torsdag 29 juli 2010

Sommarens höjdpunkt!

Åkte upp till västkusten med frun häromdagen.
Man måste ju besöka sommarens verkliga högtryckscentra åtminstone en gång under säsongen. Så det blev en tur norrut till Frillesås, som bara är en sömnig by med en Konsumbutik och en traktorverkstad. Men här bor Libbe, frugans barndomskamrat och hon har en liten fin sommarvilla med gästrum.
Gräsmattan var fantastisk. Grön och saftig. Hemma i vår trädgård i Limhamn syns inget gräs alls sen flera veckor tillbaka. Det som var en gräsmatta är nu en brungul heltäckningsmatta som skulle reas ut för småpengar om den hade funnits i mattbutiken.
–Hur bär du dig åt? undrade frun.
–Det begriper du väl? insköt jag. Det måste regna var och varannan dag i de här trakterna!
–Här har inte regnat ett skvatt sedan midsommar! sa Libbe och såg förnärmad ut.
Damerna ville ta ett dopp i havet, men jag insåg att det skulle vara för kallt i vattnet, så jag löste korsord.
På kvällen spelade vi ett spel där man skulle svara på frågor i olika ämnen. Man kastade en tärning, drog ett kort och läste frågan som hade samma färg som tärningen visade.
Jag fick hela tiden frågor typ "Vad hette presidentens rådgivare i krisens Botswana 1986?" medan damernas frågor löd typ "Med vilken bokstav börjar London?".
Jag lyckades trots detta ta en bronsplats.
Andra dagen åkte vi in till närmsta småstad som heter Varberg. Jag har varit där förut och vet att där inte finns något att göra, mer än att titta på en knapp i en glasmonter på en gammal fästning. Men den hade vi sett.
När vi kom tillbaka till Frillesås, tyckte damerna att det var dags för ett dopp, så jag löste ett par korsord.
–22 grader i vattnet, sa de när de kom tillbaka.
–Ja, se där! sa jag. Det var ju det jag visste. Vansinnigt kallt att ge sig ut i!
På kvällen spelade vi spelet igen. Min lättaste fråga löd "Vad hette tecknaren som ritade omslagsbilderna på Richmond Cromptons barnböcker 1945–1950?" Damerna fick frågor som "Hur många hjul har en personbil?" och "Vilka färger har den svenska flaggan?" Trots detta lyckades jag försvara min bronsplats.
På hemvägen stannade frun och jag till i Halmstad, västkustens huvudstad, där vi fikade hos syrran.
Vi promenerade också runt i cityområdet, frapperades av alla fina butiker, gamla trevliga byggnader och folklivet med turister från hela världen.
-Halmstads BK lär ha en souvenirbutik här någonstans, hävdade jag. Jag frågade efter den i en glassbutik i lokaler där HBK höll till förra året och blev hänvisad till en stor sportbutik på Brogatan. Och mycket riktigt: där kunde man i en speciell del av butiken köpa allt från T-tröjor till babynappar med HBK:s klubbmärke.
Och rätt som det är ser jag Michael Görlitz och Joe Sise komma från rulltrappan uppifrån! De slår sig ner i HBK-hörnan, som har en liten sittgrupp mitt i smeten.
–Kolla, viskar jag till frun, det är Görlitz och Sise, två av Allsvenskans bästa spelare! För tusan: skaffa deras autografer nu när du har chansen!
Hon tittade underligt på mig.
–För det första vet jag inte vad jag skulle ha deras autografer till, jag vet inte vem som är vem eller vad de heter och för det tredje: varför frågar du inte själv efter deras autografer?
Precis då bestämde sig Görlitz och Sise för att åka upp till övervåningen igen och jag tyckte inte jag kunde följa efter. Dessutom hade jag inget autografblock.
Men det blev ändå liksom sommarens höjdpunkt. Jag fick nästan träffa två av HBK:s bästa A-lagsspelare!

söndag 25 juli 2010

Bilstranden.

När jag var ung och grön och farsan hade köpt vår första bil, tog vi ofta små rundor i omgivningarna när han kom hem från jobbet.
Första sommaren med bil öppnade helt nya perspektiv och framför allt hittade vi en strand där man fick köra bilen ända ner till vattnet: Ringenäs, norr om Tylösand och Frösakull. Så dit körde vi ofta och tog ett kvällsdopp. Fina sommarsöndagar åkte vi dit på förmiddagen för att få en bra plats, där vi både kunde parkera bilen och placera ut badlakan och matkorgar.
Det dröjde inte länge förrän hela stranden var full av bilar. De stod i dubbla rader utmed strandkanten. Det var nog mest lata Halmstadsbor som körde hit, för man slapp ju de långa promenaderna från en P-plats uppe i strandskogen och man slapp ta sig över de höga dynerna som måste passeras om man ville ner till vattnet. Så värst många turister hittade inte hit. De allra flesta nummerskyltarna på bilarna var N-märkta.
Två incidenter på den här stranden fick farsan att sluta köra hit.
Den ena drabbade honom när han skulle spela fotboll med mig nära vattenkanten. Jag hade tagit med mig en gummiboll och vi började sparka den fram och tillbaka. Efter ett tag drog jag iväg en rökare rakt ut i havet och farsan satte upp farten och sprang efter den. En bit ut i vattnet föll han handlöst och skrek av smärta.
–Vem fan är det som kastar sten? ropade han. När han försökte resa sig upp, kunde han inte stödja sig på högerbenet. Det bara vek sig. Och han hade ont.
Vi fick packa ihop våra grejor och placera oss i bilen. Farsan var den ende som hade körkort, så nu skulle han köra med högerbenet ur funktion. För att gasa måste han trycka ned högerbenet med hjälp av högra handen, som han placerade på höger knä. Hur han tänkte bromsa, vet jag inte. Men hem kom vi och farsan tog en taxi till sjukhuset, där han gipsades på grund av avbruten hälsena. Där gick den sommaren. Jag fick cykla ner till Brottet istället, när jag blev badsugen.
Den andra incidenten hände off season, på hösten när stranden låg ödslig och tom. Vi åkte dit för att morsan skulle få övningsköra den nya Opeln. Farsan tyckte det var ofarligt på en plats utan andra trafikanter. Men han hade inte räknat med den bäck som bred och fin rann tvärs över stranden. På somrarna var den inte mycket till hinder för bilarna, men nu var den lite djupare och bredare än vanligt.
-Bara kör, sa farsan. Det är bara att rulla över!
Men morsan valde att av någon anledning få motorstopp mitt i den cirka två decimeter djupa bäcken. Där satt vi nu.
-Jag får ta över, sa farsan och både han och morsan klev ur, med genomblöta skor och strumpor som följd. Och när farsan försökte komma loss, borrade bakhjulen sig allt djupare ner i bäckens botten. Snart stod bilen som fastgjuten och det var totalt omöjligt att få den ur fläcken.
Långt borta på stranden stod två karlar vid en liten eka, som de tydligen skulle ha ut i havet för en fisketur. Vi hade passerat dem tidigare. De hade en bil också, så farsan promenerade iväg för att be om assistans.
Efter ett tungt arbete fick karlarna upp Opeln på fast mark, de belönades med några tior från farsans plånbok, morsan ville inte fortsätta sin körlektion, bilen behövdes spolas undertill och farsan vägrade i fortsättningen att köra till Ringenäs.
-Man vet ju inte vad som händer när det är tal om tredje gången gillt..., sa han.
Och nu är det bilförbud på stranden sedan många år tillbaka.
Synd, för jag gillade den där Los Angeles-känslan att köra bil på en badstrand.
När jag fick körkort, egen bil och tjej, blev det en tur till Ringenäs varje kväll efter jobbet hela badsäsongen.

fredag 23 juli 2010

Sveriges sämsta golfare

Utanför min arbetsplats, en reklambyrå i Malmö, fanns en övningsplats för golfare.
Året runt stod det gubbar och gummor och slog iväg små vita bollar ut över ett fält, endast prytt av skyltar med stora siffror. 50, 75, 100, 150 och 175 angav avståndet från utslagsplatsen till bollarnas nedslagsplats. En slags traktor med påmonterad bollsamlare tog då och då en sväng på fältet för att samla ihop bollarna. De flesta låg mellan 50- och 75-skyltarna.
Vi var några på reklambyrån som brukade stå och titta på nybörjarnas komiska försök att få iväg bollarna. Många slag i luften blev det.
–Försök själv, era jävla besserwizzers, sa en liten trind copywriter, när vi skrattade som mest åt en dam i 50-årsåldern, vars längsta slag landade ca fem meter från utslagsplatsen.
Och det gjorde vi. Vi började träna på luncherna och efter jobbet. Man kunde köpa en järnfemma på NK, sen var det bara att börja.
Ärligt talat gick det inget vidare. Men vi träffade i alla fall bollen ibland och efter några veckor tyckte någon att det skulle vara ännu roligare att gå en runda på en riktig bana, bara för att se hur det var. Jag hade en kund som var medlem i Trelleborg och jag fick låna ett gammalt set klubbor av honom och följa med ut på banan som hans gäst. Det visade sig vara en lång promenad att gå, mycket letande efter bollar och nervöst att ha andra golfare efter oss. Man kände sig ivägen och ville bara så snabbt som möjligt få ner bolljävlarna i hålen och komma vidare.
När jag berättade för mina kolleger på byrån om mina intryck, var det någon som sa att Trelleborg var en tredje klassens amatörbana. Skulle vi spela golf på riktigt, så skulle vi spela på de allra finaste banorna i närheten: Falsterbo, Ljunghusen och Barsebäck!
–Och Tylösand, tillade jag. Men måste man inte vara medlem någonstans och ha handicap?
Jo, så var det. Och vi anmälde oss hos en billig bana på Ven. Den hade bara nio hål, men ett väldigt fint namn: St Ibb. Lät ju som om man var golfare från Skottland!
Så drog vi iväg till Falsterbo, betalade greenfee, ljög in ett handicaptal i spellistan, typ 16, och väntade in vår starttid. Vi såg inte ut som de andra spelarna på banan. Ingen av oss hade investerat i någon sorts golfklädsel. Vi såg ut som om vi hade blivit av med bagaget på vägen till Falsterbo och tvingades spela i våra vardagskläder. Och när vi äntligen kom igång med spelet, kunde alla se att vårt sätt att klä oss, passade mycket bra ihop med vårt sätt att spela. Bollar for åt höger och vänster, försvann i buskage och vattenhinder, hamnade i bunkers och gjorde bara tillfälliga besök på fairways. Ett par 4-hål krävde ungefär 20 slag för den bäste av oss, vi andra låg runt 25 oavsett vilket par hålet hade.
Efter denna runda sa alla mina kolleger att de ville vänta med nästa besök på en fin golfbana. De vill öva mer.
Jag tyckte det var bättre att genomföra hela golfkarriären så fort som möjligt och fixade så att jag fick hoppa in och spela med olika vänner, uppdragsgivare och leverantörer. Jag avverkade alla de förstklassiga banorna i Skåne. Mina golfkunniga medspelare trodde inte sina ögon när det såg mitt spel, men de övergick från hånfulla kommentarer till skratt och de utsåg mig till Sveriges sämsta golfare.
Det var bara Tylösand kvar att spela på, sen kunde jag lägga av.
Där hade jag med mig en fotograf från Malmö och kunden som tog mig med till sina hemmabana i Trelleborg. Där var han van vid öppna vyer. I Tylösand hamnade han i en skog och det räckte inte med att slå långt: man måste slå rakt också. Annars hamnade man bland tjusiga gamla träd och täta buskar. Fotografen kunde detta. Och jag slog rakt men kort. När min kunde för tionde gången hamnade i skogen, blev han så ilsken att han slog en klubba runt stammen på en hög tall, blodvite uppstod på ena handen och vi andra två tvingades visa ut honom för resten av matchen.
Därmed kom jag, för första gången, inte sist i en golftävling. Och därmed kunde jag med gott samvete lägga ner min karriär som golfare och ägna mig åt vettigare fritidssysselsättningar.

tisdag 20 juli 2010

Mina sämsta bilar.

En vacker dag, som det i o f s är idag, ska jag sätta mig ner och räkna fram hur många bilar jag har haft sedan 18-årsdagen.
Flera av dem kan, när man ser dem i backspegeln, betraktas som rena skrothögarna. Men de var i så fall väldigt billiga, så det jämnade ut sig.
Den första kärran jag hade, den köpte jag ihop med en kompis, som saknade körkort. Jag kunde alltså disponera den gamla Oldsmobilen till 100%. Den var stor både på bredden och längden, oerhört bekväm och den tog oss ända till Oslo t/r från Halmstad. Och den var det egentligen aldrig några stora problem med, förrän automatlådan började växla lite som den ville, antingen det behövdes eller ej. Vi köpte den för 950:- och sålde den för 500:- till två bondgrabbar från Kvibille eller något liknande samhälle utanför stan.
Jag köpte därefter en gammal Ford Zephyr, som onekligen måste ha varit en av mina sämsta bilar. Bl a fick man hålla vänsterdörren, alltså förarplatsens dörr, stängd genom att vira ståltråd runt dörrposten. Man kunde inte komma ut om inte man lossade på ståltråden, så hade man gått och satt sig, då hade man gått och satt sig.
Men den sämsta bilen jag har haft var en vit sportbil som hette Renault Floride. Cab, så klart och Lill-Babs hade haft en likadan.
Köpte den dyrt i Simlångsdalen av en mekaniker som påstod att han hade gått igenom hela bilen och att allting var OK.
Körde hem den till stan med frun som kuttersmycke. Den var onekligen snygg att titta på och skön att åka i. Men det var ju ingen sportbil: svansmotorn hade typ 28 hästar och orkade knappt köra ikapp en av stadsbussarna som hade fått upp farten.
Men, som sagt, snygg att beskåda. Jag borde ha lämnat tillbaka den efter några veckor, då vi skulle göra en liten campingtur till norra Tyskland.
Detta hände under resan:
1. Stopp på E6 utanför stan. Vattnet från vindrutespolaren stänkte ner över strömfördelardosan, vilket orsakade kortslutning.
2. Stopp i Roskilde av oförklarligt skäl. Fick hämta verkstadspersonal som fixade något under huven och sa: kör hem! Kostade flera hundra kronor.
3. Stopp i Odense. Fick hämta bärgning. Bilen in på verkstad, fixades av mekaniker som sa: kör hem! Det här är en provisorisk lagning. Kostade över 1000:-.
4. Stopp efter bron till Jylland. Fick putta bilen till verkstad som sedan skulle ha över 1000:- för ett provisoriskt jobb. -Kör hem, men försiktigt! sa de och nu var semesterkassan slut.
Vände hemåt efter regnig natt på campingplats, där tyska sångare övade tills gryningen.
På hemvägen började ett nytt regnväder och jag tryckte på knappen för att starta vindrutetorkarna. Då flög den vänstra torkaren iväg ut i skogen och det var inte lönt att leta. Det ösregnade. Jag fick titta ut genom den högra rutan, där en torkare ännu fungerade...
Detta var min sämsta bil. En annan gång ska jag berätta mer om vilka äventyr den gav oss. Det enda jag inte begriper är att jag inte tvingade säljaren att köpa tillbaka den.
Men den var så snygg att titta på!

lördag 17 juli 2010

Mobilbytet. Otroligt men sant.

Lekte med Calle, 3 och Maja, 5. De var i plastpoolen, jag höll mig på torra land
Men jag blev våt ändå. De skvätte och kallade mig badkruka.
OK. Man kan kalla mig badkruka. Den enda stranden jag tar mig ett dopp i utan att tveka ligger i Galveston, Texas. Där är det badtemperatur. Fiskarna hoppar upp ur plurret för att svalka sig. "Fish are jumpin´ and the cotton is high", sjungs det i Summertime. Detta får man uppleva när man badar i Galveston.
Hemma vid poolen blev jag som sagt våt här och där när kidsen hade det som roligast. Men det var varmt, det var hetta i luften och jag torkade snabbt.
Det gjorde inte mobiltelefonen. Jag märkte det när jag skulle skicka ett SMS en stund efter plasket. Mobilen fungerade inte. Den hade lagt av. Punkt slut.
Nästa dag gick jag till en mobiloperatör och förnyade mitt abonnemang. Fick en ny mobil för 0 kronor.
När jag hade laddat batteriet skulle jag prova den med ett SMS till fruns mobil. Jag skrev en rad och tryckte på "Sänd". Då blev bildskärmen svart och mobilen död. Gjorde några upplivningsförsök, men vad begriper jag om sånt? Inte ett skvatt.
Samlade ihop alla sladdar och garantipapper och tryckte ner alltihop i kartongen och åkte än en gång till butiken. Där är det alltid fem före och bara högst två kassor öppna. Varje kund kräver att få prata i minst 20 minuter. När det till slut var min tur hade jag glömt vad jag skulle fråga om.
–Den funkar inte, sa jag och lämnade över mobilen. Tjejen bakom disken tog emot den, letade upp ett verktyg och tog bort baksidan på apparaten. Hon petade lite, fiskade upp en liten plastbit, tittade på den och stoppade tilbaka den i mobilen. Hon klämde och tryckte lite här och där innan hon klickade igång den igen. Sen förberedde hon ett SMS och klickade till slut på "Sänd". Då blev rutan svart och hon bara stirrade i tio sekunder.
–Du får en ny, sa hon. Den tog jag med mig hem och lade för laddning. Dagen efter testade jag SMS-funktionen. Gissa vad som hände: skärmen blev svart och mobilen dog.
Vid nästa besök i butiken föreslog jag att jag fick en mobil av ett annat fabrikat, samma soms mitt gamla, som aldrig hade krånglat förrän den blev blöt.
–Då måste du komma hit på måndag och prata med min chef, sa tjejen. Jag tyckte det lät konstigt, men hon vågade inte byta märke. Så jag fick en ny likadan, som jag åkte hem med för laddning.
Tro det eller ej, men även denna apparat som skötte sig bra i butiken, klarade inte av att skicka ett SMS och nu var jag förbannad. Hängde på låset dagen efter, var kund nr 1 och jag skällde ut stackaren bakom disken. Han kallade fram en kollega, som tydligen käkade frukost i ett rum bakom disken. De båda experterna insåg till slut att jag hade rätt: hela partiet de hade hemma i butiken av den modell som jag skulle ha, måste vara smittat av någon databacill. Och de kom fram till att jag fick byta märke.
Efter fem dagar med fem mobiler i omlopp, kom jag hem med en som har fler funktioner än den krångliga.
Men jag behöver bara två: telefonsamtal och SMS.
Nu ska jag ladda den nya och testa den imorgon bitti. Håll tummarna!

torsdag 15 juli 2010

Plastpoolen i trädgården.

Tror du också att en trädgårdspool, som man köper på t ex Bauhaus för några hundra spänn, är en bekväm anläggning som ger glädje i timmar för småbarnen?
Jodå, Calle (3) och Maja (5) skiner av lycka varje gång de anländer och springer raka vägen till badet, kastar av sig kläderna och hoppar i med skratt och tjosan och stannar i poolen tills de hackar tänder. Efter en kort torkningsprocess hoppa de i igen och igen.
Så visst var det en trevlig investering.
Vad man däremot inte kände till, var att de behövs tillbehör.
Först en trappstege som går över poolkanten, så att man kan komma ner i vattnet. Trappstegen fungerar också som hopptorn. Calle och Maja gör några hundra hopp per dag med eller utan flytring och skvätter då ut ca 25 l vatten.
Man behöver också en reningspump som kör igenom allt vatten i poolen, 2000 liter, när den inte används. Det är då det sprutar en stråle under vattenytan, precis som i de stora poolerna vid turisthotellen på Mallorca.
Sedan behöver man en liten elektrisk luftpump, så att man kan fylla på ny luft då och då när poolkanten tycks förlora lite av sin spänst.
För mekanisk rengöring av poolen måste man också ha en pooldammsugare, som samlar på sig diverse grässtrån, lövrester och f d insekter i en liten tygpåse.
För att få bort allt flytande skräp behöver man en "skimmer", som man för fram och tillbaka över ytan och då samlar upp allt oönskat i ett finmaskigt nät av tunna ståltrådar.
Men detta räcker inte. Det behövs t ex algdödare och en liten flytande behållare som kan simma omkring i poolen och justera vattnets pH-värde. För att veta om man har rätt värden på vattnet, kan man använda små pappremsor med olika ytor som färgas i olika nyanser efter vattnets kvalitet. Vid fel värden måste man i vissa fall chockbehandla vattnet med klor. Man bör alltid ha ett antal kemikalier hemma, så att man kan fixa vad som behöver fixas.
Till slut behöver man också ett poolöverdrag, så att man kan täcka över poolen varje kväll, då den annars kan locka till sig änder och andra fåglar som gillar att simma, i de ödsliga morgontimmarna.
En trädgårdspool på 2000 liter och med en diameter på 2,40 meter, kräver ca 2-3 timmars jobb varje dag.
Detta nämns sällan i butiken vid köpet.
Förresten: man behöver nog ha en vattentermometer också, så att man inte hoppar i utan att veta hur kallt det är. Det ser onekligen inbjudande ut, ända tills man får veta att vattnet bara håller en temp på 24-25 grader!

måndag 12 juli 2010

Rätt musik för party i hettan!

Utanför Austin i Texas finns en gammal danslada som heter Broken Spoke.
Där dansar gammal och ung till enkel och rak musik. Som svensk dansbandsmusik? undrar du kanske? Nja, nä... jo, men med en helt annan passion och med hjärtan som blöder. De amerikanska banden kan man ta på allvar även om textinnehållet i deras låtar är banalt.
Och hettan finns där, både mentalt och faktiskt. Luften dallrar, kokar och glöder, precis som den har gjort det här hemma de senaste dagarna.
Så varför inte fixa ett dansbandsparty medan högtrycksryggen ligger kvar. Du behöver bara sex CD-skivor, så har du brinnande musik för en hel kväll med ett band som vet precis hur det ska låta för att festen ska bli något alldeles extra.
Bandet bestod av fyra giganter med tex-mex som specialitet: Doug Sahm, Augie Meyers, Freddy Fender och Flaco Jimenez. De kallade sitt band Texas Tornados och hann med att spela in fem CD-skivor. Har du dem, så har du alltid glad och svängig musik till hands att njuta av och när som helst när temperaturen närmar sig +30 kan du fixa ett party.
Här får du den kompletta listan:

1. Texas Tornados
Kom 1990 och presenterade en gång för alla det här magiska bandet.
Jag väljer ut två favoritlåtar: Who Were You Thinkin´ Of med Doug Sahm som lead singer och A Man Can Cry med Freddy Fender vid sångmikrofonen.

2. Zone of Our Own
1991 med Did I Tell You och Is Anybody Goin´ To San Antone som favoritlåtar. Augie Meyers resp. Doug Sahm sjunger lead.

3. Hangin´ On By A Thread
Fanns att köpa 1992 och mina två favoriter heter Adios My Corazon (Augie Meyers) och Trying (Freddy Fender).

4. 4 Aces
Från 1996. A Little Bit Is Better Than Nada fick stor uppmärksamhet när låten låg bakom förtexterna till biosuccén Tin Cup. Tell Me heter en annan kanonlåt på plattam.

5. Live From The Limo Vol. 1
Utgiven 1999, inspelad live på Antone´s i Austin, en kanonplatta! Wasted Days Wasted Nights är min favorit tillsammans med South of The Border, en gammal schlager som "alla" har spelat in, inkl. Frank Sinatra. Men så här ska den låta.

I år, 2010, kom det plötsligt en ny platta med Texas Tornados, trots att både Freddy Fender och Doug Sahm har gått ur tiden. Det är Dougs son Shawn Sahm som har samlat ihop resterna av bandet, hittat några likasinnade och letat upp outgivna spår med ursprungsbandet, bl a en låt med Doug Sahm. Plattan heter Esta´ Bueno! och har du den och de övriga fem, så kan du alltså fixa ett hejdundrandes party så fort hettan slår till!

lördag 10 juli 2010

Det lönar sig inte att klaga.

Har det inte blivit krångligare och krångligare att öppna en förpackning?
Det verkar som om alla förpackningar idag måste stoppas in i ett plasthölje som är omöjligt att få bort utan verktyg. Det saknas en liten remsa att dra i, man måste hämta sax eller stämjärn för att komma åt det man har inhandlat. Och ett paket vanliga havreflingor måste nu vara försett med en bruksanvisning, som visar hur man ska öppna kartongen.
Vill man ringa tillverkaren och klaga, kommer man förmodligen till en dator som frågar vad man vill och ger olika alternativ för att fortsätta samtalet. "Gäller det produktfrågor, tryck 1", "Gäller det något annat, tryck 2", "Gäller det varken produktfrågor eller något annat, var god återkom", typ.
Trycker man 1, fortsätter msn sin resa in i datorn, som nu kan fråga "Har du positiva synpunkter, tryck 1", "Har du klagomål på produkten, tryck 2" eller "Har du frågor angående förpackning, tryck 3". Du trycker 3:an och kommer förstås in i en ny valsituation. "Har du problem med att öppna förpackningen, tryck 1", "Har du synpunkter på förpackningens dekor, tryck 2" och "Har du synpunkter på förpackningens textinnehåll, tryck 3". "Har du något helt annat du vill framföra, tryck 4".
Till slut kommer man till en röst som säger: "Vi ber dig vänta på din tur och tackar för att du står ut med oss. Det är 28 samtal före dig. Väntetiden är beräknad till 53 minuter". Då och då kommer rösten in och meddelar att nu är det 23 samtal för dig.
Står man ut och väntar, svarar till slut en levande människa!
"Hej, det är Bosse. Vad kan jag hjälpa dig med?"
–Det har jag glömt, säger du.
Förr i tiden kunde man avsluta ett telefonsamtal genom att drämma till luren med en smäll mot klykan. Det var så man kunde demonstrera sin ilska när det var befogat. Den man reagerade mot, alltså den man pratade med, märkte förstås ingenting, för det sa bara "klick" antingen du drämde på luren eller placerade den på sin plats utan åthävor.
Men det var skönt att drämma. Det var en möjlighet som modern mobiltelefoni saknar, såvida du inte vill kasta hela mobilen i golvet.
Har du synpunkter på detta, eller något annat, så är det just nu 11 läsare före dig i "kommentera"-rutan.

onsdag 7 juli 2010

Gudruns brasa en bluff?

Gudrun Schyman eldade upp 100 000 kronor utan att rodna. Det säger en del.
Och det är vad man kommer att minnas av jippot. Vad som var det egentliga budskapet är snabbt glömt.
I bakgrunden står två PR-pajsare från Studio Total. De vet hur man får utrymme i media. Det är i och för sig ingen konst att få uppmärksamhet. Men ska Gudrun toppa gårdagens resultat, får hon minst ställa sig naken på Stureplan och vifta med armarna tills polisen hämtar henne. Då måste hon ha något insiktsfullt att säga om kvinnans situation i dagens samhälle, men också detta är snart glömt. Att hon stod naken på Stureplan, och hämtades av polis, det glömmer ingen.
PR-pajsarna har en egen Facebook-sida, där de meddelar att "Studio Total vill göra roligare reklam". Inte "effektivare reklam", alltså. "Roligare".
Bland deras exempel från verkliga livet finns hur de 2005 i Almedalen lanserade Kulturpartiet, som avslöjades som en bluff dagen efter. De har också presenterat "sportskor för hundar", vilket också var en bluff.
Studio Totals hela verksamhet tycks bygga på att man skapar spektakulära bluffar. Och nu har de alltså skänkt 100 000 spänn till Gudrun Schyman och sagt åt henne att elda upp pengarna inför TV-kameror från hela världen.
Tänk om vi ännu inte har sett slutet på den här historien? Tänk om alltihop är en PR-kampanj för PR-pajsarna från Studio Total? Ännu en bluff, alltså.

Jag kan i alla fall tänka mig att de vilken dag som helst avslöjar att
–Gudrun fick inga riktiga pengar. Det var fotostatkopior som vi själva hade gjort.
–Vi skulle aldrig ha råd att skänka bort 100 000 kronor.
–Vi gav Gudrun maximal mediauppmärksamhet. Nu när vi avslöjar bluffen, gör vi det för att flytta över en del av den uppmärksamheten från henne till oss själva.
–Och vi gör det för att vi behöver all den uppmärksamhet vi kan få.

Eller så avslöjar de aldrig den här bluffen.
De är kanske, med all rätt, redan nu nöjda med den gratispublicitet de har fått.

tisdag 6 juli 2010

Kan man åka buss i Malmö?

Senast jag tog mig fram med buss i Malmö var någon gång under 70-talet.
Jag skulle ta mig från Limhamn till Djäknegatan och hade fått instruktioner om var hållplatsen låg där resan skulle börja och sedan var det "bara att hålla utkik" och hoppa av på en ankomsthållplats.
Bilen var på verkstad, annars hade jag aldrig hamnat i den här situationen.
Men när bussen passerade Konserthuset och fortsatte rakt fram på Föreningsgatan, insåg jag att den inte kom i närheten av vad jag hade tänkt mig. Så jag plingade, hoppade av och promenerade tillbaka till den där stora gatan som går upp mot kanalen och sedan heter Djäknegatan. Hittade också en hållplats och insåg att jag kunde komma rätt utan att behöva promenera. Och så kom det en buss och föraren ville ha betalt.
-Vadå? sa jag. Jag har ju en biljett, jag har bara inte kommit fram dit jag ska!
-Du måste köpa en ny biljett på den här linjen! blängde föraren.
-Sällan! sa jag och gick och satte mig. Sedan plingade jag när jag kände igen mig och visste att jag var ungefär framme. Bussen stannade. Men det öppnades ingen dörr där bak där jag tänkte gå av. Det öppnades bara en dörr allra längst där framme där föraren satt.
Jag var tvungen att gå genom hela bussen. Och när jag var framme vid dörren, stängde gubben den rakt framför näsan på mig och tvingad mig att betala en biljett för den korta lilla resan från Föreningsgatan. I detta ögonblick bestämde jag mig för att aldrig mer åka buss i Malmö.
Men nu har jag gjort det igen. Var tvingad att få in en ny vindruta på Chryslern och försäkringsbolagets samarbetspartner var en bilglasfirma borta på Lundavägen. Åkte dit på förmiddagen och fick besked att det gick att hämta bilen vid tretiden.
-Du kan åka buss när du har lämnat in bilen, sa Blondinen, som själv hade lånat ut sin lilla käcka bil till Fotografen, en av sönerna som den här veckan behövde en bil i tjänsten. Jag kan följa med och visa dig, sa hon också.
Hon insisterade helt enkelt. Hon var övertygad om att jag aldrig skulle komma hem utan ledsagare under bussresan. Och så stod vi där vid en hållplats på Lundavägen och jag försökte tyda de skyltar som fanns på stolpen. Det var inte lätt. Det är lättare i tunnelbanan i metropoler som London, Paris och New York att tyda hur de olika linjerna samverkar och bildar ett mönster för resenärerna. Men jag förstod att vi måste byta buss på Gustav Adolfs torg.
Sittplats fanns inte. En hårdrockare och jag delade ståplats och vid varje hållplats kom det på nya märkliga figurer som ersatte de som steg av. Bussen körde omvägar hit och dit och stannade till t o m vid Centralen, innan den på nya omvägar lyckades leta upp torget. Där skulle vi byta.
-Hur gör man? frågade jag. Hur vet jag var Fyran stannar? Här finns ju stolpar överallt! Vilken är vår?
Blondinen hade koll. Hon drog med mig till platsen där Fyran gjorde sitt torgstopp. Och när vi klev ombord på en enormt lång grön buss, var det bara vi som skulle till Limhamn. En hel buss för oss själva! Vilket slöseri! Naturligtvis borde de ha ersatt vår jättecontainer med en liten käck 12-sitsare eller nåt sådant. Varför kör de omkring med tomma bussar när det inte behövs.
Promenaden från hållplatsen till vår gata var lång.
–Du, sa jag. Jag tar en taxi när det är dags att hämta kärran. Det här går ju inte. Man får promenera och trängas och reta sig på att ha en egen tom buss hela vägen till Limhamn.
Och så bestämde jag att det får räcka med bussåkande för min del.
Det är inte min grej, liksom.

lördag 3 juli 2010

Jag, en badkruka.

Nu har det varit hett en hel dag, en lördag t o m, då de flesta är lediga.
Kaos på badstränderna i Malmöområdet. Gigantiska bilköer. Inga P-platser. Alla upptagna redan vid frukosttid. Panik, röra, galande ungar, solsken.
Själv dras jag inte till badstränder, även om solen strålar och termometern sticker iväg uppåt +30. För jag vet att det är iskallt i vattnet trots hettan i luften.
Sticker jag ner en fot i Öresund så uppstår två obehagliga tillstånd: 1. Jag blir våt. 2. Jag fryser. Vattentemperaturen kommer sällan upp i +20 och det är därför hälsovådligt att ta ett dopp i Sundet. Resultatet kan bli antingen lunginflammation eller köldskador.
Det kan inte vara meningen att man ska ge sig ut i vattnet. Meningen är säkert bara att man ska ta sig en titt, räkna segelbåtar och kolla om det går några vågor på sjön. Förr i tiden kunde man räkna flygbåtar och Danmarksfärjor också.
Vi människor har ingen anledning att bli våta. Vi gillar så klart inte vätan. Därför har vi regnkläder och paraply. Vem har lurat i oss att vi ska ha badbyxor med oss till stranden, för att kunna byta om och hoppa i spa´t? Naturligtvis konfektionsindustrin. Här har de hittat ett sätt att dra in pengar på något som inte behövs, egentligen. För om alla hade samma inställning som jag, skulle ingen ta sig ner för trappan på bryggan och kasta sig handlöst i det iskalla vattnet.
Lägg märke till en sak: badbyxor ger ingen värme! Jag tror att det är sak samma med bikinin. Man fryser överallt, alltså även innanför badbyxan och bikinins båda delar. Kvinnliga hela baddräkter ger inte heller något skydd mot kylan, har jag förstått.
Så hela det här badtramset är alltså ingenting att kasta sig ut i.
Dessutom måste man ju vara simkunnig för att klara sig i det våta. Kan man inte simma, kan man drunkna.
Jag hoppas att jag med dessa rader har fått en och annan medborgare att ta sitt förnuft till fånga och därmed, som jag, struntar i att trängas på stranden så fort det bli lite värme i luften!