Minns man alla sina bilar?

Har numera bara en bil, det räcker.
Och det är förresten inte min bil, det är en liten Peugeot, som hanteras av Blondinen.
Min sista bil, om jag nu kan låta bli att köpa en ny någon gång någonstans, det var en Chrysler Seebring med V6:a och alla finesser.
Jag har alltid vurmat för amerikanare. De är stora, går tyst, de är bekväma. Med AC:n ställer man in vilken temperatur man vill ha i bilen, sen är det nog tjafsat om den saken. 21 grader oavsett vädret utanför. Vinter som sommar.
Klart man vill åka bekvämt, glida fram till bra musik från stereon och bara njuta. Automatlådan tar hand om växlarna, det är bara att styra och gasa.
Man åker ju hellre första klass på tåget eller flyget, om man vill kosta på sig lite extra, eller hur?
Alltså har jag haft ett antal amerikanare.
Min allra första bil var en Pontiac Eight av 1951 års modell. Ja, ett raggaråk, alltså. Jag och min polare, som ägde hälften men saknade körkort, gled runt med denna kärra på kvällarna i Halmstad när vi var 18. Men den tog oss också ända till Oslo och några gånger till Köpenhamn.
Vi sålde den till ett par raggare från Kvibille, när automatlådan började krångla.
Efter Pontiacen dröjde det tills nästa amerikanare. Och nu undrar jag om jag kommer ihåg alla de bilar jag har ägt. Ska försöka lista dem här:
Ford Zephyr, 50-talsmodell. Skramlade och liksom bökade sig fram  i trafiken. Tillverkad i England, där det inget behöver vara bekvämt.
Opel Rekord. Köpte farsans när han skulle byta upp sig till en nyare modell av samma bil. Tysk pålitlighet, Och man kunde lita på att den rostade.
Opel Rekord igen. Farsan skulle byta upp sig...
Saab. Lilla trånga modellen. Puttrade sig fram. Obekvämt.
Saab 96, första tjänstebilen. Gott om utrymme, men inte särskilt bekväm.
Mazda 626. Nytt märke i Sverige. Fullt av finesser. Kallades "Familjesportbilen" i reklamen.
Mazda 626 igen. Gillade tydligen modellen. Nu var den lite snyggare i kupén, inte så sportig längre.
Mazda 929. Bytte upp mig till den största modellen i sortimentet. Mycket amerikanskt utförande, en japansk glidarbil. V6.
Mazda 929 igen. Ny design. Mycket amerikansk, men mycket billigare.
Oldsmobile. Kunde inte låta bli, det måste bli en amerikanare.
Cadillac. Tog steget fullt ut. Köpte begagnad och ville snart ha en nyare.
Cadillac igen. Modellen hette STS och hade naturligtvis allt. Det var bara att glida och njuta.
Cadillac igen, en nästan ny STS. Skönare blir det inte att köra en bil.
Sedan blev det Chryslern. Men bensinpriset fick mig att börja cykla.
Den sista bilen jag ägde var liksom den första – en amerikanare.