torsdag 30 december 2010

Jimmy LaFaves tio bästa låtar:

Varför ska man intressera sig för Jimmy La Fave och lägga ner en massa jobb på att sortera ut hans tio bästa låtar?
Det finns mer än ett skäl.
– Han berör. Antingen gillar man honom starkt eller så orkar man inte med hans speciella röst och hans ofta nedstämda låtar. Jag själv har tyckt om hans musik och hans sätt att sjunga sina låtar sedan jag hörde honom första gången 1992
på en cd med titeln Austin Skyline. Jag klev rakt in i låtarna och blev en trogen LaFave-följare på Musik och konst i Malmö. Det var där jag först fick vetskap om honom.
– Hans musik förtjänar mycket större uppmärksamhet än den hittills har fått. Han har gjort många låtar som borde placera honom i samma fålla som t ex Bob Dylan. LaFave själv hyser stor beundran för Dylan och spelar många av hans låtar. Men han lyckas tydligen aldrig jobba sig in i det amerikanska medvetandet. Jimmy LaFave känner man till i delar av Texas och i Oklahoma, där han växte upp. Men få medborgare i New York, Chicago, Los Angeles eller i några andra storstäder har hört talas om honom. I Europa har han sålt plattor i någon omfattning i Holland.
Men resten? Inte mycket. Varför köper inte lika många svenskar mina plattor som de gör i Holland? frågade han mig. Och vad svarar man på det?
– Hans scenframträdanden är alltid genomtänkta och ofta gripande. Jag har sett honom åtskilliga gånger och frapperats av hans inställning. Han är närmast en perfektionist som kräver 100% av varje bandmedlem. Det ska låta perfekt och klarar inte någon den pressen, så kan han se sig om efter ett annat jobb. Han sa exakt så till mig i en paus under en konsert på Antone´s i Austin. Han var missnöjd med någon och han hade svårt för att hålla inne med kritiken.

Många som hör hans bästa låtar blir nyfikna. Men eftersom han aldrig blir omtalad i media, glöms han lätt bort. Så vi är väl inte så många som har honom som en av våra största favoriter. Jag garanterar emellertid att du reagerar på hans musik, om du lyssnar på några av låtarna på den tio i topp-lista som jag har knåpat ihop.
Frågan är om du reagerar som jag, enbart positivt alltså, eller som Blondinen, som tycker att LaFave är en gnällspik, det vet du snart.

Här kommer hans tio bästa låtar samt titlarna på hans CD-skivor:

1992 Austin Skyline
ONLY ONE ANGEL
WHEN IT STARTS TO RAIN
SHELTER FROM THE STORM
1994 Highway Trance
AUSTIN AFTER MIDNIGHT
WHEN I SEE YOU AGAIN
1994 The Open Road (Acustic Mini Album)
1995 Buffalo Return To The Plains
I´M THINKING OF YOU
NEVER BE MINE
1997 Road Novel
NEVER PUT THE BLAME
1999 Trail (2cd)
2001 TexOma
TEARS
LOVE CAN FIND ITS OWN WAY
2005 Blue Nightfall
BLUE NIGHTFALL
WHEN YOU WERE MINE
2007 Cimarron Manifesto
DON´T ASK ME

Vill du läsa ännu mer om Jimmy, kolla www.rootsy.nu – bästa sajten om amerikansk rotmusik!

måndag 27 december 2010

Snörikt...

Julen är över för den här gången.
För många medborgare blev den inte riktigt som det var tänkt.
Flyget var inställt här och där, tågen stannade och vägarna var såphala. Kaos i kvällstidningarna dag efter dag.
Det var längesedan vi hade en sådan julhelg.
Hela december har ju varit konstig med snö i mängder på marken t o m här nere i Skåne och minusgrader på termometern i veckor. Vi är inte vana vid dylikt.
Och det bara fortsätter. Meteorologerna ser minusgrader så långt de kan se i sina långtidsprognoser.
Men det värsta är, tycker jag, att gatorna ser ut som de gör.
I hela Malmö har snön vunnit över snöröjarna.
I vartenda kvarter ligger drivorna höga utmed trottoarkanten eller t o m en bra bit ut i körbanorna. I vartenda kvarter finns bilar som måste grävas fram om de ska användas. O vartenda kvarter finns gator som får bilisterna att fastna i snöhögar.
Vid ett tillfälle såg jag från vårt köksfönster en bilist som hade hamnat i en driva på en tvärgata till vänster och nu höll på att baxas loss av hjälpsamma kvällsvandrare och samtidigt en liten bit längre bort en annan bil, som satt fast i snödrivorna på en tvärgata till höger!
Har jag något ärende in till city, finns där sällan någon plats att parkera bilen på. Snön har tagit över, det är snön som bestämmer.
Jag har för mig att vid tidigare snövintrar, har det dykt upp massor av effektiva vägskrapor som snabbt har fått gatorna farbara. Finns inte dessa längre?
Är det meningen att snön ska blockera trafiken och förvandla fyrfiliga stadsgator till trånga tvåfilspassager, där man får vara glad om man kommer fram? Är det meningen att vårens ankomst ska ta hand om eländet?
Här i Malmö har vi, så vitt jag kan bedöma, inte sett något liknande.
Snöfallen verkar har gjort berörda myndigheter handfallna.

fredag 24 december 2010

God Jul!

Det är lite stressigt nu.
Julklappar, skinka, grönkål, senap, julklappspapper, snöskottning, jultomte, vatten till granen, Kalle Anka, pepparkakor, ostbricka, brunkål, ris á la Malta, godis, ja... och allt det andra.
Tid för bloggning? Dingdång, där gick den ut.
Återkommer när julen har lugnat ner sig.
God Jul!

tisdag 21 december 2010

Skottar snö.

Undrar hur många kilometer snö jag har skottat undan den här vintern?
Och hur många gånger jag har skottat sen i november nån gång?
Idag har jag skottat en gåränna utmed hela tomten, en hörntomt så klart!, och sedan skottat en likadan gåränna inne i trädgården, från köksgrinden till garaget, förbi soptunnan, och fram till huvudentrén. På vissa ställen inne i trädgården var snötäcket 40 cm tjockt.
–Ska du inte skaffa en ny snöskyffel, en sån där av lättmetall, sa Blondinen redan för en månad sedan, eller när det nu var som det första snöovädret kom.
–Nä, sa jag. Min gamla tunga skyffel av tjockjärnsplåt ger bättre motion!
Sanningen är att den går knappt att lyfta.
Värst är skottningen när jag måste röja en bilväg från gatan fram till garageporten. Då räcker det inte med en skyffelbredd, man ska ju kunna köra in en bil och öppna dörrarna på båda sidor för att komma ut utan att hamna i en snödriva.
Allra värst är det när kommunens snöröjningsmaskin har kört på gatan och hivat upp meterhögt med snö framför min infart. Då får jag gräva i snömassor i en timme, för att bygga upp en ny öppning från gatan och in mot tomten.
Varje dag tittar jag på den norska vädersajten, som alltid brukar vara korrekt och ger prognoser som man kan lita på. I en hel vecka har norrmännen lovat plusgrader från och med mitten på den här veckan. Jag har sett slutet på istiden. Jag har tänkt att nu slipper man det här slavarbetet! Hurra! Nu kommer värmen!
Nu tittade jag in till norrmännen igen för en liten stund sedan.
Alla röda varma siffror var som bortblåsta! Allting var isblått! Det närmsta de kommer en plusgrad är när de vid ett tillfälle om några dagar lovar 0 grader på förmiddagen.
Annars är det iskyla, snöfall och vargavinter för hela slanten.
Så hör ni inget ifrån mig, är det för att jag skottar snö...

lördag 18 december 2010

Hemresan (uppdaterad)

Var uppe i Halmstad idag igen, lördag alltså, för att i en annan bokhandel signera böcker. Det är alltid lika roligt, för det kommer alltid för mig okända personer som läser mina kåserier i Hallandsposten.
Jag tog tåget den här gången också. Men det gick inte lika bra på hemresan som i förra veckan. När vi började närma oss Lund, hörs det plötsligt en röst i högtalarna.
–Vi måste tyvärr meddela att Lund blir slutdestination för det här tåget. Det är fel i banan på sträckan Lund–Malmö, som gör att ni som ska till Malmö eller vidare söderut, måste fortsätta resan med buss.
Jaha. Det var ju ett dystert besked. Men det blev värre.
För plötsligt stannade tåget mitt ute i den svarta ödemarken och Rösten hördes igen. Nu meddelade den att vi hade fått en röd signal. Vi skulle bli tvingade att stå stilla i 15 minuter. Men sedan skulle vi få ytterligare ett liknande stopp.
Så där satt vi, ett fullsatt Öresundståg, med passagerare som borde vara hemma nu, istället för att sitta ute i den svarta ödemarken. Och precis som när man åkte med billiga charterbolag en gång i tiden, fick man besked av diverse slag, som emellertid hade det gemensamt att de skulle hålla oss passagerare hoppfulla om att alla problem snart skulle vara lösta. Men klockan gick.
Ingenting hände. Alla bara väntade. Snart skulle vi sitta i en buss på väg mot Malmö.
–Undrar hur mycket en taxi kostar från Lund till Malmö, sade jag plötsligt med en ljudnivå som hördes av alla de närmsta sörjande.
–300 kronor, sa en liten piggögd yngre dam, till på köpet festklädd.
–Det är det värt, sa jag. Det tyckte hon också. Och plötsligt var vi ett helt gäng som kunde fylla en minibuss för en hundring per man och därmed komma iväg på stubinen så fort tåget hade stannat vid stationen.
Vi hittade en minibuss, som visade sig köras av en rallyförare från något avlägset land österut. Men han tog oss in till Malmö C på nolltid.
Sedan fortsatte jag i en egen taxi för att komma hem, äntligen.
När vi var nästan framme, upptäckte jag att min mobiltelefon var borta.
-Vad har du för nummer? sa chauffören som gillade att sladda med bilens bakända i alla kurvor på isgatorna. Han slog numret och vem svarade – om inte taxigubben från Lund. Han stod kvar vi Börshuset och väntade på att telefonen skulle ringa!
–Jag har telefonen, sa han.
–Var finns du? sa jag.
–På en trappa, sa han.
–Var finns trappan? sa jag.
–Mittemot ett vitt hus, sa han.
Jag gav mobilen till ägaren och sa att jag inte förstod.
Han pratade med Lundakollegan på ett främmande språk och begrep tydligen något som jag inte förstod.
Så det var bara att vända med taxi nr 2, när vi var så nära slutdestinationen att jag kunde se vår grind.
Taxametern tickade glatt vidare och i Savoyhörnan fick vi vänta vid rött ljus, innan vi kunde svänga in mot Börshuset.
Då sa det pang, mitt huvud rycktes till mot nackskyddet och chaffisen svor på det där språket, som jag inte riktigt kunde identifiera.
Bakom oss stod en skakig taxichaufför, som på sitt modersmål uppblandat med svenska förklarade att det var halkans fel.
–Stäng av taxametern, så går jag och letar upp min telefonräddare, sa jag.
Han stod på Centralens trappa mitt emot Börshuset. Jag gav honom 100 spänn i hittelön.
–Vad är "hittelon"? sa han.
Min krockskadade taxi kom snabbt för att fortsätta resan som inte var betald.
Jag kom hem till Blondinen, som med två barnbarn i huset verkade helt slut.
–Du kan inte ana vilken cirkus här har varit, sa hon.
Så jag tyckte inte det var någon större idé att prata om hemresan.

torsdag 16 december 2010

Tåget gick som tåget.

Det går att skaffa sig otroliga biljettpriser när man ska åka tåg nuförtiden.
Igår åkte jag med SJ Malmö C – Halmstad C för 86:-.
Kan jämföras med taxiresan från Malmö C till bostaden i Limhamn när jag kom hem. Den gick på 95 kronor med 979797. Ett annat bolag ville ha 135:- för samma resa.
Och tågresan gick snabbt, tyckte jag. Ändå var tåget 26 minuter försenat, vilket berodde på att vi hamnade bakom ett regionaltåg. Kan dom inte göra omkörningar?
Ombord fanns mest lediga stolar, så det var inte tal om trängsel eller störiga passagerare. Allt flöt på som i en reklamfilm för SJ.
Och resan började snyggt med en rulltrappsfärd ner i underjorden till en stilig tunnelbanestation på Malmö C-området. Det känns lite storstad, det gör det.
Det gör det inte på Halmstads C.
Innan hemresan var jag inne på stationen, som visade sig bestå av en stängd restaurang och en tom, trist och deprimerande vänthall. Biljettluckorna var stängda, ingen SJ-personal verkade vara i tjänst, det fanns överhuvudtaget ingenting mer än några bänkar att sitta på. Är detta en Centralstation? undrade jag. Var är jag? I Kvibille eller Snöstorp?
Nej, jag var på rätt station. Halmstads C. Och tåget kom och gick som tåget ända hem till storstaden.

tisdag 14 december 2010

Malmö C... C for Crazy?

Ska åka till Halmstad imorgon för att signera böcker. Tar tåget så slipper jag tänka på halka och snöstormar.
Bokar biljetter via nätet. Och åker ner till Malmö C, nya Malmö C alltså, redan ikväll för att kolla var man ska hitta rätt spår och var man ska hämta ut biljetterna.
Det visar sig vara värre än man kunde ana.
Först gäller det att hitta en korttidsparkering i närheten av ingången till stationen. Det har alltid funnits några rutor vid stationsgaveln mot Börshuset. De var nu upptagna av stora turistbussar, så det gällde att hitta de nya P-rutorna någonstans i närheten. Bakom den gamla stationsbyggnaden har man byggt en ny flott entré, taxihållplats och ett stort glashus fullt av P-platser. Men man ska väl inte behöva köra in i ett P-hus för att fixa ett femminutersärende? Jag ser P-rutor bredvid taxistationen, men inga vägvisare om hur man kommer dit. Efter två varv runt taxibilarna hittar jag en totalt osynlig infart till P-rutorna. Det är mer tur än skicklighet att man hittar dit. Varför har man inte satt upp några skyltar som visar hur man ska köra? Obegripligt.
När man sedan kommer in på nya Malmö C ska man som i mitt fall leta upp automater där man kan trycka ut de biljetter man redan har betalt. SJ-biljetter alltså.
Det finns automater här och där, som levererar bussbiljetter och tågbiljetter, men inga med SJ-biljetter. I alla fall ser jag inga. Jag går genom hela hallen och kommer till slut till en biljettbutik för Skånetrafiken. Där är det fullt med kunder, köer och trängsel. Men där finns inga SJ-biljetter.
Går tillbaka genom hela hallen, ända till ingången vid taxistationen. Hittar ingen automat för SJ-biljetter och ingen butik, men hittar en gulklädd man som ser ut att jobba på Malmö C. Frågar honom var man kan hitta en automat med SJ-biljetter. Och han pekar bort mot ingången vid husets östra sida, den ingång som var huvudentré i förra veckan. Där ska det finnas en SJ-butik, säger han.
Och när man närmar sig ser man en butik till vänster om entrén. Den har ingen upplyst skylt, ingenting som lockar, den verkar inte vilja synas. Och innanför entrén är det folktomt. Fyra SJ-damer sitter vid sina datorer utan att ha något att göra.
Det finns också en automat innanför entrén. Där står en kis, som hör när jag klagar vid disken att det är omöjligt att hitta hit.
– Jag har letat i en kvart, säger han.
– Ja, det är många som har klagat, säger SJ-damen.
Sen går jag till toaletten. Det kostar 10 kronor att kissa.

söndag 12 december 2010

TV4 borde skämmas.

Har sett de flesta programmen under titeln "Så mycket bättre" på TV4.
Och jag håller väl med alla som tycker att det var bra underhållning med många roliga och oväntade inslag.
Framför allt fick programmen mig att ändra uppfattning om Di Leva. Jag har alltid sett honom som en rejäl tönt, men här visade han att han faktiskt i grund och botten är en vanlig Svensson, om än med bisarra sätt att uttrycka sig. Han lyckades t o m att sjunga andras låtar på sätt som fick dem att växa flera meter.
Det var just musiken som gjorde programmen så starka. Artister med egna unika profiler tog sig an varandras låtar och gav dem helt nya dimensioner.
September tog sig an Pluras Kärlekens tunga så att man blev alldeles piggig och när Plura bjöd in Di Leva till duett i sitt gamla glansnummer Alice, då stannade tiden och vi sögs ut i helt nya rymder.
Bakom alla artisterna som sjöng fanns det förnämliga husbandet... ja, vadå?
I varenda program gjorde detta husband en insats som lyfte artisterna ännu en bit.
Jag har försökt att hitta ett omnämnande av detta husband, men det finns inte ens på programmets hemsida en enda rad om vilka som spelar och sjunger i bakgrunden...!
Det är dåligt. Husbandet medverkar i allra högsta grad till att gör Så mycket bättre till ett så mycket bättre underhållningsprogram än de flesta andra vi har sett i höst! TV4 borde skämmas, som inte ger bandet den självklara cred det ska ha!

fredag 10 december 2010

Vems är boken?

I morse tidigt, klockan var nästan åtta, begav jag mig från villans entré bort till brevlådan, som sitter på staketet ut mot gatan, för att hämta Sydsvenskan. Det var minusgrader, halt på trädgårdsgången och tjockt med snö överallt. Ett rent ävenetyr, alltså. Men det skulle bli mer.

I brevlådan låg nämligen mer än morgontidningen.
Där fanns, av någon outgrundlig tanke, även en blå bok som heter "Kemi". En lärobok på över 300 sidor.
Varför?
Vem har lagt en bok om kemi i min brevlåda?
När jag steg in i huset igen och studerade boken, då upptäckte jag en handskriven papperslapp, instoppad mellan två sidor som handlar om enzymer. Jag läste:
"Hej! Tyvärr är alla light-böcker utlånade, ska försöka lösa detta imorgon. Hör av mig!"
Undertecknat "Annika".

Aha... hade inte Blondinen en jobbarkompis som heter Annika? Men varför vill Blondinen läsa om kemi?

Jag ropade upp mot badrummet, där hon just duschade.
-Du har fått boken av Annika!

Tystnad.
–Vilken bok? hördes det sedan inifrån badrummet.
–Kemiboken!

Tystnad. Sedan öppnades dörren.
–Kemiboken? sa hon frågande. Jag ska väl inte ha en kemibok? Var kommer den ifrån?
–Annika hade lagt den i brevlådan...
–Annika? Äh, hon sysslar inte med kemi... Och vad skulle jag ha för nytta av den?

Så där stod vi med boken "Kemi" utan att veta vad vi skulle göra härnäst.
Vem har lagt boken i brevlådan?
Vem väntar på den?

Ett av vardagens mysterier väntar på sin upplösning.

tisdag 7 december 2010

Tunnelbanor.

Ja, då har man premiäråkt Citytunneln i Malmö.
Låt oss först och främst slå fast att Citytunneln inte är en tunnelbana. Citytunneln är inget annat än en järnväg som har hamnat i en tunnel under centrala Malmö och en bit bort mot Öresundsbron.
Tre stationer under marken, det är allt.
Tågen som kommer farande när man väntar på en perrong är inga tunnelbanetåg. De är vanliga Öresundståg och andra ovanjordtåg, som tidigare fick vända på Malmö C, men nu kan åka vidare rakt fram mot sitt mål. Här sparar man flera minuter på väg mot t ex Köpenhamn. Och det är detta som är vitsen med Citytunneln.
Mycket få malmöbor kommer att ha nytta av den för resor inom stan. Då ska man bo t ex i närheten av Triangeln, där det finns en flott station djupt nere i marken, och jobba någonstans i närheten av Hyllie eller Malmö C. Man kan också ha nytta av tunneln om man ska se en show eller något annat på Hyllie Arena. Bor man mitt i stan, blir tunneln perfekt att ta sig dit med.
Det handlar hela tiden bara om dessa tre stationer. Råkar man bo i närheten av någon av dem, så kan man åka till de andra två. That´s all.
Därför är det lite konfunderande att uppleva hur stationerna ser ut. De är eleganta, pampiga och imponerande. Speciellt Triangelstationen, som möter upp med hisnande långa rulltrappor i vackra och ombonade valv med läcker belysning. Här känner man sig precis som i en riktig tunnelbana. Och av de riktiga tunnelbanor jag har åkt i, påminner stationen mest om den i Washington. Rent, snyggt och reklamfritt. Inga kiosker eller kebabkök heller. Flott, helt enkelt. Långt ifrån Londons och New Yorks muggiga tunnelbanevärld och fräschare än Parismetron. När det gäller stationerna ligger Malmö långt framme. Världsklass!
Synd bara att vi får nöja oss med tre stycken.
30 hade varit roligare, 30 stationer utspridda över hela stan, med linjer som gick både kors och tvärs.
Men det hör ju till saken att Malmö inte är en riktig storstad, så egentligen behövs det inte en riktig tunnelbana.

måndag 6 december 2010

Rapporter i korthet.

Har aldrig förr, vad jag kan minnas, skottat så mycket snö under en vinter som den här nyligen påbörjade. Och så har vi resten av december kvar, plus januari, februari och mars. Enda fördelen: skottandet ger varje gång lika mycket träning som ett pass på Friskis & Svettis Och det är gratis.

Största sensationen inför nästa års fotbollsallsvenska: HBK har fixat en tränare som alla andra lag vill ha. HBK kommer att kriga på övre halvan 2011!

CityTunnelen är invigd av kungen och nu får man provåka. Men att kalla den "tunnelbana" är väl att ta i. Det är ju bara en vanlig järnvägslinje som råkar vara nergrävd. Ska man ha nån glädje av den som Malmös tunnelbana, måste man bo i närheten av Triangeln och vara oerhört intresserad av att komma till Centralstationen. Då reser man i två minuter.
Jag ska prova idag.

Det är snart år 2011 och ännu har ingen kommit på hur man botar en vanlig förkylning.

De flesta jag har frågat tycker att årets julskyltning i Malmö var klen. Inga sensationer, inget banbrytande, inget som lockade. Själv tycker jag fortfarande att de utklädda grisarna under 50-60-talet hos JM:s Charkuteri i Halmstad är oslagbara. Sista gången jag såg dem var när grisarna var klädda i HBK:s och Halmias matchkläder och uppställda i en actionsituation inne på butiksgolvet. Hela gatan utanför butiken var avstängd för trafik, trängseln var enorm. Sådant görs ej mer.

Nä, nu ska jag iväg och åka tåg i tunnelen.

lördag 4 december 2010

Fågeldansen.

–Det spökar! sa Blondinen när jag kom hem.
–Det hörs underliga ljud inne i köksväggen! Och när jag satte igång fläkten, lät den som ett fyrverkeri. Och så tystnade den. Den gick liksom ner i varv och sen satte den igång igen.
–Det är nog bara inbillning, sa jag.
En stund senare upptäckte vi att belysningen i gästtoaletten gick på halvljus. Lamporna lyste bara svagt, som i en romantisk rockvideo. Jag provade några andra lampor i närheten på nedervåningen. Alla lyste bara svagt och försiktigt.
–Det är nog bara inbillning, sa Blondinen.
Sen ringde vi vår elektriker.
–Aha, sa han. Det måste vara en fas som har slagits ut. Ni har tre proppar på ingången från gatan och det är nog en av dem som har lagt av. Då blir det svag belysning. Men jag har inte tid att komma.
Vi ringde vår snickare istället. Han kom meddetsamma och började demontera köksfläkten, sedan han hade skickat ner mig i källaren för att kolla de tre propparna. När han ryckte loss underdelen till fläkten singlade det ner en fågelfjäder från innandömet.
–Vi ska nog inte öppna den här apparaten, sa han. Jag tar loss den och bär ut den. Så får ni skaffa en ny fläkt. Han ringde också en annan elektriker som kom på nolltid och tittade på samma proppar som jag strax innan hade konstaterat vara helt intakt.
–OK, sa elektrikern. Det måste vara fel ute i gatan. Ni får ringa Eon!
Ute i gatan, tänkte jag och såg tunnelbanebygget framför mig. Måste de riva upp asfalten och gräva sig ner i gatan? tänkte jag.
Men det fanns visst ett skåp av något slag längre bort på gatan och där hittade Eon-patrullen en propp som hade gått. När den var utbytt, lyste alla lampor som de skulle, datorn gick igång och allt var som förr.
Utom i köket. Där saknas nu en fläkt.
Och den som satt där innan fågelattacken var italiensk. Firman som levererade köket ligger i Göteborg. Där håller de nu på med att jaga sina f d leverantörer i Italien, för att försöka hitta den fläkt vi så väl behöver.
För just nu osar det matlagning i hela huset.
Hur i helskotta kunde en fågel få för sig att göra en störtdykning ner i en skorsten mitt på ljusa dagen?

torsdag 2 december 2010

Djupdykning i Citytunneln...

Nu kan man snart åka tunnelbana i Malmö.
(Detta sagt till er som bor på andra orter. Alla i Malmö känner till tunnelen!)
I alla fall kan man åka från Malmö C till Triangeln. Ja, och ända bort till Hyllie, men där finns ingenting mer än en och annan show i Malmö Arena. Ja, och nån ishockeymatch i nån lingonserie.
Men alla som bor i närheten av Triangeln (Malmös Piccadilly Circus) och vill besöka Pressbyråbutiken på Malmö C, kan alltså ta nya tunnelbanan dit från och med nästa vecka.
För att fira detta håller man på med olika events i stan, mest under jord, från och med nu. Överallt pratas det om tunnelen.
Och kommunen har låtit en kvartett okända ungdomar sjunga en ny låt om Citytunneln. Om de har skrivit låten själva, vet vet jag inte. Men de medverkar med en video som finns på nätet:

http://www.youtube.com/watch?v=FDnCAbE941M&feature=player_embedded

Varsågod och njut av malmöitisk underhållning när den är som... ja, vad ska man säga?
Men som medborgare i stan får i alla fall jag, efter att ha hört låten och sett videon, lust att gå under jorden.

onsdag 1 december 2010

På väg.

Har tagit det lugnt ett par dagar.
Har frusit... eller heter det frysit? Svårt med språk, det ser man varje dag i tidningar, i reklamtrycksaker, på skyltar och var helst där någon har producerat en text eller ett meddelande. Svenska språket tvingas stå ut med de mest häpnadsväckande felskrivningar.
Det där med särskrivning verkar inte alla ha fattat. Man kan, trots ideliga påpekanden på kultursidor, insändarsidor och debattsidor, läsa skyltar på butiksfasader där det står t ex Herr Kläder. Om butiksinnehavaren råkar heta Kläder i efternamn, så är det helt OK. Men gör han det?
Nu hade jag inte tänkt uppehålla mig vid detta ämne. I så fall hade jag först letat upp massor av exempel där det svenska språket misshandlas. Ju fler exempel desto bättre. Inte desto fler exempel desto bättre, som många har för sig att det heter.
Men det har jag inte gjort och egentligen har jag inget ämne i dagens blogg. Jag är helt lost efter en bilresa i morse från Malmö till Lund.
I bilen finns en sådan där modern radio som letar upp bästa mottagning på det program man vill höra. Och P4 på morgonen mellan Malmö och Lund, det innebär tydligen att radion hela tiden växlar mellan Radio Malmöhus och Radio Kristianstad. Jag hörde därför Magnus Uggla gång på gång förvandlas till en svensk Idol-stjärna. Ibland var övergången så perfekt att jag trodde det skulle låta så. Pang på rödbetan, alltså. Men vad jag mest av allt ville veta, det var naturligtvis om det snöfall som jag hamnade i utanför Burlöv skulle hålla i sig hela vägen till Lund. Vägbanan var hal som om den var belagd med Grummesåpa och det gick inte att köra fortare än i 70. Men i de båda radiostationerna som envist bröt sig in i varandra, talade man bara om eventuella snöfall senare på dagen vid sydkusten eller på Österlen. Så där satt jag i 70 km/tim och såg inget mer än snöflingor som yrde runt vindrutan och jag visste inte om det skulle vara möjligt att ta sig fram till Lund Ö.
Likadant var det på hemvägen. Ihållande snöfall på vägen mellan Lund och Malmö och på Radio Malmöhus meddelade man att det var stora trafikproblem på E6 vid Vellinge.
Det är nog bäst att hålla sig hemma till början på mars.dd

söndag 28 november 2010

Konservativ? Jag?

Nä, det var inte många som ens vågade försöka gissa vad jag menar med att det är omöjligt att utse något som bäst för tillfället, när det finns historiska exempel som är så mycket bättre och som förblir oslagbara ett tag till.
Och jag pratar alltså musik. Nyutgiven på CD eller vad som helst. Bäst av allt som kom ut under 2010, men inte bäst om man jämför med allt som har kommit ut på CD sedan CD-skivan lanserades.
De bästa plattorna som finns är bäst även 2010 – om det inte har kommit några bättre. Och det har det inte.

Jag har plockat ut vad jag tycker är bäst och min lilla lista presenteras på rootsy.nu i början av december.

Alla som lyssnar intensivt på allt nytt som kommer oavbrutet, tycker naturligtvis att jag är en konservativ kuf. Men jag hävdar motsatsen: ingenting är bra bara för att det är nytt. Nytt kan vara spännande, men frågan är hur länge. Släpper spänningen för att det kommer något ännu nyare, så är det något annat som är bäst...

Mina favoriter, bäst sedan de kom ut, håller i åratal och blir bara bättre och bättre. Det handlar om musik som berör, musik som visar känslor som man kan känna igen sig själv i, musik som lever med trovärdiga texter och artister som behärskar sin musik och gör den till något mycket mer och mycket starkare än bara en modern ljudkuliss.

Men OK, jag är kanske konservativ...? Håll koll efter årsbästalistorna på rootsy.nu!

lördag 27 november 2010

Årets bästa?

Nu närmar det sig nyår och därmed alla dessa årslistor.
Bästa film 2010, bästa TV-program, bästa platta och bästa krog är bara början.
Det är klart att det är kul att titta tillbaka några månader och försöka komma ihåg sånt som man gillade under året.
Men vad ska man säga om resultaten?
Det här:
1. Proffstyckare tycker ungefär likadant. Få vågar sticka ut. Det verkar vara viktigt att tycka "rätt", så man får vara med i gänget.
2. Det som anses som bäst ett år kan vara mycket sämre än det som var bäst året innan.
3. Mycket av det som anses som bäst ett år kan t o m vara bortglömt året därpå.

Jag är själv involverad i den här problematiken genom mitt engagemang på rootsy.nu. Där håller vi just nu på med att sammanställa våra årslistor.
Någon gång i december kan du läsa resultatet från några av oss proffstyckare.
Jag vill inte avslöja något här och nu om min egen lista.
Men jag kan säga en sak: jag struntar i vad andra tycker.
Så min lista över vad som var bäst 2010 ser nog inte riktigt ut som någon annan.

Du får gärna gissa vad som finns på min lista och jag kan t o m lova en CD från 2010 till den som kommer närmast... Använd kommentarknappen om du vill vara med!

fredag 26 november 2010

Vinter...

November och redan snö.
Igår såg jag en äldre man på cykel som tappade greppet på den hala gatan inne i parken vid Biblioteket. Han stöp raklång ner i snön och fick tas om hand av hjälpsamma bilister.
En stund senare såg jag en taxi som tappade kontakten med underlaget på Bellevuevägen och for rakt in i en lyktstolpe. Motorhuven öppnades och blev skrynklig, trafiken på gatan fick tvärstopp, köer bildades i båda riktningarna och passagerarna i baksätet stod hjälplösa på trottoaren med väskor och bagage.
Samtidigt tjöt varningssignalerna i Radio Malmöhus och den bekanta rösten började rabbla olyckor på E6:an och alla andra vägar i närheten.
Nu är det dagen efter och det har tydligen snöat i natt igen, för Blondinens lilla shoppingbil syns inte i trädgården där den parkerades igår – det enda som syns är en stor vit snöhög. Så nu måste jag skotta fram bilen och skotta trottoaren runt hela hörntomten innan vi kan köra iväg till Friskis & Svettis morgonpass... Och vi får köra på sommardäck, för verkstaden som ska sätta på vinterhjulen svarar inte längre i sin telefon.
Jag förundras alltid över vänner och bekanta som säger att de gillar vintern!
Och det är fortfarande november, en månad som egentligen ska vara en regnig höstmånad med vackert färgade löv och mysiga tillfällen till promenader i villakvarteren eller på shoppinggatorna i city.
Nä, vintern är idiotisk på många sätt. Och den har bara börjat...

torsdag 25 november 2010

Kommer du ihåg krogarna?

Ska käka lunch på stan idag.
Vet aldrig vart jag ska gå.
Det var bättre förr, ungefär då när jag flyttade till Malmö.

Savoy! Med Lendrop på promenad runt borden. Han solade sig i glansen av stammisarna.
Sturehof! Alltid lika fullt, alltid lika gott.
Falstaff! Kött på längden och bredden, precis som man ville ha det.
Kockska! Ner i källarvalven, alltid fullt.

Med dessa fyra på gångavstånd kunde man aldrig gå fel.
Men vart ska jag gå idag?
Vilka är krogarna där man aldrig blir besviken?
Vet du?

tisdag 23 november 2010

Tom Jones!

Ikväll på KB, Kulturbolaget i Malmö, Sveriges alltid hetaste rockscen: Tom Jones!
Det är förstås utsålt.
Men tänk att få komma honom så nära, så nära som man bara kan komma en artist på liten klubbscen, så nära att det känns som hemma i vardagsrummet!
För inte så längesedan kunde vi se och höra Jerry Lee Lewis på KB. För oss som tycker att The Killer är rockbranschens Nummer 1 sedan 1957, var det ett obegripligt möte. Jag kunde se Jerry Lees fingrar på tangentbordet från bara ett par meters håll! Det verkar fortfarande osannolikt.
En annan gammal idol var, som bekant, Doug Sahm. Han spelade på KB, han också. Och ska man göra en lista över alla världsartister som man har kunnat studera på nära håll på denna scen, då behöver man ett stort papper.
Och nu kommer Tom Jones.
Han är en sån där nästan overklig artist som finns i alla skivsamlingar. Alla har väl minst en gammal LP med honom? Alla kan väl sjunga med i refrängen på minst en gammal Tom Jones-hit? Alla känner väl igen rösten?
Men egentligen vet vi nog förvånansvärt lite om honom. Han kommer visst från Wales. Men när började han sjunga? Och vad sjöng han då? När blev han superstjärna? Och hur gick det till? Var bor han? Vad har varit höjdpunkten i hans karriär? Hur gammal har han hunnit bli?
För mig är Tom Jones en sångare med röstresurser utöver det vanliga, han låter som ingen annan och han verkar sympatisk på något sätt. Jag kan inte räkna upp så många av hans hits. Men jag vill inte missa honom när han nu kommer till KB.
Varför? Jag vet inte. Jag vet bara att Tom Jones måste man ha sett - live!

måndag 22 november 2010

I väntan på vintern.

Det ska bli oändligt kallt om bara ett par dagar, säger meteorologerna.
Minst minus fem i Malmö!
Snö också kanske? En olycka kommer ju sällan ensam.
Finns det något mer onödigt än snö och kyla?
Jag kan inte begripa den förtjusning som somliga skiner upp i efter ett snöfall.
Jag kan inte inse det tjusiga i ett vykort som föreställer en skogsglänta med granar täckta av snö, en röd liten stuga där röken från skorstenen lyfter mot en blå himmel och en sol som snart tänker sjunka ner bakom tallarna i bakgrunden. Fy tusan vilket vedervärdigt vykort att få! Veckans räkningar är betydligt trevligare.
Nä, vintrar ska vara mycket mildare än normalt, enligt min smak. Snön kan hålla till uppe i Norrland eller i Ryssland.
Varför ska man behöva frysa om öronen när man ska ut till soptunnan eller brevlådan?
Varför ska man tvingas pälsa på sig yllekläder, tre meter halsduk och tjocka tumvantar bara för att man ska ut och köpa kvällstidningen?
Varför ska man behöva skotta snö och byta till vinterdäck på bilen redan i november?
Om bara ett par dagar har vi vintern här, säger de.
Hur ska vi stå ut?

lördag 20 november 2010

Off stage.

Det blev inte så farligt. Vilket berodde på att budskapet om den skånska boklördagen inte hade tillräcklig power.
Alldeles för få skåningar hade tydligen uppmärksammat den minimala information om eventet på Hedmanska gården som trots allt hade gått ut via olika webbsidor.
Så jag tyckte inte det var lönt att berätta om nya boken.
Jag gjorde istället en insats genom att informera Skånska Dagbladets utsända om ett par kapitel. Han fick tips om kapitlet om Cliff Richard och storyn om Ernst-Hugo Järegårds reklamfilmsinspelning för Flora, där allting höll på att gå åt helsicke.
Han noterade och imorgon kan vi läsa vad han skrev.
Cliff Richard fick jag en exklusiv intervju med under ett Malmöbesök. Det var meningen att den skulle sändas i Radio MCB. Hur det gick? Läs boken!
Ernst-Hugo ställde till med en kalabalik i London, då han plötsligt hoppade av inspelningen inför en engelsk filmpersonal på 15 personer, kunden från Margarinbolaget som skulle betala inspelningen, oss från reklambyrån, regissören och hans motspelerska Margareta Krook. Hur det slutade? Läs boken!
Den heter "Mina möten med de kända och en okänd".

torsdag 18 november 2010

On stage!

På lördag, den 20/11 alltså, är det meningen att jag ska prata vid något som heter Skånsk boklördag. På Loftet inne på Hedmanska gården vid Lilla torg i Malmö ska det pratas böcker, läsas högt och minglas med en kopp kaffe för alla som vill träffa oss författare mellan kl 11 och 17.
De andra som ska prata heter Torin Börtz, Kristina Kamnert och Henrik Valentin.
Och det kostar inte ett öre att bli insläppt.
Jag börjar redan bli nervös.
En gång i tiden fick jag, i min egenskap av kåsör i Hallandsposten, en förfrågan från något som heter Hallands Föreläsningsförening, om jag kunde komma upp till Halmstad och prata om mina kåserier. Arrangemanget, där jag var den ende talaren, skulle ske på Folkets Hus. Och jag tackade ja. Jag trodde det handlade om en liten konferenslokal, för sådana fanns det många i huset, och jag tänkte att det var väl högst 20-25 personer som var intresserade av att höra mig prata.
När jag anlände till Folkets Hus vimlade det av folk på gatan utanför och inne i den stora foajén fick jag tag i en av arrangörerna.
–Det händer visst mycket på Folkets Hus idag, sa jag.
–Mycket? När, det är bara du..., sa han.
–Men vilken lokal tar in så här mycket folk? undrade jag.
-Ja, det är stora teatersalongen, så klart. Där kan vi ta in 950 personer. Men så många kommer det nog inte...
Jag har aldrig känt mig så liten. Ensam på en stor scen och med över 700 personer i publiken. Hade jag vetat det i förväg, så hade jag aldrig vågat tacka ja när de frågade.
Loftet på Hedmanska gården rymmer inte så många. Men det är nervöst nog ändå.
Så håll tummarna!

tisdag 16 november 2010

Fler saker att reta sig på.

Inte en kotte av alla läsare hade någon kommentar till mina värsta irritationsmoment just nu. Jag kunde tydligen ha utlyst ett pris till bästa förslag, 1.000 spänn eller nåt sånt. Ingen hade väl orkat komma med något bidrag då heller.
Det är detta jag retar mig mest på idag.

Annars är det lugnt. Visserligen tycks vintern vara i antågande och det är ju verkligen något att reta sig på. Tänk om man hade varit norrlänning! De stackarna har ju haft snö och istemperaturer nu i veckovis! Så vidrigt. Vintern är en pest, minusgrader är något som borde totalförbjudas och is ska man ha i gammeldags groggar eller moderna drinkar med solparasoll. Solparasoll och is går alltså att sammanfoga, det har jag inte tänkt på förrän nu.

Var hos en chiropraktor idag. Jag vet inte vad dom gör, men det låter otäckt. Och det händer att det hjälper. Och man får alltid de goda råden att motionera mer och gå långa promenader. Det retar mig att de aldrig kommer på något nytt. Som t ex sitt gärna framför datorn några timmar till, drick mycket öl eller vin, kör bil till kiosken när du ska köpa kvällstidningen och ta hiss överallt där de finns.

söndag 14 november 2010

Diverse funderingar:

– Är det meningen att man ska ha en verktygslåda till hands när man ska öppna en vanlig förpackning? Man behöver i alla fall både saxar och knivar i olika storlekar för att komma fram till cd-skivan, apelsinjuicen, halogenlampan eller vad tusan som helst. Allt är inplastat till förbannelse!

– Är det bra eller dåligt när personalen på Systembolaget börjar heja som på en gammal bekant, när man kommer in och ska köpa en låda vin?

– Ska svensk kvällspress bli som den brittiska? Större och fetare stilar som de vi har sett de senaste veckorna har aldrig förekommit. Och vilka följetänger de har serverat: skandalbok om kungen, pistolman gripen, sossepartiet i spillror, Camilla berättar dag efter dag om sina bravader med kungen och bråk i studion när Idol spelas in. Verkligen intressanta ämnen som kräver större och fetare rubriker! Så jag frågar igen: ska svensk kvällspress bli som den engelska? Då väntar vi bara på lättklädda fotomodeller också, flera bilder varje dag!

Har du själv några funderingar, så skicka in dem till mig!

fredag 12 november 2010

Så här ser den ut!


Boken som jag pratar om på TV ikväll: Sydnytt kl 19.20!

torsdag 11 november 2010

Lejon på marken är väl ingenting mot lejon på taket?

Jag kollar regelbundet min kollega här i bloggvärlden, Åke Cato, som ofta har mycket roliga och skrattframkallande inlägg.
Den senaste är kompletterad med en bild som visar en röd bil omringad av levande lejon.
Och den påminner mig om en händelse som jag själv har varit med om och sedan skrivit om.
I mitt fall skulle bilden ha visat min dåvarande Volvo 145 med ett lejon på taket.
Hela historien finns här i mitt bloggarkiv.
Det är bara att gå in på följande adress:

http://lundgrensblogg.blogspot.com/2010/01/hjalp-ett-lejon-pa-taket.html

Och Cato, vad säger du? I vilken bil skulle du helst vilja sitta?

onsdag 10 november 2010

Alltid i ropet.

Såg i en tidningsnotis att Keith Richards hade blivit ilsken på en svensk journalist och var nära att knocka honom.
Inte illa av en gammal man som Keith. Han ser ju dessutom lite farlig ut.
Men när jag träffade honom en gång i tiden, var han ett enda stor skrynkligt leende. Han tackade mig flera gånger för att jag hade varit så bussig.
Vad han tackade för? Äh, det var bara det att jag tog hand om hans farsa en stund. Det var fest och mr Richards dä hade fått i sig någon drink för mycket. Han slog sig ner vid mitt bord och jag lät honom sitta där. Jag t o m hämtade en öl i baren till honom.

Såg på rootsy.nu att det har kommit en samlingsplatta med Doug Sahm. Den höjs till skyarna. Den måste man så klart skaffa sig. Är han i samma form som han var vid sitt sista besök på KB i Malmö, så är det en kanonplatta.
Vid det tillfället blev jag tillfrågad om jag kunde köra Doug till Kastrup i min amerikanska glidarbil. Han behövde någon som såg till att han kom till rätt ingång och rätt gate vid rätt flygplats. Jag funderade på saken.

Det finns fler namn som har en evig lyskraft. Och flera av dem har jag träffat i mer eller mindre osannolika situationer. Till slut blev det så mycket att jag skrev en bok om mina kändisträffar. "Mina möten med de kända och en okänd" heter den. Där får du veta hur det gick med Keith Richards farsa och Doug Sahms hemresa från Malmö.

söndag 7 november 2010

Vi blev tolva!

Inte illa!
Och vi klättrade två steg uppåt i sista omgången.
Det betyder att vi har en uppåtgående formkurva.
2011 kan vi säkert klättra ytterligare ett par steg.
Ska vi satsa på en niondeplats?
Med den takten har vi bara tre-fyra år kvar till medaljerna!
Det blir nog folksamling vid Rådhuset ikväll... för en tolfteplats ska väl firas ordentligt?
Hurra för HBK!!!

Dagens match.

Idag gäller det.
Imorgon är det försent att göra något åt tabelläget.
Så nu är vi många som håller tummarna.
Många av oss kan inte riktigt fatta hur det blev så här.
För bara någon vecka sen trodde vi att allt skulle gå åt skogen.
Vi var liksom överkörda av otur och tillfälligheter.
Men så hände det saker, olika matchresultat gick vår väg och vi var på banan igen.
Och i näst sista omgången blev det klart.
Vi har chans att gå upp till 11:e plats, bara vi slår Djurgården på bortaplan idag!
Inte illa!
Men let´s face it: vi har inte varit i form i år.
Utgångsläget var ju att vi skulle komma på medaljplats.
Okej, okej – det gör vi nästa år istället!
Bara vi får in några nya spelare och byter tränare.
Och bygger om Örjans vall till en modern anläggning.
För tio år sedan tog vi guldet – och det var ju inte första gången.
Vi kan göra det igen.
Det behövs bara skicklighet, tur och jädrar anamma.
Ja, det blir en spännande match idag.
För en vecka sedan såg det ut som om vi skulle ramla ur.
Och idag kan vi ta elfteplatsen!
Vi håller tummarna!
Nu kör vi, HBK!

fredag 5 november 2010

Konstigheter

Du har säkert lagt märke till hur man i nyheterna på radion pekar ut vissa grupper av människor.
Ett exempel, som jag hörde för en tid sedan: nyhetsrösten konstaterade att "en 32-årig Malmökvinna har åtalats för att hon, med en sax, försökte omskära sin tre dagar gamla pojke".
Jaha, tänkte jag. 32-åringar är knäppa. Dom ska man akta sig för.

Häromdagen var det en 45-årig berusad bilist som körde på fel håll på Inre Ringvägen.
Fy fan, tänkte jag.
45-åringar borde inte få köra bil.

En annan sak jag funderar över är: vem har världens konstigaste jobb?
Jag tror jag vet.
Det måste vara han trafikgubben på Radio Malmöhus, som går in och avbryter Lasse Stefanz med en hemsk tuuutsignal och sedan börjar han prata i en mikrofon.
"Vi har en incident på E6:an vid Löddeköpinge i norrgående körfil. Här går en lös tjur mitt i körfältet, alltså i både omkörningsfilen och i högerfilen. Tjuren är svart och känns igen på att den inte lyssnar på tutsignaler. Alltså: det går en svart tjur på E6an i norrgående riktning mitt på motorvägen. Beväpnad polis från Malmö är på väg och eventuellt kommer tjuren att avlivas direkt på körbanan, så kör försiktigt".

Sedan sätter sig trafikgubben med korsordet i en veckotidning och väntar på nästa telefonsamtal om en incident i trafiken.
Finns det ett konstigare jobb?

torsdag 4 november 2010

Baksidan med att resa på semester.

Har nu varit hemma i fyra dagar efter en semestervecka på Cypern.
Ännu har jag inte kommit in i normala gängor.
När man reser iväg någonstans och ska vara borta i en vecka, är det mer än man tror som tappar den vanliga rytmen. Man kommer i otakt.
Här är några anteckningar om sånt som måste tas om hand, för att livet ska bli normalt igen efter resan:

Man måste bläddra igenom dagstidningarna som har samlats på hög under veckan man har varit borta. Annars kan man ju inte prata med folk om vad som har hänt. Och läser man normalt mer än en morgontidning, blir det alltså 14 tidningar, med bilagor, som ska plöjas igenom. Detta kräver tid samt lugn och ro. Jag har nu, 4 dagar efter hemkomsten, tagit mig igenom den tjocka högen och vet t ex vad HBK:s tränare tycker om
fotbollsfans som har åsikter om hur deras favoritlag ska uppträda på planen. De ska tydligen inte ha några åsikter om tränarens sätt att sköta sitt jobb i alla fall.

Soptunnan för trädgårdsavfall måste fyllas eftersom den tömdes medan man satt med en drink i solen vid poolen i Ayia Napa. Man måste alltså ut med en kratta och lyfta löv. Men det hade man ju fått göra även om man hade varit hemma hela tiden...?!

Man måste titta igenom allt det man har spelat in på satellitmottagarens hårddisk, så att man blir uppdaterad och har läget klart för sig när det gäller diverse serier. Och det gäller alltså att ge sig tid framför teven. Det är inte det lättaste.

Man måste fylla kylskåpet med diverse varor. Det gapade tomt när man kom hem, men än, efter fyra dagar, har det inte funnits tid att fylla det.

Man måste gå igenom alla räkningar som har kommit.

Man måste kolla hur många krukväxter som har tagit slut.

Man måste kolla om det finns luft i cykelslangarna.

Man måste försöka komma ihåg var man gömde alla plastkort som inte skulle komma till användning på semesterorten, t ex ICA-kortet och liknande, ca 10 olika. Jag vet att jag lade dem på ett ställe där ingen skulle leta.
Men var? Ännu efter fyra dagar kan jag inte komma på var de finns gömda...

onsdag 3 november 2010

Andi Almqvist på Victoria!

Det var fullt hus på Victoriateatern igår kväll, när Andi Alqvist
släppte loss sitt eget band samt turnékompisen från New York,
sångerskan Amber Rubarth, som visade sig vara en sympatisk bekantskap.
I bandet fanns bl a Bebe Risenfors på bas, Philicorda, dragspel,
omnichord, klarinett, kornett m.m. samt Svante Sjöblom på trummor,
gitarr och banjo. Den tredje, och lika mångsidige medlemmen, har jag
missat namnet på. Hoppas någon kan kommentera in det, för rätt ska
vara rätt: de här musikanterna kompletterar varandra och byter plats
och instrument hela tiden. Så Andi Almqvists band låter mycket större
än det egentligen är.
Men först ut på scenen med en elgitarr var alltså New York-tjejen
Amber Rubarth, som visade sig vara ett perfekt komplement till Andi.
Hennes sång smyger sig på och ger de små berättelserna liv och näring.
När hon tar sig an Bob Dylans "Just like a woman" blir det en helt
egen version som får den att låta som en helt ny låt. Amber Rubarth
är ett fynd.
Andis egen avdelning var, som alltid när det gäller honom, en mustig
tillställning full av musikaliska äventyr. Han blir bättre och bättre
och koncentrerar sig mer och mer på musiken. Det mesta av mellansnacket
var borta.
Det mest överraskande snacket kom från en barnröst på läktaren.
–Spela vampyrlåten, pappa!
Och det gjorde pappa, så till den milda grad att han fick ägna flera
minuter åt att stämma om gitarren efteråt.

måndag 1 november 2010

Rapport från Cypern.

DAG 1.
En av flygvärdinnorna i kabinen var en slags praoelev.
Det måste vara samma sak ute i cockpit.
Så kändes det i alla fall under landningen.
Planet kom ner lite vingligt på flygplatsen i Larnaca.
Men ner kom vi och en buss väntade med en chaffis som såg ut
som Robin när han klär ut sig till Zlatan.

TV på hotellrummet i Ayia Napa!
De första bilderna när jag satte igång den på BBC kom från Malmö.
En kvinnlig polischef intervjuades om en skjutgalning som härjade
i stan. BBC-reportern frågade på tills jag tröttnade och började
leta efter en svensk kanal. Hittade en stillbild märkt SVT World.
Men varför visa en stillbild?

På en pub i hamnkvarteren gjorde Elvis Presley, i vit dräkt med
glittrande paljetter, en kul show. De flesta Elvis-imitatörer jag
har sett saknar den där känslan att man kanske skulle kunna få
publiken att skratta lite. Det kunde Elvis på Queen Vic.
Jag beslöt mig för att försöka få en intervju med honom.

Märker redan första kvällen att Cypern håller svenska priser på
krogarna. Huvudgatorna, där det vimlar av matställen, visade upp
menyer med samma priser som i Malmö.

Överallt hör man svenska, danska, norska och ryska. Vart har alla
tyskar tagit vägen? Och hur ser modebutikerna i Moskva ut? De flesta
ryska tjejerna jag såg var klädda som gatflickor i gamla svartvita
Hollywoodrullar – men i grälla skrikiga färger.
Butikerna i stan verkar f.ö. köpa in sina kollektioner i Ullared.

Får SMS: HBK–AIK 1 - 2! Måtte det hända nåt radikalt i HBK snart...

DAG 2.
Svenska kvällstidningar finns i butik i kåken bredvid hotellet. Bara
en dag gamla!

Stranden ligger 100 m från hotellentrén. Tar här årets första dopp!
Lite kyligt i vattnet, bara 22-23 grader.

Plötsligt rör sig bilderna på den svenska TV-kanalen!

Elvis nu på en annan pub längre upp på huvudgatan. Turné?

Äter 3-rätters på Castelli, stans bästa italienska krog.
Bakom Blondinen sitter ett par som äter och äter utan att säga ett
ord till varandra på hela tiden. Hon stirrar i fjärran, han glor på
tallriken och aldrig mötas de tu.

DAG 3.
Ryssar överallt. På SVT World har ett program tvärstannat igen och
visar endast en stillbild på Per Moberg.

På kvällen middag på hamnkrog med stor uteservering. Plötsligt börjar
en underhållning med en man, påminnande om en äldre Janne "Loffe"
Carlsson, som kan trava glas och flaskor på huvudet och gå runt i
publiken med ett fånigt leende och fem våningar ölflaskor eller sex
våningar dricksglas på skallen. Det är roligt i ungefär två minuter,
men "Loffe" tycker att showen kräver 20 minuter och publiken ser till
slut ut att vilja få se alltihopa ramla ner i stenläggningen på marken.

DAG 4.
Ännu ett dopp i havet. Träffade, långt ute i vattnet, en cypriot som
visade sig ha bott sex månader i Limhamn.

Försökte för tredje gången få tag i Elvis för en intervju, men han
svarar inte. Har i alla fall fått veta att han kommer ifrån Chester i
England. Det sa karaokesångerskan, som sjöng varje kväll vi gick förbi
Queen Vic. Jämfört med amatörerna i svenska Idol är hon en superstar
vad hon än sjunger – och det är allt! Servitrisen var från Slovenien.

DAG 5.
Hyrde cyklar som visade sig vara helt obalanserade och trafikfarliga
i största allmänhet. Vände man på huvudet, välte cykeln.

Provade hotellets pool. Den kändes precis som alla andra pooler.

Provade också en Limenaka Special under hotellbarens Happy Hour. Den
var stark. Vände man på huvudet, tappade man balansen.

DAG 6.
Blåsigt. Såg Västerbottennytt på SVT World. Bilden rörde sig.

Ung holländare vid poolen påminde om matchen Holland–Sverige.

DAG 7.
Skavlan och Robins på SVT World med rörliga bilder!

Inget napp på Elvis.

DAG 8.
Alltmer packas ihop. Krogar stängs, uthyrarna på stranden lägger
ner. Off season är här. HBK - AIK 2 - 4...

Queen Vic öde. Servitrisen från Slovenien sa hej då med en kram.

lördag 23 oktober 2010

Mot sol och värme...???

Nu blir det en paus här på bloggen ett tag.
Tar inte med datorn på semestern.
Dels för att det skulle bli så tungt och joxigt.
Har nämligen bara en fast maskin, ingen bärbar.
Och har man semester så har man.
Blondinen har kollat väder på Cypern den senaste veckan.
Uppgifterna varierar.
Dels ska det bli en vecka med sol, blå himmel och 25 plus.
Dels ska det regna hela veckan.
Senaste beskedet är att det ska bli sol och fint måndag-onsdag
och sen ska det vräka ner regn i massor på torsdag.
Det är tydligen inte så lätt att vara väderexpert där nere.
-Det får bli som det blir, säger jag.
Och förmodligen blir det inte som här i alla fall.
Ishalka på E6:an i Skåne i oktober! Snö i Skåne!
Jag får rapportera, för dem som är nyfikna, vad man gör en
vecka på Cypern mellan sommar och höst, när bloggen öppnar
igen – och då är det november.

onsdag 20 oktober 2010

Tomt hål.

Det känns så nu.
Vi författare (i ironisk mening) hamnar ofta i ett tomt hål strax efter ett boksläpp.
Man har arbetat hårt de senaste veckorna (d v s jämfört med normalt, inte jämfört med hur gruvarbetare, diskare och andra med stränga kroppsarbeten jobbar på obekväma arbetstider). Man har blivit fotograferad, ställt upp på två intervjuer, hjälpt till att skriva PR-texter, svarat på samtal från förlaget, vikt en hel kväll åt ett party med speciellt inbjudna VIPS och säkert en hel del annat som man förtränger.
Allt för att boken ska få den uppmärksamhet som den behöver för att folk ska bli nyfikna och fråga efter den i bokhandeln.
Medan man befinner sig i hålet, kan man inte göra så mycket.
Själv tänker jag ta med Blondinen till Cypern och sitta där en vecka och titta på regnmolnen. Vi åker snart.
Men dessförinnan kommer jag säkert att jobba på ett eller annat sätt med boken.
Idag gick jag t ex in på Malmö Bokhandel för att se hur den var framskyltad i butiken. Jag gick en runda och letade, men kunde inte hitta den.
Så jag tilltalade en dam bakom en disk och frågade efter "Mina möten med de kända och en okänd". Det syntes lång väg att hon inte hade en aning om bokens existens. Sedan började hon klicka på tangenterna till en dator, hon studerade skärmen och såg fortfarande osäker ut. Men så lämnade hon disken och gick till en hylla under skylten "HUMOR", där jag redan hade konstaterat att den saknades.
–Nä, vi har inte fått den än, sa hon. Den kommer nog vilken dag som helst! tillade hon på ett sätt som antydde att hon inte hade en aning om boken ens var beställd.
–Då kommer jag in i nästa vecka, sa jag på ett sätt som visade att då skulle jag vara på Cypern. Sedan gick jag in i hålet igen.
Då blev jag nästan påkörd av en cyklist på gatan. Det var ingen vanlig cyklist. Han hade en stor pakethållare där bak. Den var konstruerad av en korg i stål och full av prylar. Frampå cykeln fanns en annan paketanordning och överst låg en oljemålning föreställande en vit by som klättrade upp en bergvägg med gröna inslag. Cyklisten såg att jag tittade på tavlan.
–Du får den för 20 spänn, sa han och bromsade cykeln tills den stannade. 20 spänn!
–Nja, sa jag. Den passar inte in hemma hos mig. Jag har bara moderna grejor på väggarna...
–20 spänn, sa han och höll fram konstverket så att jag kunde läsa signaturen.
Jaques Eichborn... Jaques Eichborn bodde tvärs över gatan när jag var grabb hemma i Halmstad. Min far köpte flera av hans oljemålningar. Vi såg honom ofta när han promenerade iväg med ett antal tavlor under armen, iväg för att hitta köpare. Han var också känd för att han ibland målade ett motiv på en fyrkantig masonitbit och målade ett annat på baksidan.
–20 spänn, sa cyklisten. Men jag gick sakta vidare ner i hålet och undrade hur många hål Eichborn hade hamnat i under sin karriär.
Hur kommer man upp?
Bara genom att komma på en idé för en ny bok. Har man bara kommit på idén, är det ingen brådska med att genomföra den. Den kan ligga och guppa i skallen i några år och hålet är täppt.

måndag 18 oktober 2010

Det är ont om poäng nu.

Halmstads BK hamnade tidigt i årets allsvenska långt under medaljkandidaterna.
Istället för att hålla koll på topplagen, fick vi supportrar läsa tabellen runt de nedre strecken. Hela våren var nervös, sen kom hösten och det började så småningom att se bättre ut.
Tills nu. Man får inte ta stryk av Mjällby.
Mjällby ska för övrigt ligga i en lägre division, det hörs ju på namnet.
Och man får inte tappa tre poäng i en match mot ett lag med ett sådant namn.
Nu blir det nervöst igen.
Nu väntar hemska matcher bl a mot Helsingborg. Hur många poäng missar vi i de tre återstående matcherna? Hur snabbt kan vi hamna i det räliga träsket?
Det känns inte bra just nu...

Och så skulle Drott spela om guldet den här säsongen. I en ny arena dessutom.
Men det har blivit lika illa här. Nu ligger man på nedersta halvan av tabellen och ingen i laget vet hur det känns att vinna på hemmaplan i den nya arenan.
Så nu blir det nervöst här också. Även om vi glömmer guldet.

Hur ska det sluta?

lördag 16 oktober 2010

Malmö Arena - och Björn Skifs!

Det var ett tag sedan Arenan invigdes. Det borde vara klart nu med P-platser och kringarrangemang.
Men Arenan ligger i ett nybyggarland och man känner sig som utkastad i ödemark när man ska parkera nästan på bussavstånd från entrén.
P-området är enormt och uppdelat i två olika väderstreck. Jag kommer, som av en slump, till Västra området och en timme före showen är det redan långa bilköer som rör sig mot de hundratals ännu lediga platserna. Så när man kommer till Arenan, som trots sina gigantiska mått inte syns från P-område Västra, börjar man i en bilkö och fortsätter sedan i en kö till en ensam olycklig biljettautomat. Egentligen är det två automater, men den ena, som bara tar mynt, vägrar att fungera. Den andra, som tar kort, försöker vara hjälpsam, men det finns alltid biljettköpare som inte är så vana vid kortautomater, för sådana finns ju inte hemma i Kvibille eller Påarp, så kön växer ständigt och alla som står där och fryser undrar varför man inte satte upp fler automater??? Visste man inte att det skulle komma publik till Arenan? Eller trodde man att alla skulle komma i taxi eller på cykel?
Till slut får man sin biljett och då gäller det bara att försöka hitta bilen. Och det är lättare sagt än gjort, för det har kommit några hundra bilar till medan man köade efter biljett och ingenting på P-området är sig längre likt. Och det finns inga skyltar att ta sikte mot, som på alla större parkeringsområden man har sett världen runt, t ex utanför Disneyland i Los Angeles. Men efter lite letande här och där kan man placera 40-kronorsbiljetten och börja promenaden mot Arenan, som ska finnas nånstans långt borta bakom ett pågående jättebygge. Det är bara att följa kön som trampar fram i något som säkert hade varit lervälling i fuktigt väder.
Man köar sedan för att komma in i den jättelika entréhallen och nu behöver man en varm korv och en hum om vilken ingång man ska använda sig av för att komma till vänster parkett, rad 22 och platserna 17 och 18. Här finns en jättelik skylt, men den ger ingen hjälp, så man får fråga sig fram.
Rad 22 visar sig vara något som ligger på kilometeravstånd från scenen. När showen börjar är Björn Skifs en liten grå figur på en scen som är stor som ett torg. Och halva denna scen är omöjlig att se, för den täcks av ett huvud som tillhör damen framför på rad 21. Man skulle så klart inte köpa parkett, utan välja en plats på läktarna som klättrar uppåt med förmodligen fin sikt. Men då blir naturligtvis Skifs ännu mindre än en liten grå figur, förmodligen blir han en myra.
Sittplatserna på parkett är dessutom inte gjorda för att sitta på i 2,5 timmar. De verkar gjorda för att användas på konferenser på tredje klassens motorvägsmotell.
Efter showen ska man leta upp bilen igen. Det behövs mycket tur för att hitta den och det bästa kan i vissa fall vara att vänta tills alla andra har letat upp sina bilar och kört iväg.
Men showen då?
Ja, gillar man, som jag, närkontakt med artisterna, då är det så klart korkat att ge sig iväg till en arena för tusentals åskådare. Skifs har ett kanonband bakom ryggen, men det syns knappt. Det som syns bäst är ett par luftakrobater som ideligen ska upp och svinga sig runt högt uppe under taket. Tog man bort detta, och alla övriga dansnummer, och tog man bort vissa onödiga låtar, så hade det här blivit en fin kväll på t ex KB. För Skifs är helt klart en rock- och popartist i internationell klass, en mångsidig entertainer med en röst som ger honom en stark profil. Roligast är att se och höra hans soulavdelning, det doftar Stax och Motown lång väg och han är mer svart än vit.
Om den här showen visades i Las Vegas, skulle den vara kortare, publiken skulle sitta bekvämt och alla skulle komma närmare scenen och ha kontakt med Skifs och hans makalösa band. Det skulle dessutom vara ett betydligt bättre ljud: här lät det ibland som när man spelar en gammal utsliten vinylplatta.
Den här storleken passar kanske för hårdrockskonserter, men då hade det funnits stora TV-monitorer i taket. Och inga obekväma konferensstolar att sitta på.
Skifs är bra, mycket bra.
Men jag hade inte stått ut med en kvart till...

fredag 15 oktober 2010

Måste man äta med pinnar?

Det är dagen efter releasedagen. Min nya bok är nu presenterad för ett antal gäster ur Malmös mer eller mindre kända kändiselit, som tittade in på Vinylbaren igår kväll.
Där fanns t ex Hellberg, Lorensson, Neumann, Hector och Abelardo, Grundberg, Bernstrup, Ulf R, Bladh, Masken, Holm, Lindström, Ljungberg och många andra mindre kända. Där fanns också Christine Owman, som gjorde en minikonsert bl a på såg. Hon både sjunger och dansar på ett spektakulärt sätt, så att hon dessutom spelar på såg var kanske inte så oväntat.
Ulf R Johansson, bl a känd som kulturskribent på Kvällsposten, hade det tvivelaktiga nöjet att få intervjua mig om boken inför publiken. Den ena kluriga frågan efter den andra gav förmodligen till slut en slags bakgrund till boken och varför jag skrev den.
F ö var det allmänt mingel till toner från en specialproducerad CD av Andy, som hade letat upp rätt låtar och inslag som följer boken kapitel för kapitel.
-Varför medföljer inte en sådan CD boken? undrade någon, som inte visste hur dyrt det är att köpa musik från redan utgivna skivor.
Idag firade Blondinen och jag gårdagen med en lunch tillsammans med Andy och hans fru på en japansk restaurang vid Davidshallstorg mitt i Malmö. Istället för sushi tog vi dagens rätt, som var japanska vårrullar med lite tillbehör. Och det fanns bara pinnar, inga rustik bestick som kniv och gaffel.
Blondinen avskyr pinnar och får knappt i sig något att äta, tills hon börjar använda fingrarna. Själv tycker jag att det är klyddigt med pinnar. Det går att få i sig maten men pinnarna krånglar självklart till det.
Varför ska vissa japanska och kinesiska restauranger envisas med att bara erbjuda pinnar? Många gäster frågar säkert efter kniv och gaffel och får då svaret att det finns inte. Många måltider har säkert blivit förstörda av denna löjliga envishet att bara erbjuda pinnbestick.
Vi, som tycker att man som gäst ska behandlas som en viktig person, borde införa en protestaktion. Så här: vi frågar innan vi beställer om det finns kniv och gaffel. Blir svaret "nej", så reser vi oss och går till en annan restaurang.
Det skulle säkert inte ta lång tid innan alla asiatiska krogar kunde erbjuda kniv och gaffel...

tisdag 12 oktober 2010

Nu kommer boken...

Det är faktiskt min sjätte bokutgivning, när "Mina möten med de kända och en okänd" släpps imorgon med ett litet releaseparty på Vinylbaren i Malmö.
Min första bok skrev jag tillsammans med journalisten på Hallandsposten Jan-Owe Wikström. Han och jag fick uppdraget av Per Gessle att skriva Roxettes biografi och vi hade inte så värst mycket tid på oss. I princip var det hela semestern som rök. Jag flängde runt i Skåne och träffade Marie F:s släktingar, intervjuade dem och åkte hem till Malmö och skrev. Samtidigt höll Jan-Owe på med samma verksamhet uppe i Halmstad. Och så träffades vi då och då, delade upp arbetet på bästa tänkbara sätt och satte ihop våra pusselbitar så att det blev en tjock bok.
I samma veva började jag skriva kåserier i Hallandsposten igen. Jag hade gjort det förut, när vi bodde i Halmstad. Och efter den här nystarten blev det tre kåserisamlingar som gavs ut lokalt i Halmstad.
Den femte boken handlar om reklam och reklambranschen. "Var snäll och köp" heter den.
Och nu är det alltså bok nummer sex som ska lanseras. Lite stirrigt känns det allt.
Kommer det några gäster till Vinylbaren? Eller blir det en ödslig lokal?
Och så ska jag intervjuas inför publik. Ulf R Johansson, den gamle kulturräven, har lovat att ställa frågor. Hoppas jag kan svara på dem.
Som väl är blir det lite levande musik också. En av de omskrivna i boken, Christine Owman, är en fantastisk tjej som kommer att vara kändis senast 2020. Hon spelar på alla instrument som finns och som kräver stråke. Detta inkluderar alltså både basfiol och såg!
Ja, och så ska alltså boken ut och ta för sig på marknaden. Hur ska den klara detta?
Det är bara att hålla tummarna.

fredag 8 oktober 2010

Det sa bara Plopp.

Satt i lugn och ro och skrev några tankeväckande rader för den här bloggen.
Det handlade om våra TV-vanor, ett ämne som berör alla.
Och jag lyckades få till en hel del frågeställningar och synpunkter om vilka program vi egentligen tittar på och varför.
När det gäller nyhetsprogrammen Aktuellt, Rapport och Nyheterna, var min slutsats att man redan i programöppningen kan avgöra om det är lönt att sitta där och glo. Personen i rutan, som kallas Ankaret, läser upp de viktigaste rubrikerna och då konstaterar man lätt att det där har jag ju hört på radion hela dagen. Ingenting är nytt. Så faktiskt behöver jag inte sitta och glo på nyhetsprogrammen på TV - om dom inte råkar ha fått in något nytt den senaste timmen. Och det har dom sällan.
Så vad ska jag då titta på, fortsatte jag min avhandling och texten blev mer och mer intressant. Jag undrade t ex hur många personer det är som sitter och tittar på de gamla såpor som går i konstiga kanaler som TV4 Komedi, TV8, TV4+ och allt vad de heter och hur det kan komma sig att BBC har kanaler som svensktextas. Hur många tittare har dessa kanaler, undrade jag. Och jag fortsatte med att konstatera att debattprogram i svensk TV ofta hamnar i lägen då alla pratar samtidigt och ingen kan urskilja vad som egentligen avhandlas.
Ja, och så betade jag av programidé efter programidé för att till slut komma fram till att TV egentligen bara är bra för dem som vill se direktsända fotbollsmatcher.
Ishockey avfärdade jag direkt, för att det är en så tråkig sport, där man behöver käppar och hjälmar för att jaga en platt boll.
Sedan skulle jag bara bevisa mina teser med hjälp av siffror, intervjuer och hänvisningar till litteratur i ämnet.
Då sa det Plopp från en propp, en elsäkring heter det väl, de närmsta rummen blev helt svarta, jag fick ta mig upp på vinden och leta upp proppskåpet i en ficklampas sken och när jag hade bytt proppen fick jag starta om datorn.
Och allt jag hade skrivit var borta.
Synd, för min artikel hade kunnat vara starten på en intressant och nytänkande debatt om varför vi tillbringar alldeles för lång tid framför teven.

måndag 4 oktober 2010

Sånt som jag retar mig på just nu.

Vardagen är full av små förtretligheter. Det finns mycket att reta sig på.
Och jag tror att jag har varit inne på detta förut.
Men eftersom jag inte kan komma ihåg vad jag i så fall, så kan säkert inte någon av mina läsare heller, i så fall, minnas något av detta. Så jag drar på med sånt som jag retar mig på just nu och har jag skrivit något liknande förut någon gång, så har det alltså inte blivit bättre.
1. Förpackningar. Många går inte att öppna. En vanlig chokladbit kan ligga invävd i färgglatt papper som inte går att få bort ens med hjälp av tänderna. Man måste använda en sax för att komma in till chokladbiten och en sax har man sällan till hands i bilen.
Cd-skivor ligger ofta inplastade och cellofanomgärdade. Det räcker alltså inte med att leta upp någon plats där man med naglarna kan få upp en reva i plasten, för sedan kommer det en ny förpackning som är lika omöjlig att få bort. Eller ta vinboxarna... Där ska pressa upp ett hål i pappkartongen, för att sedan med hjälp av två fingrar försöka få fram kranen som ska sitta i hålet man har öppnat, men som mestadels mer hänger och dinglar. Det är lika omöjligt varje gång att få kranen att sitta still. Man funderar nästan på att bli absolutist.
2. Malmötrafiken. Det finns i Malmö bilister som aldrig har använt blinkerfunktionen i sin bil. –Vadå, tycks de tänka, jag vet ju att jag ska svänga, jag behöver inte bli påmind av en blinker! Därför gör vi andra bilister onödiga stopp och hindrar därför trafiken att rulla. Hade vi i god tid fått veta att idioten som inte blinkar skulle svänga till vänster, så hade vi inte behövt stanna. Men detta begriper inte idioterna. De är för dumma. Sedan har vi fartidioterna, som gör rivstart på svart asfalt och kör om så många bilar det är möjligt på smala gator. Dessa idioter är livsfarliga. Och så har vi väglusarna som lika gärna kunde cykla, för de kör aldrig fortare än en modern cyklist med 10-växlad sportbåge. De hindrar all annan trafik oupphörligt. Dessutom har vi cyklister, som tror att bara man cyklar kan man strunta i alla skyltar, regler och hänsynstaganden. De kommer i horder inne i city och är hela tiden i fara på grund av sin egen dumhet. Nä, man tvingas snart hålla sig hemma.
3. Reklamen i brevlådan. Den går direkt till soptunnan, så det är inte mycket att reta sig på. Hur kan man på företagen vara så korkade att de tror att man frivilligt sätter sig med en hög broschyrer och trycksaker som bara innehåller reklam?
4. Telefonförsäljare. De som ringer till mig, gör aldrig om det. Jag vet hur man ska mala ner deras argument och påståenden till grus. Jag tar det lugnt och sakligt. När jag är klar deleatar de förmodligen mitt namn i datorn, för de ringer bara en gång.
Jag retar mig på mycket annat, men jag orkar inte mer. Jag blir trött av allt jag retar mig på...

torsdag 30 september 2010

Skivarkivet.

Ett tag tyckte jag att jag hade en rätt så okej ordning i min skivsamling.
Totalt omfattar den några tusen vinyl- och CD-plattor och det viktiga har hela tiden varit att snabbt kunna hitta den musik jag vid varje enskilt tillfälle vill lyssna på.
Så jag delade upp plattorna i olika kategorier.
Men efter en tid glömmer man, i alla fall gör jag det, hur många kategorier det finns i hyllorna och bakom skåpdörrarna.
Ungefär så här ser uppdelningen ut:

– VINYL:
Modern pop och rock, A- och B-lag
50-talsrock
60-talspop
Country
Singer/songwriters
Texas (rock, country, texmex m.m. inspelat i Texas)
Jazz
Svenskt
Skånskt
Klassiskt
Samlingsalbum
Speciella favoritplattor
Kvinnliga artister
– CD:
Samma uppdelning som vinylerna

Speciella favoritplattor är t ex allt med Doug Sahm, Willie Nelson, Wilmer X, Delbert McClinton, Thelonious Monk, Frank Sinatra och några till.
Med A- och B-lag menas plattor som alltid är aktuella för att spelas (A) och plattor som är kul att ha men som inte spelas så ofta (B).
Inom varje kategori sorteras plattorna i bokstavsordning.
Nu är bara problemet att jag inte längre kan hålla reda på var varje platta finns. Det är enkelt att hitta en CD med Willie Nelson, men var har jag ställt en platta med Mike Aiken, Ray Bonneville, Tommy Castro eller Emil & The Ecstatics? Jag vet inte.
Ett annat problem är att det inte längre går att trycka in fler plattor i hyllorna.
Så nu undrar jag: finns det någon som har en lösning på det här problemet?
Vad gör man?

måndag 27 september 2010

Garageband från Malmö till New York!

Jag var ute på en mindre bilresa till Klagshamn igårkväll.
Med i bilen hade jag två av medlemmarna i The Marcel Prostitutes, ett av Malmös okända men hårdast satsande garageband just nu.
Måste köra tvärs igenom Limhamn.
-"Var är vi nu?" sa Pontus.
–"Det här är Limhamn City", sa jag.
-"Det är inte klokt så stort Malmö är!", sa Johanna. Ingen av dem var tydligen van vid att röra sig utanför Möllevången.

Det hör till saken att det här bandet är på väg till New York. Man har, på egen hand, lyckats fixa två spelningar, den ena på en klubb mitt på Manhattan.

Okänt popband från Malmö möter den kräsna New York-publiken. Kom ihåg var du läste det först!

Nu undrar jag bara vad Johanna ska säga om New York City, när hon sitter i en taxi på en aveny som breder ut sig mellan skyskraporna.

lördag 25 september 2010

Väntrummet.

Jag skulle årsbesiktigas häromdan och då måste man bli stucken i armen och tappad på några centiliter blod.
Så nu letade jag upp den rätta dörren på det stora sjukhuset i Malmö, öppnade och klev in i en Tati-värld som jag inte trodde fanns i verkligheten.
Framför mig i det som skulle bli en kö hade jag en mamma med en treårig grabb och bakom en glasruta satt en bitsk dam som stämplade och kryssade i rutor och stämplade igen. Tjoff sa det vid varje stämpling. Så stirrade hon på papperet och upptäckte tydligen ett fel, för hon reste sig upp utan att säga något till mamman med barnet och så försvann hon in i ett angränsande rum. Mamman vände sig till mig och halvviskade: "Du måste ta en nummerlapp även om här inte finns någon kö! Jag blev utskälld när jag gick fram hit till luckan utan nummerlapp!"
Jag tackade för tipset och tog en lapp med siffran 035. Det är f ö riktnumret till Halmstad.
Så småningom blev det min tur. Jag lämnade in 035:an och en blankett med diverse rutor och EAN-koder. Den bitska damen stirrade på blanketten och spände sedan ögonen i mig medan hon hotfullt lät utbrista: "Legitimation!" Samtidigt kom en vitklädd yngling som rullade en kundvagn framför sig. I denna låg en blå plåtbricka, förmodligen avsedd för att ha som stöd till A4-blanketter när man inte har tillgång till ett skrivbord. Han tog upp plåtbrickan och sköt in den under glasrutan utan kommentar och fortsatte sedan sin långsamma vandring, nu med tom vagn, ut genom entrédörren. Bitska damen brydde sig inte om plåtbrickan, hon granskade mitt körkort och skrev in mitt personnummer i rutor på olika blanketter. Hon sa ingenting, men hon lämnade tillbaka körkortet, diverse blanketter samt kölappen med 035 på. Så jag tog högen och slog mig ner i väntrummet. Där visade en elektronisk neonlysande siffra att det var åtta besökare före mig. Då och då hördes en liten signal och siffran ändrade sig.
När det tändes 031 (Göteborgs riktnummer!) reste sig en man upp och ropade med hes röst i osäker riktning att han hade minsann 030 (vet inte vilken ort som har detta som riktnummer) och det hade dom inte signalerat! Ett mindre kaos uppstod, det viftades med små nummerlappar och damen innanför glasrutan blängde. Två vitklädda damer passerade långsamt utan att lägga sig i vad som pågick, men dörr nummer 04 stod öppen för besökaren med nummerlapp 031 och i dörrhålet dök det upp en annan vitklädd dam, som lät meddela att hon skulle ta in 030 först och att 031 fick vänta lite till. Samtidigt kom den vitklädde ynglingen tillbaka in genom entrédörren. Han rullade sin tomma kundvagn långsamt framför sig och försvann i väntrummets innersta gömmor. Vi som satt i väntrummet började diskutera med varandra hur det kunde komma sig att nummer 031 signalerades före 030 och om man verkligen kunde lita på svensk sjukvård.
–"Något liknande hade aldrig hänt inom den privata vården", sa mamman med den treåriga grabben.

torsdag 23 september 2010

Vad har alla dessa kändisar gemensamt?

Kalle Sändare och Keith Richards.
Richy Bruch och Andy Warhol.
Isabella Rossellini och Alice Bah.
Ernst-Hugo Järegård och Fats Domino.
Cliff Richard och Loffe Carlsson.
Prince och Bert Karlsson.

De har något gemensamt allihop. Och listan kan göras mycket längre.
Och den kommer i en bok som finns i bokhandeln om ca tre veckor!

Jag vet, för jag har själv skrivit den. Den handlar om möten med olika kända personer, s k kändisar, som jag har stött på i olika sammanhang. Ibland har dessa möten varit planerade och inbokade i kalendern av olika skäl. Ibland har slumpen gjort att jag har hamnat i en situation där kändisen bara har funnits där.

Jag tänkte igenom hur många kändisar jag kan ha mött och samtalat med. Många av dem finns i bokens kåserier. Men inte alla. Några räknar jag bland mina bästa vänner och dem vill jag skona från att komma med i boken.

I många fall har mina möten med de kända slutat med att jag har gjort bort mig rejält.
Vänta bara!

Men svaret på frågan i rubriken är alltså att alla dessa namn har en sak gemensamt och det är att de har träffat mig!

måndag 20 september 2010

Baksmälla.

Jaha, så var det måndag morgon, dagen efter valdagen, morgonen efter valnatten då alla förlorade och inga var nöjda mer än möjligen de hemska nykomlingarna i riksdagen.
Man är ju rent bakis idag.
Under hela rösträkningen, som oavbrutet redovisades på televisionen, stoppade man i sig potatischips och ostbitar och glass och kex och oliver och allt vad det var och man drack whisky och vin och vatten och allt vad det var och man svällde sakta ut över alla breddar och all hårdbantning förstördes så att man inte vågade gå i närheten av badrumsvågen denna måndagsmorgon.
Nu kommer baksmällan för de gamla partierna i riksdagen också.
S som krympte ihop, V som har en flinande ordförande som bara kommer att bli ihågkommen för att han drog in bröstpumpar i valdebatten, MP som inte vill samarbeta med alliansen även om det kanske skulle kunna ge fördelar för miljön samt FP, KD och C som står still och bara har att rikta in sig på att få behålla några ministerposter.
Det kommer inte att bli lätt det här för Reinfeldt.
Och utanför alltihop står det ett parti som inget kan göra mer än att ställa till elände för de andra.
När blir det nyval?
Och hur ska det gå för HBK? En poäng mot Örebro räckte för att komma över strecken nere i botten av Allsvenskan. Men nu har de inte råd att förlora eller spela oavgjort i fortsättningen.
När skaffar de en ny tränare?
Usch, vilken baksmälla man har idag.

torsdag 16 september 2010

Kortfattat.

Har märkt att mina bloggar tenderar att bli långa.
Jämför jag mig med andra malmöitiska bloggare, så är mina rader många, många fler, trots att de är lika långa.
Ta t ex humoristerna Åke Cato och Gunnar Bernstrup. Deras bloggar är ofta exemplariskt kortfattade. Mina verkar vara skrivna efter principen "betalt per ord", men eftersom ingen betalar något för bloggar, så är den förklaringen orimlig.
Jag fick en gång i tiden lära mig hur man kan skriva kortfattade men slagfärdiga texter.
Då gällde det reklamtexter. Eftersom ingen egentligen vill läsa reklamtexter, är det bäst att hålla dem så korta som möjligt. Då finns det liksom en chans att man får några läsare. Och dem ska man med dessa korta texter övertyga så till den milda grad att de går och köper en ny Subaru eller ett paket Flora. Är detta möjligt?
En annan teori är att skriver man intressanta, underhållande och lättlästa texter, så kan de vara hur långa som helst. Denna teori gäller även reklamtexter. Och jag har skrivit några stycken som fyllde en helsida i det gamla morgontidningsformatet med ord.
Men jag tror ju, när jag tänker efter, att en blogg ska vara kortfattad. Det finns ju några miljoner andra ställen här på nätet som är värda att utforska. Varför ska jag då försöka hålla fast en läsare så länge som möjligt? Varför skriver jag inte snabba och korta texter, som t ex Bernstrups och Catos? Det måste ju vara mycket bekvämare också. Men blir ju klar på några minuter. Ändå envisas jag med att skriva vidare och vidare.
Det är konstigt: när jag var grabb och började läsa böcker, så undvek jag romaner för att de var så långa. Däremot lånade jag varenda kåserisamling jag kunde hitta på biblioteket. Jag slukade Red Top, Kar de Mumma, Cello och senare Jolo. Korta, välskrivna och innehållsrika kåserier blev min litterära uppväxt.
Och nu sitter jag här och bara skriver vidare.
Hade jag varit som Bernstrup och Cato hade jag varit färdig för längesen och snart varit klar med ett korsord också.
Nä, det är bäst att sluta för idag.

måndag 13 september 2010

Moderna tider.

Satte på teven sent sent på kvällen, ja efter midnatt, för att se om det fanns något värt att betrakta.
Jodå, det fanns bilder men inget ljud.
I övre vänstra hörnet på bilden fanns en överkorsad högtalare.
-Jaha, tänkte jag och gick snabbt i skallen igenom alla trick det finns vid TV-krångel.

Det första man gör är att prova alla knappar på tre olika fjärrkontroller och, om inte detta hjälper, stänga av parabolboxen, ljudanläggningen och TV-skärmen. Sedan sätter man igång alltihop igen. I just det här fallet hände det ingenting. Det fanns fortfarande en överkryssad högtalare i övre vänstra hörnet och i parabolboxen lyste digitala bokstäver med rött sken i något som skulle kunna utläsas som MUTE.

Trick nr 2 är att dra ut boxens kontakt ur vägghålet, vänta i en minut och sedan koppla in kontakten igen. Inte ens detta gav resultat. Det som digitalt lyste MUTA fortsatte att lysa. Då gav jag upp. Klockan var närmare ett på natten.

Söndag morgon. Jag körde alla trick en gång till. Med samma resultat. Ingenting hände. Jag hade bara ett trumfkort kvar: att ringa till Canal Digital. Men deras service öppnade inte förrän klockan tio, så jag tog en frukost och läste den stora skånska morgontidningen som verkar så fullmatad med artiklar och notiser och nyheter och ännu fler artiklar att man tror att den ska räcka lika länge som en frukost, men som så ofta är så trist och torr och tråkig att man bara bläddrar förbi alltihop.

Klockan tio ringde jag. Jag fick plats nr 47 i kön. En röst räknade sedan ner och upprepade samma mening gång på gång. "Du har plats nummer 47 i kön. Men vi jobbar för att du så snart som möjligt ska få svar." Jojo. Det tog en timme innan det tutade i luren och en käck flickröst talade till mig.

-Jag har inget ljud, sa jag. Det står MUTE i rutan på boxen!
-Ja, det behövs en korrigering efter programuppdateringen. Tryck på den knapp som ger högre volym och håll knappen nere!
Jag gjorde som hon sa och efter två sekunder kom det ljud i alla högtalarna, den lilla överkryssade högtalaren i bildens övre högra hörn försvann och ordet MUTE i boxen var borta. Det var bara att tacka.

Sedan stängde jag av teven, för det fanns inget som var värt att titta på.

fredag 10 september 2010

Ingvar Bergman.

I slutet av 1970-talet var Blondinen, jag och våra smågrabbar nyinflyttade i Malmö.
Vi hade fått tag i en lägenhet på Köpenhamnsvägen och grannfamiljen på samma våning ringde på hos oss redan samma kväll som vi installerade oss. Monica och Lennart hälsade oss välkomna med en drink. Drinkar var vanliga på 70-talet.
Och snabbt blev vi goda vänner.
Lennart hade en inspelningsstudio i källaren. Där spelade han in plattor när han inte producerade ljud till bildspel och informationsfilmer. Hans största succé var en obskyr LP med titeln Bordellmammas visor. För tillfället höll han på med en singel med Ricky Bruch. Och när han berättade om sina äventyr som tekniker och radio-DJ på piratstationen Radio Syd slog det mig: det var ju Lennart som en gång i tiden kallade sig Rock-Chrichan!
Jag frågade och han svarade imponerad över att jag kände till hans gamla artistnamn.
-Jo, det var jag. Och sen fick jag höra massor av historier från den skånska rock´n´roll-eran.
Jag hade ända sedan jag var grabb pysslat med smalfilm. Det var en hobby som resulterade i flera kortfilmer av varierande kvalitet. Svartvita stumfilmer först, färgfilm sen och nu också med synkat ljud.
-Ska vi inte spela in en film? frågade jag och presenterade en idé om att göra en parodi på Ingmar Bergman. Jag presenterade ett storyboard och berättade hur vi kunde göra filmen. Både Lennart och våra fruar tände på idén och snart var vi ute och letade miljöer. Pampig villa i Limhamn, kalkbrottet som kunde bli Fårö på film och den gamla nedlagda fabriksruinen i Klagshamn blev finfina inspelningsplatser.
Så vi producerade Speglingar och ljud, en film som sammanfattar Ingmar Bergmans filmkonst på 15 minuter. Mina skådespelare gör sin roller med total trovärdighet och själv lyckas jag nå upp till Nykvist-klass i bildspråket.
Speglingar och ljud har visats utom tävlan på någon super 8-festival och den där filmkunniga publiken var lika imponerad som alla andra som har sett den.
Idag fick jag äntligen hem den på DVD och jag såg den för första gången på flera år.
Den håller än. Speglingar och ljud fungerar.
Snart kan du, förhoppningsvis, se den på YouTube.

onsdag 8 september 2010

Självmål?

Jag har tänkt på en sak. Speciellt sedan det svenska landslaget i fotboll fick en del mål som kallades "självmål" har jag tänkt på detta uttryck.
Vem är "själv"?
En spelare som av någon anledning klantar in bollen i det egna målet.
Han gör det aldrig medvetet. Han siktar inte på målet och försöker inte lura sin egen målvakt. Han trasslar till det med fötterna, kan man säga. Det är inget som han blir stolt över. Man ser aldrig en spelare som har trasslat in bollen i det egna målet som jublar och lyfter armarna i vädret. Tvärtom. Han sjunker ihop och försöker gömma sig bakom närmsta grästuva.
Och i matchredovisningen nämns aldrig hans namn. Det står "självmål" inom parantes.

Men, undrar jag: varför får inte spelaren i det anfallande laget någon cred för att han har lyckats fräsa till en boll så att ingen back i världen lyckas hindra den från att gå i mål? Det är ju detta fräsande skott som inte går att hindra!

Jag tycker därför att man ska ta bort begreppet "självmål" och istället notera spelaren i det anfallande laget som målgörare.

Tänk efter: går bollen i mål via en stolpe, så noteras inte stolpen som målgörare.
I parantesen efter resultatet står namnet på spelaren som sparkade bollen i stolpen.

"Självmål" finns bara om en spelare uppenbarligen skjuter bollen i eget mål för att han är förbannad på målvakten, tränaren, sin flickvän eller vad tusan som helst.
Men sådana "självmål" ser man aldrig.

Eller har jag rätt?

måndag 6 september 2010

Kitt är shit.

Några fönsterrutor på västersidan var i behov av lite omkittning här och där.
Hittade inget kitt i källaren. Åkte till färghandlaren i Limhamn.
Han rekommenderade en slags magisk snabbprodukt som skulle gå att måla nästan med en gång. Produkten fanns i en tub och kostade åtskilligt mer än vanlig gammaldags kitt, så klart. Men man vill ju ha det bästa och magiska.
-Hur får man ut smeten ur tuben? frågade jag.
-Man behöver en pistol, sa färghandlaren och menade med detta en gevärsliknande hållare för tuben. Liknar en k-pist. Men han hittade ingen i butiken. Letade på lagret, kollade i datorn.
-Nä, dom är slut och det är inga på ingång, sa han sen.
-Var hittar jag en sådan?
-På vilken byggmarknad som helst. Bauhaus!
-Aldrig i livet! sa jag. Jag går ju hit för att stödja den lokala handeln i mänskliga proportioner. Jag vill inte köra iväg till prärien och springa där och leta efter någon som kan tala om var jag ska leta!
-Ja, jag har ju en konkurrent här i byn, sa färghandlaren. Och efter lite tjat från min sida, berättade han var butiken låg. Det visade sig att jag kände till den. Köpte färg där någon gång.
Så jag betalade för tuben och tog en sväng till konkurrenten som hade hur många pistoler som helst i olika prisklasser. Jag köpte den billigaste och tyckte det var dyrt i alla fall.
Hemma vid västra sidan på huset monterade jag ihop tub och pistol. Men det fanns ju inget hål i tuben! Hur skulle pastan där inne hitta ut i den smala hatten när jag drog och slet i pistolgreppet? Efter en stund gick jag in till köket och letade efter vassa föremål. Men hittade inga som dög för att öppna hatten.
Gick ner i källaren och letade upp en lagom smal spik och en hammare och lyckades få ett hål på rätt plats. Ha! Nu var det bara att trycka ut smeten på rätt ställe.
Ha... Inte fan kom det ut någon smed när jag klämde på pistolgreppet. Det gick knappt att röra. Jag började leta efter en spärranordning, men det fanns ingen. Jag lade undan pistolen för att kunna fundera på problemet. Då såg jag att det sipprade ut en smet ur hålet på hatten. Hm... Men det betydde ju i alla fall att jag kunde i sakta mak flytta pistolen utmed kanten som skulle kitta. Så där satt jag och liksom hällde ut smeten sakta men säkert.
Mitt i alltihop gick det nationella flyglarmet igång. Så bra, då visste jag att klockan var 15 och att det var den första måndagen i ett nytt kvartal.
Jag fick jämna ut med en trasa emellanåt, den kletiga smeten letade sig från trasan till fingrarna, det blev allt besvärligare i takt med att smeten kom liksom i vågor och det gällde att hålla hatten på rätt ställe och förflytta den i rätt riktning.
Till slut var jag färdig. Ja, i alla bemärkelser. Jag var också kletig. Och jag hade en tub som var nästan full och ett pistolgrepp som inte fungerade.
Se omtalade Blondinen för mig att vi redan hade ett pistolgrepp i skåpet i garaget.
Därefter hade jag inte tid att lyssna. Jag måste ju försöka bli av med kletet på fingrarna.
Nästa gång ringer jag en polack.

fredag 3 september 2010

Förpackningsraseriet.

Finns det fler än jag som irriterar sig på dagens förpackningar?
Det verkar som om det mesta man köper numera är inplastat. Charkuterier, CD-skivor, veckotidningar, elprylar, leksaker... Man måste ofta ha verktyg för att komma åt varan man har köpt.
Värst är de där stora plastbubblorna som innehåller en liten, liten detalj som t ex ett USB-minne. Eller tabletter som ligger inne i ett plastskal, där man måste trycka ut pillerna genom en hinna tillverkad av ett material som absolut inte vill ge med sig och tabletten man vill ha kommer till slut ut i form av grus.
Ja, eller ögondroppar som man tar när man känner sig just grusig i ögonen. Droppen man behöver finns inne i en liten plastbehållare, som först ska säras från sina kamrater. Behållarna sitter som om de vore ett staket, fastgjutna i en lång rad, och man måste vara utrustad med både tålamod och styrka i fingrarna för att få loss en. Vinner man kampen har man ändå det svåraste kvar: att få loss locket på den lilla plastbehållaren. Locket har inga skruvgängor men ska vridas för att lossna. Så där står man röda ögon, handsvett och fingrar som försöker få grepp om något som är för smått för att hanteras av en vuxen karls tumme och pekfinger. När man till slut lyckas få bort lockajävulen, droppar det irriterande från den lilla behållaren och det är bara att konstatera att det som skulle hällas i ögonen, det har man i handen.
Går det inte att tillverka en förpackning som fungerar?
CD-skivor är ju en utdöende art, men frågan är om inte förpackningen är en av orsakerna till förfallet.
Här har man konstruerat en praktisk plastask med plats för både skiva och en broschyr med alla fakta. Perfekt! Men denna omger man sedan med en plastfolie som måste skäras bort med kniv.
Är det bara jag som retar mig på sånt?

måndag 30 augusti 2010

Bästa TV-såpan?

Plötsligt är MASH slut på TV4 Komedi.
Tills för några dagar sedan visade man varje vardagsnatt tre eller ibland fyra avsnitt från den gamla serien med Alan Alda som förgrundsfigur. Han agerade, skrev ibland manus och regisserade många avsnitt.
Jag spelade in avsnitten på hårddisken i satellitmottagaren och tittade på dem i tur och ordning så snart jag hade en chans. Ibland hade jag över 30 avsnitt på kö och tvingades köra flera på raken varje weekend. Men jag kom aldrig i kapp. Inte förrän serien avslutades med ett 1,5 timmar långt avsnitt på TV4 Komedi.

Att MASH var så bra har flera förklaringar:
1. Serien tog upp ett ämne som, när den visades, kunde associeras till det pågående Vietnamkriget. Och man förhärligade inte USAs närvaro i Korea. I MASH målades inte USAs militära insatser i Korea upp till något att vara stolt över. Militärsjukhusets patienter var vanliga bondgrabbar, de flesta i tonåren, och hela sjukhusstyrkan hade bara en önskan – att få komma hem. MASH var antimilitär och måste ha varit svår att titta på för den konservativa allmänheten.
2. I MASH deltog förstklassiga skådespelare som alla gjorde sina roller trovärdiga. En del av dem byttes ut under seriens gång. Korpralen Radar fick chansen att åka hem och tog den efter långt övervägande – han visste ju att det var hans förtjänst att administrationen på det mobila militärsjukhuset trots allt fungerade. Men efter samtal med överste Potter åkte han hem till bondgården och hans efterträdare som överstens främste medhjälpare, korpral Klinger, tog över. I varje roll fanns en skådespelare som fick rollfigurerna att leva: William Christopher som den hjälplöse prästen, Loretta Swit som en översköterska som genomgår en förvandling från Bimbo till en självständig och intelligent kvinna, och flera andra.
3. Serien pågick i år efter år: från 1972 till 1983 i 251 avsnitt. I praktiken pågick TV-serien fyra gånger längre än kriget den handlar om! Och att samla på sig 3-4 nya avsnitt varje natt blev den perfekta möjligheten att välja TV-program när helst man hade en halvtimme eller mer till övers.
Nu har jag sett alla avsnitten och det känns tomt att inte längre kunna ta en MASH-stund varje kväll. Vad kan ersätta MASH?

torsdag 26 augusti 2010

En osannolik replik.

Det hände sig en gång i tiden att vårt kylskåp lade av.
Medan vi väntade på leverans av en ny uppsättning kyl och frys, stod det gamla skåpet i köket som en uppmaning till kreativa lekar för yngste grabben, Andy, och hans kompis. De tyckte tydligen att kylskåpet kunde vara en rymdkapsel och installerade en batteridriven belysning i skåpet. Sedan kunde de turas om att göra månlandningar.
När kompisen inte var på besök, hände det mer än en gång att Andy satte sig i skåpet med en Kalle Anka-tidning och ett glas saft. Sedan satt han där inne tills han hade läst färdigt serierna. Frun tyckte inte riktigt om det. Hon var rädd att luften där inne skulle ta slut, även om dörren aldrig var fullt tillsluten.

I samma veva hade vi fått nya grannar. Villan på andra sidan staketet befolkades plötsligt av en läkarfamilj med två stora och väldresserade söner, en stiff hjärndoktor och hans fru, som i alla fall försökte att vara trevlig och kunde tänka sig att utbyta en och annan mening, om vi råkade vara ute samtidigt i våra trädgårdar. Men det blev alltid lite stelt. Och doktorn lyckades för det mesta undvika att komma på samtalsavstånd.

Det hände dock att han tvingades hälsa på oss och utbyta en och annan synpunkt på vädret eller något annat allmängiltigt. Men även detta tog slut.
Slutet kom en dag, då vi hade lyckats få det nyinflyttade paret att stanna upp, hälsa och påbörja ett slags innehållslöst samtal. Då kom plötsligt min fru på vad yngste sonen hade för sig. Så hon vände sig bort från grannfamiljen och ropade mot ytterdörren en bit bort:

–Andreas! Sitt inte för länge i kylskåpet!!

Därefter blev det aldrig några fler samtal över staketet.

måndag 23 augusti 2010

Tivoli.

Var på Tivoli i Köpenhamn med Calle, 3, och Maja, 5.
Som tur var, var även deras föräldrar med och dessutom deras farmor.
Därmed slapp jag åka på en enda attraktion. Behövdes vuxna som sällskap på karuseller och bergbanan för juniorer, så fanns det sådana i sällskapet.
Det gick dessutom att hinna med en otroligt massa åk för på Tivoli saknades alla de köer som man brukar hamna i. Det tog max ett par minuter att komma fram. Tivoli måste ha gjort en ovanligt kass säsong, ekonomiskt.
Men Danmark är ju numera ett svindyrt land att uppehålla sig i för oss svenskar. Jag minns när det var precis tvärtom. Den svenska kronan var värd lika mycket eller mer, som den danska är idag. Vi var kungar i Danmark och flinade åt deras danska krona. Nu fladdrar våra pesetas iväg från plånboken som höstlöv i styv kuling.
Men Tivoli är i alla fall vackert. Och den stora bergbanan verkar kul.
En gång i tiden var jag specialist på bergådalbanor. Jag åkte de värsta som fanns i USA, bl a på Magic Mountain utanför Los Angeles. Jag gjorde 11 turer på raken, utan att lämna vagnen, i Bakkens gamla träskelett. Men den har ju inga loopar som de värsta banorna har idag, bl a den stora på Tivoli.
Hur som helst blev jag förbjuden av en trovärdig läkare att åka bergådalbana. Han påstod att jag har en kota som sitter lite fel och kan rubbas ytterligare vid kraftig belastning med allvarliga konsekvenser som följd.
Därför besöker jag numera nöjesfält enbart som barnvakt och finansiär. Åka får de andra göra.
På Tivoli hade jag tänkt att ta en paus efter ett besök hos den gemytlige cigarrhandlaren, som höll till i en kiosk med ett imponerande sortiment kubaner.
Jag sökte upp platsen där kiosken mycket riktigt fanns. Men ve och fasa: nu såldes där enbart lakrits!
Tivoli har alltså tappat en av sina attraktioner.
Men Calle och Maja ägnade inte en tanke varken åt detta eller den svenska kronkursen. De roade sig i flera timmar och det var ju det som var meningen.

fredag 20 augusti 2010

Två funderingar på samma gång

Det sägs, framför allt är det kvinnor som säger det, att vi män bara kan hålla reda på en sak åt gången i hjärnan.
Det är fel. För just nu har jag två helt olika funderingar som sysselsätter tankearbetet.
Den ena saken är varför mediabranschen alltid fokuserar på åldern när någon har gjort sig skyldig till ett brott av något slag.
–"En 32-årig kvinna har åtalats för att hon med en sax försökte omskära sin tre dagar gamla pojke" hörde jag nyhetsrösten meddela.
Jaha, tänkte jag. 32-åringar är knäppa. Dom ska man akta sig för.
Och tre dagar gamla pojkar... Ja, vad har de för chans i en situation som denna?
Häromdagen var det en 45-årig berusad bilist som körde på fel håll på motorvägen utanför Malmö.
Fy fan, tänkte jag. 45-åringar borde inte få köra bil.

Den andra funderingen handlar om vem som har världens konstigaste jobb.
Jag inbillar mig att trafikgubben på Radio Malmöhus ligger bra till för en medalj, om det ska koras en vinnare i denna fråga.
Tänk själv: han sitter i ett rum och väntar på att någon ska ringa eller prata i komradion (om det fortfarande finns sådana) om ett missöde som kan generera olyckor i trafiken. Och då skriver han snabbt ner alla fakta, trycker på en knapp som bryter av Frank Sinatra eller Lasse Stefanz mitt i en låt med en hiskelig tuuuuutsignal och så går han själv in i programmet och meddelar: "Vi har en störning i trafiken på E6 vid Löddeköpinge i norrgående körfält på motorvägen. Här springer en tjur och en kviga omkring utan hänsyn till trafikanterna och stör trafiken i båda körfilerna. Tjuren är både svart och vit precis som kvigan och ingen av dem bryr sig om blink- eller tutsignaler. Polis och militär med skarpladdade vapen är på väg till området, men än så länge gäller det för trafikanterna på motorvägen att iaktta största försiktighet."
Därefter återgår han till att lösa korsord eller vad han nu gör, tills det finns något annat att rapportera. Han har dock aldrig möjlighet att rapportera åldern på t ex bilister eller andra personer som är aktuella för ett omnämnande i radion. Den rätta åldern får ju dagspressen gräva fram om saken ska rapporteras i spalterna dagen efter den har hänt.

Dessa båda samtida funderingar visar att vi karlar kan hålla reda på mer än en sak i skallen samtidigt. Eller hur?