söndag 8 december 2013

Heter alla danskar Preben?


Första gången jag satte mina fötter på Jernbanecaféet var när jag och en fotograf hade varit långt inne i det farliga Vesterbro och ville tillbaka till Köpenhamns mera civiliserade delar.
Då kom vi till baksidan av Hovedbanegården och det var där vi hittade caféet. Det som drog in oss, var den ovanligt snygga neonskylten. "ØL" lyste det i eldrött. Kort och gott. "ØL". Verkligen en vacker skylt. Enkel estetik på hög nivå. För säkerhets skull kompletterades uppgiften om att det fanns öl i huset med ordet "BIER" tätt under. Ingen behövde alltså tveka om vad som fanns bakom dörren. Möjligen engelsktalande, som nu fick gissa om "bier" kunde betyda "beer"?
Vi gick naturligtvis in och upptäckte det som egentligen inte finns: det danska gemytet.
Här fanns det.
Jag kollade senare flera gånger med nya besök. Och gemytet fanns där. Hvergang. Jernbanecaféet var som en scen i en svartvit dansk film, där danska skådespelare är regisserade att uppträda som glada gamänger med ett djupt inre liv.
Hit kom brevbäraren i sin illröda uniform efter dagens postrunda och han kände de flesta närvarande.
–Davs Preben! ropade han och nästan alla hejade tillbaka.
Här kunde man hitta en filosof som satt och mumlade för sig själv utan att någon lade sig i. Kanske var han inte en filosof, kanske var han bara en skäggig man som hade druckit något mer än vad han tålde och som diskuterade med sig själv om han skulle sitta kvar eller promenera hem. Alltså en uppgörelse mellan honom och ham selv.
På Jernbanecaféet kunde man dessutom fortfarande höra en jukebox spela låtar med Otto Brandenburg.
Och ibland hade man musikaften med självutnämnda artister, som aldrig hade fått beträda en riktig scen. Här underhöll de en tacksam publik med danska visor som alla danskar, men inga andra, känner till.
En man utklädd till kvinna hade med sig ett tjockt nothäfte och valde oavbrutet vilken visa han/hon skulle sjunga nästa gång det blev hans/hennes tur. Orkestern bestod av en pianist och en man som slog takten på ett minimalt trumset. Mellan varven sjöng pianisten själv en och annan visa och han klarade det varje gång utan att lägga ifrån sig sin rykande pipa, som dinglade i ena mungipan.
Till Jernebancaféet kom gamla och unga, kvinnor och män och fler och fler svenskar. Från att ha legat lite bakom Köpenhamns turiststråk, när många turister kom med flygbåt till Nyhavn, hamnade caféet plötsligt strategiskt helt rätt, då alla turister istället kom via bron med tåg till Hovedbanegården. Då kunde man gå ut genom bakdörren på den stora stationshallen och direkt ta sikte mot skylten "ØL" på andra sidan gatan. Och man kom in i en genuin miljö, där det rådde en gemenskap som jag aldrig har hittat någon annanstans i Köpenhamn eller i hela Danmark.
Men vad händer då?
Jo, ägarna får för sig att renovera hela stället, snygga till det, modernisera...
Jag trodde inte det var sant när jag såg byggnadsställningarna runt hela fasaden för ett par år sedan.
Jag gick inte in. Och jag har inte varit där sedan heller.
Jag föredrar att ha min gamla lyckliga bild av hur Jernbanecaféet såg ut och fungerade på den tiden då nästan alla danska karlar som var där hette Preben.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar