det är väl inte säkert att den blir bättre för det?
Det väsentliga är ju att det är en platta som är så bra att man kan spela den när som helst, om och om igen, i år efter år – utan att tröttna!
Och när jag hade insett detta, då försvann en hel hög: Beach Boys "Pet Sounds", Beatles "Sergeant Pepper´s Lonely Hearts Club Band", Stones "Sticky Fingers", Stevie Wonders "Songs In The Key of Life" och flera andra omvälvande plattor, som kändes outslitliga i några år, men som man inte lyssnar på med samma inlevelse idag.
Andra superstjärnor som har gjort fantastiska album är t ex Bruce Springsteen, Ray Charles, Aretha Franklin, Prince, Marvin Gaye, James Brown, Pink Floyd, Bob Dylan, Michael Jackson, Willie Nelson och några hundra till. Och då kommer det in plattor från andra världar också, inte minst jazz och klassiskt. Och visst spelar man de här albumen då och då – men mest som bakgrundsmusik, när man egentligen håller på med något annat än att lyssna.
"Världens bästa platta" måste äga den kvaliteten att man spelar den för att man vill lyssna, från början till slut, utan att bli störd. Hur många sådana album finns det?
Jag har några plattor som jag aldrig tröttnar på. En är "Doug Sahm & The Last Real Texas Blues Band", inspelad delvis inför publik på klassiska Antone´s i Austin. Det är helt enkelt en fantastisk platta med läckra låtar, ett utsökt band med en förnämlig blåssektion, och med Doug själv i sin bästa form någonsin. Älskar man blues och soul och allt det som kallas rootsy, så är det svårt att hitta en bättre platta. Jag svär!
Men det finns en som slår både denna och alla andra.
Först kom den ut 1966 på en dubbel-LP. Nu har den funnits på CD i många år, så det är bara att sätta sig tillrätta med en öl eller en whisky och stänga av telefonen för de närmsta 90 minuterna.
Man sätter igång plattan och förflyttar sig därmed direkt till The Sands i Las Vegas.
Count Basie drar igång sitt enorma storband och en röst hälsar oss välkomna till en konsert med "A man and His Music". Och mannen är förstås – Frank Sinatra.
Han är i sitt livs form, har nyss fyllt 50 och han har en orkester bakom ryggen som ger honom allt som behövs för att det ska bli något extra. Det gör också Quincy Jones arrangemang.
Publiken är redan salig och lyfter Sinatra till himmelska höjder direkt i inledningens "Come Fly With Me". Man blir på gott humör redan i introt på låten och sen bara njuter man i en ström av klassiker som "I´ve Got A Crush On You", "I´ve Got You Under My Skin" och "The Shadow of Your Smile". Man är inte hemma vid stereon längre, man är förflyttad till den där nattklubben i den där märkliga ökenstaden.
Och man tröttnar aldrig på detta.
Basies storband gör ett lekfullt instrumentalnummer och man knockas när blåsarna plötsligt kommer in och visar sin styrka. Och när låten, "One O´Clock Jump", är slut, kommer Sinatra in och visar sig vara en stand up-komiker av klass. I ett långt nummer pratar han av sig om sina polare Sammy Davis Jr och Dean Martin. Publiken skrattar och jublar, Basie sätter igång bandet igen och det kommer bara favoritlåtar i en skimrande rad. I den underbara balladen "The September of My Years" lämnar bandet scenen och Sinatra sjunger till Bill Millers bakgrund på flygeln. I slutet av konserten blir det mer stand up och när Sinatra till slut försvinner ut i kulisserna och den väntande limon, står hela publiken upp och vill ha mer och de jublar ända tills han är hemma på sitt hotell längre ner på The Strip.
På alla punkter är detta en oslagbar platta.
Den har musik som aldrig dör och ingen musikalisk människa kan undgå att bli imponerad av arrangemangen, Sinatras timing, bandets perfekta följsamhet, mixen av låtar och den speciella närvarokänsla som den här plattan har.
Sinatras röst har aldrig låtit bättre. Han sjunger med den självsäkerhet som inte kan överträffas och det är med honom som alla andra sångare fortfarande blir jämförda.
"Sinatra At The Sands" är titeln, i min värld den bästa plattan som har producerats.
Jag blir på lika gott humör varje gång jag spelar den. Den har fortfarande, efter mer än 40 år, all den kraft och styrka som ger lyssnaren en upplevelse gång på gång vid varje spelning.
Därför utser jag "Sinatra At The Sands" till världens bästa platta.
Om du tycker något annat, eller håller med, så kom gärna med en kommentar!