lördag 27 februari 2010

Ska man tävla i musik?

Ikväll är det någon slags delfinal eller vad det kallas i den stora, gigantiska Melodifestivalen, som pågår vecka ut och vecka in på TV varje år.
Jag har ägnat de tidigare programmen ett halvt öra och löst korsord under tiden de har pågått. Men jag har inte hört en enda låt som jag skulle vilja höra igen.
Skräp, det mesta. Finns det verkligen inga bättre låtar att tävla med?
Om man nu ska tävla i musik. Ska man det?
En bra låt är en bra låt. Den fastnar i skallen, klibbar sig kvar och följer med dem som gillar den några dagar, veckor eller år.
Men det är ju olika för olika lyssnare. Vi gillar inte samma låtar, men vissa låtar har kraften att bli omtyckta av fler lyssnare än andra.
Och därför röstar man i Melodifestivalen. För att få fram en låt som får fler röster än alla de andra. Men är den i och med detta "bäst"?
Nä, ingen låt är bäst. Men en av låtarna får flest röster.
Den får det kanske av andra skäl än att låten är bra.
Många röstar säkert på artisten istället för låten.
En gullig charmör med glittrande ögon får säkert en massa småtjejer att ringa och rösta på sin idol, oavsett vad det är för låt han sjunger.
En grupp blonda långhåriga tjejer får förmodligen också en massa röster för att de är så söta och trevliga att man struntar i låten.

Till slut, efter flera veckor, har man röstat fram den låt som ska tävla i den stora internationella finalen. I denna final röstar man framför allt på sina grannländer och till slut vinner en låt som är bortglömd veckan senare i alla andra länder än i landet den kom ifrån.
Eller är det bara jag som inte har en aning om vilken låt som vann i fjol?
Jag vet med bestämdhet att Abba vann ett år och att ett par danska gubbar tog hem segern ett annat år. Sen undrar jag om inte Norge vann med en fiolspelande fjant någon gång, kanske rent av förra året? Och har inte Finland också vunnit någon gång?
Grannländer, alltså. Men om Tyskland, England, Spanien eller Italien har vunnit, det minns jag inte. Jo, "Volare" heter en gammal vinnarlåt från Italien. Eller så kom den tvåa och blev ändå den låt som fastnade i flest skallar.

Ska man tävla i musik?
Nä, det är lika dumt som att tävla i idrott.
Man kan väl ha kul med musik utan att tävla?
Och det finns ju dom som tycker det är kul att åka skidor utan krav på att man ska komma först i mål.
Men själv har jag varit med i SM i piprökning en gång i tiden.

torsdag 25 februari 2010

Golfaren. Del 3.

Fotografen fick följa med Östen och mig på utflykten till Tylösand.
Ingen av oss hade spelat på tylösandsbanorna, men jag visste i alla fall hur de såg ut.
De flesta hålen fanns i en skog. När man spelade ett av hålen, såg man inte något annat. Träd och buskar i skön lummighet fick promenaden på golfrundan att kännas som en skogspromenad eller en rundvandring i en vacker park.
Några hål var riktigt tricky. På ett korthål skulle bollen passera en bäck två gånger, innan den eventuellt hamnade på greenen.
Vi betalade en svindyr greenfee och fick en starttid.
Sen var vi igång.
Jag spelade fortfarande helst med järnfemman. Enda skillnaden jämfört med tidigare var att jag hade fått en lite bättre swing och kunde komma iväg med bollen ca 100 m med lite medvind. Och rakt slog jag.
Både Östen och fotografen hade ett helt annat tillslag och kom iväg långt bort mot horisonten på första hålet. Här var det vida vyer och bara några strategiskt utplacerade bunkrar som hinder. Jag kom fram till greenen på fyra slag och behövde tre puttar för att sänka bollen. De andra två klarade hålet på fyra slag, log lite och sa att det var ju inte så dumt.
Skogen kom man in i på andra hålet och nu var det bra att slå raka slag.
Vad som framkom väldigt tydligt var att både Östen och fotografen inte var vana vid skogshinder. Deras bollar gick högt och långt, men riktigt vart de skulle ta vägen, de visste de inte förrän de hade skickat iväg dem. Bollarna slicade eller hookade in mellan träd och buskar på varje hål. De fick leta och de tvingades många gånger flyttad bollen till ett läge där det gick att komma åt den med klubban. Och då fick de plikta. Deras humör sänktes i takt med banans svårigheter. Ingen av dem njöt av den vackra naturen, de hörde inte fågelsången eller porlandet från bäcken, som här och där gjorde en liten sväng in på golfbanan.
Jag slog raka bollar, höll mig på fairway och behövde aldrig leta.
Östen blev tystare och tystare.
På femtonde hålet gjorde han slutligen det som jag aldrig trodde jag skulle få se på en golfbana.
Han var ilsken redan vid utslaget och svor en lång ramsa när han såg sin boll fara in mellan träden på banans högra sida. Innan han slog sitt slag hade han precis upptäckt att fotografen hade ledningen med tre slag och att det var jag som låg tvåa. Mina raka korta slag blev visserligen många, men jag slapp en massa extraslag mellan trädstammar och buskar. Östen låg nu på tredje plats och slog iväg sin boll i ett infekterat tillstånd, där ilskan hjälpte till att förstärka slicen som ledde den lilla vita kulan långt in i urskogen.
Vi andra två erbjöd oss att hjälpa till med letandet. Tiden gick, vi kände pressen på oss från nästa grupp spelare, som fick vänta på sina utslag.
Det var då jag fick se det.
Östen höjde sin klubba i luften, tog all sats han orkade med och drämde in klubbspetsen i en strong tall. Det small så att det ekade över hela Tylösand. Klubban vek sig runt stammen och blev obrukbar för all framtid. Fotografen och jag glodde på Östen, som i slaget fick ett blödande sår i handen.
Vi avbröt spelet och promenerade tysta mot klubbhuset.
Det var min sista golfrunda.
Det räckte nu. Korta raka slag är inte kul i längden och hur man träffar en golfboll med en träklubba som har mycket längre skaft, det vet jag fortfarande inte.
Östen tog ett break, men fortsatte slica och hooka efter ett tag.

onsdag 24 februari 2010

Golfaren. Del 2.

Vi kom ut på banan, Östen och jag. Jag skulle slå mitt första slag på en riktig golfbana, även om den kanske inte hörde till elitbanorna i landet. Golfbanan i Trelleborg drar kanske inte så många besökare utöver de egna klubbmedlemmarna. Men för mig var det nu golf på riktigt.
Jag peggade upp, drog upp järnfemman ur den skrikigt blå baggen, tittade ut över första hålet, som var ett par 4, och ställde mig i slagposition.
–Du borde kanske ta en träklubba här, sa Östen. Då kommer du närmare greenen!
Jag förklarade att jag inte kunde träffa bollen så bra med en träklubba. Jag sa som det var, att jag slog rakast och längst med järnfemman. Jag spelade med två klubbor, inte fler. Järnfemman och puttern.
Sen drämde jag till bollen. Östen studerade mig och tittade efter bollen, som gick rakt fram ca 25 meter. Det var 400 meter till greenen.
–Hm, sa han. Du tog inte ut swingen... Du slog till med mindre än en halv swing, bara. Då kommer man inte så långt.
–Men det var ett rakt och fint slag, sa jag.
Sen drämde Östen till med en träklubba som skickade iväg en lätt slicad boll över 200 meter. Den hamnade på ett fint inspelsläge till greenen.
Jag gick fram till min boll, som naturligtvis låg direkt på gräset. Nu skulle jag slå mitt första slag någonsin utan att ha bollen på en peg.
-Ta ut swingen nu, sa Östen.
Men jag gjorde som jag brukade. Järnfemmen och en liten halvswing missade bollen i första försöket och skickade iväg en grästova istället. Samma sak i nästa försök. Om jag fortsatte så här, skulle Trelleborgs Golfklubb snart ha en fairway av små jordhögar och lösa grästuvor. Men i femte försöket lyckades jag träffa bollen, så att den for iväg och hamnade i en sandbunker 20-30 meter bort.
-Jaha, sa Östen. Har du slagit med en wedge förut?
–Nä, men jag har hört att man kan ta järnnian, svarade jag och gick fram till bunkern, där jag sedan fördrev tiden med att försöka slå upp bollen. Östen räknade varje slag.
–Du är uppe i totalt tolv nu, sa han efter en stund. Då lyckades jag lyfta upp bollen med ett förvirrat slag som mer påminde om en grävskopas arbete än en golfklubbas eleganta lyft av sand och boll samtidigt. Men nu var jag på fairway och behövde bara tre slag till för att komma in på greenen, där jag med fem puttar lyckades få ner bollen i koppen.
–Jaga tror det blev 25 slag, sa Östen. Det är lite för mycket...
Själv fixade han första hålet på fem slag, ett över par. Det var han nöjd med.
Resten av dagen gick i samma stil. Jag gick hela 18-hålsrundan på 328 slag och det tyckte jag var godkänt för en debutant.
–Du borde ta några lektioner, sa Östen.
–Men detta är ju en verkligt enahanda bana, sa jag. Alla hålen se ju likadana ut, helt platta, inga träd och buskar, inga spännande utmaningar... det är bara att slå rakt fram hela tiden! Klart att man blir frustrerad.
–Du borde nog ta ett par lektioner ändå, sa Östen.
–OK, sa jag. Och sen, när jag har gjort det, åker vi upp till Halmstad och spelar på Tylösand, så att du får se en bana i internationell klass!
–OK, sa Östen. Men då tar vi det om några månader, så att du hinner lära dig ordentligt.
Jag sa OK och ägnade de kommande månaderna åt att öva lite slagteknik på Limhamnsfältet, gå med i St Ibbs Golfklubb på Ven (som var billig och inte ställde några frågor) och gå en runda var på alla de exklusiva banorna i närheten. Jag gick runt med ett halv set begagnade klubbor, golfskor inköpta på NK och iklädd en tröja som såg ut som en golftröja. Jag testade av Falsterbo, Flommen, Barsebäck och några till. Ibland hade jag med mig en fotograf som spelade hyfsad golf, ibland en granne som var nybörjare som jag och sakta men säkert lärde jag mig hur man kunde slå iväg bollen spikrakt fram upp till 150 meter.
Då tyckte jag att jag var mogen för Tylösand och ringde upp Östen.

Fortsättning följer!

tisdag 23 februari 2010

Golfaren. Del 1.

Jag nämnde häromdan att min golfkarriär varade kanske något längre än min karriär som ryttare. Men det är ju skillnad på ett ridhus och en golfbana. Det tar längre tid att komma runt Tylösands 36 hål än manegen i Böö, om du förstår vad jag menar.
Jag växte upp några kilometer från golfbanan i Tylösand och såg ju golfarna varje dag varje sommar. Men av någon anledning kände jag inte någon längtan efter att bli som dem. Det var inte förrän jag flyttade till Malmö, som jag kom i närkontakt med golfen. Utanför entrédörren till min arbetsplats fanns en P-plats och på andra sidan denna fanns en övningsbana för golfare. Man kunde köpa en hink bollar och fick låna en klubba och sen var det bara att försöka. Vi började ta en hink bollar efter jobbet. Någon annan After Work-aktivitet fanns inte på den tiden.
En av mina uppdragsgivare var golfare, visade det sig. Vi kan kalla honom Östen, för det hette han.
Han undrade om jag ville följa med till hans hemmabana och gå en runda på riktigt. Jag kunde få låna ett halvt set klubbor och en axelbag. OK, sa jag. Men jag hade inga golfskor eller några andra som helst golfpersedlar att ha på mig. Det fick bli jympadojjor, jeans, t-shirt och en vanlig jeansjacka. Östen hade allt, inklusive en tröja med en liten krokodil på.
Vi skrev in mig som medlem i Halmstads Golfklubb, för det var ju den jag hade sett mest av tidigare. I rutan där det stod hcp skrev jag in en tvåa. Ingen skulle väl se mig ändå ute på banan när vi nu skulle gå en runda på Trelleborgs inte riktigt lika exklusiva bana som den i Tylösand. Det bockades faktiskt lite extra för mig i receptionen när jag skrev in mig och betalade min green fee. Östen hade ju med sig en spelare från den fina världen, även om det inte direkt märktes på klädsel och utrustning. Jag gav nog ett förbryllande eller kanske excentriskt intryck. Och då hade de ändå inte sett mig slå iväg en boll...

Fortsättning följer!

söndag 21 februari 2010

På hästryggen

Nä, jag rider inte.
Men jag började en gång i tiden med att gå i ridskola.
Det är precis som mitt golfande. Jag spelar inte golf. Men jag började en gång i tiden med att lära mig träffa bollen. Efter några veckor kunde jag slå iväg den med en järnfemma. Det var inte så kul, faktiskt. Men det är en annan historia, som jag kan återkomma till.
Ridandet var inte heller särskilt kul. Det bara lät så, när vi pratade om det. "Vi", det var alltså ett gäng medarbetare på reklambyrån i Göteborg där jag jobbade ett par år för längesedan.

Det var den kreativa chefen, en inflyttad stockholmare, som drog igång det.
–Vi lär oss rida nu i vinter och första semesterveckan i sommar, drar vi iväg till Irland hela gänget och dricker öl och rider runt i den vackra naturen.
Det lät kul. Speciellt det där med att dricka öl på Irland.
Så vi anmälde oss på Böö ridskola utanför stan och blev ett gäng på 10-12 personer, alla utan erfarenhet av hästar och det som hör till.
Vid första lektionen fick vi hjälp av småtjejer som ledde in hästarna i en stor fyrkantig manege, där man tydligen skulle rida runt ett tag. En f.d. skånsk fanjunkare var ridlärare. Han stod med en liten piska i handen och höll en lång föreläsning om hur man skulle klättra upp på hästen, sätta sig tillrätta i sadeln, hålla i snörena som hette tyglar och vara rak i ryggen. Genom att dra i snörena på olika sätt, kunde man få hästen att gå framåt, svänga och stanna. Ville man att hästen skulle springa i olika farter, så reglerade man detta med fötterna.
En häst är mycket större än man tror. När jag satt där uppe på ryggen, var det väldigt långt ner till marken. Man ville ju inte ramla av, precis. Och den verkade inte bry sig så mycket om att jag drog i snörena. Den bara gick lunkande framåt och inte ut i manegens hörn heller, som fanjunkaren stod och skrek om. Alla hästarna drog sig mer och mer mot mitten och gick i en cirkel istället för i en stor fyrkant.
–Ni ska ut i hörnena! Detta är ingen jävla cirkusmanege! skrek fanjunkaren.
Jag ryckte och slet i snörena, hästen gnäggade och fick spader. Rätt som det var tog han sikte mot bortre kortsidan, började springa rakt mot den och tvärnitade när han var nästan framme. Hästfan hade tänkt sig att jag skulle fara iväg i luften och landa nånstans på läktaren. Men jag höll mig fast i manen. Jag blev inte avkastad!
Fanjunkaren kom springande, tog tag i en rem i hästens nylle och skrek en massa order som var riktade till hästen, inte till mig.
Till mig sa han:
–Ja, det är en besvärlig häst, den här. En gång rymde den och hamnade på motorvägen mot Borås...

Jag bestämde mig för att lägga av med ridandet och ägna mig åt schack istället.
Och så gjorde även övriga deltagare i gruppen. Under de kommande veckorna droppade de av en efter en och till slut var det bara stockholmaren kvar.
Men han åkte faktiskt till Irland som enda deltagare i det som skulle bli vår gruppresa.

fredag 19 februari 2010

Skivsamlingen

En gång i tiden ägde jag en EP med Rock-Ragge och en singel med Elvis Presley.
Detta var starten på min skivsamling.
Och det var längesedan. Så samlingen har vuxit oavbrutet under en ofattbar lång tid, där regeringar har fallit, krig har börjat och slutat, modet ständigt har växlat, media har revolutionerats, skrivmaskiner syns ej längre, alla har börjat träna på gym, städer har sanerats och i stort sett allt har förändrats sedan jag köpte den där EP:n med Rock-Ragge.
Skivsamlingen går nu inte längre att överblicka och jag tror att jag har tagit upp det här ämnet förut. Ingen orkar kanske höra på mina problem med skivsorterandet?
Men vad jag ville komma fram till, det är att idag när alla säger att CD-skivan nu kommer att försvinna och skivbutikerna kommer att byggas om till caféer, då väller det in massor av nya CD-skivor till min samling.
Jag har knappt varit inne på Spotify eller vad det heter.
Jag hinner inte ens lyssna på alla nya CD-skivor som kommer i posten från snälla skivbolagsdirektörer eller redaktörer, som vill att jag ska skriva om deras produkter på rootsy.nu där jag recenserar och skriver om musik under min gamla pseodonym Rune Häger.
Faktum är att jag aldrig förr har fått så många nya CD-skivor som just nu. Det kommer nya hela tiden. Och det är skivor med okända band och artister, som spelar in på småbolag runt om i världen. Massor av allt detta är bra, en del är skräp. Men det är på CD-formatet det kommer, nä, det väller in! Jag hinner inte lyssna på allt.
Hur ska man nu tolka detta?
Ja, det kanske är CD-skivans dödsryckningar?
Eller är det CD-skivan som håller på att få en ny roll, en roll där storbolagen minskar i betydelse och där det istället växer fram en undervegetation med nya artister, som aldrig skulle få en chans hos storbolagen? Kan det rent av vara som så att en massa okända artister får större uppmärksamhet för att de syns bättre än förut när trängseln blir mindre där det trots allt kommer att säljas CD-skivor?
Jag vet inte. Och jag vet inte var jag ska sortera in alla dessa plattor i min skivsamling. Den bara fortsätter att växa...

onsdag 17 februari 2010

Dagens väder.

–Att vara meteorolog måste vara världens enklaste jobb, sa Blondinen en dag när vädret blev som det blev och inte som TV-meterologen hade sagt dagen innan.
–Deras jobb är att gissa väder och blir det inte som de har gissat, så kan de rycka på axlarna. Ingen gitter ju att skriva till dem och klaga. Ingen bryr sig. Det är tydligen helt OK att gissa fel.
–Jamen, sa jag efter en stunds betänketid. Folk blir väl förbannade om de kommer ut i ett regnväder, när dom har sagt på TV kvällen innan att det ska bli solsken?
–Javisst, men vad ska de göra åt saken? Man rycker på axlarna och säger att nu har dom gissat fel igen. Tänk om alla fick ha det så bekvämt på sina jobb att ingen brydde sig när någon gör fel!
–Mmm, sa jag. Tänk om brandkåren kör åt fel håll, när de rycker ut till en eldsvåda...
Vilket liv det skulle bli!
–Ja, eller om tandläkaren rycker ut fel tand...
–Om bilverkstan byter bromsar istället för tändstift...
Ja, så där kan man hålla på.
Men att vara meteorolog måste vara att ha ett av världens mest utsatta jobb. För de har tillgång till massvis av modern utrustning och man tycker att deras prognoser borde gå att lita på.
I de flesta fall kan man faktiskt lita på dem. Vad som går fel är ofta tidpunkten om när det där regnvädret ska komma. Ofta kommer det ett dygn senare än vad vädergubbarna har sagt – men det kommer.
När jag gjorde lumpen på F14:s väderstation i Halmstad, beräknade meteorologen att ett stort regnområde skulle vara framme hos oss klockan 13.30. Detta sa han med pipan i munnen klockan nio på morgonen, efter att ha studerat alla radarmaskiner, molnhöjdmätare, vindmätare och allt vad det var. Med belåten min sa han att vi skulle få se hur pålitlig hans prognos skulle bli. Långt borta mot Falkenbergshållet såg vi att mörka moln lurade och de var på väg söderut.
Klockan 12 började meteorologen skruva på sig. Regnområdet hade liksom stannat upp och parkerat sig på andra sidan Getinge. Och där blev det liggande. I Halmstad sken solen och meteorologen såg mer och mer ut som ett åskväder.
Det blev aldrig något regn i Halmstad den dagen. Meteorologens gissning blev helt fel, som så många gånger förut.
Den här vintern måste vara skön för alla meteorologer. Det är ju samma väder dag efter dag. Det ser ut som om de visar samma väderkarta hela tiden.
Men nu säger de att det ska bli plusgrader om några dagar.
Håll tummarna!

måndag 15 februari 2010

Bojkotta OS!

Nu pågår det en sådan där idiotisk mediahype igen.
Olympiska vinterspel... vad ska det vara bra för? Eller är det fel på mig?
Jag blir irriterad av att höra en flåsig referent varje gång jag sätter på radion. Vad det är han refererar har jag inte en aning om och jag bryr mig inte.
TV-program lyfts ut ur sändningsschemat eller flyttas kanske till någon grannkanal? Jag vet inte, men det försvinner i alla fall program som jag vill se.
Tidningarna ägnar sida efter sida åt idrotter som aldrig märks annat än i OS-sammanhang.
Vem bryr sig om en sport där dom åker skidor och skjuter med gevär? Inte jag i alla fall.
Vem bryr sig om puckelpister?
Vem bryr sig om rodel, konståkning, snowboard eller ishockey för damer? Jag bryr mig inte om ishockey för karlar heller.
Och hur kan man skylla på vädret när man har missat sina medaljchanser? Är det inte samma väder för samtliga deltagare?
Jag bryr mig inte ett dugg om vinter-OS, som närmast irriterar mig med sina inhopp i TV-rutan timme efter timme.
Jag känner inte till svenska OS-deltagare som heter Björnlund, Haag, Kalla, Hellner, Ferry eller några andra namn heller.
Nä, jag bryr mig inte ett dugg om OS, tycker bara det är ett gigantiskt slöseri med pengar.
Finns det någon annan som tycker som jag?

lördag 13 februari 2010

Blues i Vellinge

Nämnde i förbifarten på Facebook att jag skulle åka till Vellinge och lyssna på blues.
Fick flera kommentarer som ifrågasatte uppgiften. -Ingen åker väl till Vellinge för att lyssna på blues, sas det och skrevs det.
Men Lorensdalsteatern ute på en åker i Vellinges norra utkant var fullsatt och på scenen stod två profiler från Malmö och ett litet ytterst kompetent band. Profilerna heter Ulf Masken Andersson och Steve Grahn. Och Steve Grahn är en så kompetens bluessångare och tillika bluesgitarrist att han t o m har varit i Memphis och tävlat i blues-VM. Alldeles nyligen, faktiskt.
Så visst blev det blues i Vellinge. Och det var intressant att sitta längst fram och på nära håll studera fingrarna på bluesgitarristen Grahn. Han är fenomenal.
Ulf Masken Andersson är också en mycket kompetent sångare och täcker flera genrer. Han sjunger rock´n´roll, soul och lite vad som helst i popväg. Och han gör det med övertygelse och trovärdighet.
Så det blev en fin kväll ute på vischan.
Det känns helt osannolikt att sitta i en mysig teatersalong som förmodligen har varit en lada för inte så längesedan. Och osannolikt att lyssna på het musik och sedan tvingas ut på en iskall motorväg, där ena filen är helt insnöad hela vägen in till Malmö. Det hade passat bättre med ett rejält åskregn.
Jodå, det finns blues i Vellinge.

onsdag 10 februari 2010

Tog bussen i Malmö

Blondinen behövde den lilla bilen och den stora vill jag inte ta ut från garaget, för då måste jag först skotta bort en massa snö. Den får stå där inne tills det blir vår.
Men så måste jag in till city för en lunch.
–Hur gör man när man åker buss? frågade jag Blondinen, som har en viss vana. Själv har jag inte åkt lokalbuss i Malmö sedan någon gång på 1900-talet. Då klev jag på en buss i Limhamn och jag skulle in till Djäknegatan. Men bussen kom liksom aldrig i närheten. Den kunde ha svängt upp vid Konserthuset, men det gjorde den inte. Den körde rakt fram mot stans norra delar. Så jag hoppade av vid första bästa hållplats och promenerade tillbaka till hörnet där Konserthuset ligger, vek ner västerut och hittade snart en annan hållplats. Här kom det direkt en buss som stannade, så jag klev ombord och visade min biljett, som jag hade köpt på den första bussen.
–Den gäller inte här, sa bussföraren. Du måste köpa en ny.
–Så hondan heller, sa jag. Jag har köpt en bussbiljett från Limhamn, men jag har ju inte kommit fram dit jag ska ännu!
Så jag gick och satte mig på en ledig plats. Chauffören glodde ilsket på mig i en stor backspegel. Mer kunde han inte göra. Han körde på tidtabell.
När vi närmade oss min adress, tryckte jag på knappen som betydde att jag ville gå av vid nästa hållplats.
Där stannade bussen mycket riktigt. Men vad som inte stämde var att utgången i mitten förblev stängd. Däremot hade föraren öppnat dörren längst fram i bussen. Alltså dörren bredvid hans lilla förarhytt. Han tvingade mig därmed att gå ut den vägen.
–Nu betalar du, sa han när jag närmade mig. Och han såg inte snäll ut, snarare tvärtom.
Det handlade om ett par kronor, så jag tyckte det var onödigt att bråka.
Sedan dess har jag inte åkt lokalbuss i Malmö.
–Man visar sitt busskort när man går ombord. Men du har ju inget kort, sa Blondinen.
–Men man måste väl kunna köpa en biljett när man stiger ombord?
-Äh, du får ta det som det kommer, sa Blondinen och körde iväg med lilla bilen.
En timme senare stod jag vid en busshållplats på Linnégatan. Det tog inte mer än en minut, så kom det en grön buss. Jag klev ombord och började treva efter plånboken.
Precis när jag skulle fråga vad det kostade, sa föraren:
–Gå och sätt dig!
–Men..., började jag frågande.
–Gå och sätt dig bara!
Sedan såg jag att ingen enda som steg ombord efter mig behövde betala!
Det kostar alltså inte ett öre att åka buss i Malmö! Eller...?
Är det någon som vet? Får man åka gratis?
I så fall ska jag börja åka buss.

måndag 8 februari 2010

Hos fotvårdaren

Blondinen har de senaste åren besökt en slags skönhetssalong för fötter i Limhamn. Och så har hon då och då tjatat på mig om att jag också borde gå dit.
–Man får helt nya fötter utan skavanker och förhårdnader, sa hon. Och det är massvis av karlar som går dit, både unga grabbar och gubbar!
Jag tände liksom aldrig, så till slut sa hon att hon hade bokat en tid för mig, så nu var det bara att åka dit.
Fotspecialisten visade sig vara en dam från Polen, som hade hoppat av från reklambyråbranschen där hon hade jobbat med skalpeller på en originalavdelning.
Nu jobbade hon med skalpeller på sin egen salong en trappa ner i en villa på gränsen mellan Malmö och Limhamn.
–Det gör inte ont, sa hon. Sen jobbade hon med en fot i taget, filade, putsade, klippte, oljade in, smörjde, ryckte loss, filade igen, smetade in och förklarade under tiden vad hon gjorde.
–Är det Eva Cassidy du spelar? undrade jag.
–Oh, känner du till henne? sa hon. Det är det aldrig någon som gör!
Sen pratade vi musik, från Elvis och framåt. Hon berättade att hon som ung flicka i Polen hade lyckats få iväg ett brev till Elvis och han svarade med ett signerat foto med en personlig hälsning riktad direkt till henne.
–Det var en otrolig känsla att ha fått en present av Elvis, sa hon. Sen blev fotot stulet.
När hon var klar med högerfoten hade vi kommit in på resor till USA, för hon var inbokad på en tur till Florida. När hon råkade nämna att hon, precis som jag, hade varit i Galveston, kom vi in på Texas övriga platser som hon hade besökt. Det var Dallas och Houston.
–Har du aldrig varit i Austin? frågade jag.
–Jovisst! svarade hon. Och det var verkligen roligt!
Så där satt jag med tårna i vädret och pratade med en polska, som hade flytt till Sverige och fått svenskt medborgarskap, om hur kul man kunde ha i Austin långt borta i Texas, samtidigt som mina fötter liksom fick längre tår, nya naglar och på något sätt liksom blev mjuka undertill som på en femåring.
–Du har fina fötter, sa hon när jag skulle gå. Du behöver inte komma så ofta!
Det var ju synd.

lördag 6 februari 2010

Är det kul att bo här?

Tog en promenad med Blondinen i Malmös nymoderna stolthet, Västra hamnen.
För er som läser det här i en annan del av världen, kan jag tillägga att V. hamnen är den del av Malmö där Turning Torso skruvar sig upp i skyn.
En vit, snedvriden skyskrapa där de boende har tillgång till vinkällare. Tillgång och tillgång, förresten. De måste ju lägga dit flaskorna själva, flaskorna som de sedan har tillgång till, alltså.
Vi gick i vinterkylan, isblåsten pinade våra ansikten och det satt endast ett par på den enda öppna uteserveringen.
Alltihop ser ut som en filmkuliss.
Här skulle t ex Tati kunna ha spelat in en fortsättning på Playtime.
Här bor man i nybyggda kåkar, som alla ser ut som utställningsföremål. Och det var de ju från början. Alltihop byggdes för utställningen BO1. Några hus var inte färdiga när de visades för allmänheten. Några var inte färdiga när de första hyresgästerna flyttade in heller. De flesta husen ser konstiga ut, som om de vore byggda av Legobitar, ungefär. Gatorna ser lika konstiga ut. Som om de planerades efter skrynkliga ritningar.
Här kan man bo med utsikt rakt ut över Öresund. Bron till Danmark skymtar i horisonten vissa dagar när det är klart väder. Här kan man också bo med utsikt rakt in i baksidan på en och annan tråkig industribygygnad. Och dyrt är det, oavsett utsikt.
Vi frös, det blåste is, vi såg andra som huttrade.
-Det är sommaren som är så fin här, säger en del.
Men det är samma fula kåkar på sommaren som står här. Och på sommaren vimlar här av folk. De som bor i närheten av en uteservering kan inte själva sitta på sina altaner och mysa, för de tillfälliga besökarna skrålar och gapflabbar, ropar och hojtar och vet inte vad klockan är heller.
-Nä, här skulle jag inte vilja bo, sa Blondinen.
-Men Tati skulle kunna göra en rolig film här, sa jag. Samtidigt öppnade jag bildörren vars handtag tog tag i min ena jackficka, så att jag följde med när blåsten tog tag i dörren när den flög upp med full styrka och jag gled iväg på marken där isen låg fast, så att jag hamnade under dörren med båda benen och knappt kunde ta mig upp.
–Tati hade inte gjort det bättre, sa Blondinen.

fredag 5 februari 2010

Sveriges sämsta film?

Blondinen och jag tittade på en gammal svensk långfilm häromdan.
"Den gula bilen", som finns att köpa i en DVD-box tillsammans med fyra andra filmer.
Filmen var den sista i en serie svenska deckare/rysare, regisserade av Arne Mattsson och med Karl-Arne Holmsten som "kapten Hillman"och Annalisa Ericson som hans fru.
Den första filmen i serien premiärvisades 1957 och blev en enorm succé. Alla skulle se "Damen i svart". Mattsson jämfördes med Hitchcock och Sandrews såg möjligheter att skapa en hel rad efterföljare. Så det producerades nya filmer med olika färger som tema: "Mannekäng i rött", "Ryttare i blått", "Vita frun" och till slut "Den gula bilen", som kom 1963 – men inte på Sandrews. Nordisk Tonefilm tog över Hillman-konceptet och presenterade en film i svart/vitt, så att publiken fick tänka sig den gula färgen. Men det gjorde ingenting, filmen fick omdömen t ex som i Svenska Dagbladet: "En intelligent intrig med många förvecklingar". Jo, det där med många förvecklingar kan man hålla med om. Blondinen och jag fattade ingenting av handlingen.
Men roligt hade vi.
Åt skådespelarnas onaturliga och uppstyltade sätt att prata.
Åt storyn, som kunde vara hämtad från en skolteaterpjäs, skriven av 15-åringar.
Åt alla idiotiska försök att skapa skräckstämning.
Ingenting känns trovärdigt i denna film. Och exakt vad som försiggår är omöjligt att hålla reda på. Be mig inte berätta handlingen.
Skumma typer gömmer sig bakom träd. En dam sitter i en slottsliknande byggnad med 20-25 tända stearinljus som enda sällskap. Den kvinnliga huvudrollsinnehavaren jagar ensam en mördare i en skog. Kapten Hillman har tydligen full befogenhet att agera som polis. Ja, det bara staplas osannolikheter på varandra.
Inte ens när man har läst DVD-boxens egen beskrivning av filmen blir man klokare. Jag ber att få citera texten i sin helhet:
"En turistresa till ett medelhavsland slutar med att doktor Björk stannar i landet sedan han av en tillfällighet filmat ett attentat mot landets ledare. Björks plats i bussen tas av polisen Sommer. Även John Hillman är med på färden. Längst bak i bussen sitter Miller, en av attentatsmännen. Under allsång i bussen utnyttjar Miller oväsendet till att skjuta Sommer. Hillman upptäcker vad som hänt samtidigt som Miller plockas upp av en gul bil. Hillman inser att han har ett nytt och mycket farligt fall att lösa..."
Jag blir inte klokare efter att ha läst dessa rader, men blir desto mer säker på att denna film måste höra till de sämsta som har producerats i Sverige.
Åsa-Nissefilmerna begriper man ju i alla fall vad de handlar om.

onsdag 3 februari 2010

Insnöad igen

Det får bli kortfattat idag, jag måste ut och skotta.
Gatan har nämligen haft besök av kommunens snöskrapor och dessa har lag min tomt innanför en kraftig snömur, så att jag inte kan komma ut med bilen.
Jag måste hiva iväg några ton snö först.
Jag vet inte var jag ska placera snöhögarna som jag får loss.
Och snart kommer trottoarskottaren med sin traktor och gör en ny vall, som jag också måste skotta bort. Var ska jag lägga den snö jag får bort då?
Jag ligger farligt nära ett ryggskott nu.
Men förkylningen verkar hålla sig lugn. Den har hoppat över till Blondinen, som nu kämpar med nässprayer, huvudvärkstabletter, diverse hälsokostpiller och näsdukar av papper. Mysigt.
Igår kväll var vi barnvakter. Tvååringen höll på att skratta ihjäl sig åt min nyaskrivna text till en populär barnvisa:

Imse vimse snigel klättrar upp i träd
Ner faller äpplen och alla päron med
Upp kliver snigeln men ramlar ner igen
Slår sig i skallen på en jättesten!

Det begärdes åtskilliga da capon.
Men nu ska det skottas snö.

måndag 1 februari 2010

Insnöad

En gång i tiden bodde jag långt norrut, i Halmstad.
Där hade vi ofta vintrar som den här. Här i Malmö är vi ju inte så vana vid kyla och snö. Vinter brukar betyda regnperiod. Det regnar och är mörkt. Detta kallar vi vinter.

Det kan hända att det har snöat rejält här nere förut. Men sånt glömmer vi äkta eller inflyttade skåningar lätt. När någon meteorolog uttalar sig i radio eller teve, och säger att "det snöade mer 2004", så skrattar vi bara. Han måste vara snöskadad, tänker vi. Mer snö 2004? Åh, vad dumt! Det regnar på vintrarna. Kommer det snö i Skåne, så kommer det regn dagen därpå och sen blir det inte mer snö den vintern.

Den senaste tidens envetna snöande (det ska bli ett nytt snöoväder i morgon!) har vi glömt i nästa vecka. D v s om det har börjat regna då. Så fort det har kommit några skurar, så är snön borta och glömd.

Men än så länge har vi snö och de flesta malmöbor låter det snöa och struntar i att det blir halt på gator och torg eller på motorvägarna. Så Radio Malmöhus tutar var tionde minut och berättar om långtradare som har ställt sig på tvären, om bilar som har kanat i varandra, om gubbe i hatt som promenerar på E6:an söderut i norrgående fil, om utryckningsfordon som sitter fast i en driva och om cyklister som kör utan baklykta på gågatan. Malmö med omgivningar är som ett stort glittrande tivoli med snurrande blåljus och ändlösa fanfarer!

Nä, nu måste jag ut och skotta på garageinfarten. Eller ska jag vänta till imorgon och chansa på att det nya snöovädret kommer som regn istället?
Ja, det gör det nog.