Visst var teve roligare förr?
Redan på den svartvita tiden väntade man ju varje vecka på
”Överste Flacks bravader”, som jag nu inte har en aning om vad det hela gick ut på.
Minns bara att översten inte var en riktig överste och att han hade en
medarbetare som aldrig fattade vad översten sa på latin eller vad han höll på
med under sina bravader.
Det var nog inte så kul, då hade jag kommit ihåg mer.
Eller ”Hylands hörna”! Alla väntade på ”Hylands hörna” varje
vecka. Det måste ha varit jättekul. Men det enda jag kommer ihåg nu är att
Carl-Gustav Lindstedt då och då for upp ur en låda utklädd till pajas och sa
nåt som alla skrattade åt. Och så var det Simon Brehms orkester. För övrigt
minns jag bara att Hyland pratade med olika gäster som satt i en soffa precis som de gör hos
Letterman idag. Det är möjligt att det var intressant, jag vet inte. Jag var
nog för ung för att uppskatta snacket.
”Lassie” var ju mer för oss barn och grannen på
Timmermansgatan hade en likadan collie, som hette Puck. Honom brukade jag reta
från vår sida av staketet, så att han började skälla och hämtades in av husse
eller matte. Lassie på teve var mycket smartare, han tänkte som en människa och utförde
bedrifter som att lösa svåra matematiska problem eller operera bort blindtarmar
och sånt, vill jag minnas. Han var i alla fall mycket mer skärpt än
grannjycken, men jag tror inte jag skulle titta på hans shower idag.
Men ”Helgonet”! Det programmet väntade man oavbrutet på, för
att få se Roger Moore komma i en vit Volvo P1800 och jaga bovar. Han omgav sig
med snygga brudar, men det är också allt jag minns. Vad det var för sorts bovar
han jagade har jag inte en aning om idag, så det var nog heller inte någon
revolutionerande underhållning.
Men det var naturligtvis de häftiga avsnitten av ”Mannen
från U.N.C.L.E”, som var en slags agenthistoria. Lite James Bond i teveformat,
liksom. Det är allt jag kommer ihåg. Det var i alla fall väldigt populärt.
Undrar vad man skulle tycka om ett avsnitt idag?
Allra mest populär var nog ”Perry Mason”, teveserien om en
advokat, som precis alla tittade på vecka efter vecka. Till slut upptäckte man
emellertid att det var samma manus vecka efter vecka. Alla avsnitten avslutades
i rättegångssalen, Perry Masons klient var åtalad för mord och innan
rättegången var över hade Mason skaffat bevis, via privatdeckaren Paul Drake,
som gjorde att den rätta mördaren åkte dit så att det stänkte om det. Det var
alltid den man minst av alla misstänkte och det var alltid ett litet, litet
misstag som mördaren hade begått och som ingen annan än Perry Mason tänkte på.
Vecka efter vecka efter vecka.
Men vänta nu: vad alla längtade allra mest efter, måste ha
varit ”Bröderna Cartwright”, som bodde på Ponderosaranchen tillsammans med sin
far, Papa Ben. Bröderna hette Hoss, som var stor och grov och hade en svensk
mamma, Little Mike, som var alla flickors favorit för att han såg så gullig ut,
och Adam, som var tuff men lite lagom intellektuell. Alla grabbarna hade olika
mammor, så Papa Ben var förmodligen präriens häradsbetäckare i sin ungdom.
Dessa fyra hamnade oavbrutet i olika äventyr, som klarades av på 50 minuter
enligt gängse teveformat. I svart/vitt.
Bröderna var så populära att Little Mike kom över hit och
turnerade i folkparkerna med en låt hette ”Give me a little kiss” och han sjöng
så falskt att Papa Ben borde ha förhindrat honom att resa.
Det var mycket man tyckte var kul på teve förr, alla satt
hemma och glodde, biografer slog igen, krogarna var öde och gatorna tomma.
Det var nyhetens behag och nu har jag kommit över den.
Tittar bara på Mad men.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar