onsdag 29 maj 2013

Snart finns det ingenting att se på TV.


Visst var teve roligare förr?
Redan på den svartvita tiden väntade man ju varje vecka på ”Överste Flacks bravader”, som jag nu inte har en aning om vad det hela gick ut på. Minns bara att översten inte var en riktig överste och att han hade en medarbetare som aldrig fattade vad översten sa på latin eller vad han höll på med under sina bravader.
Det var nog inte så kul, då hade jag kommit ihåg mer.
Eller ”Hylands hörna”! Alla väntade på ”Hylands hörna” varje vecka. Det måste ha varit jättekul. Men det enda jag kommer ihåg nu är att Carl-Gustav Lindstedt då och då for upp ur en låda utklädd till pajas och sa nåt som alla skrattade åt. Och så var det Simon Brehms orkester. För övrigt minns jag bara att Hyland pratade med olika gäster som satt i en soffa precis som de gör hos Letterman idag. Det är möjligt att det var intressant, jag vet inte. Jag var nog för ung för att uppskatta snacket.
”Lassie” var ju mer för oss barn och grannen på Timmermansgatan hade en likadan collie, som hette Puck. Honom brukade jag reta från vår sida av staketet, så att han började skälla och hämtades in av husse eller matte. Lassie på teve var mycket smartare, han tänkte som en människa och utförde bedrifter som att lösa svåra matematiska problem eller operera bort blindtarmar och sånt, vill jag minnas. Han var i alla fall mycket mer skärpt än grannjycken, men jag tror inte jag skulle titta på hans shower idag.
Men ”Helgonet”! Det programmet väntade man oavbrutet på, för att få se Roger Moore komma i en vit Volvo P1800 och jaga bovar. Han omgav sig med snygga brudar, men det är också allt jag minns. Vad det var för sorts bovar han jagade har jag inte en aning om idag, så det var nog heller inte någon revolutionerande underhållning.
Men det var naturligtvis de häftiga avsnitten av ”Mannen från U.N.C.L.E”, som var en slags agenthistoria. Lite James Bond i teveformat, liksom. Det är allt jag kommer ihåg. Det var i alla fall väldigt populärt. Undrar vad man skulle tycka om ett avsnitt idag?
Allra mest populär var nog ”Perry Mason”, teveserien om en advokat, som precis alla tittade på vecka efter vecka. Till slut upptäckte man emellertid att det var samma manus vecka efter vecka. Alla avsnitten avslutades i rättegångssalen, Perry Masons klient var åtalad för mord och innan rättegången var över hade Mason skaffat bevis, via privatdeckaren Paul Drake, som gjorde att den rätta mördaren åkte dit så att det stänkte om det. Det var alltid den man minst av alla misstänkte och det var alltid ett litet, litet misstag som mördaren hade begått och som ingen annan än Perry Mason tänkte på. Vecka efter vecka efter vecka.
Men vänta nu: vad alla längtade allra mest efter, måste ha varit ”Bröderna Cartwright”, som bodde på Ponderosaranchen tillsammans med sin far, Papa Ben. Bröderna hette Hoss, som var stor och grov och hade en svensk mamma, Little Mike, som var alla flickors favorit för att han såg så gullig ut, och Adam, som var tuff men lite lagom intellektuell. Alla grabbarna hade olika mammor, så Papa Ben var förmodligen präriens häradsbetäckare i sin ungdom. Dessa fyra hamnade oavbrutet i olika äventyr, som klarades av på 50 minuter enligt gängse teveformat. I svart/vitt.
Bröderna var så populära att Little Mike kom över hit och turnerade i folkparkerna med en låt hette ”Give me a little kiss” och han sjöng så falskt att Papa Ben borde ha förhindrat honom att resa.
Det var mycket man tyckte var kul på teve förr, alla satt hemma och glodde, biografer slog igen, krogarna var öde och gatorna tomma.
Det var nyhetens behag och nu har jag kommit över den.

Tittar bara på Mad men.

söndag 26 maj 2013

Min enda cabriolet.

Undrar ibland hur många bilar man har haft.
Försöker då minnas i turordning och det började med en gammal Pontiac, som inköptes tillsammans med en kompis som inte hade körkort. Den gamla amerikanaren var utmärkt att ragga runt med och den höll till och med för en söndagsutflykt till Oslo tur och retur från Halmstad. Vi trodde att Oslo låg strax norr om Göteborg, så vi blev lite frustrerade över att kvällen och natten var över oss innan vi var framme och de två brudarna som vi hade bjudit med på turen var märkbart irriterade när vi äntligen var framme och upptäckte att hela stan var stängd. Det fanns inte ens en korvkiosk som var öppen.
Men det var en skön bil att köra och sen dess har jag sagt att det är amerikanare man ska glida runt med om man vill åka bekvämt. Och jag har utöver Pontiacen ägt en Oldsmobile, två Chrysler och tre Cadillac. Den senaste USA-bilen jag ägde var en Cadillac STS V8 1998 och hade den inte varit så törstig, så hade jag kört omkring med den än idag.
Men den mest speciella bil jag har ägt måste vara en liten vit cabriolet.
Vi var nygifta, vi behövde så klart en bil och en kompis i Simlångsdalen hade totalrenoverat en fransk liten skönhet och jag trodde det var en sportbil, för den hade bara två stolar och det var en cab.
Det sista jag hörde när jag lämnade Simlångsdalen i den nya bilen, som också var nylackad, var kompisens morsa som ropade efter oss: "Tänk nu på att det inte är en sportbil!"
Med detta menade hon säkert att rivstarten jag gjorde från deras gårdsplan inte var något att rekommendera i en Renault Floride med 28 hästar, även om den var nyrenoverad.
Egentligen var det nog en tjejbil. Lill-Babs hade haft en likadan för några år sedan, det hade jag sett i Bild-Journalen.
Grabbar skulle nog hellre ha en MG eller möjligen en Triumph. Floride var nog mest tänkt som en andrabil för frun i Paris, så att hon kunde åka in till LaFayette och småshoppa på eftermiddagarna. Den var nog byggd mest för att stå stilla i bilköerna på Champs Elysses med en Brigitte Bardot-kopia bakom ratten.
Men nu hade man en cab. Den hade hard top också, som man kunde vinterbona bilen med framåt hösten. Och nu stod man utanför kön vid Gustafs berömda korvkiosk i sommarkvällen med suffletten nertryckt i ett fack bakom stolarna, man såg avundsjuka blickar som konstaterade att blondinen och bilen matchade varandra färgmässigt och man tyckte att livet var rättvist. Vit cab med röd skinnimitation i stolarna. Blondin med röda läppar. Man åt Specialaren långsammare än vanligt, för att få behålla de avundsjuka blickarna så länge som möjligt.
En och annan gammal kompis kom fram och hejade och tyckte att det var en schysst bil. "Den ser ju nästan ny ut!" sa någon förvånat.
Jodå, nu pös man. Sen var tyvärr Specialaren uppäten i alla fall och det var dags att lämna den intresserade kön på Brogatan.
Det finns inget mer retligt ljud än en bilmotor som inte vill starta.
Speciellt inte när det är ens egen bilmotor det handlar om.
Speciellt inte när ljudet uppmärksammas av en lång kö, där avundsjuka blickar avlöses av hånfulla och kompletteras med råa skratt.
Bilfan gick inte att få igång! "Äwawawawawawa äwawawawawawa", var allt den sa om och om igen, när jag vred om nyckeln.
Efter en stund var det inte lönt att försöka längre. Gick ut och öppnade motorhuven, som fanns där bak, ty detta var ju en Renault och detta franska bilmärke var känt för att placera sina motorer där bak, vad nu det skulle vara bra för. Svansmotor kallades det. Jag öppnade huven utan att veta varför, kön studerade mig med stort intresse och jag försökte se ut som om jag enkelt skulle hitta ett dolt fel och få igång motorn med magiska fingrar.
Allt jag såg var naturligtvis en massa prylar, sladdar och slangar. En helt vanlig obegriplig motor, alltså. Skit i förgasaren? Kanske, men vad gör man då? Dålig kontakt nånstans? Visst, tänkbart. Men var?
Jag tänkte att det måste väl gå att putta igång den, men korvkön ville nog hellre se mig besegrad av bilen än hjälpa till att få den rörlig. Ingen anmälde sig frivilligt i alla fall. De hoppades nog på bärgningsbil, hehehe.
Då upptäckte jag något mycket oväntat. I motorutrymmet fanns en vev placerad, fasthållen av enkla klämmor, bara att plocka loss!
En gammaldags, hederlig vev! Man kunde veva igång fanskapet!
Jag kommenderade den blonda vackra frun att sätta sig bakom ratten, lägga växelspaken i nollan, vrida på nyckeln till strömläge och att vara beredd på nåt vad som helst. Sen stack jag in veven i ett hål där bak och började veva.
Motorn hostade till och började låta som den trötta 28-hästaren den var, men den snurrade i alla fall! Den var igång!
Jag tog loss veven, placerade den i klämhållarna, slängde igen motorhuven, flyttade frun till passagerarstolen, hoppade över förardörren i elegant saxstil, petade in ettan, gjorde ett ryck och fick motorstopp.
Hela kön applåderade. Underhållning av detta slag i korvkön hos Gustaf var något helt nytt för Halmstad, kanske för resten av världen.
Nu visste jag i alla fall vad man skulle göra, så jag gjorde en snabbrepris på vevtricket och den här gången lyckades jag med allt. Bilen rullade iväg och korvkön tog upp en spontan applåd.
Strax därefter planerade vi en enkel semestertripp i bil till norra Tyskland.
Efter ett oväntat stopp i Trönninge ett par mil hemifrån, två olika verkstadsbesök i Roskilde, totalt motorhaveri i Fredericia på Jylland, där vi avbröt planerna på Tyskland, mest beroende på att alla pengarna tog slut på en och samma gång, och ett sista besök på en verkstad i Odense under hemresan, var vi rejält trötta på Floriden. Speciellt som det började ösregna på Själland och vänster vindrutetorkare for ut i den danska naturen när jag tryckte på knappen för att få igång torkarna.
Och detta var bara början. Jag skulle kunna skriva en hel bok om min enda cabriolet.



torsdag 23 maj 2013

Tre dagar gräsänkling.


Vad gör man under tre dagar då frun är bortrest?
Först skulle hon köras till Centralen. Det var så tidigt att inga tuppar gal och morgontrafiken stod still i sina P-rutor och garage. Yrvaken styrde jag genom en öde stad, släppte av damen och åkte hem till sängen igen.
Vaknade senare och undrade vad som hade hänt. Fruns säng stod tom, det var helt tyst i huset, ingen morgonradio spelade i badrummet, alla teveapparater visade svart ruta och någonstans i bakhuvudet mindes jag en bilfärd på tomma gator och en lysande skylt i mörkret med bokstäver som formade ordet Centralstation.
Javisst, ja. Tre dagars ungkarlsliv. Vad gör man?
Duschade, tog fram frukostflingorna och undrade vilka hälsokostpiller det är som brukar stå framdukade varje morgon.
Pikasol kände jag igen, Blue Eye, en blåbärsprodukt måste vara något nytt, Artrox vid måttlig artros, var den för mig och vad är artros? Rosenrot, extra stark, för bättre energi borde vara ämnade för mig, men Q-gel var också försedd med ordet "energi" och kan Q möjligen betyda Qvinna? Litozon, patenterat nyponpulver, men vad då för? Ginkgo Biloba mot minnesbesvär, synd att de inte funkar eller har jag glömt att ta dem på sistone? Lyprinol, VitaePro antioxidant, Kalcidon, Procalmin för fokus på koncentration... resten av burkarna och askarna stod så långt in i skåpet att de förmodligen inte används längre. Men vilka är det jag brukar få till frukost?
Kan man inte ta en banan istället?
Vad skulle jag sedan ta itu med? Det ösregnade, så det var ingen idé att tänka på trädgårdsarbete. Jag strök "vattna" på aktivitetslistan. Något annat fanns där inte.
Rullade tummarna, ringde yngste sonen och bjöd honom och hans familj på lunch på Konsthallen. Sen var det bara att åka hem i regnet och lösa korsord och svara i telefonen varje gång fruns väninnor ringde för att berätta något sensationellt.
På eftermiddagen ringde dessutom dörrklockan och ute i regnet stod tre polacker.
Javisst, ja. Det skulle ju fixas lite på huset. Och jag kom nu ihåg att jag hade ringt Waldek, vår specialfixare. Att han skulle ha med sig två man till, det hade jag inte en aning om och att han själv skulle åka till Falkenberg på ett jobb, det var också lite oväntat. Han for iväg och där stod jag med två polska hantverkare, som var lika dåliga på svenska och engelska som jag själv är på tyska och polska.
Men Waldek hade tydligen instruerat dem, för de försvann ner i källaren, där de skulle fixa lite med puts och betong på väggar och golv.
Nu kunde jag inte lämna huset ens för att åka till ICA och köpa en kvällstidning, för antingen skulle jag behöva låsa in polackerna eller lämna ytterdörren olåst och det gör man inte.
Jag gick ner i källaren och inspekterade arbetet. Polackerna sa något på polsktyska och jag svarade på svengelska. Varken de eller jag hade en aning om vad vi pratade om. Så småningom försvann de i en röd Fiat. Allting var uppochnedvänt och huller om buller. Det var nog ett par timmars jobb att städa undan. Helt slut efteråt. Orkade inte ens cykla ner till puben.
Natten var tyst, ingen väckte mig med snarkningar och morgonen smög sig fram på avstånd tills telefonen spräckte alla ljudvallar. Det var Waldek, som undrade om en av hans assistenter kunde komma på direkten och om jag hade fasadfärg hemma. Så plötsligt står jag i källaren och letar bland färgburkar medan jag väntar på en polack som jag inte kan prata med, men som ger mig husarrest.
Tredje dagen blev likadan. Jag kunde inte och orkade inte lämna huset. Så det blev tre dagars korsordslösande och telefonsvarande tills det var dags att hämta frun på Centralen, när hon anlände sent på kvällen med fler shoppingkassar än hon kunde bära.
Nu är allt som vanligt igen och polackerna är klara.



söndag 19 maj 2013

Welcome to International Malmoe!

Nu  var det sig likt igen nere i Malmös city, när jag gjorde en snabbkoll för en stund sedan.
I alla fall så hade alla de internationella besökarna, som kom hit för att dansa runt på Eurovisionsfestivalen, lämnat stan och gett plats för de gamla stammisarna på Lilla torg.
Så allt var som vanligt.
Till och med den kontinentala värmen tog de med sig, när de lämnade Sverige.
Men visst var det en ovanlig vecka som svepte förbi och avslutades med ett crescendo som varade i mer än två timmar och gav miljontals TV-tittare i hela Europa och Australien (!!!) en musikalisk underhållning av högsta klass. Eller?
För min del är jag skeptisk till just den musikaliska biten.
Det handlar ju lika mycket om visuella effekter idag, i den här festivalen.
–Vi måste se Frankrikes låt! kunde man höra i publiken.
"Se en låt", alltså.
Stjärnfall med tusentals blixtrande, glimrande och bländande lampor, stora strålkastare med panoramaeffekt, solstänkta vattenkaskader, dansare i mer eller mindre utstuderade skutt... det var bilder som hade en lika stor betydelse som låtarna. Musiken kom ibland i andra hand.
Och musiken, ja den är numera så maskinellt producerad att låtarna låter ungefär likadant  och ingen enda låt står fram som något genialt eller ens oväntat.
Danmark vann. Men minst ett dussin andra låtar lät ungefär likadant. Jag kommer inte ihåg en enda refräng, en enda musikalisk godbit som jag skulle kunna tänka mig att köpa i skivbutiken, d v s på en Statoil-mack.
Jo, en kanske. Den italienska låten, som sjöngs av en typisk italiensk smörsångare, en låt som hade platsat i Eurovisionsfestivalen 1980, 1990, 2000 eller just nu. De har haft namn som Eros Ramazotti (eller hur han nu stavar det) eller Umberto Marcato och det kommer tydligen nya stjärnor hela tiden som sjunger smäktande ballader som det inte går att motstå. Och italienska visar sig vara det enda vettiga språket för den här genren, det låter som om de menar vad de sjunger, vad än det nu månde vara. Det är i alla fall sådana låtar som varken behöver blixtrande lampor, svepande strålkastare, vattensprut eller fjantiga baletthoppor.
Italien borde alltså vinna. Inte bara i år, utan alla andra år.
Och Malmö skulle klara att sköta hela spektaklet varje år, det finns det nu bevis för.
Kroglivet i stan skulle få en veckas uppsving varje år, hotellen skulle må bra och Christer Björkman skulle snart lära sig konsten att hinna med att raka sig en gång om dagen.
Och alla Europas musikproducenter skulle börja studera Italiens sätt att gå ihop en text med en melodi och en refräng utan att det låter nördigt.
Det kanske till och med skulle bli möjligt för oss lyssnare att skilja låtarna åt?
Låt oss hoppas på detta! Danmark flyttar över sin programledare till Malmö Arena och resten sköter vi.


onsdag 15 maj 2013

Eurovisionsschlagerfestivalen...

Det är dagen efter första semifinalkvällen.
Och det är mycket kvar.
Röran inne i Malmös cityområde är kvar. Det går knappt att ta sig förbi Gustaf Adolfs torg ens till fots.
Parkeringseländet är kvar. Det är bara dumt att försöka hitta en P-ruta inne i city.
Alla konstiga tält och tillfälliga byggnadskonstruktioner är kvar på gågator och torg.
Det måste ju vara kvar, för det har ju bara börjat.
Det är en semifinalkväll kvar och sen själva kalabaliken på lördag med final ute i Hyllie där arenan finns och där det ska brinna ännu fler konstgjorda eldar och där ljuseffekter och vattensprut ska omvälva artister som rör sig i dimma på en scen där vad som helst kan hända.
En sångerska är iklädd en röd klänning som plötsligt börjar växa på höjden och tänjas ut tills den stackars flickan är mer än tre meter på höjden och därmed mycket längre än "världens längsta man", som medverkar som statist i en av låtarna från det gamla östblocket.
Schlagerfestivalen är ju inte längre en tävling i musik.
Nästan alla låtarna låter likadant, på ett ungefär.
Kan någon idag komma ihåg någon enda refräng från gårdagskvällen?
Kan någon säga mig vilka låtar som stack ut och på ett positivt sätt skiljde sig från mängden?
Det där danska bidraget som tydligen är en favorit, är det någon som kommer ihåg hur den låter?
Eurovisionsschlagermelodifestivalen kan kanske vara en PR-triumf för Malmö, men det är inte musiken som räknkas, det är alla champagnepartyn på olika håll i stan, det är alla vita limousiner som försöker ta sig fram och det är mediamänniskorna som har till uppgift att skriva, fotografera, jaga kändisar, hitta på rubriker och umgås med varandra.
Malmö har aldrig fått någon liknande uppmärksamhet och lär väl bara få det igen om han den där sångaren från Hässleholm eller var det är han kommer ifrån, Robin heter han väl.
Men hans låt låter som ett dussin andra och den drunknar väl i myllret imorgon. Den kanske inte ens kommer till final? Har han tillräckligt med ljus- och ljudeffekter, räcker röken, hinner TV-kamerorna med att visa allt som ska trängas ihop till TV-rutan?
Ja, jisses. Det är inte klokt vad vanlig skräpmusik kan åstadkomma.
Det var annat förr.
När det kom låtar som man kunde sjunga med i redan andra gången man hörde dem.
Jag säger bara "Volare"!

lördag 11 maj 2013

Är det en rockklubb eller en butik?


De senaste tre-fyra veckorna har jag tittat in på Malmös nya heta rockcafé.
Det är egentligen en skivbutik som heter Folk & Rock, men folk har ju slutat köpa rock på CD, så nu får vi se den som café, glassbar, lunchfik eller vad vi vill. Själv ser jag den, skivbutiken alltså, som stans bästa rockklubb.
Inget annat ställe i hela Malmö kan ju skryta med att ha livemusik varenda vecka både med blytunga världsnamn och svenska band på väg att bli något.
Jag har sett till exempel mannen bakom låtar som Wild Thing och Angels of the Morning, Chip Taylor, och en levande legend som jag aldrig hade hört talas om, David Olney. Och häromkvällen såg jag ett band från Kiruna som borde spela här oftare, det är ju bara 185 mil att köra. Bandet heter Frida & The Coolants och så mycket bättre blir det sällan en vanlig torsdagskväll på ett rockcafé, eller vad det är. De här norrlänningarna fick mig att minnas alla liknande kvällar i Austin, kvällar då vanliga lunchkrogar eller glassbarer förvandlas till rockplejs och där kan dyka upp vem som helst på scenen, Jimmy LaFave eller Tish Hinojosa, Flaco Jimenez eller Gene Taylor. Förresten, han ska ju spela på Folk & Rock i Malmö den 30/5, Gene Taylor alltså, med sin trio. I Malmö allltså, i en glassbar där du kan dricka starköl, köpa plattor och träffa världsartister.
I skymningen kryllar det av fotvandrare på gågatan som leder alla turister till Lilla torg och de flesta vrider nacken av sig när de försöker hitta varifrån musiken kommer. Va? Är det där bakom de stora skyltfönsterna? De går fram och kikar mellan händerna, som de försöker få bort alla gatans ljusreflexer med.  Och står man då inne i lokalen har man en föreställning också utanför skyltfönsterna att kika på. Stora ögon, gapande munnar, irrande blickar, tvärstopp i promenaden. Det händer något hela tiden.
Men när det är Frida och hennes Kirunagrabbar som spelar glömmer man showen på gatan. Frida låter faktiskt precis som det ska låta i Austin och The Coolants hade platsat direkt om de kom dit och ville spela. De finns ute med en CD. På Folk & Rock gick den att köpa vid entrén när man var på väg hem. Men jag förmodar att den finns i butiken också, för när man har passerat kakdisken upptäcker man att det mesta är kvar av det som var en ren skivbutik innan någon hittade på att man också kunde sälja glass, Pepsi, öl, böcker, mackor, kakor och allt vad det är. Det är inte klokt vad mycket det får plats i lokalen. Det finns förresten uteservering också.
Kolla om de har Frida & The Coolants! Då är det bara att köpa.
Tredje spåret är bäst: One Step Away. En underbar ballad som fick tyst på hela Lilla torg när hon sjöng den på Folk & Rock.

(Publicerat även på rootsy.nu)

måndag 6 maj 2013

En militär miss till:

Ja, har du läst om mina eskapader inom det militära, så vet du att maskineriet funkar dåligt.
Ingen reagerade när jag fick idel fullträffar vid inskjutning av en ny k-pist, inget larm satte igång när jag smet in på överstens  kontor mitt i natten och provade hans uniformskavaj och ingen upptäckte att jag liftade och fick åka lastbil medan alla de övriga lunkade två mil med packning.
Och det finns mer.
En söndag hade Linjeflyg ett arrangemang för att visa upp hur bekvämt man kunde ta flyget till  Stockholm från flygplatsen i Halmstad.
Alla som ville kunde köpa biljett och sedan följa med på en rundtur över Halmstad i ett propellerplan med bekväma fåtöljer.
Meteorologen var ledig, vädertjänsten sköttes från Ängelholm. Plus två värnpliktiga väderbiträden, varav jag var den ene.
-Vi borde få följa med på en tur, sa jag. Här jobbar vi gratis för Linjeflyg hela dagen.
-Med en massa viktiga obsar, som måste vara korrekta hela tiden.
Vilket betydde att vi skulle kolla molnhimlen, sikten, temperatur och daggpunktstemp, molnhöjd om det seglade in några moln över Halmstad och vindriktning om det blåste.
Viktig information för meteorologen i Ängelholm och för Linjeflygs piloter.
Men vi var inte ens tillfrågade om vi hade lust med detta extra arbete. Vi bara löd order.
Efter ett par timmar fick vi en idé.
-Vi ringer Linjeflyg och låtsar att det är meten som hör av sig och vill fixa flygbiljetter för sina gratisjobbande väderbiträden!
Vi diskuterade saken och kom fram till att går det så går det. Så vi ringde flygstationen.
-Gomiddag, det är meteorologen. Skulle ni kunna tänka er att på en tur ta med våra två väderbiträden som jobbar gratis för er hela dagen?
Det kunde Linjeflyg.
Så vi förhandsskrev alla uppgifter för nästa väderobs, gav blanketten till signalisten på signalexpeditionen och befallde honom att skicka iväg den på rätt klockslag.
–Frågar någon var vi håller hus, så säg att vi måste ställa in höjdmätaren, men vi kommer snart tillbaka.
Höjdmätaren stod i parken bakom kanslihuset och behövde aldrig ställas in, inte av oss i alla fall.
Så tog vi min kompis scooter och drog iväg på militära småvägar ner, förbjudna för allmänheten, mot flygstationen. Där hälsade vi på Linjeflygs personal, som försåg oss med varsin biljett, och bara en kvart senare lyfte vi upp i det blå och kunde titta ner på hela Halmstad, Tylösand, Steninge, Oskarström och lite till. Och vädret var fint, det stämde nästan exakt som vi hade trott när vi förhandsformulerade den aktuella obsen.
Det var min allra första flygtur.
Ingen militär personal märkte något. De flesta var söndagslediga.
Och i den lilla vaktstyrkan som tjänstgjorde, fanns det ingen som reagerade på att väderstationen var obemannad i mer än en timme.

lördag 4 maj 2013

Sverige runt på 8 dagar.

En sommar för några år sedan bestämde vi oss för att ta det lugnt på semestern, Blondinen och jag, och istället för att stressa runt på en badort vid Medelhavet, fick vi för oss att sätta oss i bilen och helt enkelt göra en Sverige-runda i all enkelhet.
Från Malmö upp till Riksgränsen och sedan tillbaka igen.
Hotell skulle vi väl hitta när vi behövde dem. Så vi bokade ingenting i förväg och packade bara ett par väskor och gav oss iväg norrut.
Och här följer en snabbredovisning av resan.

Dag 1.
Stannade till i Åstorp på Checkpoint E€, där det fanns turistbroschyrer från så gott som hela landet.
Stopp också i Gränna, där vi letade efter äkta polkagrisar och en pizzeria eller något liknande. Grått och kyligt väder hel dagen. Anlände till Stockholm i kvällningen, där vi fick låna en lägenhet på Söder. Stockholm har man ju sett så att det räcker, så v i tog en lugn kväll i den närmsta omgivningen.

Dag 2.
Stopp i Uppsala. Gröna bussar precis som i Malmö. Domkyrka. Och iväg mot Gävle. Ösregn. Men tog oss till Furuviksparken mellan skurarna. Nöjesparken saknade berg- och dalbana! Vidare mot Sundsvall, där vi hittade ett hotell som hette Ritz. Satt i baren tills vi blev sömniga.

Dag 3.
Kollade gamla hus i centrum. Sen vidare norrut. Snabbstopp i Härnösand och Örnsköldsvik. Höga kusten såg vi från bilfönsterna. Lunch i Umeå vid en "gånggata", som det stod på skyltarna.  Vi letade intensivt efter den "storstadspuls" som utlovades i turistbroschyrerna, men hittade ingen. På ett torg såldes "sommarblommor", som vi hade haft i två månader i Malmö. Dags att fortsätta mot Piteå och fick se en iskall och öde strand på det berömda Pite havsbad. Fortsatte därefter mot Luleå, fick ett rum på Max Hotell och åt en pizza på en kinesisk restaurang.

Dag 4.
Stannade till i Gammelstad och tittade på träkåkar. Fortsatte sedan ut i ödemarken för att se Storforsen, Sveriges största obundna vattenfall. Promenad i vildmark tillbaka till bilen och sen raskt vidare mot Jokkmokk. Passerade Polcirkeln, hittade Gullans Bar, där det jobbade en skånsk servitris, och lade in kursen mot Malmberget och den berömda kåkstan. Vidare mot Kiruna, där vi tog in på Hotell Ferrum. Här fanns en bara, där vi fick uppleva både slagsmål, vanlig fylla och grovhångel under ett av borden. Ljust hela natten!

Dag 5.
Vidare norrut. Vildmark. Sista bensinstationen fanns i Abisko. Det stod Q8 på pumparna, men här gällde alla plastkort. +2 grader mitt på dagen i rena ödemarken. Såg fjäll långt borta och en kåta vid vägkanten. Kaffepaus i Riksgränsen och här tog Sverige slut. Tvingades välja om vi skulle ta samma väg tillbaka eller köra en bit söderut över Saltfjället i Norge. Det blev den norska vägen.

Dag 6.
Fjäll, snö, grå himmel. Kyligt på Björnfjället, nästan 2000 meter över havet. Stannade i Mo i Rana, som hade det enda lediga rummet i hela norra Norge.

Dag 7.
Söderut och in i Sverige igen vid Tärnaby. Passerade Storuman, Vilhelmina och andra exotiska platser. En skylt talade om att det var 125 mil till Malmö. Fortsatte ända till Östersund. Riktiga gator och ett hotell som hette Zäta.

Dag 8.
Hamnade mitt i O-ringen, världens största orienteringstävling. Lyckades trassla oss förbi löparna och drog på söderut, mot Dalarna, med Vasaloppsporten och Wasa-kungen som staty, och sen mot Värmland. Karlstad verkade vara en lugn och fridfull stad. Ett fängelse hade blivit hotell.

Dag 9.
Passerade Göta Kanal, Hjo och kände oss som hemma när vi på E6:an klämde hela Halland och kunde nå Malmö i kvällsljus. Läste av vägmätaren: 465 mil! Vågade inte räkna ut vad bensinen hade kostat.