Novisen vid spisen?

– Du borde gå en kurs i matlagning, säger Blondinen då och då. Hon tror att jag skulle få en ny hobby, bara jag lärde mig grunderna i köket.
– Det behövs inte, säger jag. Jag kan alltid hämta hem pizza, kinesiskt, falafel eller något annat gott om du inte är hemma. Det är bekvämt. Man behöver inte ens diska, det är bara att lägga resterna i rätt soptunna.
– Men det är väl kul att lära sig något nytt! säger hon. Och att träffa andra som också vill lära sig!
Jag ser då framför mig ett antal gubbar som stirrar in i ugnen för att kolla om det brinner i köttet. Vad är det för kul med att träffa okunniga gubbar?
– Jag kan laga mat! påstår jag efter att ha tänkt en stund.
– Jag kan skala potatis och morötter. Jag kan... ja, steka korv kan jag väl? Och koka spaghetti!
Frun ser inte så imponerad ut, trots denna massiva uppräkning av helt olika maträtter från flera olika matkulturer.
– Kan du koka ägg?
– Nja, det står väl på förpackningen hur man gör?
När jag tänker på saken, så klarar jag massor av matlagning. Allt som finns i frysdiskarna har ju utförliga instruktioner på kartongen. På svenska!
Kåldolmar, köttbullar, pannbiff... Jag kan ju laga vad som helst och har faktiskt stått för maten mer än en gång, t ex när Blondinen har kommit hem utmattad efter en shoppingrunda på stan. Det var vid ett sådant tillfälle jag läste fel på instruktionerna och trodde att köttbitarna skulle läggas i mikrougnen. Redan efter 12 minuter var de stenhårda och omöjliga att sätta kniven i. Jag fick snabbt leta upp något annat i frysen och överraskade med en pizza som huvudrätt och en bit italiensk glass som dessert. "Italiensk afton" kallade jag kalaset och lät en LP med Umberto Marcato snurra på låg volym i bakgrunden. Det gick att äta, men jag satt mest och undrade varför jag hade en gammal vinylplatta med Umberto Marcato i min skivsamling.
– Nä, någon kurs i matlagning är det onödigt att kosta på mig. Jag kan fixa käket när det behövs! Säg bara till!
Blondinen tog genast chansen och beställde en kvällsmåltid. Jag fick fria händer, sa hon och satte sig med ett dataspel i mobilen. När hon gör det är hon helt borta från verkligheten.
Vad fanns det i frysen? Jag hittade bara Kycklingbitar och Torsk från Ishavet. Det fick bli kycklingarna, för vi hade visst inget ris hemma och potatis är så jobbigt. Hittade en liten påse med pulveriserad kycklingsoppa och den blir ju en fin sås, tänkte jag. Tog lite pasta och hade därmed en komplett måltid.
Enda felet var att alla de olika rätterna blev klara vid helt olika tidpunkter.
Så nu undrar jag: hur vet man i vilken ordning man ska laga ingredienserna i en måltid? Är det sånt man får lära sig på en kurs?
Glassdesserten var utmärkt! Italiensk.

Det stora varuhuset.

Vädret var så trist att jag erbjöd mig att följa med till Ikea. Det var så längesen jag var där att jag hade glömt bort hur omtumlande det kan vara att besöka stället. Men jag blev påmind redan innan vi var framme, när vi fastnade i en bilkö en kilometer från P-området.

-Vi vänder, sa jag.

-Äh, sa Blondinen, det är lika många som kör härifrån, så det finns nog en ledig plats precis utanför entrén!

Vi cirklade några landningsvarv innan vi upptäckte en gammal vit Escort som precis skulla backa ut och innan någon annan hann ta den lediga platsen körde jag i triumf in på den i några sekunder lediga rutan. Man kunde verkligen se kunder överallt, som jagade en tom ruta.

Vi skaffade en kundvagn i maximal storlek, i den händelse vi skulle hitta byxhängaren Komplement, avsedd för garderoben Pax.

-Hur hittar man en byxhängare här? undrade jag på väg upp till andra våningen på ett långt rullband.

-Ja, vi hade nog inte behövt åka upp, svarade Blondinen, för lagervarorna finns ju på bottenplanet.

Jag konstaterade snabbt att det inte fanns något rullband som gick neråt. När man väl kom upp, fick man ta sig runt hela varuhuset med den otympliga kundvagnen, inne i människomassor som irrade åt alla håll. Kartorna, som dök upp lite då och då när man irrade, var schematiskt utformade och hade inget med verkligheten att göra.

Vi passerade diverse avdelningar och konstaterade att något som såg ut som en mix av säng och soffa, men jag vet inte vad det var, hette Tylösand och visades endast i svart. Tylösand och svart?! Det är ju som gräddglass i korvbröd.

Vi passerade också ett antal garderober, däribland Pax med inmonterad byxhängare Komplement. På etiketten stod det ”Slut på lagret”. Här konstaterade vi även att byxhängaren inte fanns i bredd 60 cm, vilket var vad vi skulle behöva, eftersom ett par av våra Pax-garderober är precis 60 cm breda.

-Vi tittar lite på altanstolar istället, sa Blondinen, alltid lika positiv till handling. Vi behöver något bekvämt  att sitta på!

Efter en stunds nytt irrande i folkhavet hittade vi Hästveda i vitbetsad rotting, som inte var bekvämare än fåtöljerna som sedan länge är på plats hemma på altanen. Vi provade därför även mjukt böljande Harpö och den lite mer kantigt eleganta Brommö, utan att brista ut i hänförelse.

-Låt oss komma ut härifrån, suckade jag. Varför sitter inte alla dessa människor hemma och spelar Wordfeud istället?

-Vi kanske ska fråga någon om när de får hem Komplement? sa Blondinen.

-Vi går nog förbi en informationsdisk innan utgången, sa jag.

Det gjorde vi. Bakom en disk stod två grabbar i röda skjortor, ivrigt pratande i telefoner och omringade av kunder med uppslagna kataloger och frågetecken ovanför skallarna. Det skulle ta oss resten av dagen att få reda på om och när det kommer hem nya Komplement.

-Byxorna hänger ju redan i garderoben, sa jag. Varför behöver vi Komplement?

-Man kan dra ut hängarna, sa Blondinen. Precis som korgarna i diskmaskinen, om du fattar.

-Är det bara därför vi har gett oss hit? undrade jag, som hela dagen hade kört omkring med en otymplig men tom kundvagn, som jag hade hyrt för 10:- i entrén.

Köerna vid kassorna var nästan lika långa som på en Gyllene Tider-spelning.

-Jag ställer vagnen här, struntar i tian och så tränger vi oss förbi en kö, även om vi riskerar att bli ihjälslagna! föreslog jag och ställde ifrån mig kundvagnen.

-Jag tror vi kan få ut vagnen i bortersta kassan, sa Blondinen. Där är det lite bredare, så där kommer vi ut.

Och jodå! Det gick att rulla en tom vagn förbi en 50 meter lång kö och rakt igenom kassakontrollen.

Innan vi kom ut i friheten passerade vi en skylt med texten ”Hämta ditt barn här”, men jag mindes inte att vi hade haft något med oss. Inte på många år i alla fall och jag tror inte vi lämnade dem ifrån oss. Man vet ju hur det kan vara på Ikea, det brukar fattas en skruv eller en mutter och för det mesta är det man ska ha ”slut på lagret”. Undrar hur det är med inlämnade barn?

Kan de också ta slut innan man kommer fram?

Semestertips!

De flesta som läser min blogg har inte en aning om att jag också skriver kåserier i Hallandsposten. Det har jag gjort sedan 1960-talet och det har bl a resulterat i fyra kåserisamlingar.

Här kommer ett smakprov som var infört i HP den 15/6 och ger dig några kloka tips som kan vara värdefulla om du ännu inte vet vart du ska åka på semestern.

Mina restips handlar om städer.

Badorter runt Medelhavet eller någon annanstans söderut struntar jag i. De ser likadana ut allihop och efter ett halvår kommer man inte ihåg om det var på Cypern eller Mallorca man slogs om solstolarna på stranden eller vid hotellpoolen.

Så här får du mina tips om de bästa städerna att upptäcka på semestern 2013:

KÖPENHAMN. Nära och bra. Man kan köra dit med bil snabbt och lätt. Och trots att det är så nära, kommer man till ett exotiskt resmål, där det är omöjligt att förstå vad lokalbefolkningen säger. Man reser till Köpenhamn i första hand för att uppleva Tivoli, som är ett gammalt omodernt nöjesfält med långsamma köer överallt, och Zoo, som är en park med instängda djur. Och när man har gjort detta, så är det lika bra att åka hem igen, för allting är svindyrt i Köpenhamn.

LONDON. En storstad som har allt: trafikstockningar, luftföroreningar, köer, trängsel, vaktparad, zoo med instängda djur och mängder av pubar som serverar avslagen engelsk öl som lokalbefolkningen tydligen gillar. Vi känner igen London från tusentals filmer och TV-program och har därför redan sett allt vad staden har att erbjuda. Nästan alla pratar engelska och de verkar förstå vår svengelska.

STOCKHOLM. En mycket liten storstad som ligger lite väl långt norrut på kartan. Men kommer man hit under juli och ev. augusti, kan man ha tur och få några dagar med temperatur över 20 plusgrader. På Skansen kan man titta på instängda djur och på Gröna Lund finns gamla karuseller och en liten bergådalbana. Stockholms invånare tycker själva att de pratar en tjusig version av det svenska språket, men de har tydligen aldrig insett att de har svårt för att uttala vissa bokstäver, som till exempel Ä och Ö. Om någon ropar på "lekare", vill de alltså ha tag i en läkare och beställer de "rekor" på restaurangen, så menar de räkor. "Murkt" betyder mörkt, "furst" ska vara först och så vidare.  Ber man dem tala sakta, så förstår man vad de säger

PARIS. Den franska huvudstaden har aldrig försökt locka turister med hjälp av djurpark eller tivoli. Om det finns sådana attraktioner i Paris, så är de dolda för tillfälliga besökare. Istället satsar man på ett torn av stål mitt i stan, som lockar med en formidabel utsikt efter en hisnande hissresa, och det man önskar sig mest är att snabbt få komma ner till marken igen. I Paris pratar invånarna enbart franska och försöker man få kontakt med någon med hjälp av engelska, blir man ignorerad. Är man konstintresserad, ska man ta sig till stadsdelen Montmartre. Där kan man se ett stort antal självutnämnda konstnärer som visar hur man inte ska måla Mona Lisa om man vill bli en ny DaVinci.

ROM. Här är det direkt livsfarligt att gå över gatan i rusningstrafik, d v s mellan klockan 00:00 och 24:00. Stanna på hotellet tills hemresan börjar!

NEW YORK. Problemet är att ingen kan beskriva alla de upplevelser som möter en varje gång man lämnar hotellet och bara tar en promenad i omgivningen. 

Hoppar man in i en taxi och nämner adressen man ska till, är det inte säkert att den ryske chauffören vet ens åt vilket håll han ska köra. New York är inte som andra städer och turistar man här får man inte vara som vanliga turister.

HALMSTAD. Nyligen utsedd som trea bland Sveriges turistmål, bara Stockholm (?) och Göteborg (??) kom före. Det måste ha blivit något räknefel. Halmstad har ingenting att skämmas över, inte ens en djurpark eller ett gammalt tivoli. Bor man  här behöver man inte kasta  ut pengar på semesterresor!

Min musik.

Varje gång jag får frågan vad jag gillar för sorts musik, börjar jag svamla.

Hur ska jag förklara? Hur ska någon förstå vad jag menar?

Jag gillar musik som är ärlig. Musik där man hör att hon eller han som
sjunger eller spelar verkligen menar något med sin musik.

Det är därför jag inte hittar mycket att ta till mig t ex inom svensk 
dansbandsmusik. Där är det mesta falskt, även om de träffar rätt toner: ingen 
vettig människa kan väl tro ett ord av vad en normal dansbandssångare sjunger?

Det är därför jag inte står ut med opera, operetter eller musicaler heller. Det är 
teater, det är inte äkta. De menar ingenting, de bara sjunger vad de har blivit 
ombedda och som regissören vill ha det. Det hörs.

Och jag gillar inte musik där tekniken betyder mer än innehållet. Mycket i 
modern pop är maskinellt och osensuellt.

Men hur ska jag förklara vad jag gillar? Finns det ett ord som täcker allt det, för 
det är mycket jag tycker om och det är musik inom många olika stilar.

Till slut har jag bestämt mig för att säga att jag gillar musik från Texas, USA.

Jag vet, det låter korkat. Och ingen begriper någonting, när jag säger så. 
De flesta ser bara undrande ut. Få vet vilken koncentration av bra musik det 
finns i Texas.

En del tror att jag menar country.

Och det kunde vara rätt, för i Texas görs verkligen den bästa countrymusiken. 
Willie Nelson är rätt country, Garth Brooks är fel. Den ene kommer från Texas 
och låter äkta, den andre håller till i Nashville och låter plastig.

Men i Texas finns också t ex blues, rhytm´n blues, texmex, folkmusik och rock 
och allt tycks vila på en grund som är ärligt menad.

När Willie Nelson sjunger en låt som ”Funny How Time Slips Away”, så 
känner jag att han menar varje ord i den lite sorgliga texten. När Tish Hinojosa 
sjunger ”Corazon Viajero” behöver man inte ens förstå spanska för att fatta att 
hon är äkta och att hon vill säga något med sin sång. 

Och det är bländande vackert.

Förr brukade jag spela in kassettband och ge bort. 90 minuter blandad 
Texasmusik, musik som berör, vilken stil det än är. En sådan kassett kunde 
innehålla väldigt mycket blandad musik, men alltihop tycktes ändå vara ämnat 
att passa ihop med vartannat. Det fanns en linje, en röd tråd, där alltihop byggde 
på egna erfarenheter hos artisterna, äkta känslor och, i varje enskilt fall, en 

konstnärlig talang att framföra det.

För så är det, att t ex Flaco Jimenez och Stevie Ray Vaughn kompletterar 
varandra, precis som Buddy Holly och W C Clark. 
Sista kassetten jag gjorde innehåller alla favoriter, från Doug Sahm och Delbert 
McClinton till John Campbell och Marcia Ball.

Det är musik som får håret att resa sig på armarna.

Och i mycket av den här musiken, kan man upptäcka sina egna europeiska rötter. 
Det spelas en hel del dragspel i Texas och många låtar kunde gå rakt in i den 
svenska dansbandsrepetoaren, även om de i samma ögonblick skulle förvandlas 
till plast. Det är fantastisk musik och det är klass.

Men de flesta vet inte om att den finns.

Till stor del beror det väl på den radio vi har. Alla som har hört Jimmy LaFave 
på svensk radio räcker upp handen! Och finns här någon som har hört Walter 
Hyatt eller Kimmie Rhodes?

Nä, och det är kanske inte så konstigt. De är ju visserligen sanslöst bra, men 
ändå inte så värst kända utanför USA, eller ens utanför Texas.

Men hur ofta får vi höra världsberömda namn som Willie Nelson, Boz Scaggs, 
Tony Joe White, Steve Earle, Kris Kristofferson och Doug Sahm i svensk radio? 
Någon enstaka gång på P3 eller P4, aldrig någonsin på reklamradion.

Sen finns det naturligtvis en massa annan bra musik, från helt andra ställen, som 
man aldrig heller får höra, om man inte själv är intresserad av att leta efter den. 
Och det finns naturligtvis annan musik än Texasmusik, som jag tycker om.

Men ska jag försöka förklara vad jag gillar, så håller jag mig till musik från Texas.

Svammel, OK, men jag vet själv vad jag menar.

Dansk skalle?

En gång i livet var det nära att jag fick en dansk skalle.

Det berodde på trafiksituationen på vägen mellan Malmö och Halmstad.

Det tar längre tid idag att köra den sträckan än för fem-sex år sedan, trots att man får gasa på i 120 när man kommer in i Halland.

Men långtradartrafiken bara ökar och det pågår ofta vägarbeten som leder till nästan stillastående köer på E6:an.

Den här gången hade jag en tid att passa i Halmstad.

Jag skulle träffa ett antal gentlemen från en förening som ägnar sig åt att bjuda in intressanta föreläsare som mig, för att få en inblick i olika verksamheter. I mitt fall skulle det handla om hur det går till att skriva kåserier.

Och jag tyckte att jag hade god marginal tidmässigt när jag for iväg hemifrån.

Men så började det knaka i tidtabellen redan vid Landskrona.

Värst är det när långtradare ska köra om långtradere, då blir det långtradigt.

Man sitter mentalt fastklämd och kan inte göra ett skvatt åt situationen..

Jag trodde ändå att jag skulle klara min tidtabell och när jag svängde av i höjd med Fyllebro, hade jag så gott om minuter kvar att allt skulle funka.

Då hamnade jag i värsta vägarbetet: infarten till Halmstad var full av maskiner, lastbilar, gula västar, vägskrapor och bilar i kö. Och som vanligt hamnade jag i fel fil. Det blev krypfart in mot Slottsbron och vidare mot Lilla torg, där jag tänkte parkera.

Så nu gällde det bara att hitta en P-plats. Efter en stunds letande, såg jag en familj hoppa in i en Volvo. Jag ställde mig i position A för att överta platsen. Det var bara att rulla rakt in på rutan.

Då hörde jag en lång ilsken signal från vänster. Där hade det stått, osynligt för mig, en annan bil med sikte på samma P-ruta som den jag nu ägde. Men vadå? Alla P-rutor är väl lediga tills någon tar dem och nu hade jag tagit den här.

När jag skulle gå ut ur bilen, upptäckte jag en stor brottare som hade ställt sig utanför min bildörr.

–Jag såg den här platsen före dig, sa han på danska.

–Hur kan du veta det? undrade jag. Jag såg inte dig, så du såg väl inte mig. Du vet väl inte hur länge jag har väntat?

Han ville att jag skulle backa och ge min plats till honom. Jag vägrade och gick bort mot automaten. Han följde efter.

–Vet du? sa han. När du hämtar din bil, har den en lång ful rispa i lacken! En dyr ful rispa...

Han såg ut som om han menade det.

–Är det så ni gör i Danmark? frågade jag. Han blängde svart och det var nu jag var rädd för att få en äkta dansk skalle.

Det som räddade mig var P-automaten. Den ville inte godkänna mitt plastkort. Jag fick ingen biljett hur jag än försökte. Så jag tittade på klockan, gick tillbaka till bilen med dansken i hasorna, hoppade in, backade och drog iväg med en rivstart.

Kallsvettig hittade jag en P-plats på en sidogata och 15 minuter försenad kunde jag berätta för ett antal herrar att allt jag skriver i mina kåserier är san. Sen körde jag hem till Malmö utan rispor i lacken.

Datortrubbel?

Är det fler än jag som har tröttnat på datorer? Är det bara jag som längtar tillbaka till den vanliga skrivmaskinen som aldrig krånglade? Inte ens när den blev elektrisk var det några problem. Man skrev det som skulle skrivas och skulle man skicka iväg sina texter någonstans, var det bara att lägga dem i ett kuvert, klistra på ett frimärke med kungen på och uppsöka närmsta brevlåda. Dagen efter var texten framme hos den som skulle ha den. Aldrig några problem.

Nu är det lika spännande varje gång man ska skicka iväg en text. Går det? Fungerar ”uppkopplingen” till nätet, som ska se till att ”e-posten” kommer dit den ska?

I mitt fall beror problemen på att jag, utan att ha bett om det, fick ett nytt ”modem” från min dataleverantör, som skulle fungera ännu snabbare än det gamla, som var blixtsnabbt. Jag vet inte vad som är snabbare än blixtsnabbt, men jag vet att jag aldrig kan vara säker på om ”e-posten” ska komma iväg eller ej.

Det finns en liten lampa på modemet som alltid ska lysa. ”WAN” heter den visst.

Är jag ute på nätet, så händer det plötsligt att datorn, eller vem det är, inte ”hittar servern”. Då tittar jag på WAN-lampan, som då är släckt.

Detta händer i stort sett dagligen sedan jag fick det nya blixtblixtsnabba modemet.

Och det började i höstas, så snart jag hade kopplat in det.

Så i höstas började mina kontakter med dataleverantören, som får vara anonym här.

Man ringer ett nummer, kommer till en inspelad röst som ger ett antal knappalternativ på telefonen att välja mellan. Man trycker på alternativet för Kundtjänst och får veta antingen att det är så många som ringer att de ber en komma tillbaka senare eller att man ligger i kön på plats 23. Då väntar man, medan en röst meddelar hur man sakta förflyttas framåt i kön.

Efter 20–25 minuter svara en ”Johan” eller en ”Patrik” och när denne hör vilket problem man har, så får man ett antal förslag som man redan har provat.

–Har du rätt inloggningsuppgifter? var i början en vanlig fråga, som jag direkt kunde avvisa.

–Har du kopplat ”mellanproppen i det första telefonjacket”? var en annan irrelevant fråga som ständigt återkom.

–Kan det inte vara fel i ert modem? frågade jag. Jag hade ju inga problem med det gamla modemet, som bara var blixtsnabbt. Det fungerade perfekt!

Efter 12 samtal under ett par månaders tid, fick jag dem att äntligen skicka ett nytt blixtblixtsnabbt modem. Jag kopplade in det och det fungerade! I en hel månad.

Sedan började  WAN-lampan att slockna igen och förbindelsen med nätet var lika bruten som tidigare.

Nya samtal till dataleverantörem, nya konstiga förklaringar. Men inget som hjälpte.

Det värsta var näg jag var uppkopplad till min bank och skulle betala räkningar. Utan ett ljud kunde WAN-lampan slockna och jag visste inte om jag hade betalat något eller om jag var skyldig lika mycket som tidigare.

Efter ännu några samtal, bestämde sig leverantörem för att jag skulle sättas upp som ett ”case”, vilket betydde, tror jag, att någon expert någonstans skulle se över min förbindelse med yttre cyberspace. Och redan efter en vecka kom ett mejl, som berättade att de hade ”åtgärdat felet”. Vad felet berodde på nämndes inte. Men det fanns en passus om att det inte gick att svara på detta mejl.

Nåja, nu funkade allting. I en hel månad.

Och nu är vi framme vid nutid. Idag fick jag ringa leverantören igen, för nu slocknade WAN-lampan enligt samma oberäkneliga schema som tidigare.

–Du är nummer ett i kön, sa en röst och fortsatte att upprepa detta i 25 minuter.

Till slut svarade en ”Johan” och jag frågade honom om han var ensam på jobbet, eftersom jag hade köat som etta i nästan en halvtimme. Han påstod att flera andra jobbade, men han sa inget om att de hade fikapaus allihop.

Jag hade lärt mig att de kan se på sin datorskärm hur många samtal jag hade haft med dem i ärendet förut, så jag hänvisade till detta och undrade vad det skulle göra nu. Det blev tyst.

–Jag måste fråga min mentor, sa Johan och försvann.

Efter fem minuter kom han tillbaka och sa att de skulle lägga upp ett nytt ”case”.

Men kan du läsa det här, så har jag i alla fall lyckats ta mig ut på nätet en stund.

Med en gammal vanlig skrivmaskin och ett frimärke hade det aldrig varit några problem. Är det bara jag som har tröttnat på datorer?

Tankar när jag cyklar.

Cyklar runt i Malmö på kvällarna på min sjuväxlade Rex med vita däcksidor och bekvämt Harley Davidson-styre.

Cykelturerna är både avkoppling och motion. Man hinner tänka och man kan lyssna på bra musik på full volym i öronen utan att någon störs.

Jag kör utmed sundet från Limhamn till Malmös nya chica bostadsområde Västra hamnen, där lägenheterna kostar miljoner.

För att komma dit har jag en flera kilometer lång raksträcka utmed Ribban att tampas emot. Det blåser alltid motvind i Malmö och trots sju växlar kan det vara ett tungt jobb att ta sig fram. Blir omkörd hela tiden av andra cyklister, men tar mig i alla fall förbi rullskridskoåkare och alla som promenerar med eller utan stavar. Ribersborgsstranden, som Ribban egentligen heter, är unik med sitt folkliv, det är Malmös Central Park, en myllrande strandpromenad där man också kan jogga, släppa hunden lös, spela amerikansk fotboll, träna golf, lira korpfotboll, äta glass, titta på bron långt borta i diset eller ta sig ett dopp.

Det tar en stund att cykla hela vägen från Limhamn till den nya stadsdelen och då hjälper musiken i lurarna, speciellt när motvinden är stark. Dr John, Frank Sinatra, John Prine, Delbert McClinton, Willie Nelson och andra favoriter hetsar inte om man har rätt CD i spelaren, de hjälper till att hålla tempot på en angenäm nivå. "All The Things You Are", "I´ve Got A Crush On You" och "I´m Confessin´  That I Love You" är mjuka, behagliga låtar som inte kräver att benen ska överanstränga sig, utan bara njuta av tempot.

Ibland kör jag åt andra hållet och hamnar mitt i Limhamns centrum. Förr fanns det ett orosmoment i form av en trevlig pub, som pockade på för en vätskekontroll, för jag hade ju trampat ett par kilometer när jag kom dit och det kunde ju behövas lite intag av nåt flytande.

Första gången jag närmade mig puben på min nya cykel, såg jag hur några ansikten bakom glasrutan fick syn på mig. Och när jag steg in och beställde ett glas rött, som är godkänt av Montignac i motsats till öl för oss viktfixerade, klev en av gubbarna ut för att studera min något spektakulära cykel med specialdekaler, specialsadel, specialram och specialutrustning. En perfekt motionscykel från Halmstad. Enda exemplaret i Malmö.

-Fin cykel, sa han när han kom in. Och jag har ett förslag. Jag kan montera en specialmotor på bakhjulet. En liten tuff sak. Du kan starta den i uppförsbackar och när det är motvind. Den kostar 3.500 plus montering... det blir ca 5.000 allt som allt. Vad säger du?

Gubbarna runt bordet vid fönstret lyssnade intresserat.

Vad säger man? Naturligtvis att något av motionsidén kanske skulle försvinna om cykeln körde av sig själv. Dessutom finns det inga uppförsbackar i Malmö.

Gubbarna såg besvikna ut. De verkade ha samma åsikt som motorförsäljaren, att jag skulle må bra av att ha ett kraftpaket som fick cykeln att gå i 40 knyck i motvind.

Men, nä. Jag föredrar trampandet, även om jag blir omkörd av damer i 70-årsåldern då och då.

Man hinner tänka och undra.

Hur ska det gå för HBK utan en målspottare längst fram?

Eller särskrivningen som bara brer ut sig överallt. Hur kan det bli så fel? Såg en butik som skyltade med "kassa skåp". Och påp mer än ett ställe har jag sett att det går bra att ta fram en cigarr och blossa på, för på skylten står det "Rök fritt!"

Det är tydligen svårt med svenska nuförtiden. Och det är inte bara särskrivningen som har blivit så vanlig. Det är också svårt för många skribenter att skilja på "var" och "vart". "Vart ligger Dalarna?" hörde jag en ung dam säga i ett radioprogram häromdan. Det är också sådant man kan fundera över medan man cyklar.

"Sjuk gymnast" sökes i en platsannons.

En butikskedja i Malmö behöver förstärka med "kassa medarbetare".

Bensinmacken som jag anlitar kollar olja och "spolar vatten" på bilen.

Hur blev det så här, kan man undra medan man cyklar och inte har något annat att tänka på. Men så kommer det en gammal låt med Frank Sinatra i lurarna och det spelar ingen roll vart man är på väg, det är bara att njuta av musiken, en himmel som är blå och en cykel med sju växlar.