Hamnade häromdan av ett rent misstag på Malmös nya och
blänkande köpområde i Hyllie.
Här, i Malmös södra utkanter, fanns i flera decennier ett
vitt majestätiskt vattentorn, som i sin ensamhet intalade sig själv att inget
kunde bli vackrare, inget kommande byggnadsverk skulle kunna mäta sig med ett
högt, kritvitt och modernt vattentorn, formgivet av arkitekter som hade tittat
på dylika byggnationer runt om i landet och till slut enat sig om att en
"svamp" måste vara vad folket behöver, en svampform sätter fart på
fantasin och syns dag och natt med rätt belysningsarrangemang. En svamp ska vi
ha! Och då blev det så.
En vacker dag långt, långt senare, började fälten som omgav
vattentornet att bebyggas. Här, på ett jättelikt område, kunde man cykla helt
ostört på småvägar, heja på harar och lyssna på lärkan. De smala småvägarna
vägrade att ta emot bilar och andra fordon med motorer. Idyll rådde, så ingen
var väl riktigt beredd på vad som började hända. Plötsligt fanns här en nybyggd
tunnelbanestation med P-platser för säkert tusen bilar. Lika plötsligt växte
här upp en arenabyggnad där 13.000 åskådare kan se världsartister i musikaler,
berömda stjärnor i konserter och skåningar som tror att de kan spela ishockey.
Och en hel vattenpark stod klar innan någon fattade hur man gör när man vill
prova på Bike & Ride. Bara en liten bit bort finns Malmömässan och inne på
området kan man nu köpa allt man behöver och allt man egentligen inte har någon
nytta av. På en yta som är 93 000 kvm stor finns butiker som har allt utplacerat
på fyra våningar, runt fem torg och ett P-hus som har plats för runt 3000
bilar.
Jag trodde att denna kommersiella anläggning skulle heta
"Euforia", för att ta hem allt det som ordet betyder, t ex
Välbefinnande, Lyckorus och Förhöjt stämningsläge. Men namnet blev
"Emporia", som kommer från Handelsplatser.
Det var Blondinen som lurade mit att köra dit. Hon hade köpt
en slags blus inne i en märkesbutik i stan och när hon ville byta den, fick hon
beskedet att det bara fanns en likadan blus men i storleken större i hela Malmö
och det var ute på Emporia. -Kan du köra mig dit, sa hon och berättade att hon
hade varit där med en väninna och att de gick vilse när de skulle hämta bilen i
garaget.
Så jag blev lite nyfiken och tog det tillfälliga jobbet som
chaufför. Och genast när vi kom in i garaget förstod jag att det här var något
annat än på gamla NK i Malmö.
Jag hamnade vid en automat som krävde pengar för att släppa
ut en biljett och sen åkte bommen upp och jag var tvungen att svänga till höger
för några andra alternativ fanns inte och det första jag såg efter svängen var
en brant backe uppåt. Backen slutade med en betongvägg, men när vi var högst
uppe, fanns det en bred dörr till vänster och kom man bara igenom den, så fanns
det massor av farvägar hit och dit. Vi stannade på första bästa P-ruta och
började jakten på butiken som hade en viss blus i en storlek som inte fanns
inne i city.
Efter en promenad bland bilar, promenerande bilägare,
lekande barn och turister från Köpenhamn, befann vi oss i butiksområdet.
Gångarna var breda, långa och omöjliga att få något begrepp om, för de svängde
lite längre bort, så att man måste ta sig längre bort för att se varför de
svängde och vad som fanns efter svängen.
Informationsskyltar var omöjliga att hitta i folkmängden. Frågade man
ett biträde i någon butik, så skakade hon på huvudet eller svarade på engelska
att hon inte förstod svenska. Vi
visste inte vilken våning vi var på, så när en av damerna sa på ren svenska att
vi skulle ta oss till våningsplan 3 och fråga vidare där. Vi glömde bara att
fråga henne vilken våning vi befann oss på.
Ja, vi gav oss inte och jag lovade mig själv att aldrig mer
åka hit. Jag bestämde mig för detta när vi efter 20 minuters letande hittade
bilen i garaget. När vi äntligen lyckades ta oss ut genom entrén till
motorvägarna utanför, fanns det inte en skylt som visade hur vi skulle ta oss
tillbaka till Limhamn. Vi kom in i en rondell som vi fick ta ett par varv extra
i, för att försöka förstå vilket håll som var det rätta.
Det var vattentornet som räddade oss. När vi såg svampen
insåg vi att vi var på väg åt helt fel håll. Vi skulle hamna i Lindeborg om vi
fortsatte. Eller i Bergdala.
Kunde kanske vara kul, för där har jag aldrig varit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar