tisdag 29 juni 2010

Ett evigt letande.

Den senaste tiden, som i detta fallet omfattar ca 14 dagar, har kännetecknats av bortkomna ting, viktiga och nödvändiga, men likväl försvunna.
Det började med fruns ena bilnyckel. Plötsligt hade hon bara en nyckel till sin lilla Peugeot. Jag misstänkte direkt fotografen som brukar låna bilen, men han svor på heder och samvete att han var 100% oskyldig. Så frun och jag genomsökte hela huset. Men utan resultat. En misstanke dök upp om att det kunde vara Calle, 3 år, som vid sina besök hos oss har en förmåga att flytta prylar hit och dit så att vi ideligen förvånas över att vi kan hitta saker och ting på de mest oväntade ställen.
Peugeotnyckeln skulle kosta över 1000 kr att ersättas med en ny. Den har naturligtvis något slags inbyggt mikrochips som gör den unik.
Vi letade igenom hela huset en gång till, när vi fick veta detta.
–Den kan ligga precis var som helst, sa jag. Och när Calle kom på besök fick han genomgå ett förhör som inte ledde fram till något.
–Calle, har du sett farmors bilnyckel? frågade jag.
–Ja, svarade han.
–Har du tagit den?
–Ja.
–Vet du var du har lagt den?
–Nä.
–Har du gömt den?
–Ja.
–Minns du var du gömde den?
–Nä.
–Är det säkert att du har gömt den?
–Nä.
–Har du tagit den?
–Nä.
Längre än så kom vi inte. Nyckeln var försvunnen.
Och häromdagen skulle jag kolla en sak i Åke Catos nya bok, "En levande gosse", som har försvunnit totalt i media. Inga recensioner någonstans, trots att det är en rolig, underhållande och inte minst välskriven bok som levererar massor av intryck från den svenska nöjesvärlden.
Nu var den försvunnen även hos mig. Jag gick för att hämta den, där jag hade lagt den på bekvämt avstånd från TV-fåtöljen. Boken var borta!
En bok försvinner inte av sig självt, så jag började leta på de mest tänkbara platserna i husets bokhyllor. Därefter letade jag på alla andra tänkbara platser. På sängbordet, i tidningshyllor o.s.v. Till slut letade jag på alla otänkbara platser. Men den fanns inte i badrummet heller.
Plötsligt började en tanke gnaga: lånade jag inte ut den till musikmannen? Han har alltid gillat Cato och borde så klart köpa ett eget exemplar. Men senast han var på besök... fick han inte syn på boken och bad att få låna den? Eller hade Calle rotat om i mina högar och placerat den någon annanstans? Det var försent att ringa Calle, så jag ringde musikmannen och frågade, på vinst och förlust, när han tänkte lämna tillbaka Åke Cato-boken?
–Jag har inte hunnit läsa den än! sa han. Därmed var det slut på ett letande.
Men samtidigt hade "Texas", d.v.s. Lasse Stefanz nya platta försvunnit. Den hade legat strategiskt under en Sven-Ingvarsplatta på musikanläggningen. Nu var den borta. Och jag letade överallt, bland de tusentals plattor jag har, utan att se röken av den. Den finns inte längre. Den har upplösts i atomer eller hamnat på något ställe där jag aldrig får för mig att leta. Men hur? Och när? Och varför? Jag har inga svar. Lasse Stefanz senaste är borta.
Samma dag som jag konstaterade detta, ringde fotografen.
–Jag har hittat bilnycklen, sa han. Den låg bland en massa räkningar i hallen. Jag har inte velat ta i dem på länge, så jag har inte sett den. Men nu dök den upp!
Frun blev glad. Nu slipper hon betala 1000 spänn för en ny nyckel.
Och det är bara jag som behöver leta vidare. Var finns Lasse Stefanz?

lördag 26 juni 2010

Halmhatten.

Detta är en sann historia.
Den utspelar sig på en av Malmös ledande reklambyråer under 60-talet, då Sveriges bästa reklam producerade just i Malmö.
Och den handlar om en projektledare som utmärkte sig genom sitt sätt att klä sig. Han köpte sina kläder i London och tråkade ofta sina kolleger som nöjde sig med att handla på Casons eller något annat lokalt modehus. Kollegerna var tämligen trötta på honom.
När han kom hem från en affärsresa till Milano, var han iförd en nyinköpt halmhatt. Han visade de fina stämplar och namnteckningar som fanns i hattens innandöme. Det var bevis för att denna hatt kom från världens ledande tillverkare av halmhattar. Givetvis var detta högsta kvalitet.
Och någon liknande halmhatt fanns förmodligen inte i hela Sverige eller i alla fall absolut inte i Malmö. Kollegerna blev tämligen snabbt ganska trötta på hans orerande om hatten.
Och när en av dem skulle göra en liknande tripp till Italien, kom de på hur de skulle få tyst på snobben.
Kollegan åkte iväg och med sig hem hade han en exakt likadan halmhatt som snobbens.
Enda skillnaden: den var två nummer större.

När snobben en dag satt upptagen med en kund i konferensrummet, gjorde kollegerna sitt utspel. Under en raid in på snobbens kontor, där halmhatten hade fått en spektakulär placering på en hylla i ögonhöjd för att synas ordentligt, gjorde man ett snabbt byte. Ut med snobbens egen inköpta hatt och in med den nya.

Vid femtiden skulle snobben promenera hem och givetvis med halmhatten på huvudet. Han tog den från hyllan och placerade den elegant på huvudet. Men vad nu? Den sjönk ner så att den nästan hamnade tvärs över ögonen. Snobben förstod ingenting. Vad hade hänt med hatten? Alla stämplar och namnteckningar satt där de skulle, allting var sig likt, men hatten gick inte att ha på skallen!

Kollegerna tittade ut mot gatan, när snobben tågade hemåt med halmhatten i handen. De jublade bakom fönsterrutan.

Nästa morgon kom snobben med hatten på huvudet. Den satt perfekt. Kollegerna förstod ingenting. Hade han en till likadan hatt? Nä, så dum kunde han inte vara, så att han köpte två stycken...? När snobben hade kundmöte, gick en av kollegerna in i hans rum och tittade på hatten. Då fick han förklaringen: snobben hade stoppat tidningspapper innanför brättet! Kollegan avslöjade sin upptäckt för kollegerna och en av dem hade en lösning: de skulle lägga tidningspapperet bakom brättet i originalhatten!

Därmed blev snobbens egen hatt två nummer mindre. Och när han skulle gå hem, hamnade hatten den här gången högt uppe på skulten. De andra såg hur han tittade underligt på sin hatt och att han rafsade bort tidningspapperet så att hatten blev normalstor.

Samma procedur upprepades ännu en gång: in med den stora hatten och ut med den rätta.
Snobben pratade inte längre om sin fina hatt och man märkte på honom att han hade fått ett bekymmer. En dag kom han inte till jobbet förrän sent på förmiddagen.
Någon frågade var han hade varit.
-Jag har varit hos doktorn, sa han.
-Vadå? Är du inte frisk? undrade en av hans kolleger.
-Nä, sa han. Dom vet inte vad det är, men mitt huvud sväller och krymper... Det kan vara något allvarligt.

Kollegerna tog efter en överläggning beslutet att berätta för snobben vad som var orsaken till hans problem.
Men bara om han slutade tjata om sin halmhatt.

onsdag 23 juni 2010

Det är mycket nu...

Tänk vad det slumpar sig ibland.
I en enda röra skulle vi engagera oss i Brolopp, bröllop, KISS, Rod Stewart, VM-fotboll, midsommarfirande, Sopranos på teve och en massa annat som jag har glömt.
Tänk så skönt det har varit för t ex kvällstidningarna och vissa veckotidningar!
De har inte behövt anstränga sig med att hitta på något att skriva om.
I Svensk Damtidning, som jag naturligtvis inte läser, har man ältat bröllopet i månader. Och nu fortsätter man på samma tema i veckor framåt. Jag kan se rubrikerna som de blåser upp i sina annonser i dagspressen: "PRINSEN HJÄLPER TILL MED DISKEN PÅ SLOTTET, vi har bilderna!", "VICTORIAS NYA FAVORITRÄTT: PRINSKORV!", "KUNGEN OCH DANIEL HAR EN STÅENDE STRYKTIPSRAD" och så vidare. I kvällspressen har man "HEMLIGA BILDER FRÅN VICTORIAS OCH DANIELS FÖRSTA GRÄL" och artiklar om när paret grälade på en hundvalp som inte ville apportera.
Och VM-fotbollen har sina skandaler, främst den franska. Jag vet inte hur det började eller slutade, men stryk fick de visst och lagets stjärna åkte hem och laget åkte ut redan i grundspelet. Sak samma med Nordkorea, men de blev visst av med fyra spelare som valde att försvinna, en skandal som tystades ned, för den hade ju inte hänt enligt den nordkoreanska tränaren, som inte fick uttala sig och därför skyllde en förlust på 0-7 på sig själv utan att tänka på följderna. Annars har VM-fotbollen, så vitt jag har förstått, mest handlat om publikens entoniga och synnerligen högljudda blåsinstrument.
KISS hade inga sådana instrument, men de vet sedan gammalt hur man får lyssnare över hela stan när man spelar utomhus på en arena. Vi, som inte var där, kunde njuta av såväl bomber och granater som blixt och dunder flera kilometer från gamla Stadion i Malmö. När Rod Stewart var i stan några dagar senare hördes inte ett smack.
Broloppet är en obegriplig företeelse för motionärer som vill ha ett diplom som visar att de har sprungit i 2,5 timmar utan att ha kommit någonstans. För, så vitt jag vet, vänder man hemåt igen, när man har kommit halvvägs till Köpenhamn. Varför inte springa hela vägen och ta tåget hem, undrar jag?
Och nu ska det bli midsommarfirande med traditionsenlig ungdomsfylla på tältplatser i hela landet, bråk och säkert skottlossning här och där. Det har ju blivit så populärt med skjutvapen att man drar sig för att röra sig på stan när det kvällas. Och hur ska det då inte bli i midsommar när det vimlar av berusade galningar överallt?
Och det har blivit lika illa på teve. Sopranos är tillbaka, flera kvällar i veckan.
Ja, tänk som det kan slumpa sig! Full rulle överallt.
Man får ta det lugnt och ägna kvällarna åt korsord, ett glas vin och en cigarr. Då slipper man alltihop.

söndag 20 juni 2010

Sven eller Lasse? Vem är bäst?

Jag bryr mig mycket sällan om dansband.
Men så mycket vet jag att två av de största svenska dansbanden ofta får cred från kulturpersonligheter, krönikörer och musikskribenter.
Det ena bandet är Sven-Ingvars och det andra är Lasse Stefanz.
Båda banden har funnits sedan stenåldern och båda har sålt skivor i drivor. Sven-Ingvars började som ett grabbrockband redan för mer än 50 år sedan och Lasse Stefanz mötte sin första publik 1967 när popmusiken ännu var het.
Resten är svensk musikhistoria. Värmländsk och skånsk. Svensktoppsettor och turnéer. "Te dans mä Karlstatösera" och "De sista ljuva åren".
Det handlar alltså om två storheter som svenska folket har tagit till sig. Båda banden har fått mottaga fina utmärkelser och titlar. Sven-Erik Magnusson kan ståta med en medalj i 8:e storleken, överlämnad av kungen själv. Skåningarna har fått en av sina låtar utsedd till "Tidernas svensktoppslåt", ja det handlar så klart om "De sista ljuva åren", som låg 65 veckor i rad på Svensktoppen.
Det har ju funnits flera andra dansband som har stora framgångar att peka på. Ta bara Vikingarna, Thor-Leifs och Matz Bladhs som har sålt massvis av plattor och har haft en stor och hängiven publik i åratal.
Men bara Sven-Ingvars och Lasse Stefanz får då och då uppmärksamhet i press och andra medier av seriösa kulturpersonligheter och musikskribenter.
Sven-Ingvars har gjort sig förtjänt av det genom att ta oväntade steg, som t ex när man spelade in en platta baserad på dikter av Gustaf Fröding eller när man oväntat gjorde braksuccé på Hultsfredsfestivalen 1991. Och sedan tog steget in på krogscenen 2001. Det är därför inte så konstigt att Sven-Ingvars placeras i en egen division bland dansbanden: det kanske inte ens är rätt att kalla Sven-Ingvars för ett dansband.
Det är ett band som har blivit accepterat långt utanför dansbanans gränser.
Lasse Stefans har inte tagit ut svängarna på samma sätt. Man har varit sin dansbandspublik trogen under alla år och har tydligen inga ambitioner att försöka sig på något annat. Eventuellt är man inne på en viss förändring när det gäller låtval. Senaste plattan heter "Texas" och där finns låtar med texter som drar åt det episka hållet, precis som i amerikanska countrylåtar. Sångaren Olle Jönsson har också sagt i intervjuer att han har blivit mer intresserad av textinnehållet än han har varit tidigare. Och namn som Lasse Holm och Michael Saxell har anlitats av bandet för att höja kvaliteten på texterna.
Sven-Ingvars har också anlitat låtskrivare som står för en hög kvalitet, bl a Per Gessle, Plura och Peter LeMarc.
Vad är då skillnaden, i stort sett, mellan de två storheterna? Vem är bäst?
Jag säger bara så här: Sven-Ingvars började som en rock´n´roll-trio och har kvar mycket rock´n´roll-känsla i sin låtkatalog ända in på 2000-talet. Lasse Stefanz har dansbandsstuket som grund, men närmar sig modern country mer och mer.
Och skillnaden blir framför allt dynamiken. I rock´n´roll händer det saker som gör det roligt och omväxlande att lyssna. Texterna måste sjungas med inlevelse, så att de blir trovärdiga. Och den konsten kan Sven-Erik Magnusson.
Av renodlad svensk dansbandsmusik krävs framför allt att det ska gå att dansa till låtarna. Tempo och rytmik är avgörande. Ingen förväntar sig att sångaren ska engagera sig i texterna. Det räcker med att finnas där och att sjunga från a till ö, så dansar de som gillar att dansa. Vill Olle Jönsson ta steget ännu en bit in i den moderna countryvärlden, så vet han säkert att där inne finns massor av möjligheter och massor av bra musik som det går utmärkt att dansa till. Och då kan det bli som med "De sista ljuva åren" en gång till, för det var ju en låt som framför allt byggde på texten.
Så till frågan igen: vem är bäst?
Jag tycker att Sven-Ingvars är Sveriges genom tiderna bästa dansband och jag tror inte att jag behöver ändra mig på den punkten.
Men som sagt: jag bryr mig mycket sällan om dansband.

fredag 18 juni 2010

Fyra skånska roliga böcker

Det kan gå månader utan att jag läser en bok.
Men å andra sidan kan jag vid andra tillfällen läsa, som nu, fyra böcker samtidigt.
Den aktuella fyran består dessutom av skånska böcker. Alla fyra har också det gemensamt att de är roliga att läsa.
Jan Sigurds "Berättelser från Rapsrike" gavs ut första gången för sisådär en tio år sedan, men har fått ett nytt kapitel och ett efterord av Sigurd. Och alldeles i början av boken finns ett förord av regissören Stellan Olsson. Sigurds små noveller är allt från underfundiga till crazy. "Hos optikern" hör till mina favoriter, mycket beroende på att jag har varit glasögonbärare sedan stenåldern och känner igen många situationer från mina egna optikerbesök. "Polsk jazz" är också kul läsning, där jag däremot inte har någon egen erfarenhet att direkt jämföra med. Sigurd skriver rakt och lättillgängligt och han hittar ofta små sidospår som överraskar. En mycket angenäm bok, alltså.
Christer Borg, känd från Kvällspostens nöjessidor, sammanfattar ett stycke svensk nöjeshistoria i sin bok "Edvard". Här får vi alla fakta om Kvällspostens årliga utdelning av Edvardstatyetten, priset som går till landets bästa underhållare. Borg har själv suttit i juryn sedan starten 1979 och har naturligtvis mängder av minnen från de festliga tillfällen då priset har överlämnats till namn som Nils Poppe, Hasse Alfredson, Eva Rydberg, Povel Ramel, Lena Philipsson och 25 andra. Är man det minsta intresserad av svensk modern nöjeshistoria, så hittar man mycket att glädja sig åt i den här boken.
Åke Cato, som fick Edvardpriset 1991 (delat med Sven Melander), hör också till dem som har mycket att berätta från nöjesvärlden. Han gör det i boken om sig själv, "En levande gosse", som, enligt honom själv, innehåller ett antal "vansinnigt roliga kapitel". Ja, de lockar fram ett och annat skratt, men annars är det nog mysfaktorn som håller läsningen vid liv. Man blir faktiskt överraskad av hur mycket han har hållit på med: böcker, film, teve, farser och journalistik. Och det berättar han snabbt och flyhänt om.
Den mest originella boken i kvartetten är Kalle Linds "Människor som gått till överdrift", som bygger på samma recept som debuten 2009, "Människor det varit synd om". Den här är roligare. Här dras det fram pinsamheter som man som läsare kommer ihåg eller som blir överraskande. Och det är många kända namn som avhandlas, bl a Bosse Parnevik, Paul McCartney, Arne Hegerfors, Birger Schlaug och Maud Olofsson. Dessutom får grupperingar som nykterister, alkoholister, frikyrkliga artister och svenska sjuttiotalskommunister finna sig i att bli påminda om tillfällen då de kanske tog i lite för mycket. Och det är ett imponerande verk på 270 tättskrivna sidor och med massor av kortfattade förklaringar och förtydliganden till det som skrivs. Utan att överdriva kan jag utnämna Kalle Linds bok till årets, hittills, roligaste skånska bok.

onsdag 16 juni 2010

Sveriges bästa stand up-klubb?

Mack, Malmö Comedy Klubb, har i flera år satsat på både tunga riksbekanta komiker och nya hungriga wannabes. Under sommaren håller man till på Kallbadhuset i Malmö varje tisdagskväll och biljetterna, som säljs via nätet, tar ofta slut flera dagar innan föreställningarna. Vissa kvällar, som igår den 15 juni, såldes rubbet i samma ögonblick som biljetterna dök upp på dataskärmen. Det är bara Friskis & Svettis som har samma fart på försäljningen och då gäller det platser på cirkelgym för seniorer.
När det gäller Mack, så kan väl orsaken till biljettraseriet förklaras i ett enda namn: Johan Glans.
Han är populär, om man säger så. Alldeles extra populär i Skåne.
Men de andra medverkande på scenen lyckades också få ett bra grepp på publiken. Det jublades rejält efter varje framträdande.
Lena Frisk, som är en stark V8-motor i Macksällskapet, presenterades av en annan frontfigur, Elin Nordén, och Lena tog sedan hand om mellansnacket så att hela publiken tycktes deltaga i showen. Speciellt gäller detta en stackars lärare och en mycket ung pojke, som båda snabbt blev kvällens följetong.
Och när Lena hade byggt upp en relation över scengränsen, var det dags för Mats Andersson att göra sitt nummer. Han kan vara hur rolig som helst och hade många poänger, men de kom inte som på ett löpande band, precis. Emellanåt verkade han leta efter sin röda tråd och blev oväntat tyst i långa sekunder. Godkänt ändå, för han har några knäppa repliker som ger poäng från publiken.
Ann Westin stod för höjdpunkten i första akten och denna f d undersköterska har inte bara det verbala språket på sin sida, hon har dessutom ett utstuderat kroppsspråk. Det är inte det minsta underligt att hon har utsetts till Årets kvinnliga komiker mer än en gång. Publiken på Kallbadhuset ville inte att hon skulle sluta, så hon presterade ett extranummer också innan pausen.
Solen sken länge den här kvällen och när andra halvlek sattes igång av Lena Frisk, var det fortfarande fullt dagsljus över Öresund. Ute på bryggan, som leder från stranden till Kallbadhuset, samlades delar av publiken. I ena riktningen kunde vi se en av världens längsta och vackraste broar och i den andra riktningen imponerade Turning Torso, ett av de mest imponerande och högsta bostadshusen i Europa.
Men detta glömdes snart, när Frisk åter gjorde sina utsvävningar innan hon presenterade Biggan Lowén från Hässleholm. Biggan har många poänger i sitt resonemang om äktenskap och sexlivet för 50-plussare. Men hon har en del att öva på, för att det ska flyta på lite snabbare och med större pondus. Det var första gången jag såg henne och hon var en kul bekantskap även om hon inte lyckades få mig att skratta mig fördärvad.
Det fick istället Johan Glans. Efter hans föreställning var jag omtöcknad i hela ansiktet, hade skrattkramp i magen och jag var rädd att jag skulle ha skrattat mig käken ur led, vilket hände mig när jag första gången såg Semestersabotören med Tati.
Glans spelar i en egen division, han är superproffset som får de andra att framstå som nybörjare, även om de har jobbat på scenen i flera år. Han pratade oavbrutet i närmare 45 minuter, utan en paus, utan ett avbrott och utan att gå på tomgång. Han har så många poänger att man efteråt inte kan hålla reda på vad han har pratat om. Det uppstår stunder då man inte kan titta, man måste krypa ihop som en larv och låta skrattet få pumpa ur sig all den kraft och energi det är mäktigt. Under tiden bara fortsätter Glans utan hänsyn. Han är fenomenal när han är i den form som han är den här kvällen.
Mack i Malmö är bara att gratulera. Jag tror inte att Glans går att överträffa den här sommmaren. Det beror nog enbart på i vilken form Peter Wahlbeck är i slutet av säsongen. Jag får väl gå dit och kolla om han kan slå detta.

tisdag 15 juni 2010

Värsta flygresan.

Läste i kvällsblaskan om den store krönikörens flygrädsla.
När jag en gång i tiden var tvingad att flyga t/r Malmö-Stockholm varenda vecka, insåg jag att det äntligen var dags att försöka bota min flygrädsla. Men hur gör man det?
Jag tänkte ut en egen strategi som innebar att jag började intervjua alla frekventa flygresenärer som jag kände om deras öden och äventyr i luften. Ingen hade något dramatiskt att erbjuda. Alla hade de flugit i åratal utan att upptäcka något fasansfullt eller ens något som fick dem att kippa efter andan.
Dessutom åkte jag över till Kastrup en dag och satt och tittade på flygplan som startade och landade oavbrutet. Och så tänkte jag att så här ser det ut på tusentals flygplatser jorden runt. Till slut var Kastrup inte mer märkvärdigt än en bussterminal.
Och så började jag flyga. Lite pirrigt de första gångerna, men snabbare än jag trodde var det inte konstigare än att åka buss.
Ibland skakade det lite. Ibland uppstod luftgropar. Några gånger var det svajigt att landa i halv storm. Men det bekom mig inte. Jag löste korsord.
Värsta flygresan jag har gjort var mellan Las Vegas och Grand Canyon i ett litet 8-sitsigt plan med kvinnlig pilot. Strax efter vi hade kommit upp i luften började planet att kasta sig hit och dit och ramla ner i den ena luftgropen efter den andra. Då utbröt det panik ombord. Och det var inte bara en passagerare som började kräka. Men värst var det för en engelsman som blev totalt panikslagen och skrek i högan sky. Hans två medresenärer var också likbleka men något mera samlade. De bad piloten att vända och lovade att ersätta alla oss andra för våra biljettkostnader.
Så piloten styrde tillbaka till Las Vegas och vi fick våra pengar tillbaka av engelsmännen. Under hela den här resan var det bara jag och piloten som var lugna och opåverkade av den tydligen väldigt obehagliga turen.
Jag gick tillsammans med henne mot entrédörren till den lilla vänthallen och i dörrhålet möttes vi av en manlig pilot, som frågade henne "How was the flight?"
-"Short", svarade hon.
Det trista var att vi aldrig fick se Grand Canyon.

lördag 12 juni 2010

10 saker jag hellre gör än att titta på VM-fotboll i TV.

1. Klipper gräsmattan, drar upp maskrosor och krafsar bort en del mossa.
2. Cyklar ut i Malmö en runda och kämpar i motvinden.
3. Städar bort en del i bokhyllan för att nya böcker ska få plats.
4. Letar efter bortglömda vinylplattor i skivsamlingen.
5. Leker med Calle, 3 och Maja, 5.
6. Letar i YouTube efter magiska gamla låtar.
7. Städar garaget så att bilen går in, men så långt kommer jag aldrig.
8. Kollar om det finns något kul på någon TV-kanal som inte sänder VM-fotboll.
9. Bjuder ut Blondinen på middag på ett dyrt ställe som inte behöver TV för att få gäster.
10. Löser korsord.

onsdag 9 juni 2010

Minns du också Radio MCB?

Så fort jag skriver något om dagens radiopolitik med ett statligt företag som svarar för nyheter, kultur, debatt, underhållning, samhällsfrågor, politik och annat viktigt och ett antal reklamradiostationer som spelar popmusik dygnet runt, så dyker det upp läsare som vill ha tillbaka Radio MCB.
För alla som växte upp i Malmö under 1980-talet är Radio MCB ett begrepp. Radio MCB spelade aktuell pop och rock under några timmar varje lördag och söndag, hårdrock och annat ett par kvällar i veckan. Och hos stationen ringde telefonen oavbrutet. Lyssnarna engagerade sig i musikvalet, tjatade om sina favoriter och hade synpunkter. Radio MCB var något nytt, något som aldrig hade hörts i svensk radio. Det fanns andra stationer på närradion som fyllde samma funktion, men det var Radio MCB som stod för kvalitet, en egen stil, högt tempo och humor. Det var kul att lyssna på MCB.
Så det år inte så konstigt att många lyssnare från MCB-tiden skulle uppleva det som en stor händelse om stationen kom tillbaka igen.
Och det skulle bli mycket roligare att sätta igång sin radio.
Vad är det då för fel på de kanaler vi har att välja på idag?
Tja, det finns nog massor av synpunkter på detta. Mina åsikter är mina, men de kanske delas av många andra?
SR med sina regionala stationer har ingen riktig profil. De olika kanalerna P1-P4 sänder program av olika karaktär där P1 står för seriositet i stil med en morgontidning, P2 står för kultur, P3 ska vara ungdomlig och P4 med regionala stationer låter som en blandning av alltihop. Här finns kvalitet av hög klass (t ex Lotta Bromés inslag på eftermiddagarna) men också inslag som måste förses med töntvarning. Radio Malmöhus eviga "Skånemästaren" passerar ideligen gränsen för vad som är fjantigt, mycket beroende på programledarnas försök att blanda skämt och allvar med skämt som inte är ett dugg roliga och allvar som inte går att ta på allvar...
Därutöver har vi då alla dessa reklamradiostationer som maler på med middle of the road-musik dygnet runt serverad av presentatörer som aldrig säger något originellt eller oväntat. Endast Fylking har denna förmåga i reklamradiodjungeln.
När Radio MCB var som bäst och Anders Östling Jocke Forsell och Janne Fexxman (som bytte namn då och då) var i form, då kunde vad som helst hända. Och man hittade nya förmågor efter hand som stationen behövde nya röstresurser.
Det bästa hade varit om någon av finansiärerna till det som blev RIX, Megapol, City eller vad de nya kommersiella stationerna nu hette, hade köpt över gänget bakom Radio MCB och fått igång en station för sändningar över hela landet.
Då hade Sverige haft en radiostation med en egen stark profil som förmedlade glädje, galenskaper och gemenskap dygnet runt.
Eller har jag fel?

måndag 7 juni 2010

Varför är det alltid fel musik i radion?

Körde bil Malmö–Göteborg tur och retur och försökte hitta någon bra musik på radion.
Hittade ingenting som förgyllde bilturen.
För övrigt pratades det mer än det spelades musik på flera frekvenser. Sportprogram med hysteriska röster hördes utan slut på P4 samtidigt som det erbjöds malande diskussioner på P1. P2 hittade jag aldrig.
P3 spelade musik för tondöva lyssnare som tycker om när några programmerade maskiner turas om att släppa ifrån sig rytmiska pip, dunk och stön.
Och på reklamradiostationerna snabbpratade obegåvade presentatörer låtar som möjligen passar på diskotek sent på nätterna.
Jag lät radion söka själv och den hittade en massa stationer. Men inte en enda med musik som gjorde mig glad, inte en låt som fick mig att må bra.
Jag har varit skivsamlare de senaste hundra åren och vet hur mycket bra musik det finns, riktig musik framförd av verkliga artister och musiker.
Kunde inte SR få ha en kanal, P5 eller vad den skulle kunna heta, som vänder sig till alla oss som mår illa av maskinmusik för plasthjärnor och som tycker att både diskomusik och svenska dansband ska spelas på dansställen och inte i radion?
Vi är många som njuter av bra musik och det kan vara musik av en mängd olika slag, från rock, pop och country till soul, blues och folk. Men det ska vara musik framförd av artister som menar vad de sjunger och musiker som älskar sina instrument.
På en resa mellan Malmö och Göteborg skulle bilturen bli trevligare, mindre stressig och kännas mycket kortare, om jag hade fått höra till exempel Willie Nelson, Frank Sinatra, Texas Tornados, Jerry Lee Lewis, Rosanne Cash, NRBQ, The Blasters, Joan Armatrading, Los Lobos, Kris Kristofferson, Johnny Cash, Lucinda Williams, Ray Charles, The Beatles, Etta James, B B King, Bruce Springsteen eller några hundra andra och naturligtvis även svenska artister och nya spännande namn i samma klass och med samma inställning till musiken. En radiokanal av den här sorten, där musiken endast kompletterades med senaste nyheter och trafikinformation, skulle snabbt få en stor och trogen publik. För musik har en välgörande effekt på oss människor. Vi blir glada och harmoniska om vi lyssnar på musik som ger oss något mer än bara ett läte. Vi upptäcker vad som är hög kvalitet om vi får höra bra låtar, förstklassiga artister och arrangemang som bygger på verkliga känslor.
En radiostation som gav oss detta skulle vara ett perfekt sällskap på vägarna.
Som det är nu, är radion mera en plåga.

lördag 5 juni 2010

Hur ska man köra bil i Göteborg?

Jag trodde Göteborg skulle vara ungefär som Malmö.
Lagom stort, lättöverblickat, lätt att hitta i.
Skulle först till Heden, ett område så gott som mitt i stan, där det finns 100-tals parkeringsplatser och några fotbollsplaner. Sympatiskt. Mitt i stan!
Men hur kommer man dit från motorvägen man har kört på ända från Malmö?
-Jag ringer och frågar, sa Blondinen och tryckte fram göteborgsväninnans telefonnummer i mobilen.
–Vi ska svänga av där det står "Ullevi" på en skylt! sa hon sedan och vi började titta på skyltarna mot alla avfarter. När vi hade passerat ett stort antal utan att hitta skylten mot "Ullevi", blev jag övertygad om att vi skulle hamna i Tingstadstunneln och ploppa upp på en ö som heter Hisingen, långt ifrån Ullevi och Heden. Vi var nu definitivt på väg rakt fram mot det svarta hålet och vi hade bara en chans kvar att stanna på fastlandet. Så jag trängde mig ut mot en avfart där jag inte ens hann att läsa på skylten vart vi var på väg. Men vi kom in på en annan motorväg och rullade fram i ett industriområde.
-Jag ringer, sa Blondinen.
Väninnan förstod att vi måste köra söderut, ner mot Järntorget och därefter i en allé som heter "Allén" för att komma mot Heden. Men jag fick informationen för sent, hade redan passerat gatan fram mot Järntorget och var nu på väg bland spårvagnar och pendlare i bilköer rakt västerut. I telefonen fick vi tips om stadsdelar och platser som skulle synas på skyltar, men vi satt mest fast vid långvariga rödljus och kom bara längre och längre från Järntorget, Allén och Heden.
-Kör mot Sahlgrenska! ropade väninnan i telefonen. Medan vi letade efter skyltar mot Sahlgrenska, insåg jag att vi var på väg mot Västra Frölunda.
Vi hade nu åkt omkring i 20 minuter utan att hitta minsta spår mot Heden. Överallt motarbetades vi av rödljus, bilkaravaner, rondeller och spårvagnar. Svordomarna osade i bilen. Jag förutsatte att vi måste ta en vänstersväng för att komma ur Frölunda-spåret. Och äntligen, långt om länge, hittade jag en korsning där det var möjligt att svänga vänster. Och då hamnade vi inne på ett gigantiskt sjukhusområde, som fick oss att hurra i bilen. Sahlgrenska! Yippppieee! Men vi var ju inte framme där vi ville vara!
-Nu är det lätt att hitta till Heden, sa väninnan i mobilen och jag styrde efter hennes instruktioner ända tills vi kom till en gata där vi på avstånd såg parkeringsskyltar som, när vi närmade oss, påtalade att detta var Hedens P-platser och här var det FULLT.
Jag rullade in på området ändå, för även fulla P-platser kan ge utdelning, bara man har is i magen. Men så här är det alltså att köra bil i Göteborg.
Senare på eftermiddagen skulle vi köra hem till väninnan och då följa skyltarna mot Redbergsplatsen och Olskroken. Jag ska inte dra hela historien, men när vi närmade oss målet fanns det plötsligt bara skyltar mot Redbergsplatsen och det var Olskroken vi skulle till. Jag förmodade då att jag skulle strunta i skylten mot Redbergsplatsen och istället svänga av gatan åt höger. Fem sekunder senare var vi inne i ett område där det bara fanns smala enkelriktade gator, industribyggnader, garage, privata P-platser och transportbilar av olika slag. Jag skulle alltså ha fortsatt mot Redbergsplatsen och senare, vid nästa korsning, köra in till höger och då hamna i ett område med bostadsfastigheter.
Det där med att det inte fanns skyltar mot Ullevi, fick senare en förklaring.
–Det står Ullevimotet på skyltarna, sa väninnan.
"Ullevimotet"... vad tusan betyder det? Vad är ett mot? Vad skulle vi göra vid ett mot? Varför skulle jag köra mot ett mot när det var den stora arenan, byggd för fotbolls-VM 1958, som jag behövde som riktmärke på min väg mot Heden?
Är det helt enkelt ett prov på den berömda göteborgshumorn? Vad säger Kålle och Ada om att vi tillfälliga besökare irrar runt, runt och runt utan att veta hur vi ska komma fram dit vi vill?
Och spårvagnar! Är inte det lite omodernt att blanda in sådana monster i trafiken?

onsdag 2 juni 2010

Smygreklam för en kommande bok.

Snart är det oktober.
Dessförinnan ska vi bara hinna med att njuta av en sommar, semestra i några veckor, gå till valurnan och rösta på det vi tror på och följa Allsvenskan, som kan bli en rysare under höstsäsongen.
I september öppnar dessutom den årliga Bokmässan i Göteborg. Och då lanseras en himla massa nya intressanta böcker av kända och okända författare.
En av de nya böckerna har jag skrivit. I oktober ska den finnas hos landets bokhandlare.
Gissa om det blir spännande...

Ändå är det inte min första bok. Den första klarade jag av, tillsammans med journalisten Jan-Owe Wikström på Hallandsposten, redan 1992. Per Gessle frågade oss om vi ville skriva Roxettes officiella biografi. Och vi sa att jo det kunde vi väl göra, vi hade ju ändå inget annat att göra under semestern, så visst, vi kan resa runt och intervjua Maries och dina släktingar och snacka med dig och Marie och få ihop hela storyn från barndom till världskändisar... visst, det fixas vi! Och sen såg vi knappt våra familjer under några intensiva (och roliga!) veckor. Boken sålde i massor i två upplagor och översattes till tyska. I Sverige gav vi boken titeln The Book, vilket naturligtvis hänsyftade på en av Roxettes stora hitlåtar, The Look. Detta fattade man inte i Tyskland, så där fick den heta Das Buch...

Efter den debuten har jag gett ut tre kåserisamlingar. Titlarna avslöjar att de var lättare att sälja lokalt på västkusten än i resten av Sverige: Ditt och mitt Halmstad, Halmstad från och till samt Häromdagen var jag i Halmstad. De innehåller samtliga gamla kåserier som jag har skrivit för Hallandsposten och blev snabbt slutsålda och var säkert en av de vanligaste julklapparna i Halmstad de år de kom ut.

Under 2000-talet har jag också skrivit en bok om mina erfarenheter från reklambranschen. Var snäll och köp, heter den.

Och i oktober kommer alltså mitt epos nummer sex. Vad handlar den om? frågar alla som har hört talas om den. Och jag vet inte hur mycket jag ska avslöja.

Men OK, jag säger bara så här: den handlar om kändisar. Och det är inte vilka kändisar som helst, för de har en sak gemensamt allihop: de har träffat mig!

Jag berättar alltså om när jag åt frukost på tu man hand med Isabella Rossellini, när jag var på Andy Warhols party i New York, när jag snackade rock´n´roll med Cliff Richard, när jag fick ta hand om Keith Richards fulla farsa och när Ernst-Hugo Järegård fick ett helt flygplan att titta på mig och undra vem jag var. Bland annat, alltså. För listan på kändisar som har träffat mig är lång och 100% sann.

Och det är snart oktober, så håll ut!