lördag 28 september 2013

Drabbas du också av modern teknik?

Blondinen lade ner ett helsickes arbete med att leta fram texter och noter för damkörens kommande framträdanden. Hon ville överraska de övriga som skulle komma i kvällningen och repetera. Då skulle hon ha allting klart i sin PC och med en enkel musrörelse, ja tänk nu på datorer, ingenting annat, få igång inspelningar med internationella sångkörer och det skulle bli mycket lättare än vanligt att lära sig sina stämmor.
När damerna hade kommit och intagit en kopp kaffe med bulle, gjorde Blondinen sin eleganta musrörelse och alla väntade på att få höra hur Händel ville att det skulle låtar. Det blev tyst.
Inga eleganta musrörelser gav något resultat. PC:n släppte inte ett ljud ifrån sig, trots alla försök med omstarter, kabelbyten, spotifyutskällning och allt vad damerna kunde hitta på. Till slut gav de upp och gick tillbaka till det gamla. Damkörens ledare satte sig vid flygeln och damerna klarade sig utmärkt utan elektroniken.
När damerna hade gått hem, tryckte Blondinen på en knapp någonstans och hela rummet fylldes av ljusa damröster från Albert Hall.
Hon kunde inte göra annat än att skratta.
Dagen efter skulle jag betala räkningar med hjälp av min Mac. Det har fungerat utmärkt i alla år så länge jag har haft en dator. Men nu gällde plötsligt andra regler: datorn fick ingen kontakt med banken. Ja, jag prövade alla knep jag känner till, det vill säga omstart. Det blev inte bättre.  Ingen kontakt med banken.
Dagen efter kom jag på att man kanske kunde ringa Bredbandsbolaget och höra lite med dem. Då visade det sig att vår fasta telefon inte fungerade. När man lyfte på luren kom det ingen vanlig kopplingston, bara en enveten upptagetsignal, fast snabbare än den vanliga. Då ringde jag i mobilen till Bredbandsbolaget, fick tala med en trevlig stockholmare som ställde lite frågor och påstod att han kunde se felet. Han sa något om att han skulle sätta lite bättre press någonstans och att alltihop då skulle funka som vanligt. Sen gick allting som smort. Och jag trodde det var över nu.
Morgonen efter var vi på Friskis & Svettis, där vi motionerar till bra musik om det är rätt ledare. Är det fel ledare kan man tappa orken på direkten när man hör Christer Sjögren eller Arvingarna eller nåt. Nu var det fel ledare och vi fick stå ut med svensktoppare. Men nu var det faktiskt som om tekniken var på vår sida. För mitt i en låt spottade ut den hembrända CD-skivan så att det blev helt tyst i jympasalen. Och inte bara en gång. Hela träningen var i farozonen och skulle kanske få ställas in. CD:n gick i alla fall inte att använda. Kaos. Frågetecken. Hjälp??!!
-Är det fler än jag som hela tiden drabbas av att modern elektronik inte funkar som den ska? undrar jag.


måndag 23 september 2013

Har du sett Monica Z på Bio?


Det var otänkbart en gång i tiden att biograferna visade filmer mitt på blanka eftermiddagen  – om det inte var söndag och matiné.
Numera är det inget konstigt att sätta sig i en biofåtölj strax efter lunch och det är  inte några gamla matinéfilmer de visar. Tyvärr kanske. Skulle vara kul att se lite Tarzan, Robin Hood eller Mästerdetektiven Blomkvist då och då.
Nåja, det var strålande solsken, så vi tog cyklarna in till city. Inget bra bioväder, alltså. Men motvind var det naturligtvis. Hela vägen från Limhamn. Tur att man är vältränad. Och vi kom i god tid till biografen. Vi hann till och med att ta oss in till en godisbutik på Södra Förstadsgatan, där varenda liten kola och allt annat är oförklarligt mycket billigare än inne på biografen. 
När vi kom tillbaka var det nästan dags att leta upp sin fåtölj, men vi skulle hinna med det obligatoriska toabesöket också. Dörrarna in till dam- respektive herrtoan är försedd med en hemlig kod, så att inte vem som helst ska smyga sig och låna toaletterna. För allas trevnad har biografpersonalen klistat upp en lapp på dörrarna, där man berättar att koden är 1988. Ett hyggligt grepp, får man väl säga.
När man har satt sig börjar den alltför långa visningen av reklamfilmer. Denna visning närmar sig numera 20 minuter innan vi har sett allt. Och här finns till och med en snutt som gör reklam för de offentliga toaletterna på Gustav Adolfs torg! Något liknande har jag aldrig sett förut.
Däremot såg jag för några år sedan TV-reklamen som skulle lansera butikskedjan  Dressmann i Sverige. Den var så töntig att ingen som jag känner skulle få för sig att ens gå in i en Dressmann-butik bara för att titta. Nu har Dressmann-folket märrkt att deras reklam har töntvarning. Så man producerar helt nya reklamsnsuttar, nu med läckra bilder från den amerikanska western med tuffa kisar på läckra hästar och allt är superproffsigt producerat. Ja, det är så fränt gjort att de flesta i butiken tror att de ser en ny snutt från Marlboro.
Så småningom kommer huvudfilmen, den som alla snackar om, den om Monica Zetterlund.
Jag somnade inte, som jag brukar göra på bio. Edda Magnason i rollen som Monica Z är magnifik, Kjell Bergqvist som Monica Z:s pappa är lysande och i alla biroller finns trovärdiga och sällan sedda skådespelare. Vi, som gillar Zetterlunds sång, inser plötsligt att vi inte vet så mycket om hennes bakgrund och privata liv. Hon var aldrig speciellt utsatt för sensationsjournalistiken. Men här får vi nya puzzelbitar att leka med. Och de har den effekten att nu skulle, i alla fall jag, vilja se en film till om henne. För det framgår tydligt att manusförfattaren Peter Birro och regissören Per Fly skulle kunna hämta mycket mer fakta om hennes livsöde.
När vi cykar hem, trampar vi i en lika tuff motvind som den vi tog oss fram i på gatorna in mot city. Malmö är känt för detta obegripliga väderfenomen: alltid motvind, alltid motvind.


torsdag 19 september 2013

Kan man sälja skånsk country i USA?


Under mina år i reklambranschen har jag upplevt åtskilliga presentationer av nya varumärken, nya produkter, nya marknadsföringsknep, nya kampanjidéer och så vidare. Jag var med redan på den tiden då man jobbade med blädderblock för att behålla intresset hos åhörarna. Numera används så klart digital teknik som effektivt fyller bildskärmen med siffror och tabeller i granna färger, bilder och rubriker slåss om utrymmet, marknadschefen eller produktchefen pratar om siffrorna och tabellerna i en liten nästan osynlig mikrofon och alla blir lyckliga. Publiken är kunder. De beställer mer än de hade tänkt sig.
I förra veckan upplevde jag hur en ung blivande countrystjärna från Malmö, Simon Andersson, presenterade en ny produkt för lansering i USA.
Produkten var han själv.
Han sålde idén om att han inom fem år ska ha haft minst en miljonsäljare på countrylistan i USA. Och nu kunde man köpa andelar i hans bolag, ett bolag som ska ta hand om alla pengar som hans framgångar kommer att generera.
Skivbolag, produktionsbolag, managementbolag och all annan organisation som brukar ta hand om de pengar som artister spelar in, ska ägas av hans eget nya bolag.
Och för att kunna starta detta nya bolag behövs det startkapital.
Därför blev ett antal Malmöbor i övre medelåldern inbjudna till Savoy, där vi i en glittrande konferenslokal fick all information som behövdes för att inse att man var korkad om man inte hängde på och blev en finansiär i countryvärlden.
Jag kunde få köpa en andel för 1.500:-.  Hur mycket den ger tillbaka är det naturligtvis ingen som vet, men 1.500:- skulle man väl plocka hem hur lätt som helst, verkade det som. Och sen skulle det rulla in pengar i åratal framåt.
Det ska noteras att Simon Andersson är en begåvad artist som gör modern country som låter som det ska i USA. Och han har redan blivit nominerad i "Hollywood Music In Media Awards", vad nu det är, men vad det än är så är det imponerande att en ung och okänd artist i Malmö kan få den uppmärksamheten.
Han är också en begåvad säljare. Hans presentation pågick i närmare en timme och när han satte punkt med en video där han spelade och sjöng en av sina låtar, blev det rusning till rummet bredvid där det fanns listor där man kunde teckna sig som delägare i allt vad Simon Andersson bestämmer sig för att satsa på med sina låtar från och med nu. Sen drog han några låtar med delar av sitt band.
Jag inser att hans ambitioner är värda all beundran.
Och jag hoppas hans "produkt" blir den framgång han förväntar sig.
Han verkar ha kontakt med de bästa tänkbara rådgivarna som finns i USA, när det gäller lansering av en ny artist.
Men inte ens detta är tillräckligt.
I sin presentation jämförde han Sverige med USA i rena siffror. Allting blir enormt i USA. 1% i Sverige och 1% i USA kan vara två helt olika världar.
Och han påpekade detta mer än en gång: allting är mycket, mycket större i USA.
Ja, tänkte jag. Det gäller ju konkurrensen också. Den är mycket, mycket större i USA och det räcker inte med att man kommer från Sverige och att man har rätt rådgivare, fråga Jill Johnson.
Det handlar om tur och timing också. Och det kan inte köpas.

söndag 15 september 2013

Svart i rutan.

Teven svartnade häromkvällen. 
Det var väl mitt fel. Jag fick tag i fjärrkontroll nummer fyra istället för nummer tre. När jiag tryckte på en knapp fick teven spader och vi höll på i 15 minuter innan vi fick tillbaka bilden.
Så är det nuförtiden med den moderna elektroniken.
När farsan, på avbetalning, köpte vår första 17-tums Luxor Devis, med frontluckor, var det bara att plugga in en antennkabel på baksidan i hålet där det stod "Antenn" och elkabeln i vägguttaget, så kunde vi på direkten se dansk teve. Svensk teve fanns inte i Halmstad, det dröjde flera år innan vi fick se Björklund i Aktuellt. Men med dansk text kunde vi se "Överste Flacks bravader" och "Perry Mason" och få kvällsnyheter från Köpenhamn, allt i svartvitt.  Bilden var grynig och skakig speciellt om vädret var dåligt. 
Men det var så jag lärde mig danska. Det är bara räknetalen som fortfarande är obegripliga. Halvfems???
Det bästa programmet var "Pladeparaden", där en känd dansk som hette Erwin Leisner visade den tidens rockvideor. Visserligen var det med för oss okända danska artister, vem hade hört talas om Rachel Rastenni?, och inte var det mycket rock´n´roll heller. Men det var ju i alla fall populärmusik och Jörgen Ingmann kunde spela elgitarr, även om han såg töntig ut.
Det man hoppades på var att få se Elvis eller Jerry Lee, men sådana program fanns bara inte. Däremot fick vi veta mycket om dansk jordbrukspolitik, dansk jordbrukspolitik och dansk jordbrukspolitik. Varje kväll rullade danska traktorer i teverutan, följda av skrikande måsar. Danska kossor stirrade nyfiket in i kameran och stirriga hönor sprang omkring och kacklade, medan en professor av något slag beskrev hur man kunde höja mjölk- och äggproduktionen. Sedan kom det ofta en intervju med en lantbrukare från Jylland, som ville ha bättre betalt för äggen.
När man tänker tillbaka på denna tevens barndom, undrar man hur det kom sig att man satt där och glodde. Och varför halva släkten kom och slog sig ned framför vår Luxor hemma på Timmermansgatan utan inbjudan kväll efter kväll.
Farsan stängde av apparaten vid 22-tiden och alla gick hem, uppfyllda av nya insikter i dansk smörtillverkning. Sedan dess har utvecklingen inom området rullat på. Färg-TV, satelliter med fler och fler kanaler, program dygnet runt, avancerade ljudsystem, platt storbild för väggmontage och så dessa digitala boxar som krånglar, men ofta kan fixas genom att man drar ut elsladden och sätter i den igen.
Detta knep fungerar nästan alltid och det är det enda råd man får, om man kvällstid ringer till tevedistributörens serviceavdelning.
-Har ni ingen bild? Dra ur sladden och sätt i den igen efter ett par minuter!
Hittills har det fungerat.



onsdag 11 september 2013

Efterfest med Rolling Stones.


Rolling Stones spelade på ett gammalt nedlagt skeppsvarv ute på Hisingen i Göteborg.                
                Det var en av deras sista spelningar på en lång Europaturné. Mick Jagger & Co ville därför avtacka sin turnépersonal med en privat fest innan gänget splittrades. Så de hyrde hela nattklubben på ett gammalt klassiskt hotell vid Götaplatsen, där bandets medlemmar bodde, och de instruerade hotellpersonalen att bjuda in ett antal tjejer från stan, så att det kunde bli lite disco också, eller vad de nu hade tänkt sig. Det fanns i alla fall nästan inga tjejer i turnégänget, så det behövdes fler om festkvällen skulle bli lyckad.

Själv hamnade Blondinen och jag på denna fest eftersom vi är goda vänner till en välkänd popstjärna, som alla dörrar står öppna för. Han och hans dam tog med oss och ett annat par först till konserten och därefter till festen på nattklubben. Som av en händelse bodde vi dessutom på samma hotell som Stones.

Festen började lite trevande. De inbjudna Göteborgstjejerna samlades i små grupper innan turnéfolket började droppa in och ingen visste riktigt vad som skulle hända. Men det var fria drinkar i baren. Stones bjöd.
                Vi, i vårt lilla sällskap, slog oss ned i en soffa vid ett lågt bord, alla utom vår vän popstjärnan, som hela tiden drogs hit och dit av branschfolk som ville prata. Han kom och hämtade sin dam och sedan såg vi inte så mycket av dem under resten av kvällen.
               
Men nattklubben blev alltmer befolkad och förväntningar låg i luften. Alla som var där väntade förstås på Stenarnas entré. Och vi zippade på små drinkar och stoppade i oss ett och annat potatischips, när vi helt oväntat fick besök av en äldre och något ovårdad man med risig kalufs. Han gick ostadigt rakt fram mot vår soffa och utan att tveka slog han sig ned bredvid mig. Han hade ett glas whisky i högra kardan.

                –Hi! sa han och skyltade med ett garnityr, där det såg ut att finnas en hel del att göra för en tandhygienist. Han flinade och sa något som inte gick att tyda, men han log med hela ansiktet och verkade helt ofarlig.
                Att han valde att slå sig ned just vid vårt bord, fanns det ingen bra förklaring till. Antagligen var det slumpen som fick honom att ta sikte på oss och vi kunde inte göra något annat än att gilla läget och hoppas att den rufsiga gamlingen inte skulle ställa till med några besvär medan han satt kvar.                 Blondinen tittade misstänksamt på honom och viskade i mitt ena öra att hon inte kunde begripa hur gubben hade lyckats ta sig in i festlokalen. Men han var i alla fall inte bråkig, snarare snäll och oförarglig.

När ett stilla sus fyllde luften längre bort i lokalen, förstod vi att Stones anlände. Och nu började festen på allvar. Discjockeyn höjde volymen och dansgolvet fylldes oväntat snabbt.
                Den gamle mannen vid vårt bord flinade och gungade huvudet i takt med musiken. Han såg ut att trivas och ibland sa han något till mig, som inte gick att tyda. Men det hördes i sluddret att han pratade engelska, så jag började misstänka att han trots allt hörde till turnégänget.
Gubben drack upp sin whisky och tittade förvånat på sitt tomma glas. Sen gav han det till mig och sa något. Jag förstod vad han menade när han repeterade ”kän joou fix me ånodder wån?”
                Jag tyckte lite synd om honom, en ensam engelsk gubbe utan vänner i ett främmande land. Och han visste tydligen inte hur man får tag i en gratis drink på en flott bar. Så jag nickade, sa okej och började tränga mig fram till bardisken.
                När jag var tillbaka vid soffan satt den gamle mannen och log mot Blondinen och han sken upp ytterligare när jag räckte honom whiskyglaset, som jag hade balanserat fram med genom trängseln utan att spilla en droppe.
                Den gamle mannen la en arm om mina axlar och sa något obegripligt i örat. Och så skrattade han ett långt hest skratt, smuttade lite på whiskyn och skrattade igen. Han var i fin form och tycktes inte sakna något, mer än ett par tänder i överkäken.
                –My son is here somewhere, hörde jag plötsligt att han sa, så tydligt att jag inte kunde missa repliken. Jaha, tänkte jag, och undrade varför inte sonen tog hand om sin gamle farsa.
                –Can you find my son? sluddrade han, och jag svarade att det var nog inte så lätt i den här röran.
                –Ah! sa gubben. Here he comes!
                Och utan förvarning stod Keith Richards vid vår soffa. Keith Richards!

Han flinade åt oss och han flinade åt gubben som tydligen var hans farsa, böjde sig ned och frågade hur han mådde. De skrattade och snackade, Keith dunkade gubben i ryggen, nickade och pekade på mig.
                –Is this guy takin´ care of you? sa han.
                –Yeah, he´s fine! svarade gubben.
                Och Keith tog mig i handen och tackade med ett stort smil för att jag hade tagit hand om hans far.
                –He´s old! sa han med ett flin. I´ve better take him up to his room!
                –Oh, svarade jag. Let him stay if he wants to. We will support him!
                Keith log, tog min hand igen, tackade och sa något till gubben. Sen vände han sig till mig igen.
                –I´ll be back in a short while... thanks again!
                Så vi satt kvar, försökte prata lite med gubben och märkte att han var trött. Efter en stund lutade han sig djupt mot ryggstödet i soffan medan huvudet föll tungt mot bröstet. Han somnade.
                –Nu kan vi väl inte dansa? sa Blondinen. Eller ska vi sitta här och vänta på att rockstjärnan kommer tillbaka?
                –Ja, det är nog bäst ... Jag lovade ju att vi skulle se till honom.
                Så där satt vi på en kokande nattklubb, tittade på folk och försökte prata med Keith Richards farsa.
               
Det finns mer att läsa om denna onaturliga natt  i min bok "Mina möten med de kända och en okänd", som kom ut för ett par år sedan.

                Där finns kåserier om när jag träffade Willie Nelson, Andy Warhol, Prince, Cliff Richard, Isabella Rossellini, Doug Sahm, Kalle Sändare, Bill Haley och många andra. Kolla med din bokhandlare eller förlaget Roos & Tegnér i Malmö!

söndag 8 september 2013

Malmö – Sveriges musikhuvudstad!



–Nä, det är dags för en sväng på stan, säger jag ibland till Blondinen.
Och hon vet vad jag menar: kolla in ett band på en pub med trängsel.
Några öl, snack, en liten scen på armlängds avstånd, en sångröst som tar för sig... kan en kväll bli så mycket bättre?
För mig handlar det om jazz, blues, rock, folk, country och alla mixar som det går att krama fram ur dessa olika stilar. Rotmusik, säger man ibland.
Och det är musik som ska upplevas tillsammans med andra, som har samma smak som en själv.

Det finns städer på det här klotet som har byggt upp sin image på att ge sina besökare musikaliska upplevelser.
Framför allt hittar man dem i USA. Memphis och Chicago lockar med sina blueshak och Nashville drar till sig countryälskare. New Orleans är känt för sitt jazzdistrikt, som innan stormen lockade besökare i hundratusentals.
Men när det gäller musiklivet finns det ingen stad som slår Austin, huvudstaden i Texas. Stolt placerar man sig som etta med sin slogan "The live music capital of the world". Och det stämmer, jag har varit där några gånger.

Här i Europa finns väl inga motsvarigheter, men levande musik är något som jag och många andra alltid letar efter när vi besöker en storstad. Jag har hittat en del bra ställen i London, Amsterdam, Dublin, Budapest och några till.
Och i Sverige finns den levande musiken främst i Malmö.

Här i stan finns det mer att välja mellan, än vad såväl stockholmare som göteborgare vågar drömma om.
Musik spelas året om på pubar och småkrogar och på större musiktempel som KB, Debaser och Babel. Det är alla sorters rotmusik, men också ny modern popmusik och alternativ musik i olika former. Går man ut på måfå en kväll i Malmö, kan man nästan vara säker på att hitta något som man tycker om. Och försvinner ett ställe av någon orsak, så dyker det snart upp något nytt.

Bergsgatan var länge en slags huvudgata i ett nöjesdistrikt som sträcker sig från Möllevångstorget västerut till Spångatan.
Går man denna korta promenad, kan man ännu höra musik från flera olika ställen med legendariska KB som höjdpunkt  (helt i klass med Austins bästa ställen). Och när det fanns som mest räknade vi in lilla Vinylbaren, som var en fristående del av KB, och på andra sidan gatan Inkonst i gamla Mazettihuset. Några steg in på Spångatan  hittar man Babel, som är inhyst i en gammal kyrka och har utrymme för både stort och smått. På samma gata hittar man Kaffe & Konst, som då och då har musik till kaffet.
Letar man sen upp Norra Parkgatan, på väg tillbaka mot Möllevångstorget, så går man gärna in och tar en titt på Debaser.

I kvarteren runt torget finns flera småkrogar och pubar som gärna lockar med levande musik. Till exempel Metro på Ängelholmsgatan och Pub 25 på Ystadsgatan.

Drar vi oss in i city hittar vi musikpubar som mysiga Matssons på Göran Olsgatan. Här får man rock´n´roll på lördagar, tradjazz på torsdagar och storbandsjazz på måndagar.
Paddys på Kalendegatan kör med soulband på fredagar och lördagar, Fagans på Per Weijersgatan har alltid bra band varje helg. Två Krögare på Storgatan, som kallas Bullen i dagligt tal, hör också till cityområdets musikleverantörer liksom Tant Gertrud en bit från Drottningtorget. Tanten har inte levande musik mer än högst en kväll i veckn, men en fin grön trädgård när säsongen tillåter.

Fler ställen på lite avstånd från city: Blå Båten, förankrad i Bassängkajen och med musik i det lilla formatet samt Mässingshornet, långt borta på Kirseberga. Här spelas det i olika stilar ofta alla kvällar i veckan.

Det finns ännu fler ställen att besöka och hela tiden dyker det upp nya småkrogar och pubar. Och man hittar snart sina favoritställen, som man besöker gång på gång.
Jag har inte nämnt alla pubar och småkrogar och inte heller Victoriateatern eller Palladium, som ofta har  fina musikaliska besök på sina scener.

Världsstjärnor, som drar jättepublik, hamnar förstås på nya Malmö Arena eller kanske utomhus på Stadion. Eller så drar de bara sina gamla mest trogna fans ­– och då blir det fullbokat på KB. Som när en av rockmusikens största stjärnor någonsin, Jerry Lee Lewis, spelade där härom året.

Det roliga är att Malmö dessutom har så många nya, tunga namn som publiken vill se och höra. De som en gång har sett fenomenale sångaren och låtskrivaren Andi Almqvist på en scen, vill gärna göra det igen – och igen. Och samma sak gäller Richard Lindgren, en annan svensk låtsnickrare av högsta klass.
Och samma vägar ligger öppna för Mats Nilsson (som ibland lkallar sig Rag-And-Bone), den unge bluesmannen Svante Sjöblom, internationelle hårdrockaren Pontus Snibb och tjejen med de magiska låtarna och den läckra rösten – Lotta Wenglén.

Till detta kommer veteraner som Steve Grahn, Ulf "Masken" Andersson, Nisse Hellberg och Mikael Wiehe plus band som alltid är på partyhumör, t ex Buckaroos och Sir Jay & His Blue Orchestra!
Så jag säger det en gång till: det är ingen tvekan om att Malmö är Sveriges musikhuvudstad.
Måste fråga Blondinen om hon vill hänga med ut på en upptäcktsfärd i kväll!



måndag 2 september 2013

Polisingripande i Texas.


Händer det aldrig något obehagligt? frågar vänner hemma i Sverige, när jag berättar om allt trevligt vi har varit med om långt där borta i min favoritstad Austin, Texas.
Texas – där går väl alla omkring med en laddad pistol i fickan?
Inte vet jag.
Men en gång kändes det lite läbbigt.

Vi hade varit på en omtalad texmexkrog i Warehouse district mitt i stan och skulle till Saxons Pub, som ligger några kilometer bort i södra utkanten av stan.  Utanför krogen stod en taxi och jag frågade föraren om bilen var ledig. Det var den. Och jag trodde då att mannen som satt bredvid chaffisen i framsätet skulle lämna bilen och till exempel sätta sig i sin egen taxi, som kanske stod någonstans i röran på parkeringsplatsen. Det var vad jag trodde.
         Men nej. Mannen på passagerarsätet bredvid föraren satt kvar. Och så körde vi iväg från Austins centrala delar.

Jag sa till Blondinen att det var konstigt att det satt två man i framsätet. Hon hade gjort samma reflektion. Nästa konstighet inträffade när den mystiske co-drivern vände sig till oss och frågade var vi kom ifrån. "Sweden, aha ...", sa han. Och så lade han till: "How´s the police in Sweden?"
         Vad svarar man? Varför frågade han en sådan sak? Vad förväntade han sig av mina kontakter med polisen hemma i Sverige? Och varför körde vi inte den vanliga upplysta huvudleden på väg ut ur stan?
         Jag sa något om att den svenska polisen var väl okej, men att jag inte visste så mycket om den saken. Jag hade inte mycket erfarenhet av polisväsendet där hemma. Co-drivern blängde på mig och verkade vilja veta mer. Men jag höjde på axlarna, såg frågande ut och sa istället till föraren att det var en konstig väg han körde. Utanför var det nu becksvart och en natt i Texas kan verkligen vara svartare än sot. Vägen lystes upp bara av taxins helljus, vägen låg tydligen utsträckt i ett tomt landskap som det inte syntes mycket av i det kompakta mörkret. Vi åkte inte förbi några hus och bara genom bakrutan skymtades ljus i fjärran. Det var Austins skyline en halvmil bort. Där vi befann oss behövdes inga gatlyktor, för där fanns tydligen ingenting att lysa upp.
         –Oh, sa föraren. Jag förstår att du undrar. Men det här är en genväg. Det är snabbaste vägen och det blir lite billigare också!

Det var helt klart en obehaglig situation för oss två i baksätet. Den vanliga vägen till Saxons gick i ett område där det åtminstone utmed huvudleden fanns gott om neonskyltar, upplysta butiker, vägkrogar, bensinmackar och småfirmor. Jag har nu i efterhand en känsla av att vi var lite rädda, men att vi försökte dölja rädslan både för oss själva och för varandra.

         –Titta där borta, sa föraren plötsligt och pekade i vägens riktning. Långt bortom strålkastarnas område rakt framför oss skymtades ljusen från huvudleden.
         –Där borta ligger Saxons! sa han. Och när vi närmade oss, kom vi in på den vanliga vägen och vi kände igen oss.

         När vi skulle betala, hade jag bara sedlar i höga valörer och föraren skickade in sin co-driver för att växla.
         –Jag får be om ursäkt om han besvärade er, sa han. Han brukar inte prata med passagerarna. Jag är hans övervakare och han får följa med ibland. Och han är helt ofarlig, annars skulle han inte få åka med!
         Varför han behövde övervaka sin co-driver framgick aldrig.

Vi har även råkat ut för polisen i Austin.
         Det var en kväll när vi hade sett den skönsjungande texmexsångerskan Tish Hinojosa på den lilla puben Hole in The Wall i norra delen av centrala stan. Vi skulle köra hyrbilen tillbaka till hotellet. Det ösregnade som det bara kan göra i Texas och sikten var usel. Rätt som det var kom all trafik rakt emot oss i fyra filer. Bilarna vi mötte blinkade med helljusen och fick svänga åt sidan i mer eller mindre riskabla paniksituationer.
         Jag hade svängt in på en enkelriktad aveny. Det enda jag  kunde hitta på var att tända varningsblinkern, stanna för att försöka göra en helomvändning i form av en U-sväng, för att sen leta upp den rätta vägen söderut. Trafiken så dags på dygnet var inte särskilt tjock, så det skulle nog ordna sig, tänkte jag.
         Men det tog inte mer än 20 sekunder, så såg jag blåljus komma mot oss. Fem sekunder senare hörde jag en raspig högtalarröst med bred Texasdialekt.
         –Kom ut ur bilen med händerna på huvudet! sa rösten metalliskt och iskallt.
         Det var naturligtvis bara att lyda. Och nu ösregnade det inte längre, nu var det ett rent skyfall med vatten som liksom hälldes ner från himlen. Efter två sekunder var jag lika genomvåt som om jag hade ramlat ner i hotellets pool med kläderna på.
         Poliserna satt kvar i bilen och tänkte inte gå ut. Föraren vevade ner rutan och jag bad genast om ursäkt, sa lite handfallet att jag var från Sverige och att jag hade missat skyltarna som markerade att detta var en enkelriktad gata. De bad att få se mitt körkort, såg att det stämde att jag var svensk och höll sen ett litet föredrag om hur man skulle köra bil i Austin.
         Förmodligen fick jag som straff att stå ute i regnet så länge som möjligt, för det blev aldrig tal om böter. Däremot hjälpte de mig att vända på gatan. De ställde sig tvärs över två filer med blåljusen på och när jag hade vänt, blev vi eskoterade till hotellet den rätta vägen. De vinkade och log innan de for vidare in i natten.

Jag har aldrig varit våtare med kläderna på, men tyckte ändå att mötet med polisen i Austin var sympatiskt på något sätt. Jag fattar bara inte hur de så snabbt kunde vara på plats eller var de kom ifrån. Det måste ha varit en ren tillfällighet att de fanns i närheten.
         Och på Hole in The Wall hade jag bara en liten stund tidigare fått en kram av Tish Hinojosa och lyssnat på hennes magiska röst. Hon kom ihåg mig från ett turnéstopp i Malmö, där hon sjöng sina ljuvliga texmexsånger på KB ett år tidigare.
         Efter en kväll med henne på scenen klarar man både poliser och skyfall.