fredag 31 augusti 2012

Hjälp! Hantverkare i huset!

En hel vecka har de hållit på.
En stor jättecontainer spärrar uppfarten mot garaget helt och hållet. Bilen får stå på gatan.
Alla rum behöver dammsugas upp till takhöjd.
Men det mesta skräpet är för stort för dammsugaren. Det ligger kvar och väntar på att skyfflas bort. Det tar väl några dagar.
Ett dammlager ligger över allt, överallt.

Det är därför bloggen har varit trög några dagar.
Det har inte gått att ta sig fram till datorn.
Nu får jag inte sitta här längre. Blondinen vill höra dammsugaren.
Jag återkommer så fort det går.

Vad hantveerkarna håller på med?
Det glömde jag.
De byter ut alla fönster. En himla massa...

söndag 26 augusti 2012

Minns man alla sina bilar?

Har numera bara en bil, det räcker.
Och det är förresten inte min bil, det är en liten Peugeot, som hanteras av Blondinen.
Min sista bil, om jag nu kan låta bli att köpa en ny någon gång någonstans, det var en Chrysler Seebring med V6:a och alla finesser.
Jag har alltid vurmat för amerikanare. De är stora, går tyst, de är bekväma. Med AC:n ställer man in vilken temperatur man vill ha i bilen, sen är det nog tjafsat om den saken. 21 grader oavsett vädret utanför. Vinter som sommar.
Klart man vill åka bekvämt, glida fram till bra musik från stereon och bara njuta. Automatlådan tar hand om växlarna, det är bara att styra och gasa.
Man åker ju hellre första klass på tåget eller flyget, om man vill kosta på sig lite extra, eller hur?
Alltså har jag haft ett antal amerikanare.
Min allra första bil var en Pontiac Eight av 1951 års modell. Ja, ett raggaråk, alltså. Jag och min polare, som ägde hälften men saknade körkort, gled runt med denna kärra på kvällarna i Halmstad när vi var 18. Men den tog oss också ända till Oslo och några gånger till Köpenhamn.
Vi sålde den till ett par raggare från Kvibille, när automatlådan började krångla.
Efter Pontiacen dröjde det tills nästa amerikanare. Och nu undrar jag om jag kommer ihåg alla de bilar jag har ägt. Ska försöka lista dem här:
Ford Zephyr, 50-talsmodell. Skramlade och liksom bökade sig fram  i trafiken. Tillverkad i England, där det inget behöver vara bekvämt.
Opel Rekord. Köpte farsans när han skulle byta upp sig till en nyare modell av samma bil. Tysk pålitlighet, Och man kunde lita på att den rostade.
Opel Rekord igen. Farsan skulle byta upp sig...
Saab. Lilla trånga modellen. Puttrade sig fram. Obekvämt.
Saab 96, första tjänstebilen. Gott om utrymme, men inte särskilt bekväm.
Mazda 626. Nytt märke i Sverige. Fullt av finesser. Kallades "Familjesportbilen" i reklamen.
Mazda 626 igen. Gillade tydligen modellen. Nu var den lite snyggare i kupén, inte så sportig längre.
Mazda 929. Bytte upp mig till den största modellen i sortimentet. Mycket amerikanskt utförande, en japansk glidarbil. V6.
Mazda 929 igen. Ny design. Mycket amerikansk, men mycket billigare.
Oldsmobile. Kunde inte låta bli, det måste bli en amerikanare.
Cadillac. Tog steget fullt ut. Köpte begagnad och ville snart ha en nyare.
Cadillac igen. Modellen hette STS och hade naturligtvis allt. Det var bara att glida och njuta.
Cadillac igen, en nästan ny STS. Skönare blir det inte att köra en bil.
Sedan blev det Chryslern. Men bensinpriset fick mig att börja cykla.
Den sista bilen jag ägde var liksom den första – en amerikanare.

torsdag 23 augusti 2012

Malmöfestivalen – hur kul är den?

Årets upplaga av Malmöfestivalen är snart förbi.
Än har det inte hänt något utöver det vanliga. Festivalen har lunkat på i gammal känd stil med avstängda gator, överfyllda torg med besökare från hela Sydsverige som äter vad som helst bara det är utländskt och konstigt, skrangliga karuseller från Axels Nöjesfält, lokala jazz- och bluesstjärnor i trånga tält, pop- och rockstjärnor på jättescen framför Rådhuset på Stortorget och föräldrar som letar efter sina barn och barn som letar efter sina föräldrar.
Det har sett likadant ut de senaste 27 åren, eller nästan i alla fall.
"Malmöfestivalen är Sveriges största stadsfestival", säger man i ledningen, "och det beror på att vi har hittat vår stil."
Stilen går alltså ut på att skapa trängsel i cityområdet genom att på gatorna sälja enkelt anrättade maträtter och servera dem på papptallrik.
Man kan också köpa billiga smycken som arm- och halsband med glaspärlor som nästan gnistrar, färggranna textilvaror från Mexiko eller från något annat lågprisland där de exporterar sjalar och filtar och en och annan t-shirt och det finns tusentals småprylar för olika ändamål, som vi tydligen köper en gång om året, d v s när Malmöfestivalen påminner oss om dem.
Jag var nere igår och trängde mig fram mellan marknadsbodar och festivalkåta besökare från kranskommunerna. Sträckan Gustav Adolfs Torg – Stortorget kändes som ett Vasalopp i benen. Alla dessa stopp, gå framåt långsamt, stopp, ta några snabba kliv, se upp för det tatuerade gänget, stopp, smyg framåt utan att stanna vid glasskiosken, stopp, gå snabbt till höger och så vidare och så vidare är förödande för benmusklerna. Jag får ont i ryggen också.
Så jag undrar igen: hur kul är Malmöfestivalen?
En undersökning visar att en majoritet av besökarna sätter musiken som den största anledningen att ta sig ner på stan under festivalen.
Precis vad jag tycker och jag har sagt det förut.
Gör om Malmöfestivalen till en ren musikfestival! Behåll den stora utomhusscenen för världsartister och skandinaviska stjärnor, använd Palladium, Konserthuset och andra medelstora scener för band som passar formatet och se till att KB och andra mindre scener drar fulla hus med hjälp av kända och okända rock-, pop-, country- och folkmusikartister.
Då skulle festivalen ha ett ädelt syfte: att sprida musik istället för matos.
Jisses, så kul det skulle bli!

tisdag 21 augusti 2012

Besök på det stora möbelvaruhuset, forts.

Kundvagnar... visst fanns det kundvagnar. Men bara den vanliga modellen med en djup korg att lägga 100-tals småsaker i. Skulle man lyfta upp en enda tung betongklump med hål för solparasoll, borde man nog sikta på den andra typen av kundvagn, som bygger på ett nästan golvlågt flak. Med en sådan vagn behöver man inte lyfta det som ska lyftas mer än ett par decimeter.
Vi hade vid det här laget två damer med röda skjortor som försökte hjälpa oss att hitta en parasollhållare som inte var skadat och nu också att få fram en låg kundvagn. De pekade ut vägen till närmsta kundvagnsparkering, så att Blondinen skulle hitta rätt. Jag fick stanna kvar och vänta på en blankett som de fyllde i. Den skulle vi visa upp på varuhusets Fyndavdelning.
–Då drar vi ner på priset, eftersom den här parasollhållaren har använts som skyltmaterial, förklarade en rödskjorta. Vi gjorde alltså ett fynd!
Efter en stund kom Blondinen med en låg kundvagn och med hjälp av en rödskjorta lyckades vi få upp klumpen på vagnen. Sen var det bara att dra iväg raka vägen till Fyndavdelningen.
Där fanns kunder men ingen personal.
–Det kommer säkert någon, tänkte vi. Men Blondinen satte igång en jakt på fyndpersonal. Hon försvann i trängseln bortåt horisonten, medan jag stod och vaktade det som skulle bli ett fynd. Då öppnades plötsligt en dörr och ut kom en manlig rödskjorta. Han gjorde inte en min av att ta kontakt med mig, trots att jag stod där och såg hjälplös ut. Men jag ropade ett litet hallå till honom och fick honom att stanna till, så att jag kunde förklara varför jag stod där med en betongklump på en kundvagn.
När jag hade gjort det, så dök plötsligt Blondinen upp, tillsammans med en rödskjortad manlig serviceman.
–Så bra, sa jag. Nu kan vi få två rabattlappar!
Nä, det gick inte. Men vi fick en liten röd lapp som innebar en prissänkning på 50:-.
Med detta glada besked tog vi oss sedan direkt till en snabbkassa, där personal i röda skjortor hjälpte till med allt som var lite jobbigt. Sedan letade vi upp en gigantisk hiss och åkte ner till parkeringsplanet, letade upp vår bil och lyckades få in både parasollen och klumpen i bagageutrymmet. Hurra! tänkte jag. Vi är ute! Vi har rymt från det väldiga dårhuset!
Hemma i trädgården lyckades vi placera klumpen på avsedd plats, Blondinen tryckte ner parasollen i röret som finns i stenkllumpen och började vrida på låsringen som skulle hålla allting på plats.
–Konstigt, sa hon. Nu går det inte att vrida längre, men parasollen är fortfarande lös! Den går ju inte att spänna... allting lutar!
Så vi provade olika sätt att få röret att sitta där det skulle. Till slut blev det en bit ihopviken och tillklippt Wettex-duk som fick bli lösningen.
Och medan vi höll på med detta, fick vi syn på ett litet produktblad som medföljde köpet.
Rören finns i två olika dimensioner. Klumpen vi hade köpt var inte anpassad efter den parasoll vi hade köpt.
Medan vi höll på med att köpa den, var vi i kontakt med fem olika servicemänniskor.
Ingen av dem nämnde något om de två olika dimensionerna.

Besök på det stora möbelvaruhuset.

Jag avskyr trängsel, köer och jättebutiker där man aldrig vet var man är någonstans.
Man följer pilar som pekar fram och tillbaka. Man kan inte själv bestämma åt vilket håll man ska ta sig vidare mot utgången. Följ strömmen! Det är vidrigt att hamna i dessa köphangarer, där man dessutom översköljs av erbjudanden som man inte har bett om.
Har man hamnat där för att man behöver t ex en liten bekväm trädgårdssoffa, så kommer man istället hem med en liten elegant solparasoll.
Alla trädgårdsmöbler var slutsålda för säsongen. Det fick vi veta när vi hade stått i en kö till en servicedisk i 15 minuter.
Men det är få förunnat att komma hem tomhänt från ett besök i den hysteriska köpverkligheten. Även om man har lovat sig själv att inte köpa ens en tandborstmugg.
Vi skulle just försöka tränga oss förbi en kassakö, för att komma ut till område B3 på den enorma parkeringsplatsen, då Blondinen fick syn på en parasoll i vitt, liten och nätt, billig,
-Kan vi inte behöva en sådan? sa hon glatt, för hon hör till den falang av människosläktet som tycker att man ska gynna affärsidkare och aldrig lämna en butik eller ett köppalats som detta tomhänt. Titta så billig den är!
Vi var nu ända framme vid utgångskassorna, så det var egentligen bara att ta parasollen och ställa sig i en kö som ledde fram till en "snabbkassa".
-Man behöver en fot också, sa jag. Och dom är tunga som fan. Då behöver vi en kundvagn.
Det fanns bara en kartong kvar med en parasollfot och den var sönderriven.
-Titta, foten ser skadad ut! sa Blondinen. Vi går bort till servicedisken igen och frågar om de har fler!
När vi kom till disken fanns där ingen personal. Så där fick vi stå. Och, eftersom vi stod längst fram, började vi anlitas som informatörer av övriga kunder.
-Var är personalen? löd den vanligaste frågan.
-Dom har kafferast nu i 20 minuter till, sa jag.
-20 minuter till? sa kunderna.
Till slut kom det en dam i röd skjorta. Hon tittade på en dataskärm och konstaterade att det fanns inga fler parasollfötter än den som tydligen hade sina skavanker. Om man inte kunde hitta ett skyltexemplar på golvet i närheten. Jodå, det kunde man. Och nu behövde vi en kundvagn.

Fortsättning följer, håll utkik!

fredag 17 augusti 2012

Är jag trendsetter? Del 3.

Jag är absolut ingen vinexpert.
För mig är ett vin gott eller kasst. Det kan också vara mycket gott eller värdelöst.
Ja, och det finns ju en hel mängd viner som är varken eller. Trista helt enkelt.
Jag blev uppmärksam på att det finns en himla massa viner när jag började jobba på den fina reklambyrån, som ofta bjöd sina kunder på flotta luncher och middagar på de dyraste krogarna i stan.
Det kultiverade snacket vid krogborden handlade mycket om viner. Jag snappade en del, men någon djupare kunskap om skillnaderna mellan olika viner från Toscana-distriktet eller andra liknande diskussionsämnen fick jag aldrig. Jag hade dessutom svårt för att förstå hur man kunde fånga upp så många olika smaker ur en klunk vin. Syltigt, strävt och fruktigt, OK, men hur kunde man skönja smaker som skogshallon, mynta, björnbär och vanilj när man smakade ett nytt vin? Hur smakar förresten skogshallon?
Så jag satt väl och tänkte på annat, medan experterna pratade Toscana.
Och det var inte förrän jag vid något tillfälle någonstans vid en utlandsresa fick smaka ett rött vin, som omgående fick mina smaklökar att ställa sig på tå och jubla. Vad var detta?
Jo, det var ett vin från en druva som hette Zinfandel.
Det smakade helt enkelt ljuvligt gott! Inte en bismak, bara en härlig, fyllig smak av druva. En vinexpert skulle säkert upptäcka att här fanns det spår av både lakrits och smörkola, men mina enkla smaklökar behöver inga jämförelser. Det smakade helt enkelt fantastiskt gott!
När jag kom hem från resan, upptäckte jag att Zinfandel-viner var inte att tänka på. Det fanns inga på Systembolaget i Limhamn i alla fall. Så jag fick börja tjata igen. Precis som när jag lanserade vinerna från Alsace. Och tro det eller ej: bara 12-13 månader senare dök det upp ett par amerikanska viner baserade på Zinfandel-druvan. Turning Leaf, skriv upp det! Finns endast på flaska, kostar 79:-. Men se upp: Turning Leaf finns också baserat på Cabernet Sauvignon. Zinfandel ska det stå på etiketten.
Och det roliga är att bara under det senaste året har det dykt upp fler och fler Zinfandel-viner.
Det finns flera boxar som tydligen säljs så att det knakar. Helsidesannonser i dagspressen rapporterar om succé på succé och betygen från vinexperterna i massmedia är drösvis med stjärnor och plustecken.
Prova SomeZin på box! Det smakar mycket, mycket gott.
Precis som alla de andra Zinfandel-vinerna.
Det behöver man inte vara expert för att upptäcka.

onsdag 15 augusti 2012

Är jag trendsetter? Del 2.

När jag hade upptäckt de vita vinerna från Alsace, började jag tjata om dessa produkter när helst jag hade en chans. På den tiden hade jag många kunder som skulle smörjas på krogen och vi på reklambyrån tog dem helst till Savoy och andra godkända mattempel.
Och jag frågade alltid kyparen om de hade fått in några Alsace-viner. Men de hade de inte.
Varje gång jag besökte Systembolagets butiker frågade jag efter dessa viner.
Och jag fortsatte att tjata. Jag känner dessutom ett stort antal journalister och det uppstod ofta tillfällen då jag kunde kasta in några ord om de vita vinerna från distriktet i Frankrike, som så få kände till, men som förhoppningsvis blev fler och fler.
Jag vet inte hur länge min långsamma kampanj pågick och jag vet inte hur många andra vindrickare som jobbade som jag. Men till slut fanns det några Alsace-viner på krogarnas vinlistor och på Systemets hyllor. Och det började skrivas om de nya friska vinerna i magasin och tabloidbilagor.
Idag finns det uppåt 25 olika sorter på Systembolaget plus någon rosévariant och en mousserande som kostar typ 1128:-. Alsaceviner på box finns inte. Den billigaste flaskan heter Marie d´Alsace och blir din för 69:-. Vill du prova en dyrare sort, så finns en Riesling Schlossberg för 355:-.
Vinerna från Alsace görs på flera olika druvsorter, som t ex Riesling, Pinot Gris och Gewurztraminer.
Men varför de blir så goda, det har jag inte en aning om.
Jag brukar säga att ett vin från Alsace det smakar ingenting annat än vad ett friskt vitt vin ska smaka. Det smakar gott, ingenting annat. Även den som inte brukar tycka om vitt vin, höjer på ögonbrynen efter att ha fått smaka en skvätt Alsace-vin.

Sen upptäckte jag en helt annan sorts vin, gjort på en speciell druva. Det fanns inte heller på Systembolaget. Då började jag tjata igen. Fortsättning följer.

tisdag 14 augusti 2012

Är jag trendsetter? Del 1.

Det låter kul att vara trendsetter.
Man kommer på en grej, en pryl, en maträtt eller vad tusan som helst.
Inga andra känner till grejen. Det är min grej, alltså.
Och plötsligt, efter en tid, ser man den överallt. Den har blivit trendig och jag var först, så jag är trendsättaren. Läckert.
Men de flesta trendsetters som finns, är köpta av PR-byråer, som tillsammans med en uppdragsgivare ska se till att den där grejen eller maträtten plötsligt blir vad alla vill ha.
De gör ett jobb. De tar betalt.
Ibland händer det att någon enskild person eller en grupp människor sätter igång en trend utan att det var meningen. De tjänar inte en spänn och märker knappt själva att deras grej blir efterapad av alla andra som vill vara inne. Tänk bara på när Beatles slog igenom i sina långhåriga frisyrer. Plötsligt skulle alla killar vara långhåriga som popbanden i Liverpool.
Det finns så klart exempel från senare tiders trender.
Själv har jag fått fart på ett par olika vintyper på Systembolaget.
Blondinen och jag körde runt i bilen under en semester på den tiden bensinen var gratis, om man hade tjänstebil. En kväll satt vi på en uteservering i Strassbourg och bad servitören att han skulle rekommendera ett vin till maten. Han bugade och försvann.
När vi hade fått en flaska vitt vin på bordet och smakat på det, så satt vi en lång stunde och bara undrade om det var sant. Fanns det så goda vita viner? Vi var ju inga experter. Visste ingenting om den lokala tillverkningen i det franska området där vi var.
–Vinet kommer härifrån Alsace, sa servitören. Det kanske finns i Sverige?
Jag trodde inte det. Hade aldrig sett det och aldrig smakat något liknande.
Vi köpte några flaskor som vi tog med oss hem. Alla som fick smaka det blev lika förvånade.
Men på Systembolaget fanns det ingen som kände till viner från Alsace.
Jag beslsöt mig för att tjata om detta vin tills det fanns att köpa på Systembutiken i Limhamn.

(Fortsättning följer! Håll utkik!

måndag 13 augusti 2012

OS slut och sommaren har inte börjat.

Konstiga dagar när ett OS pågår.
TV och radio låter inte alls som vanligt.
Istället för inslag mellan melodiradiolåtarna om Gudrun Schyman eller Björn Ranelid, handlar det om en spjutkastare från något land man sällan besöker eller om handbollsflickor från Sverige som vägrar vinna en match.
TV och radio fyller i OS-tider minst en kanal med direktinslag från morgon till kväll.
Man tror ju nästan att det är något viktigt som pågår.
Och ändå är det bara ett antal ungdomar, ja – och så Jörgen Persson förstås, som kastar och hoppar och hystar en boll. Från alla världens hörn, visserligen, men det är ju inte så konstigt i vår moderna värld att ta sig till London, var man än kommer ifrån. Det handlar om några timmar för dem som bor längst bort. Annat var det förr, t ex 1912 när OS gick i Stockholm. Kom det någon från Australien då? Hur många månader tog resan? Jag vet inte, men resan var en större prestation än stöta en kula.
Nu är det i alla fall slut för den här gången.
Nu blir allt som vanligt. Vi kan börja prata väder igen.
Varför blir det så sällan som vädergubbarna spår?
Det är inte så konstigt. Vädergubbarna på SMHI kan inte spå. De kan bara gissa väder.
För det mesta blir deras gissningar väl... så där. Halvrätt liksom. Lovar dom regn, så kommer det. Men kanske inte samma dag som SMHI tror. Kanske en dag tidigare eller en dag senare.
Prognoser för de närmaste timmarna verkar funka någotsånär. Men hur många orkar läsa kvällstidningarnas feta rubriker om hur vädret ska bli i nästa månad? Rubriker som OM TRE VECKOR KOMMER TYSKVÄRMEN! och liknande, de är löjliga. Ingen vet hur vädret ska bli om tre veckor. Inte ens YR.no, Norges motsvarighet till SMHI, som har bättre prognoser för t ex Malmö, än vad SMHI lyckas prestera. Men inte ens YR.no har någorlunda rätt varje gång. För det är vädret som bestämmer.
Meteorologerna kan göra sina beräkningar, studera vindar och lufttryck och molnhöjd och sikt och temperaturer och allt vad de har – men de kan inte mer än att gissa.
Därför blir det rätt ibland men fel för det mesta.
Nu är det inte mycket kvar av sommaren, om man tittar i en kalender.
Och ändå har den knappt börjat. Det blev visst inte så mycket i år. Inte många dagar med +25. Mer moln än sol.
Men det är inte meteorologernas fel.
De gör så gott de kan, när de gissar.
Vädret blir vad det blir.

onsdag 8 augusti 2012

Chainsaw Pig?

Grannfrun påstår att bloggen blir bättre om jag lägger in bilder här.
Om jag hade vetat hur man gör, skulle jag ha lagt in en bild på punkbandet Chainsaw Pig, som jag kom att tänka på idag, när jag städade i källaren.
I det största källarrummet hittade jag lådor med elkablar, gitarrsträngar och plektrum. I ett hörn av rummet stod ett par gitarrer. Den ena av dem hade bara tre strängar.
Det dök upp en bild också. Tre punkare hängde lite löst på varandra, tittade in i kameran, nonchalent, stöddigt, punkigt...
Det var här de repade. Två av medlemmarna bodde f ö i villan, de var bröder och de var söner som övade hemma i sitt föräldrarhem i en del av Malmö där det bara finns flotta villor och där gränsen mot Limhamn går på andra sidan gatan. Föräldrarna var Blondinen och jag.
Den tredje medlemmen i Chainsaw Pig bodde i en lika stor villa, eller större?, några kvarter närmare Bellevuevägen. Hans föräldrar var journalister.
Våra grannar i husen närmast oss, undrade vad det var som dånade i källaren.
–Det är ett punkband, sa jag. De kommer att bli världsberömda.
–Jaha, jaså, sa grannarna. Är inte punkare farliga?
De spelade in en EP 1988. En av låtarna heter Pellefant. Jag hittade en hel kartong med överblivna plattor under ett bord.
Medlemmarna i Chainsaw Pig kostade på sig att ha fejkade namn när de framträdde. Trummisen hette Andy Pig och hans brorsa, som spelade med en gitarr som bara hade tre strängar, kallade sig Nike Tilos.
De spelade på ungdomsgårdar och liknande anläggningar och de fick ett gig ända uppe i Uppsala. Jag har alltid undrat hur det gick till. Men ingen i bandet verkar ha en vettig förklaring. Jag vet inte heller hur de har lyckats få ut en inspelning från den konserten på nätet.
Jag städade och hittade mer och mer prylar som påminde om åren då vår källare fungerade som ett tillhåll för grabbarna, deras kompisar och flickvänner.
Det pågick alltid något kul i där nere. Om inte annat, så övade Chainsaw Pig eller något annat band.
Hade jag vetat hur man lägger in bilder här på bloggen, så skulle du få se!

tisdag 7 augusti 2012

Är OS slut?

Ja, jag vet inte riktigt.
Jag följer så att säga inte spelen.
Jag byter kanal på teven när bilden kommer och det står nån tjock diskuskastare klar för att börja snurra.
Jag byter frekvens på radion när jag hör att någon skriker sig hes för att någon har fått upp farten på sin kanot.
Jag hoppar över alla sidor i tidningen om de handlar om OS.
Det enda jag läser är Mats Olssons krönikor i Kvälls-Expressen, men de handlar ju om så mycket mer än guldjägarna. Bäst var när han skrev om hur han blev förföljd av tre rånare på en liten sidogata i London. Så spännande blir det aldrig i simbasssänger eller på kolstybben. Eller vad springer de på nuförtiden?
Nä, OS är överskattat. Superettan är rena chockläsningen för oss som håller på HBK. Oavgjort igen och igen... Har dom inte fattat att fotboll går ut på att göra minst ett mål mer än motståndarna? Att göra lika många mål som motståndarna, det är det ingen som blir glad för. Hur ska det sluta? Ska HBK kånka vidare i Superettan, när hela fotbolls-Sverige vill ha Halmstad i Allsvenskan?
Kånkat, förresten.
Skulle det godkännas i Wordfeud?
Denna lek med bokstäver i ett av mobilens alla dataspel håller på att förgifta tillvaron.
Blondinen sitter och suckar för att yngste sonen hela tiden klipper till med 50, 70, 90 eller över 100 poäng hela tiden och själv får hon nästan bara 39. Och hela tiden har hon tre I:n att lägga ut. Det är inte så lätt att bli av med tre I:n, för spelet godkänner inte vilka lösningar som helst. Men hon borde kunna prova med "IDIOTISKT" – varsågod gumman, tre I:n!
Men då har hon väl inget O...
Jag spelar själv också, men jag ligger mer åt Superettan än åt Allsvenskan, även om jag har motspelare ända uppe i 08-området.
Och nu verkar det som om Bloggen är igång igen.
–Men du måste ha bilder i din blogg, säger grannfrun. Annars tröttnar man.
Jaha.
Hur får man in bilder i sin blogg?
Det har jag inte ens funderat över.
Ska börja fundera över det.