måndag 31 oktober 2011

Jobbar på en bok.

Det är därför som det är lite tyst på den här sidan för tillfället.
Det är inte en egen bok.
Jag skriver den på uppdrag av ett världsomspännande företag som har funnits i 100 år i Sverige nästa år och det vill dom fira med en exklusiv jubileumsbok.
Och tackar man ja till ett sådant uppdrag, då blir det inte mycket tid över till annat.
Annars kunde jag skriva en snutt om dagens cirkusnummer på taket den höga 30-talsvillan.
Grannen påstod att en tegelpanna hade krockat med verkligheten och borde bytas. Den satt så högt upp att jag inkallade proffs i form av polacken som alltid kommer på direkten.
Idag kom han utan ett enda verktyg. Inte ens en stege.
–Jag tar din stege som ligger i garaget, sa han. Där finns några tegelpannor också.
–Den når du inte upp med, sa jag. Den måste vara dubbelt så hög.
Sen gick jag in för att ta på mig en jacka, trots sommarvärmen.
När jag kom ut igen en stund senare, hade han dragit upp stegen på det lilla taket ovanför köksentrén. Hur han kunde få den att stanna kvar där när han klev upp på den är dagens gåta.
Hur han sedan dessutom kunde lämna stegen och få fotfäste någonstans på det sluttande taket, det är en gåta till. Hade vi haft musik till detta, så kunde det visas på cirkus.
Jag gick och hämtade en kratta, så att jag hade något att göra med blicken nedåtriktad.
Hur han kom ner vet jag inte. Men ner kom han med en trasig tegelpanna i ena nypan. Den andra låg på plats.
Alla naturlagar måste vara satta ur spel.
Hur han lyckades med detta konstnummer begriper jag inte.
Så jag gav honom 20 spänn utöver vad han begärde.

fredag 21 oktober 2011

Nisse på Palladium!

Jag tänkte: spelar Nisse Hellberg inför en sittande publik, så måste man vara där.
Chansen är ju att han gör ett kanongig som det kommer att pratas om i hela nästa decennium.
Risken är ju att han ångrar sig efter första låten och lämnar scenen.

Men jag borde ju ha tänkt på vilket proffs han är. Nisse gör aldrig någon besviken. Han har koll. Alltid. Var han än spelar.

Jag råkade hamna på bänkraden med hans döttrar rakt framför mig. Och jag kunde inte låta bli att klappa storasystern på axeln, precis när konserten skulle börja. Hon vände sig förvånat om och undrade vem som kunde vara så påflugen i detta ögonblick.
–Är han nervös? frågade jag. Och hon kände igen mig, så hon svarade artigt.
–Ja, men det ska man väl vara, sa hon. Lite i alla fall...
Sedan började en 80 minuter lång rock´n´rollkavalkad med idel bra låtar. Nisse har hittat tre man som kan alla trix i boken och får en gammal fin lokal som Palladium att nästan röra på sig. Allting sitter som det ska. Nisses rock´n´rollskånska, Nisses låtar, Nisses scenkänsla...
Jag har aldrig riktigt tänkt på vilken suverän gitarrist han är. Det upplever man här, när man sitter i en salong och har full koll på scenen. Nisse vräker ur sig gitarrsolon som vilken stor stjärna som helst. Det är fanimej great stuff.
De flesta låtarna känner man igen, några är nya och finns på salongen och det finns t o m en alldeles ny vinylplatta.

Det blev en riktig rock´n´rollkväll. Nisse var i form. Publiken tjöt.
Så ska det låta.

onsdag 19 oktober 2011

Ska inte bli långrandig.

Är man bloggare bör man nog veta i förväg vad man ska skriva.
Men sån är inte jag. Jag bara börjar skriva, så får jag se vad det blir.
Det är spännande. Och det är bara jag som upplever en text medan den växer fram. Du som läser det här kan ju direkt avgöra t ex hur lång den är. Jag själv vet inte om nästa rad är den sista.
I bakgrunden hör jag Jerry Lee Lewis.
Jag gjorde nyss en spellista med ett antal låtar som visar vilken storhet han är. De flesta av låtarna jag valde ut gjorde han under en kreativ period på 1970-talet. "She even woke me up to say good-bye", "Middle age crazy" och några andra liknande countrylåtar. Jag tog också några av hans allra senaste inspelningar från 2000-talet, som visar att han fortfarande uppe i 70-årsåldern behärskar både sångmikrofonen och pianotangenterna. Han sjunger med en inlevelse som får mig att tro att varje textrad är självupplevd.
Jerry Lee har sällan fått någon cred av seriösa musikskribenter. Han betraktas ofta ur perspektivet rock´n´rollrebell 1957, aldrig som en vuxen man som sjunger låtar som betyder något. Han nämns aldrig som en av USA:s giganter inom showbiz. Han får aldrig den cred han är värd.
Men jag ska inte bli långrandig. Jag tror jag ska ta och skriva en artikel om Jerry Lee på rootsy.nu – om jag inte redan har gjort det. Jag får kolla.
Men här sätter jag punkt för idag. Det hade jag inte en aning om när jag började.

måndag 17 oktober 2011

Det händer inget när man cyklar.

Det har inte hänt mycket de senaste dagarna. Inte för mig i alla fall. Hade man frågat Juholm (är det så ha heter?), så har han nog en helt annan uppfattning.
Jag tänkte då att jag tar en tur på cykeln, så händer det säkert något.
Inte mycket till motvind idag. 10 grader plus. Bra förutsättningar, alltså. Enda kruxet var att solen stod rakt i ögonhöjd vid femtiden, om man cyklade västerut.
Så jag började den planlösa turen i nordlig riktning från villakvarteren på Rosenvång och sedan österut, in mot city, in mot Malmös Picadilly Cirkus, Triangeln alltså.
Rosenvång, förresten. Där hände det ju faktiskt att en något bedagad Volvo 145:a stannade utanför min grind häromdan. En kraftig man med en kraftigt målad dam vid sin sida glodde rakt in i mina ögon och mannen visade sig ha en kraftig röst.
–Är detta Rosengård? sa han. Han hade då precis passerat en stadsdelsskylt med ordet Rosenvång i vitt mot blå botten. Men den hade han väl missat.
–Rosengård ligger långt härifrån, sa jag och funderade över hur man skulle förklara vägen. Det skulle nog ta lika lång tid som att köra dit.
–Långt borta? sa mannen.
–Kör rakt fram och sen till vänster längre bort, sa jag.
–Kommer jag till Rosengård då?
–Förr eller senare, sa jag. Sen glodde han på mig medan han lade i ettan och drog iväg.
Så visst har det hänt nåt.
På cykelturen hände inte mycket. Det visade sig vara alldeles fel tid att ge sig ut i stan vid 17-tiden. Bilar i massor skulle fram på gatorna. Cyklister trängdes om utrymmet på cykelvägarna och slogs med bilisterna om utrymmet på de gemensamma gatorna. Jag tog mig fram i denna röra och höll på att krocka med både bilar och cyklar. Jag tog mig i alla fall till Hilton, vek av åt
höger, fortsatte mot Möllan, vände sedan hemåt och tog vägen genom Pildammsparken, där man alltid måste se upp för bilar som kör sakta med skylten ÖVNINGSKÖR där bak.
Men nä, det hände ingenting nu heller.

torsdag 13 oktober 2011

Hur man får stopp på telefonsäljarna.

Varje vecka får jag, och säkert också du, samtal via telefonen där någon hurtig yngling pratar oavbrutet enligt en mall som han fick på säljkursen.
Idag ringde en sådan igen. Han titulerade mig med en gång som "Larz" och han avslutade varje säljavsnitt med "eller hur, Larz".
Jag har definitivt blivit trött på dessa säljnasare och deras jargong. Och jag har arbetat ut ett sätt att bemöta dem, så att de redan efter fem minuter ger upp och stänger av telefonen.
Först låter jag dem hållas, medan de presenterar sitt erbjudande.
-Det vore väl fint att sänka dina utgifter för satellit-TV, Larz? Jag har ett paket som ger dig lägre kostnader och fler kanaler. Bra, eller hur Larz? Med silverpaketet får du 49 kanaler och du behöver inte betala mer än du redan gör, utan tvärtom mindre! Bra Larz, eller hur?
Här låter jag honom fortsätta genom att bara svara med ett kortfattat "jaha". Och han märker att nu måste han plocka fram de tunga argumenten. Han börjar med de argument som han tror ska vara omöjliga att tacka nej till.
-Tycker du om sport, Larz? Eller långfilmer? Du vill har mer sport och filmer och ändå betala mindre, eller hur, Larz? Det finns både sport och filmer i vårt Silverpaket med 49 kanaler!
Och här kan man börja med att sparka undan fötterna på honom.
-Vi tittar aldrig på sport och filmer har vi egna DVD som vi aldrig hinner se. Och vi tycker att film ska ses på bio.
-Men du får 49 kanaler billigare än de 30 du har idag, Larz, och dessutom ska jag skicka -gratis- en ny box! Du får den gratis, Larz! Bra, eller hur?
Nu räcker det. Här sätter man in en stöt.
-Kallar du mig Larz en gång till, så avbryter jag samtalet, säger jag. Jag har en bra box, vi har de kanaler vi gillar och det finns ingen anledning för oss att byta. Om vi någon gång känner för att byta upp oss till fler kanaler, så tar vi reda på vilka alternativ som finns då och väljer det som passar oss. Vi har inget intresse av att byta nu, bara för att du ringer. Trist, eller hur?
-Jamen, det blir ju billigare... Och ni får den nya boxen gratis...
-Är den lika bra som den vi har nu? Har den alla finesser?
-Nja... Jo, alla utom inspelningsmöjligheter... men hur ofta använder man den finessen. Och vill man ha den, så har vi en box för bara 449 kronor.
-Och vi har redan en box med inspelningsmöjlighet. Trist, eller hur?
-Jamen... Och här har argumenten tagit slut och den hurtige kisen inser att loppet är kört. Han trycker på off-knappen och försvinner i cyberspace.
Metoden fungerar på alla typer av telefonsäljare. Frågar man hur de kan få sina affärer att gå ihop när de så gott som skänker bort sina produkter, brukar de börja stamma och då vet man att de snart ger upp.
Och sen slipper man samtal från det företaget.
Till slut har man blivit av med de allra flesta. Bra, eller hur?

onsdag 12 oktober 2011

Hur dum får man bli?

Fotografen lånade min bil och sa nånting, när jag fick tillbaka den, om att det lyste en röd oljekanna på instrumentpanelen.
-Den slocknade igen, sa han, men du får nog hålla koll!
-Jaja, tänkte jag, det var nog bara en solreflex som fick den att synas.
Några dagar senare hade jag bråttom iväg till ett tidigt morgonmöte och jag drog på lite extra på Geijersgatan. Automatlådan gav ett piggt gensvar. Det var ont om trafik, så det var bara att rulla på. Då såg jag det: de lyste en röd oljekanna på instrumentpanelen.
Jag skulle köra 6 mil och sen hem igen. Kunde nog inte köra med en lysande oljekanna så långt.
Och varför lyste den? Hur släcker man den?
Statoilmacken på Bellevuevägen låg strategiskt till för ett besök.
Men det är ju ingen bensinmack, det är ett minivaruhus som säljer CD-skivor och chokladkakor.
Var det någon idé att stanna här? Måste jag ta en extra runda till märkesverkstaden ute vid Jägersro? Det skulle ta en timme, minst.
Medan jag tänkte detta, gick jag sakta mot dörren, öppnade den och gick in.
Fan också! Det stod en tjej, en ung söt tjej, bakom disken. Vad skulle jag här att göra?
Inga andra kunder fanns i lokalen. Hon såg på långt håll att jag hade problem.
-Behöver du hjälp? sa hon.
-Nja... jag vet inte. Jag hoppades att här fanns någon som begriper sig på bilar.
-Vad är det för fel? sa hon. Det kändes inte lönt att svara.
-Äh, det lyser en röd oljekanna... Man måste nog göra nånting...
-Vad är det för bil? undrade hon, som om det skulle ha någon betydelse.
-Det är en Chrysler, svarade jag. En Sebring.
-Hur gammal är den? frågade hon, och nu var jag beredd att åka hem igen. Kunde kanske få mötet uppskjutet.
-Den är fem år gammal, suckade jag.
-Då ska du ha den här oljan, sa hon och höll fram en plastflaska. Det är bara att hälla i. Behöver du hjälp?
-Nä... jo... Hur mycket ska man hälla i?
-Det får du kolla med oljestickan. Vet du var den finns?
-Jag brukar aldrig öppna motorhuven, sa jag.
-Jag fixar det, sa tjejen.
Ett par minuter senare var jag på väg, skamsen med rodnande kinder.
Och oljestickan var på plats igen och den rödlysande kannan var borta.
Hon hade säkert bytt tändstift också, om det hade behövts.

måndag 10 oktober 2011

På Babel.

Babel är ett musiktempel i Malmö.
En gång i tiden var det en slags kyrka. Jag tror det sitter ett kors kvar högt uppe på väggen som vetter mot Spångatan.
Numera spelas det inga psalmer här, men det både sjungs och spelas flera olika sorters musik.
Ikväll såg jag ett nytt band från Austin, Texas: Deadman.
Lägg namnet på minnet! Går du förbi en av de skivbutiker som finns kvar i landet, så gå in och köp en av deras två cd:s. Deadman är ett suveränt band.
Deras musik bygger på all den rootmusik som finns i Austin mer än någon annanstans i världen.
Deadman kör rakt fram i omkörningsfilen, växelspaken ligger för det mesta i rockläge, men flyttas emellanåt till country och texmex. Ikväll spelade de ett par fina mexikanska låtar.
Deadman är sex man starkt, fem av dem sjunger, tre spelar gitarr, en har en stor hammond att leka med, de övriga två har naturligtvis ett trumset och en bas.
Deadman är redan stora hemma i Austin och det är det ingen lätt sak att bli. I Austin finns nog 100 spelställen som banden i stan står i kö för att få spela på. Och hit kommer band från hela världen, som vill berätta när de kommer hem att de har spelat i Austin.
Deadman har blivit så stora att de har fått göra en liten turné i Norge och Sverige. När de kommer hem till USA börjar de förmodligen att fundera över hur de ska erövra hela hemlandet.
Häng med från början och skaffa deras första CD, inspelad på Saxons Pub i Austin.
Jag har varit där flera gånger, men aldrig när Deadman har spelat där.
Men jag har sett Deadman på Babel i Malmö.
Vi som var där, går dit igen om de kommer tillbaka.

söndag 9 oktober 2011

Sommaren är kort.

Ledin hade rätt, när han skrev den där låten.
Jag bar in stora solparasollen idag. Det är en sån där jätte som vevas upp och då brer den ut sig över halva altanen. Så solen, som man hela tiden väntar på, har inte en chans att tränga sig på. Den får vackert lysa på parasollen, inte på oss.
Det är konstigt, för det är ju sol man vill ha. Det var likadant nere på stranden i Torrevieja i förra veckan. Alla som skulle dit, släpade med sig solparasoller. Vi också.
–Det ska bli skönt att komma ner till solen, sa vi när vi åkte till Malmös internationella flygplats i Sturup. Och samma sak sa vi i flera veckor innan vi började packa.
Sen var vi där, på den spanska solkusten. Och hela tiden letade vi efter skugga.
Frukost på altanen på skuggsidan. Eftermiddagsfika i skugga på gårdssidan mot poolen. Strandbesök med medtagen parasoll som gav skugga på playan.
Solcremer med extra skyddsfaktor hörde också till utrustningen.
–Vilken vacker solnedgång, sa vi, när solen färgade himlen röd i långt borta i väster. Nu kunde vi titta fram ur skuggan. Vi hade klarat ännu en dag. Nu var det månen som tog över himlavalvet och den behövde vi inte skydda oss mot.
Och idag åkte solparasollen här i Malmö in i förrådet.
Den har inte behövt göra så mycket nytta den här sommaren.
Men det blir nog bättre nästa år.
Synd bara att det är så långt dit.

torsdag 6 oktober 2011

Tillbaka i verkligheten.

Satte mobilen på väckning kl 04.00 i morse.
Morgonflyget från Alicante till Sturup går vid åttatiden och vi befann oss i Torrevieja miltals från flygplatsen. Kände inte till vägen heller. Hade aldrig kört den förut mer än i motsatt riktning, när vi kom hit i förra veckan. Vid femtiden på morgonen var vi enda bilen på vägen i långa stunder, så det var bara att dra på. Raksträckor mellan rondeller i mil efter mil , men så kom det en plötslig böj eller en oväntad brant backe upp eller ner, när man minst anade det. Så det gick inte att slumra till och framför allt inte när man kom fram till flygplatsområdet. Jag missade en skylt och upptäckte försent att jag var inne i fel fil och tvingades hamna i flygplatsens tillfart för taxi och vanliga bilisters infart till P-platser och avsläpp av passagerare. I själva verket borde jag köra i filen som ledde in till hyrbilarna. Nu fick jag köra runt hela skiten en gång till för att hitta in till Hertz, som inte hade öppet så här tidigt. Men jag parkerade bilen och slängde nyckel och alla handlingar i en låda och sedan kunde vi börja leta efter incheckningen.
Flygplatsen i Alicante är nog byggd för en framtida verksamhet, där de som bestämmer har bestämt sig för att då, i framtiden, ska den här flygplatsen ha mer trafik än någon annan flygplats i Spanien och så har man byggt efter detta önskemål. Lokalerna är enorma, dåligt skyltade och ger anledning till långa promenader mellan parkering, incheck, säkerhetsspärr, café och boarding. Man måste ha kikare för att se åt vilket håll man ska gå. Man tar rulltrappa neråt när man egentligen ska uppåt, för skyltarna är antingen missvisande eller obefintliga. Överallt står folk i klungor och diskuterar åt vilket håll de ska gå. Man tror att man har gott om tid när man kommer till flygplatsen två timmar innan planet ska gå, men det säger inte ens vips innan man måste jäkta till rätt boarding och sno åt sig en plats i kön.
Sen gick RyanAir-planet mot Malmö och ju närmare vi kom, desto mer guppade planet i blåsten. Landningen utfördes med stor skicklighet av piloten, som fick kämpa mot vindar från alla håll och de sista metrarna innan marken kunde man betala avgift för om de fanns i en karusell på Tivoli. Allra sist lät det som en smäll i fronten. Det måste vara främre landningshjulet som fick stryk och jag trodde att det var på väg att brytas i småbitar.
Men flyvärdinnorna, en blond och en mörk, som satt i fronten med blickarna mot oss pax (det är vad de kallar oss) och bara skrattade och verkade ha hur kul som helst.
Och hemma hade hösten gjort entré.

måndag 3 oktober 2011

Nyckelknippan.

Radhusen på gatan här i Torrevieja har alla en liten gräsmatta framför ytterdörren där man kan till exempel äta frukost eller lösa korsord till midnatt om man vill. Utrymmet är skyddad av en vit mur som har en järngrind med lås.
Man kommer alltså inte in till huset utan en portnyckel.
Har man den kan man gå in på gräsmattan och fram till husets entrédörr. Den måste man låsa upp med en nyckel. Nyckel nummer två alltså.
När man har öppnat dörren, möts man av en stabil järngrind. Den måste man låsa upp med ytterligare en nyckel. Nummer tre alltså.
Bakom järngrinden finns en dörr till. Den har inget handtag på utsidan. Det fanns väl ett handtag en gång i tiden, men så behövde järngrinden utrymme. På andra sidan dörren finns ett handtag och dörren måste alltså öppnas från insidan. Så kommer man hemifrån Sverige och ska in i huset, måste man gå runt halva kvarteret och in till poolgården via en låst port. Nyckel nummer... nä, jag orkar inte hålla reda på dem längre.
Men inne på poolgården går man fram till sin bakdörr, som måste låsas upp. Då möts man av en ny järngrind och bakom den finns dörren in till huset. Då är det bara att ta sig in till gatuingången och öppna dörren som saknar dörrhandtag på andra sidan. Nu kan man börja använda huset, bara man kommer ihåg att ta med sig nyckelknippan - och det gör man, för annars kan man inte låsa efter sig när man ska ut på stan.
Behövs det så många lås?
Tydligen. Alla hus i området har det.

Hett.

Man tar frukost på altanen i det här radhusområdet.
Då sitter man utåt gatan, där det knappast förekommer någon trafik. På morgonen är det skuggigt här, så man slipper den värsta hettan och man får inte solen i ögonen när man brer smör på det dagsfärska brödet.
Alla som promenerar förbi pratar svenska eller norska.
Efter frukost kan man gå ut på poolsidan av huset. Där är det soligt och hett.
Men poolen är öde för det mesta. Radhusägarna har rest hem till Sverige eller Norge. Det är tyst och lugnt. Och hett.
För så snart man sätter sig i solen, upptäcker man hettan. Förr eller senare måste man ta sig ett dopp. Igår i havet 10 km härifrån, idag i poolen direkt utanför altandörren.
Jag hörde att hösten har börjat därhemma.
Men det är ju inte förrän på torsdag vi åker hem.

söndag 2 oktober 2011

Årets första dopp.

Idag körde vi 10 km söderut från Torrevieja för att komma till den, enligt många, bästa stranden i närheten. Campoamor heter den.

Det visade sig att stranden nästan höll Tylösands-klass. Kortare, lika bred playa och nästan lika fin gyllenfärgad sand. Dyner saknas, men vattnet höll 25 grader och man kan parkera bilen nästan vid strandkanten.

Idag blåste det nästan styv kuling och Blondinen överraskades av en meterhög våg som tog hennes brillor med sig i djupet. Vi letade en stund mellan vågorna, men hur ska man hitta ett par glasögon i ett skummande, brusande hav? Flyter de? Går de till botten? Var ska man leta?

Tur att hon hade ett reservpar med sig. Då var det värre för väninnan, som strax efteråt bet av en tand. Inga reservtänder i bagaget. Själv blev jag bara våt i största allmänhet. Men det var i alla fall årets första dopp för min del.

För övrigt är det tyst och lugnt idag här på den lilla radhusgatan. Det beror till stor del på att Karin från Göteborg, som bor i grannhuset, reste hem före lunch. Men också på att allting är söndagsstängt. Gator och torg är tomma.

Ikväll blir det förmodligen en italiensk kvarterskrog med bra mat, enligt lokalbefolkningen. Och Italien ligger ju inte så långt från Spanien.

lördag 1 oktober 2011

Oj, är det redan oktober?

Hej! Det var ett tag sedan.
HBK var bara några matcher från att klara kontraktet.
Nu är det försent.
Men det blir nog bara en säsong i division 2 eller vad de kallar serien som ju faktiskt är division 2. Ska inte trötta er med fotboll.
Jag sitter nere i Torrevieja under en stor gul sol på en blå himmel. De flesta turisterna har åkt hem, här finns bara ett antal engelsmän och skandinaver. De delar inte upp sina besökare i länder om det är så små länder som Sverige. Så de skriver om engelsmän och skandinaver i tidningen som kommer ut här med engelsk text. De är glada för att turisterna har ökat i antal jämfört med förra året. Engelsmännen mest, skandinaver närmast efter holländare och belgare.
Var på en texmexkrog igår sent på kvällen. En sizzling fajitas var lika god som i Austin. Men här kommer det underhållare som balanserar stolar på framskjuten haka och sångare med gitarr och Willie Nelson-hatt. Sånt slipper man i Austin.
Wayne Fontana spelar här ikväll på en krog, det är det enda musiknöjet så när som på lite jazz nånstans. Men varför känner man till Wayne Fontana?
Vilka låtar ska man förknippa med honom?
Vi hörs...