På bananpremiär

Fredrik Gerttens dokumentärfilm om banankompaniet Dole är rakt på sak, tydlig och avslöjande.
Den visar hur ett storföretag behandlar sina anställda på ett omänskligt sätt. De som jobbar på Doles plantager i Sydamerika utsätts för bekämpningsmedel, som kan gör de manliga arbetarna sterila för all framtid.
Filmen dokumenterar processen som startar när de anställda med hjälp av skickliga advokater stämmer företaget Dole och följer sedan rättegångarna i närbild.
Eftersom Dole p g a filmen har stämt Fredrik Gerttens produktionsbolag, har den fått gratisreklam i en närmast unik omfattning. De senaste veckorna har jag sett artiklar, notiser och reportage i pressen och hört inslag i radion om Bananas, som filmen heter.
Och vid premiären idag på Royal i Malmö fanns det fotografer och tv-kameror i en mängd som jag aldrig förr har sett i samband med en bioföreställning.
Jag trodde att mitt namn skulle finnas på en lista vid entrén, för jag hade anmält mig via Bananas hemsida. Men först hittade de två unga damerna bakom bordet inte den rätta listan och det var inte bara jag som fick vänta på besked. Det fick också en äldre dam i baseballkeps med guldglitter och grön skinnjacka med glänsande och glittrande detaljer.
–Har ni inte mig på lista, får jag väl ta mig hem igen, sa hon med ett leende, som antydde att det var värre för premiären om inte hon var där, än att hon själv inte fick se filmen.
Sedan kom listan, efter långt om länge, med kepsdamens namn, så att hon kunde bockas av. Däremot fanns inte jag med. Jag tänkte att det ordnar sig nog och just då träffade jag arkitekten Abelardo, som var där för att representera Lasse Hector.
Hector hade tydligen anlitats för att få en intressant mix i publiken. För här kom flera lite äldre par, snyggt uppklädda och aningen förvirrade. Det märktes att de inte var riktigt säkra på vad det var för en film de skulle se. En gentleman frågade mig, medan jag pratade med Abelardo, om jag trodde det var en "kul film". –Och var är Hector? undrade han nervöst.
Vi lugnade honom och jag berättade för Abelardo att jag inte hade någon biljett.
–Då kan du få den här, sa han. Det är Lasses, men han är bortrest!
Nu vällde det in folk, en friform jazztrio spelade "Ack Värmeland du sköna" som om Värmland låg på en annan planet, man fick ett glas vin och skumbananer i foajén och rätt som det var befann jag mig inne i salongen, där stand up-drottningen Lena Frisk fick syn på mig i samma ögonblick som Mikael Wiehe passerade oss och medan vi väntade på att föreställningen skulle börja, berättade Lena att hon hade en tid att passa för ett gig, så hon skulle inte hinna se hela filmen.
–Du kan få låna den av mig, sa jag. Jag har haft den på DVD sen i somras, när jag fick den av Fredrik.
Mitt i filmen sa hon "hej" och stack. Själv fick jag smita iväg under applådåskan när filmen slutade. Jag kom på att bilen riskerade att få p-böter borta på gamla Väster.