Sveriges sämsta golfare

Utanför min arbetsplats, en reklambyrå i Malmö, fanns en övningsplats för golfare.
Året runt stod det gubbar och gummor och slog iväg små vita bollar ut över ett fält, endast prytt av skyltar med stora siffror. 50, 75, 100, 150 och 175 angav avståndet från utslagsplatsen till bollarnas nedslagsplats. En slags traktor med påmonterad bollsamlare tog då och då en sväng på fältet för att samla ihop bollarna. De flesta låg mellan 50- och 75-skyltarna.
Vi var några på reklambyrån som brukade stå och titta på nybörjarnas komiska försök att få iväg bollarna. Många slag i luften blev det.
–Försök själv, era jävla besserwizzers, sa en liten trind copywriter, när vi skrattade som mest åt en dam i 50-årsåldern, vars längsta slag landade ca fem meter från utslagsplatsen.
Och det gjorde vi. Vi började träna på luncherna och efter jobbet. Man kunde köpa en järnfemma på NK, sen var det bara att börja.
Ärligt talat gick det inget vidare. Men vi träffade i alla fall bollen ibland och efter några veckor tyckte någon att det skulle vara ännu roligare att gå en runda på en riktig bana, bara för att se hur det var. Jag hade en kund som var medlem i Trelleborg och jag fick låna ett gammalt set klubbor av honom och följa med ut på banan som hans gäst. Det visade sig vara en lång promenad att gå, mycket letande efter bollar och nervöst att ha andra golfare efter oss. Man kände sig ivägen och ville bara så snabbt som möjligt få ner bolljävlarna i hålen och komma vidare.
När jag berättade för mina kolleger på byrån om mina intryck, var det någon som sa att Trelleborg var en tredje klassens amatörbana. Skulle vi spela golf på riktigt, så skulle vi spela på de allra finaste banorna i närheten: Falsterbo, Ljunghusen och Barsebäck!
–Och Tylösand, tillade jag. Men måste man inte vara medlem någonstans och ha handicap?
Jo, så var det. Och vi anmälde oss hos en billig bana på Ven. Den hade bara nio hål, men ett väldigt fint namn: St Ibb. Lät ju som om man var golfare från Skottland!
Så drog vi iväg till Falsterbo, betalade greenfee, ljög in ett handicaptal i spellistan, typ 16, och väntade in vår starttid. Vi såg inte ut som de andra spelarna på banan. Ingen av oss hade investerat i någon sorts golfklädsel. Vi såg ut som om vi hade blivit av med bagaget på vägen till Falsterbo och tvingades spela i våra vardagskläder. Och när vi äntligen kom igång med spelet, kunde alla se att vårt sätt att klä oss, passade mycket bra ihop med vårt sätt att spela. Bollar for åt höger och vänster, försvann i buskage och vattenhinder, hamnade i bunkers och gjorde bara tillfälliga besök på fairways. Ett par 4-hål krävde ungefär 20 slag för den bäste av oss, vi andra låg runt 25 oavsett vilket par hålet hade.
Efter denna runda sa alla mina kolleger att de ville vänta med nästa besök på en fin golfbana. De vill öva mer.
Jag tyckte det var bättre att genomföra hela golfkarriären så fort som möjligt och fixade så att jag fick hoppa in och spela med olika vänner, uppdragsgivare och leverantörer. Jag avverkade alla de förstklassiga banorna i Skåne. Mina golfkunniga medspelare trodde inte sina ögon när det såg mitt spel, men de övergick från hånfulla kommentarer till skratt och de utsåg mig till Sveriges sämsta golfare.
Det var bara Tylösand kvar att spela på, sen kunde jag lägga av.
Där hade jag med mig en fotograf från Malmö och kunden som tog mig med till sina hemmabana i Trelleborg. Där var han van vid öppna vyer. I Tylösand hamnade han i en skog och det räckte inte med att slå långt: man måste slå rakt också. Annars hamnade man bland tjusiga gamla träd och täta buskar. Fotografen kunde detta. Och jag slog rakt men kort. När min kunde för tionde gången hamnade i skogen, blev han så ilsken att han slog en klubba runt stammen på en hög tall, blodvite uppstod på ena handen och vi andra två tvingades visa ut honom för resten av matchen.
Därmed kom jag, för första gången, inte sist i en golftävling. Och därmed kunde jag med gott samvete lägga ner min karriär som golfare och ägna mig åt vettigare fritidssysselsättningar.