fredag 27 december 2013

En storlek för mycket.

Hamnade häromdan av ett rent misstag på Malmös nya och blänkande köpområde i Hyllie.
Här, i Malmös södra utkanter, fanns i flera decennier ett vitt majestätiskt vattentorn, som i sin ensamhet intalade sig själv att inget kunde bli vackrare, inget kommande byggnadsverk skulle kunna mäta sig med ett högt, kritvitt och modernt vattentorn, formgivet av arkitekter som hade tittat på dylika byggnationer runt om i landet och till slut enat sig om att en "svamp" måste vara vad folket behöver, en svampform sätter fart på fantasin och syns dag och natt med rätt belysningsarrangemang. En svamp ska vi ha! Och då blev det så.
En vacker dag långt, långt senare, började fälten som omgav vattentornet att bebyggas. Här, på ett jättelikt område, kunde man cykla helt ostört på småvägar, heja på harar och lyssna på lärkan. De smala småvägarna vägrade att ta emot bilar och andra fordon med motorer. Idyll rådde, så ingen var väl riktigt beredd på vad som började hända. Plötsligt fanns här en nybyggd tunnelbanestation med P-platser för säkert tusen bilar. Lika plötsligt växte här upp en arenabyggnad där 13.000 åskådare kan se världsartister i musikaler, berömda stjärnor i konserter och skåningar som tror att de kan spela ishockey. Och en hel vattenpark stod klar innan någon fattade hur man gör när man vill prova på Bike & Ride. Bara en liten bit bort finns Malmömässan och inne på området kan man nu köpa allt man behöver och allt man egentligen inte har någon nytta av. På en yta som är 93 000 kvm stor finns butiker som har allt utplacerat på fyra våningar, runt fem torg och ett P-hus som har plats för runt 3000 bilar.
Jag trodde att denna kommersiella anläggning skulle heta "Euforia", för att ta hem allt det som ordet betyder, t ex Välbefinnande, Lyckorus och Förhöjt stämningsläge. Men namnet blev "Emporia", som kommer från Handelsplatser.
Det var Blondinen som lurade mit att köra dit. Hon hade köpt en slags blus inne i en märkesbutik i stan och när hon ville byta den, fick hon beskedet att det bara fanns en likadan blus men i storleken större i hela Malmö och det var ute på Emporia. -Kan du köra mig dit, sa hon och berättade att hon hade varit där med en väninna och att de gick vilse när de skulle hämta bilen i garaget.
Så jag blev lite nyfiken och tog det tillfälliga jobbet som chaufför. Och genast när vi kom in i garaget förstod jag att det här var något annat än på gamla NK i Malmö.
Jag hamnade vid en automat som krävde pengar för att släppa ut en biljett och sen åkte bommen upp och jag var tvungen att svänga till höger för några andra alternativ fanns inte och det första jag såg efter svängen var en brant backe uppåt. Backen slutade med en betongvägg, men när vi var högst uppe, fanns det en bred dörr till vänster och kom man bara igenom den, så fanns det massor av farvägar hit och dit. Vi stannade på första bästa P-ruta och började jakten på butiken som hade en viss blus i en storlek som inte fanns inne i city.
Efter en promenad bland bilar, promenerande bilägare, lekande barn och turister från Köpenhamn, befann vi oss i butiksområdet. Gångarna var breda, långa och omöjliga att få något begrepp om, för de svängde lite längre bort, så att man måste ta sig längre bort för att se varför de svängde och vad som fanns efter svängen.  Informationsskyltar var omöjliga att hitta i folkmängden. Frågade man ett biträde i någon butik, så skakade hon på huvudet eller svarade på engelska att hon inte förstod svenska.  Vi visste inte vilken våning vi var på, så när en av damerna sa på ren svenska att vi skulle ta oss till våningsplan 3 och fråga vidare där. Vi glömde bara att fråga henne vilken våning vi befann oss på.
Ja, vi gav oss inte och jag lovade mig själv att aldrig mer åka hit. Jag bestämde mig för detta när vi efter 20 minuters letande hittade bilen i garaget. När vi äntligen lyckades ta oss ut genom entrén till motorvägarna utanför, fanns det inte en skylt som visade hur vi skulle ta oss tillbaka till Limhamn. Vi kom in i en rondell som vi fick ta ett par varv extra i, för att försöka förstå vilket håll som var det rätta.
Det var vattentornet som räddade oss. När vi såg svampen insåg vi att vi var på väg åt helt fel håll. Vi skulle hamna i Lindeborg om vi fortsatte. Eller i Bergdala.

Kunde kanske vara kul, för där har jag aldrig varit.  

fredag 20 december 2013

När frun är bortrest.


Vad gör man under tre dagar då frun är bortrest?
Först skulle hon köras till Centralen. Det var så tidigt att inga tuppar gal och morgontrafiken
stod still i sina P-rutor och garage. Yrvaken styrde jag genom en öde stad, släppte av
Blondinen och åkte hem till sängen igen.
Vaknade senare och undrade vad som hade hänt. Blondinens säng stod tom, det var helt
tyst i huset, ingen morgonradio spelade i badrummet, alla teveapparater visade svart ruta
och någonstans i bakhuvudet mindes jag en bilfärd på tomma gator och en lysande skylt
i mörkret med bokstäver som formade ordet Centralstation.
Javisst, ja. Tre dagars ungkarlsliv. Duschade, tog fram frukostflingor och undrade vilka
hälsokostpiller det är som brukar stå framdukade varje morgon.
Pikasol kände jag igen, Blue Eye, en blåbärsprodukt måste vara något nytt, Artrox vid
måttlig artros, var den för mig och vad är artros? Rosenrot, extra stark, för bättre energi
borde vara ämnade för mig, men Q-gel var också försedd med ordet "energi" och kan Q
möjligen betyda Qvinna? Litozon, patenterat nyponpulver, men vad då för? Ginkgo
Biloba mot minnesbesvär, synd att de inte funkar eller har jag glömt att ta dem på
sistone?
Lyprinol, VitaePro antioxidant, Kalcidon, Procalmin för fokus på koncentration... resten
av burkarna och askarna stod så långt in i skåpet att de förmodligen inte används längre.
Men vilka är det jag brukar få till frukost?
Kan man inte ta en banan istället?
Vad skulle jag sedan ta itu med? Det ösregnade, så det var ingen idé att tänka på uteliv.
Rullade tummarna, ringde yngste sonen och bjöd honom och hans familj på lunch på
Konsthallen. Sen var det bara att åka hem i regnet och lösa korsord och svara i telefonen
varje gång någon av Blondinens väninnor ringde för att berätta något sensationellt.
På eftermiddagen ringde dessutom dörrklockan och ute i regnet stod tre polacker.
Javisst, ja. Det skulle ju fixas lite på huset. Och jag kom nu ihåg att jag hade ringt
Waldek, vår specialfixare. Att han skulle ha med sig två man till, det hade jag inte en
aning om och att han själv skulle åka till Falkenberg på ett annat jobb, det var också lite
oväntat. Han for iväg och där stod jag med två polska hantverkare, som var lika dåliga
på svenska och engelska som jag själv är på tyska och polska.
Men Waldek hade tydligen instruerat dem, för de försvann ner i källaren, där de skulle
fixa lite med puts och betong på väggar och golv.
Nu kunde jag inte lämna huset ens för att åka till ICA och köpa en kvällstidning, för
antingen skulle jag behöva låsa in polackerna eller lämna ytterdörren olåst och det gör
man inte.Jag gick ner i källaren och inspekterade arbetet. Polackerna sa något på
polsktyska och jag svarade på svengelska. Varken de eller jag hade en aning om vad vi
pratade om.
Så småningom försvann de i en röd Fiat.
Natten var tyst, ingen väckte mig med snarkningar och morgonen smög sig fram på
avstånd tills telefonen spräckte alla ljudvallar. Det var Waldek, som undrade om en av
hans assistenter kunde få komma på direkten och om jag hade fasadfärg hemma. Så
plötsligt står jag i källaren och letar bland färgburkar medan jag väntar på en polack som
jag inte kan prata med, men som ger mig husarrest.
Tredje dagen blev likadan. Jag kunde inte lämna huset.
Så det blev tre dagars korsordslösande och telefonsvarande tills det var dags att hämta
Blondinen på Centralen, när hon anlände sent på kvällen med fler shoppingkassar än
hon kunde bära.
Nu är allt som vanligt igen och polackerna är klara.



måndag 16 december 2013

Bilsemester i Italien.


På den tiden bensinen var en lågprisvara, blev det en och annan bilsemester ner till sydligare länder. Speciellt roligt var det när man hade en ny och läcker japansk bil, full med elektroniska finesser.
En sommar på den tiden bestämde Blondinen och jag att vi skulle ta en tur ner till Liguriska Rivieran i Italien, med de två barnen i baksätet. Där satt de säkert skyddade av serietidningar i högar. Högarna omfattade allt från Bamse och Kalle Anka till 91:an och Läderlappen.
Den nya Mazdan hade inga fönstervevar. Det var bara att trycka på en knapp, så sänkte sig rutorna ner i sina dörrfack. Detta är naturligtvis inget att prata om idag, när vilken bilmodell som helst kan fås med elektriska fönsterhissar. Då var det snudd på science fiction.
Vad Mazdan saknade var däremot en A/C-funktion. Eller rättare sagt: det hade blivit dyrare om jag hade kryssat i det alternativet vid köpet. Kontinental hetta så gott som kräver A/C, det fick jag lära mig nu.
När vi rullade in i Pietra Ligure, tyckte baksätespassagerarna att botten var nådd. De ville ha luft. Och samtidigt tryckte de på varsin knapp för att få ner rutorna.
Om det var för detta "samtidigt" som säkringen gick, det vet jag inte. Den gick i alla fall och ingen vev fanns det.
Så plötsligt stod vi där i Italien med två bilrutor nere och utan extra säkringar i handskfacket.
Skulle vi vara tvingade att köra hela vägen hem, på tyska Autobahn, med nerhissade rutor i baksätet? Eller skulle vi försöka hitta en bilelektrisk firma i Pietra Ligure?
Och vad tusan heter "säkring" på italienska? Jag måste nog rikta in mig på att leta upp platsen där säkringarna fanns, plocka loss det trasiga exemplaret och hålla det framför näsan på den eventuelle bilelektrikern.
De fanns i en liten dosa under motorhuven. Men de såg absolut inte ut som säkringar brukar se ut. Det här var något nytt. En platt svart mojäng med två kontakter, typ. Inte en sån där vit liten banan, som hade sett likadana ut sedan T-Forden. Nu hade japanerna hittat på något nytt.
Jag stannade vid en mack och frågade, på min utmärkta engelska, om de kände till denna produkt eller någon bilelektriker på Liguriska Rivieran. Mackgubben tittade konstigt på säkringen och skakade på huvudet. Men han pekade åt byns centrala delar, så jag förstod i alla fall åt vilket håll jag skulle köra.
Efter en halvtimme hade vi genomsökt hela byn och tänkte ge upp. Då råkade jag, på en liten tvärgata få syn på en skylt där det stod ungefär "Auto eletricitet" eller något liknande. Hurra!
Jag stegade in i den värsta röra jag har sett. Här verkade finnas allt och lite till och detta allt var dessutom osorterat. Någonstans i röran skymtade jag en liten man med svart mustasch. Han kunde ingen engelska, så jag höll fram den lilla svarta plastbiten med två kontakter, han tittade och gav mig ett tecken som betydde att jag skulle följa med honom in i nästa rum.
Där inne var det om möjligt ännu rörigare. Men mannen gick fram till en stor pappkartong som var placerad på en hylla. Han ställde den på en liten disk och började rota i den.
Plötsligt sken han upp. Och så plockade han upp en liten ask av grå kartong.
Han höll fram den som om han var guldgrävare och ville visa sitt oslagbara fynd.
Men det var inte innehållet i asken som fick mig att stirra.
Jag stirrade, för att på askens lilla etikett fanns det bara ett enda ord: FLATSÄKRINGAR.
På ren svenska, alltså. Flatsäkringar.
Och jag kan fortfarande än idag fundera över varför denne lille italienske man i sin lilla verkstad på en liten sidogata i en liten by hade en grå liten ask med en etikett som enbart riktade sig till svenska läsare.
Flatsäkringar, var ordet.
Hur kunde det komma sig?

onsdag 11 december 2013

Dags att spola Österlen.

Hamnar av en händelse någon mil söder om Simrishamn, i en liten by med en hamn, en hamnkrog och en bensinmack.
Åkrar och ängar finns det också och ett hav med utsikt mot Bornholm.
Detta är Österlen.
Vad är det som lockar hit så många stockholmare? Vad gör de här?
Hamnkrogen tog redan för flera år sedan över 100 spänn för en tallrik soppa. Och det finns mycket annat som är ännu mer svindyrt.
I den här lilla byn finns ju ingen konkurrens att tala om. Och stockholmare kan man säkert lura till att betala vad som helst, bara det är österlenschict och ligger så att man kan se segelbåtar guppa i en liten hamn. De genuina byborna äter väl hemma.
Men byn verkar nästan obebodd. Man möter inte en kotte, det är bara på bensinmacken man ser några mänskliga varelser.
Tar en sväng med bilen för att försöka hitta något intressant. Vägarna är smala och leder bara vidare och vidare. Man kommer inte fram till något. Det är åkrar, träd och buskar överallt, kilometer efter kilometer. Kommer man in i ett samhälle, så tar det slut innan man hinner lära sig vad det heter. Bor det någon här? Eller kör jag i en kuliss, framtagen för en filminspelning? Vad är det som får stockholmarna att skaffa sommarhus här?
Jag blir nervös av tomheten. Allting ligger långt borta.
Det blir kväll, kolmörkt och tyst. Vad gör man nu? Spelar sällskapsspel eller glor på teve, antagligen. Själv längtar jag till stan.
Och nästa kväll är jag hemma i Malmö.
Tar en sväng in mot Möllevången, där folklivet blomstrar och mörkret skingras av neonljus, gatlampor och ljusen från krogarna som ligger tätt.
Det är Malmöhöst med liv och rörelse i gathörnen, bilarna måste rulla varsamt fram för att inte stöta till någon, uteserveringarna är välfyllda, priserna överkomliga. Gator och trottoarer kryllar av möllevångare och tillfälliga besökare från andra delar av stan.
Den milda höstn får mig att tänka på någon storstad längre söderut på kontinenten, kanske till någon stadsdel som jag inte vet namnet på i Paris eller Milano. Här, på Möllevången, behöver man inte sitta och glo på teve om man inte tvunget vill. Man kan ge sig ut i vimlet och träffa vänner och folk man inte känner.
Vad är Österlen mot detta, vad är det i ödemarken som lockar och drar?
Jag förstår det inte.
Jag längtar till stan varje gång jag hamnar på platser där ingenting händer, mer än att katten på gården kommer hem med en råtta i munnen.


                                                                (Tidigare publicerat i Malmömagasinet.)

söndag 8 december 2013

Heter alla danskar Preben?


Första gången jag satte mina fötter på Jernbanecaféet var när jag och en fotograf hade varit långt inne i det farliga Vesterbro och ville tillbaka till Köpenhamns mera civiliserade delar.
Då kom vi till baksidan av Hovedbanegården och det var där vi hittade caféet. Det som drog in oss, var den ovanligt snygga neonskylten. "ØL" lyste det i eldrött. Kort och gott. "ØL". Verkligen en vacker skylt. Enkel estetik på hög nivå. För säkerhets skull kompletterades uppgiften om att det fanns öl i huset med ordet "BIER" tätt under. Ingen behövde alltså tveka om vad som fanns bakom dörren. Möjligen engelsktalande, som nu fick gissa om "bier" kunde betyda "beer"?
Vi gick naturligtvis in och upptäckte det som egentligen inte finns: det danska gemytet.
Här fanns det.
Jag kollade senare flera gånger med nya besök. Och gemytet fanns där. Hvergang. Jernbanecaféet var som en scen i en svartvit dansk film, där danska skådespelare är regisserade att uppträda som glada gamänger med ett djupt inre liv.
Hit kom brevbäraren i sin illröda uniform efter dagens postrunda och han kände de flesta närvarande.
–Davs Preben! ropade han och nästan alla hejade tillbaka.
Här kunde man hitta en filosof som satt och mumlade för sig själv utan att någon lade sig i. Kanske var han inte en filosof, kanske var han bara en skäggig man som hade druckit något mer än vad han tålde och som diskuterade med sig själv om han skulle sitta kvar eller promenera hem. Alltså en uppgörelse mellan honom och ham selv.
På Jernbanecaféet kunde man dessutom fortfarande höra en jukebox spela låtar med Otto Brandenburg.
Och ibland hade man musikaften med självutnämnda artister, som aldrig hade fått beträda en riktig scen. Här underhöll de en tacksam publik med danska visor som alla danskar, men inga andra, känner till.
En man utklädd till kvinna hade med sig ett tjockt nothäfte och valde oavbrutet vilken visa han/hon skulle sjunga nästa gång det blev hans/hennes tur. Orkestern bestod av en pianist och en man som slog takten på ett minimalt trumset. Mellan varven sjöng pianisten själv en och annan visa och han klarade det varje gång utan att lägga ifrån sig sin rykande pipa, som dinglade i ena mungipan.
Till Jernebancaféet kom gamla och unga, kvinnor och män och fler och fler svenskar. Från att ha legat lite bakom Köpenhamns turiststråk, när många turister kom med flygbåt till Nyhavn, hamnade caféet plötsligt strategiskt helt rätt, då alla turister istället kom via bron med tåg till Hovedbanegården. Då kunde man gå ut genom bakdörren på den stora stationshallen och direkt ta sikte mot skylten "ØL" på andra sidan gatan. Och man kom in i en genuin miljö, där det rådde en gemenskap som jag aldrig har hittat någon annanstans i Köpenhamn eller i hela Danmark.
Men vad händer då?
Jo, ägarna får för sig att renovera hela stället, snygga till det, modernisera...
Jag trodde inte det var sant när jag såg byggnadsställningarna runt hela fasaden för ett par år sedan.
Jag gick inte in. Och jag har inte varit där sedan heller.
Jag föredrar att ha min gamla lyckliga bild av hur Jernbanecaféet såg ut och fungerade på den tiden då nästan alla danska karlar som var där hette Preben.




onsdag 4 december 2013

Stockholmare och danskar.


Får en inbjudan till ett releaseparty på en klubb med adress Götgatan. Detta säger mig ingenting. Men jag anar, för sånt här händer ideligen. Ringer därför upp arrangörens mobil.
-Tack för inbjudan, men du, var ligger klubben? säger jag.
-Ja, det ligger ju på Götgatan! säger han som om han inte förstod frågan.
-Ja, men var...?
-Tja, en bit från Stadsmuseet...
-Var tusan ligger Stadsmuseet??
-Va? Stadsmuseet ligger... vet du var Ryssgården ligger?
-Inte en aning.
-Ja, men om vi börjar vid Södermalmstorg...
-Var ligger det?
-Vet du inte var Södermalmstorg ligger?
-Har aldrig hört talas om nåt Södermalmstorg här i Malmö, faktiskt...
-Malmö? Ringer du från Malmö?
-Ja... och var är du?
-Stockholm...
-Hur ska jag veta det? Du har bjudit mig till en klubb på Götgatan. Hur ska jag veta vilken Götgata du menar? Vi har en här i Limhamn.
Har fått inbjudningar femtioelva gånger från folk i Stockholm, som utgår ifrån att alla alltid tänker på Stockholm. Stockholmare är ofta totalt inskränkta och kan inte fatta att vi som befinner oss i Malmö, kanske inte har Stockholm längst framme i skallen. Ett galleri, en klubb eller en krog i New York skulle inte glömma bort att skriva New York, NY i sina inbjudningar, samma sak i London, men i Stockholm tror man att man befinner sig i universums centrum. Stockholm ÄR universum. Och det enda man kan göra är att ringa upp dem och försöka plocka ner dem till jorden.
Danskarna är förresten inte mycket bättre.
Letar efter rätt spår på Hovedbanegården för att åka tillbaka till Malmö. På informationsskärmen står att nästa tåg går kl 17 på spår 5. När jag kommer till nedgången meddelar TV-skärmen där att tåget från spår 5 inte tar några passagerare, vilket också, något oväntat, meddelas på tyska. Då måste väl tåget till Malmö finnas någon annanstans? Letar vid varje nedgång medan klockan alltmer närmar sig 17, men kan inte se Malmö lysa upp en enda TV-skärm. Går tillbaka till spår 5, tar rulltrappan ner och där nere meddelar skyltarna minsann att tåget ska gå kl 17! Tänk om jag hade stannat kvar där uppe och litat på meddelandet att tåget inte skulle ta några passagerare! Hur många andra gjorde det? Jag kom iväg och drog mig mot toaletten på tåget, danskar ska ju alltid bjuda på øl, men den var trasig. Det upptäckte jag efter en kvarts väntan med benen i kors. Det kom aldrig någon ut från toan, det bara lyste upptaget. Till slut frågade jag konduktören, som råkade gå förbi, om det var nåt fel. -Det var bra att du tog upp det, sa hon och klistrade upp en ful gul dekal på toadörren, en dekal som talade om för alla andra att här var det ingen idé att man stod och väntade.
Nästa gång tar jag flygbåten.