Väntrummet.

Jag skulle årsbesiktigas häromdan och då måste man bli stucken i armen och tappad på några centiliter blod.
Så nu letade jag upp den rätta dörren på det stora sjukhuset i Malmö, öppnade och klev in i en Tati-värld som jag inte trodde fanns i verkligheten.
Framför mig i det som skulle bli en kö hade jag en mamma med en treårig grabb och bakom en glasruta satt en bitsk dam som stämplade och kryssade i rutor och stämplade igen. Tjoff sa det vid varje stämpling. Så stirrade hon på papperet och upptäckte tydligen ett fel, för hon reste sig upp utan att säga något till mamman med barnet och så försvann hon in i ett angränsande rum. Mamman vände sig till mig och halvviskade: "Du måste ta en nummerlapp även om här inte finns någon kö! Jag blev utskälld när jag gick fram hit till luckan utan nummerlapp!"
Jag tackade för tipset och tog en lapp med siffran 035. Det är f ö riktnumret till Halmstad.
Så småningom blev det min tur. Jag lämnade in 035:an och en blankett med diverse rutor och EAN-koder. Den bitska damen stirrade på blanketten och spände sedan ögonen i mig medan hon hotfullt lät utbrista: "Legitimation!" Samtidigt kom en vitklädd yngling som rullade en kundvagn framför sig. I denna låg en blå plåtbricka, förmodligen avsedd för att ha som stöd till A4-blanketter när man inte har tillgång till ett skrivbord. Han tog upp plåtbrickan och sköt in den under glasrutan utan kommentar och fortsatte sedan sin långsamma vandring, nu med tom vagn, ut genom entrédörren. Bitska damen brydde sig inte om plåtbrickan, hon granskade mitt körkort och skrev in mitt personnummer i rutor på olika blanketter. Hon sa ingenting, men hon lämnade tillbaka körkortet, diverse blanketter samt kölappen med 035 på. Så jag tog högen och slog mig ner i väntrummet. Där visade en elektronisk neonlysande siffra att det var åtta besökare före mig. Då och då hördes en liten signal och siffran ändrade sig.
När det tändes 031 (Göteborgs riktnummer!) reste sig en man upp och ropade med hes röst i osäker riktning att han hade minsann 030 (vet inte vilken ort som har detta som riktnummer) och det hade dom inte signalerat! Ett mindre kaos uppstod, det viftades med små nummerlappar och damen innanför glasrutan blängde. Två vitklädda damer passerade långsamt utan att lägga sig i vad som pågick, men dörr nummer 04 stod öppen för besökaren med nummerlapp 031 och i dörrhålet dök det upp en annan vitklädd dam, som lät meddela att hon skulle ta in 030 först och att 031 fick vänta lite till. Samtidigt kom den vitklädde ynglingen tillbaka in genom entrédörren. Han rullade sin tomma kundvagn långsamt framför sig och försvann i väntrummets innersta gömmor. Vi som satt i väntrummet började diskutera med varandra hur det kunde komma sig att nummer 031 signalerades före 030 och om man verkligen kunde lita på svensk sjukvård.
–"Något liknande hade aldrig hänt inom den privata vården", sa mamman med den treåriga grabben.