Dansk skalle?

En gång i livet var det nära att jag fick en dansk skalle.

Det berodde på trafiksituationen på vägen mellan Malmö och Halmstad.

Det tar längre tid idag att köra den sträckan än för fem-sex år sedan, trots att man får gasa på i 120 när man kommer in i Halland.

Men långtradartrafiken bara ökar och det pågår ofta vägarbeten som leder till nästan stillastående köer på E6:an.

Den här gången hade jag en tid att passa i Halmstad.

Jag skulle träffa ett antal gentlemen från en förening som ägnar sig åt att bjuda in intressanta föreläsare som mig, för att få en inblick i olika verksamheter. I mitt fall skulle det handla om hur det går till att skriva kåserier.

Och jag tyckte att jag hade god marginal tidmässigt när jag for iväg hemifrån.

Men så började det knaka i tidtabellen redan vid Landskrona.

Värst är det när långtradare ska köra om långtradere, då blir det långtradigt.

Man sitter mentalt fastklämd och kan inte göra ett skvatt åt situationen..

Jag trodde ändå att jag skulle klara min tidtabell och när jag svängde av i höjd med Fyllebro, hade jag så gott om minuter kvar att allt skulle funka.

Då hamnade jag i värsta vägarbetet: infarten till Halmstad var full av maskiner, lastbilar, gula västar, vägskrapor och bilar i kö. Och som vanligt hamnade jag i fel fil. Det blev krypfart in mot Slottsbron och vidare mot Lilla torg, där jag tänkte parkera.

Så nu gällde det bara att hitta en P-plats. Efter en stunds letande, såg jag en familj hoppa in i en Volvo. Jag ställde mig i position A för att överta platsen. Det var bara att rulla rakt in på rutan.

Då hörde jag en lång ilsken signal från vänster. Där hade det stått, osynligt för mig, en annan bil med sikte på samma P-ruta som den jag nu ägde. Men vadå? Alla P-rutor är väl lediga tills någon tar dem och nu hade jag tagit den här.

När jag skulle gå ut ur bilen, upptäckte jag en stor brottare som hade ställt sig utanför min bildörr.

–Jag såg den här platsen före dig, sa han på danska.

–Hur kan du veta det? undrade jag. Jag såg inte dig, så du såg väl inte mig. Du vet väl inte hur länge jag har väntat?

Han ville att jag skulle backa och ge min plats till honom. Jag vägrade och gick bort mot automaten. Han följde efter.

–Vet du? sa han. När du hämtar din bil, har den en lång ful rispa i lacken! En dyr ful rispa...

Han såg ut som om han menade det.

–Är det så ni gör i Danmark? frågade jag. Han blängde svart och det var nu jag var rädd för att få en äkta dansk skalle.

Det som räddade mig var P-automaten. Den ville inte godkänna mitt plastkort. Jag fick ingen biljett hur jag än försökte. Så jag tittade på klockan, gick tillbaka till bilen med dansken i hasorna, hoppade in, backade och drog iväg med en rivstart.

Kallsvettig hittade jag en P-plats på en sidogata och 15 minuter försenad kunde jag berätta för ett antal herrar att allt jag skriver i mina kåserier är san. Sen körde jag hem till Malmö utan rispor i lacken.