tisdag 29 oktober 2013

Världens sämsta idrottsman?



Vi som växte upp i Halmstad en gång i tiden, hade olika möjligheter att arbeta oss in i idrottens värld, för att så småningom bli hyllade som mästare.
Dock misslyckades de flesta av oss kapitalt. Själv satsade jag hårt på fotboll och var med och bildade Timmermansgatans FF, som utkämpade sina bataljer mot Älgarnas IF på Brunnsåkerskolans grusplan. Varje kväll träffades TFF och ÄIF för en ny match.
För att slippa springa, utsåg jag mig själv till målvakt. Vi spelade match dag efter dag och lyckades aldrig hitta några andra lag att utmana. Det var Älgarna och vi. Till slut tröttnade jag och blev övertalad av en släkting att börja spela med BK Start. Deta var en riktig klubb med A-lag i en lingonserie och med både juniorlag och pojklag, och här fanns också en riktig tränare som instruerade mig och krävde att jag skulle anstränga mig med jobbiga övningar varje dag. Jag tyckte det var ansträngande nog bara att ta mig med cykel hemma från Timmermansgatan på Väster till BK Starts hemmaplan långt borta på Öster. Har i dag inte en aning om varför jag aldrig sökte mig till Alet eller Örnia, som höll till på Alevallen bara några kvarter från Timmermansgatan? Kanske behövde de ingen målvakt, kanske begärde TFF en för hög transfersumma...
Jag fick aldrig spela någon match med BK Start, men jag fick följa med laget på bortamatcher ända till Snöstorp och det var nog därför jag lade av innan jag blev stjärna. Jag stod inte ut med resorna. Och inom fotbollen var konkurrensen stor i Halmstad. Det kanske var vettigare att satsa på friidrotten?
Jag tyckte att jag var bra på höjdhopp, i alla fall så länge man fick saxa. Sen, när det började handla om dykstil, ansåg jag denna gren som direkt livsfarlig.
60 m löpning var också en slags paradgren, men bara så länge jag vann mina heat under jympatimmarna på Läroverket, där vi fick springa på Örjans valls löparbana. När sen de olika heatvinnarna sprang final, kom jag alltid sist. Så det blev aldrig löpning heller. 100 m, som var den tävlingssträckan som gällde, kändes dessutom som oändligt lång.
Orientering blev jag utlurad i när jag gjorde lumpen på F14. Jag hade aldrig sett en karta förut och fick order av en överfurir att ta sällskap med en orienterare som bara skulle promenera med karta i skogen, för han var skadad i ena benet. Så vi gick och småpratade, han hittade alla kontroller lätt som en plätt och vi gjorde en hyfsad tid, jämfört med många av de övriga, som likt mig själv var nybörjare i grenen. Det blev aldrig några fler försök, för vi som låg på väderstationen kunde alltid smita undan övningarna, p g a passtjänst. Befälen kunde aldrig hålla reda på oss och grejen var bara att vi aldrig skulle visa oss. Den gången jag blev tvingad ut på orientering, var en plump i protokollet.
Badminton var nog min bästa gren, även om jag började ganska sent i de övre tonåren. Då spelade jag hemma i trädgården på Timmermansgatan, på en bana i nästan olympiska mått. Det var bara grenarna på ett äppelträd vid ena kortsidan, som hängde in på planen och i viss mån kunde störa spelet, framför allt  om man gjorde några konstlobbar från motsatta sidan. Jag spelade mest mot en inflyttad göteborgare, som var ganska vass att möta. Nätet fäste vi mellan husväggen och en piskställning, ena halvan av planen var en gräsmatta och den andra en grusgång. Men det var intensiva, välspelade matcher, alltid med oviss utgång. Vi trodde på fullt allvar att vi tillhörde landets elit, det var bara att gå med i en klubb och visa upp oss.
Så när jag så småningom flyttade till Malmö och började spela badminton med en kollega en gång i veckan i en inomhushall, var det rena drömmen. Vi spelade stenhårda matcher, vi tog ut oss till 110% och var övertygade om att vi borde gå med i en klubb och sikta på landslaget. Och när en äldre medarbetare på företaget, han fyllde 40 i samma veva, undrade om inte han kunde få vara med nån gång, så tyckte vi lite synd om honom och hittade på olika skäl till att skjuta upp hans medverkan. När min spelkamrat skulle upp till Stockholm en ordinarie matchdag, sa jag till 40-åringen, att OK, nu kan vi spela, men du får tänka på att vi har tränat stentufft i flera månader och du vet säkert hur jobbig en match kan bli?! OK, sa han, jag har också spelat en del.
Och det visade sig under uppvärmningen att han var med på noterna. Alla bollar jag slog, kom tillbaka, oavsett var jag placerade dem. Nåja, tänkte jag, jag får ta det lite lugnt i alla fall, när vi börjar matchen.
Sen började vi räkna poäng. 40-åringen vann med 15–0, 15–0 och 15–0. Efter matchen berättade han att han tränade B-laget i en elitklubb i Löddeköpinge. Och när han själv spelade mot någon från A-laget, hade han inte en chans. Lödde låg i division 3 och jag insåg plötsligt hur himla långt det var till eliten.
Några andra meriter inom idrotten har jag inte.






torsdag 24 oktober 2013

En underlig kväll i Göteborg.



Rolling Stones spelade på ett gammalt nedlagt skeppsvarv ute på Hisingen i Göteborg.         
Det var en av deras sista spelningar på en lång Europaturné och Jagger & Co ville avtacka sin turnépersonal med en privat fest innan gänget splittrades. Så de hyrde nattklubben på det gamla klassiska hotellet vid Götaplatsen, där bandet bodde, och de instruerade hotellpersonalen att bjuda in en DJ och ett antal tjejer från stan, så att det kunde bli tjosan disco också.
Blondinen och jag hamnade på denna fest eftersom vi är goda vänner till en välkänd popstjärna, som alla dörrar står öppna för.
Festen började lite trevande. De inbjudna Göteborgstjejerna samlades i små grupper innan turnéfolket började droppa in och ingen visste riktigt vad som skulle hända. Men det var fria drinkar i baren. Stones bjöd.
Vår vän popstjärnan fick inte vara i fred och drogs hit och dit av branschfolk som ville prata. Till slut hämtade han sin dam vid vårt bord, drog iväg nånstans inne på hotellet och vi såg inte mycket av dem under resten av natten.         
Men nattklubben blev alltmer befolkad och förväntningar låg i luften. Alla väntade förstås på Stenarnas entré. Och vi zippade på små drinkar och stoppade i oss ett och annat potatischips, då vi helt oväntat fick besök av en äldre och något ovårdad herre med risig kalufs. Han gick ostadigt rakt fram mot vår soffa och utan att tveka slog han sig ned bredvid mig. Han hade ett glas whisky i högra kardan.
–Hi! sa han och skyltade med ett garnityr, där det såg ut att finnas en hel del att göra för en tandhygienist. Han flinade och sa något som inte gick att tyda, men han log med hela ansiktet och verkade helt ofarlig. Förmodligen var det inte hans första drink, den som han hade i handen.
Att han valde att slå sig ned just vid vårt bord, fanns det ingen bra förklaring till. Antagligen var det slumpen som fick honom att ta sikte på oss och vi kunde inte göra något annat än att gilla läget och hoppas att den rufsige gamlingen inte skulle ställa till med några besvär medan han satt kvar.          Blondinen tittade med misstänksamhet i blicken på honom och viskade i örat på mig att hon inte kunde begripa hur gubben hade lyckats ta sig in i festlokalen. Han passade helt enkelt inte in i gänget. Hur kom det sig att en lodis hade lyckats ta sig in här? Jag förstod det lika lite. Men efter hand som tiden gick, tyckte vi i alla fall att vår nye vän verkade snäll och oförarglig. Han var åtminstone inte direkt obehaglig, när man väl hade vant sig vid doften. Den stora frågan var hur länge han tänkte sitta kvar vid vårt bord.

När ett stilla sus fyllde luften längre bort i lokalen, förstod vi att Stones anlände. Och nu började festen på allvar. Discjockeyn höjde volymen och dansgolvet fylldes oväntat snabbt.
Den gamle mannen vid vårt bord flinade och gungade huvudet i takt med musiken. Han såg ut att trivas och ibland sa han något till mig, som inte gick att tyda. Men det hördes i sluddret att han pratade engelska, så jag började misstänka att han trots allt hörde till turnégänget.
–Han är nog en slags roddare, tänkte jag. En sån som drar fram elkablar till scenen eller snickrar eller nåt. En turnéjobbare helt enkelt. Han verkar inte att ha någon att snacka med, men man begriper ju inte vad han säger!
Gubben drack upp sin whisky och tittade förvånat på sitt tomma glas. Sen gav han det till mig och sa något. Jag förstod inte vad han menade förrän han repeterade något som lät som ”kän joou fix me ånodder wån?”
Jag tyckte lite synd om honom, en ensam engelsk gubbe utan vänner i ett främmande land som heter Sweden, och utan att veta hur man får tag i en gratis drink på en flott bar. Så jag nickade och sa okej och började tränga mig fram till bardisken.
När jag var tillbaka vid soffan satt den gamle mannen och log mot Blondinen och han sken upp ytterligare när jag räckte honom whiskyglaset, som jag hade balanserat fram med i trängseln utan att spilla en droppe. Onekligen en prestation och han tackade och skrattade.
Han verkade vara i fin form och tycktes inte sakna något, mer än ett par tänder i överkäken. Jag tänkte att han nog kunde ta vara på sig själv och att jag inte tvunget behövde agera daddysitter, eller vad man skulle kalla det.
–My son is here somewhere, hörde jag plötsligt att han sa, så tydligt att jag inte kunde missa repliken. Jaha, tänkte jag, och undrade varför sonen inte tog hand om sin gamle farsa.
–Fine, sa jag och skålade försiktigt med min torra martini.
–Ska vi inte dansa? undrade Blondinen.
–Jo, men vänta lite. Jag ska bara försöka höra vad det är som min nye kompis försöker säga!
–Can you find my son? hörde jag plötsligt att han sa, och jag svarade att det var nog inte så lätt i den här röran.
–Ah! sa gubben. Here he comes!
Och utan förvarning stod Keith Richards vid vår soffa. Keith Richards!
Han flinade åt oss och han flinade åt gubben som tydligen var hans farsa, böjde sig ned och frågade hur han mådde. De skrattade och snackade, Keith dunkade gubben i ryggen, nickade och pekade på mig.
–Is this guy takin´ care of you? sa han.
–Yeah, he´s fine! svarade gubben.
Och Keith tog mig i handen och tackade med ett stort smil för att jag hade tagit hand om hans far.
–He´s old! sa han med ett flin. I´ve better take him up to his room!
–Oh, svarade jag. Let him stay if he wants to. We will support him!
Keith log, tog min hand igen, tackade och sa något till gubben. Sen vände han sig till mig igen.
–I´ll be back in a short while... thanks again!
Så vi satt kvar, försökte prata lite med gubben och märkte att han var trött. Efter en stund lutade han sig djupt mot ryggstödet i soffan medan huvudet föll tungt mot bröstet. Han somnade.
–Nu kan vi väl inte dansa? sa Blondinen. Ska vi sitta här och vänta på att rockstjärnan kommer tillbaka?
–Ja, det är nog bäst... Jag lovade ju att vi skulle se till honom.
Så där satt vi på en kokande nattklubb, tittade på folk och passade Keith Richards farsa.
Och det hände mycket annat denna underliga kväll.
Hela historien finns i min bok "Mina möten med de kända" (Roos & Tegnér), som kom ut 2009.

Där finns många andra historier om oväntade möten med både världsberömda stjärnor och inhemska lokala celibriteter.

söndag 20 oktober 2013

Fattar du Candy Crush?

Dagens läsning här på bloggen är antingen helt obegriplig för läsaren eller rent av en text som visar att det är jag som inte begriper ett skvatt av det jag skriver om.
Det handlar nämligen om ett spel som har låst fast miljontals spelare vid sina datorer i veckor. Har man börjat spela Candy Crush Saga så sitter man där och kan inget annat. Det går liksom inte att sluta.
Jag har slutat, det gick. Men det berodde inte på att jag ville sluta. Skälet var nog, om jag ska vara ärlig, att jag inte längre begrep vad det var jag sysslade med.
Jag kom till Nivå 70 och kunde inte komma vidare, för jag fattade inte hur man ska spela när spelplanen är uppdelad i två ytor, där höger halva plötsligt börjar fyllas med chokladbitar som sakt glider in och blir en vägg som måste sprängas bort.
På vänster halva rinner det ner symboler i olika färger, t ex lilafärgade hallon, gröna kuddar, en blå symbol som liknar antingen locket på en utegrill eller en cykelhjälm och så några till. Dessa symboler har jag haft med mig hela vägen från Nivå 1. Fattar du något?
Det finns många andra konstigheter. Man kan ta hjälp av vänner på Facebook. Och man kan själv hjälpa vännerna. Man kan t ex få eller ge bort ett extra liv. Jodå, och det är ju alltid bra att ha några extra liv till hands.
Spelet, ser jag nu, går ut på att "söka efter personer, platser och saker" utmed en numrerad bana med de olika nivåerna där man ska stanna och lösa problem, som t ex "Ta bort all gelé". Fattar du? Man ska alltså ta bort all gelé på Nivå 70 och därför måste man bli av med de chokladbitar som plötsligt glider ner på höger planhalva och börjar bilda en vägg som döljer gelén. Låter det kul? Kan du tänka dig att sitta några timmar varje dag, för att lösa problem i stil med "Ta bort all gelé"?
Hela tiden kan man njuta av musik som spelas av en hjärntvättad orkester. Låten de spelar är bara några sekunder lång, men den upprepas oavbrutet så den är i praktiken oändlig. Den får Hemglass-trudelutten att låta som ett klassiskt mästerverk.
Under tiden man löser uppgifter kan det dyka upp meddelanden som "Varje lyckat drag koster ett drag." Vad det betyder? Har inte en aning.
Ibland har man fyra likadana symboler i rad på spelplanen. Då blir man belönad med en bomb, som man eventuellt kan få att explodera och därmed förstöra en del av de hinder som hela tiden uppstår på vägen mot nästa nivå. Har man lyckats att få flera bomber kan man försöka få allihop att smälla samtidigt och dataskärmen ser en liten stund ut som ett nyårsfirande med raketer, häxpipor och alla andra sorters fyrverkerier som visslar och tjuter och smäller.
Fattar du? I så fall måste du vara en av de spelare som ligger uppe på en nivå över 200 och vet hur du ska komma vidare.
Men begriper du varför du håller på dag efter dag, vecka efter vecka och kanske månad efter månad med en leksak som egentligen bara stjäler din tid?

Fattar du?

fredag 18 oktober 2013

Hotellpremiär i Malmö!

Malmö fick ett nytt hotell igår.
Klasse Möllerberg med gitarr och en kompis med dragspel stod för  underhållningen och var utklädda till fransmän för att markera det nya hotellets franska inriktning.
På hotellets bottenvåning finns en samlingslokal för konferensgäster, stor som en fotbollsplan. Här motades vi inbjudna premiärgäster in för att delas upp i mindre grupper, som sedan fick promenera runt för att uppleva hotellets alla möjligheter. Varje grupp skulle ledas av en hotellmänniska med en ballong som riktmärke. Sist i gruppen gick en annan hotellmänniska med en ballong i samma färg som ledarens, för att markera var gruppen tog slut. Jag hamnade i den blå gruppen och skulle således hålla ögonen på en blå ballong och följa denna på en vandring med stopp för olika aktiviteter.
Eftersom man visste hur många grupper det fanns på denna rundvandring och man snart kunde räkna ut hur lång tid som varje stopp tog, insåg man också att vi skulle vandra omkring bakom en blå ballong i två timmar innan vi kom fram till buffén.
Men stoppen var för all del intressanta. Högst uppe på sjunde våningen fick vi se hotellrum. De verkade finnas i olika trånga storlekar. För även om hotellet är ett bygge i XL-klass, tycktes rummen vara i storlekarna S till XS.
Vid ett stopp dök det upp en expert på vita viner och vi fick prova tre olika som var ungefär lika goda. Senare hamnade vi hos en annan expert, som lät oss provsmaka tre röda viner som var ungefär lika goda. Vi fick också följa den blå ballongen till en ölexpert, som lät oss prova olika sorter tillverkade på Gotland. Alla experterna var oerhört kunniga och pratade oavbrutet. Speciellt ölmannen var en jäkel på att babbla. Allt han sa hängde ihop som en cykelkedja. Utan en enda paus berättade han om sina ölsorter, och det fanns mycket att berätta om dem. Efter bara en liten stund var man så fullproppad med fakta att man inte kunde minnas någonting av värde. Det bästa man kunde göra var att dricka en öl och sen leta upp den blå ballongen.
Till slut samlades alla ballongerna i jättelokalen på bottenvåningen och vi upptäckte att denna nu hade försetts med en buffé, där vi kunde fylla tallrikar med mat av olika slag. Och då spelade Klasse Möllerberg och hans kompis ännu några franska låtar.
Nu vet vi som var där att Malmö har ett XL-hotell som heter Mercure. Men det  kommer vi näppeligen att ta in på, eftersom vi redan bor i Malmö och inte behöver ett hotellrum. Så syftet med att bjuda in oss måste väl vara att visa  upp vilka fina konferensmöjligheter vi har fått i stan.
Precis som när samma hotell hette Skyline eller Ibis.







måndag 14 oktober 2013

Var det bättre förr?


Det har väl blivit ett talesätt, ett slags ordspråk: "Det var bättre förr".
Men stämmer det?
En hel del var kanske bättre, Halmstad BKs placering i Allsvenskan till exempel. Men minst lika mycket var nog sämre.
Jag minns till exempel hur det var att växa upp på 1950-talet.
Och det räcker att man kollar våra matvanor, så inser man hur stor skillnaden är mellan då och nu.
Låt mig få ta några exempel:
Socker hyllades i pressen och kallades "vitt guld".
"Pasta" hade ingen hört talas om. Den var inte uppfunnen än.
Inte "kebab" heller.
Sak samma med "pizza". Går det att ÄTA? skulle många fråga på fullt allvar.
Och "sushi"? Nä, vem skulle vilja äta rå fisk? Rå fisk var ju bara för de fattiga.
Ingen av oss hade hört talas om "yoghurt" heller. När den första yoghurten lanserades, trodde många att det var en ny typ av surmjölk.
Indiska restauranger fanns bara i Indien. Möjligen kunde man i någon storstad som New York eller London hitta en kinesisk restaurang. Men ingen skulle få för sig att äta ris till maten och ingen visste någonting om "vårrullar". Kunde man äta dem året runt?
På tal om Indien. "Curry" var ett förnamn.
Begreppet "takeaway" hade ingen hört talas om. I England var det länge ett uttryck som användes när man skulle lösa matematiska problem.
Te lagades i kanna med hjälp av vatten och blad från tebusken.
Dricksvatten kom från kranen och hade någon föreslagit att man skulle hälla det på flaskor och ta nästan lika mycket betalt för det som för bensin, då skulle alla som hörde det skratta sig fördärvade.
Müsli fanns faktiskt. Men bara som djurmat.
Brunt bröd var för de fattiga, precis som sushi.
Olja var något man använde i bilen och fett gick åt för matlagning.
Hälsosam mat var allt som inte var giftigt.
Och socker, ja. Ställdes det fram en skål med vanliga sockerbitar, så upplevdes detta av gästerna som om de fick se något lika fint som en skål med diamanter.

Därmed är det dags att gå tillbaka till frågan: Var det bättre förr?

torsdag 10 oktober 2013

Johan Glans brukar ju vara rolig...

Varför talar ingen om TV-såpan "Halvvägs till himlen" med Johan Glans i huvudrollen?
Svar: Den är inte rolig.
Johan Glans, en av Sveriges bästa ståuppkomiker, har hamnat i ett sammanhang där handlingen kryper fram och där alla små försök till att leverera en poäng för tittaren att skratta åt, de bara rinner ut i tomma intet. Man nästan saknar inlagda burkskratt á la USA-såpor. Då hade man i alla fall fått veta var det är meningen att vi ska tycka det är roligt.
Hur kunde Johan Glans tacka ja till den här rollen, som präst i en liten församling på vischan, när han hade läst manuskriptet?
Det måste vara pengarna. Låt oss hoppas att han fick bra betalt.
Jag vet inte vem som har regisserat, men vem det än är, så måste den enda instruktionen till Johan G vara att han kan vara som vanligt.
-Du är kyrkoherde nu, men krångla inte till det. Var som du brukar, var dig själv, har nog regissören sagt.
Så här har vi nu sett tre avsnitt där Johan G spelar sig själv som kyrkoherde och där har vi suttit och väntat på att få något att skratta åt. Det finns ju en gammal engelsk TV-såpa om en fet kvinnlig präst och hennes besvär med att hålla ihop kyrkorådet i den lilla byn där hon har fått jobb. Den är kul från början till slut. Rollerna spelas av ett gäng mer eller mindre okända skådespelare, men varje karaktär hanteras av proffs av främsta kvalitet. Serien går på Sjuan tre kvällar i veckan, sent på kvällen. Avsnitten börjar fem i elva och håller på till halv tolv. Det är ändå ingen risk att man somnar. Man skrattar. Det är kul TV. Från början till slut. Och skådisarna är trovärdiga trots att de tar ut svängarna rejält.
Den svenska produktionen framstår vid en jämförelse som gjord av amatörer. Och rollbesättningarna är långtifrån trovärdiga. Tre olika roller är besatta av tre unga damer som verkar ha hämtats i en modellskola. De ser ut som fotomodeller. De är helt malplacerade. Anders Jansson har inte heller fått någon regi. Han verkar famla efter sin rollfigur, men han kommer aldrig att hitta den i verkligheten. En jobbig roll.
Men jobbigast är det för allas vår favorit, Johan Glans. För det måste vara jobbigt att spela en kyrkoherde som pratar, rör sig och har samma ansiktsuttryck som sig själv.

Speciellt när det inte finns något att skratta åt.

måndag 7 oktober 2013

Stannade till i Hyllie, hamnade i USA.

Var ute ett ärende med Fotografen.
Vi åkte längs motorvägen som binder ihop Malmö och skulle strax passera ett område med vattentorn, inomhusarena, en T-banestation och andra konstiga byggnadsverk, inklusive ett varuhusområde med en rund P-byggnad som ser ut som en gigantisk färgglad tårta. Emporia heter varuhuset.
-Här måste man väl kunna käka lunch? sa Fotografen.
Frågan var bara hur man skulle komma in i smeten. Vägskyltarna nämnde inte ordet Emporia någonstans. Först var vi på väg in i ett annat P-hus, men räddades av en rondell där vi kunde köra ett varv för att kolla skyltar en gång till. Då såg vi en diskret vägvisare som pekade rakt in i tårtan.
Där inne fanns gator som man kunde komma in på om man tog en biljett i en automat, precis som på varuhusen inne i stan. Men de här är värre, för man behöver inte sticka in biljetten i automaten när man hämtar bilen. Fråga mig inte hur den automatiska vägbommen kan veta att jag har betalt i en annan automat när jag promenerar ut från varuhuset och är på väg in i P-huset?! Nåja, det är bara att låtsas att man begriper, när man befinner sig i den nya världen där allt styrs digitalt och automater har ersatt människan.
Vi skulle alltså leta upp något matställe som serverade lunch. Och vi befann oss plötsligt på stora breda gågator där butikerna slåss om uppmärksamheten med sina enorma neoninramade skyltfönster. Hur långa gatorna är vet man inte, för de svänger längre fram och de delas upp i nya gator, de bildar torg med uteserveringar fast man är inomhus, man kommer till rulltrappsstationer där man kan se att ett par rullande trappor leder till våningen under den man är på och ett par andra mycket längre rulltrappor som går ner till en våning under den man kommer till om man tar den korta rulltrappan. Hänger du med?
Här och där finns små caféer och snabbmatställen med franska och italienska namn. Vi tar rulltrappan neråt och hittar ännu fler vanliga svenska butiker vägg i vägg med specialbutiker av alla de slag. Jag undrar hela tiden om jag ska hitta tillbaka till bilen. Står den på P2, tänker jag, och var finns då den våningen? Jag har inte sett en skylt som pekar mot parkeringstårtan.
Vi konstaterar att Jensens Böfhus är den enda krogen som har kö ut på gatan, så vi stryker denna och skymtar i fjärran en vanlig McDonaldsskylt och går i riktning mot denna. Då visar det sig att vi måste gå ut genom en dörr och tvärsöver ett jättetorg där det finns T-banestation, nybyggda kontorshus och Malmö Arena Och vi undrar hur vi kunde vara på markplanet när vi trodde att vi var i underjorden för några sekunder sedan.
Hamburgarna blir aldrig klara. Jo, den ena är klar, säger Josefin bakom disken. Hon har en namnskylt fastklämd på förklädet. Men den andra kommer att ta lite tid, fortsätter hon. Hur kan en hamburgare ta längre tid än en annan att bli klar? Och det handlar inte om en halv minut eller så, det handlar om 6-7 minuter, som känns som en halvtimme.
-Tror du vi hittar bilen? säger jag.
Vi åker rulltrappa neråt och hamnar efter en lång promenad på gågatorna vid en dörr som tycks leda till P-huset. Innan man kommer dit, ska man betala i en automat. Sen åker man rulltrappa igen tills det står P2 på dörrar och fönster och där hittar vi bilen.
-Det här var precis som i USA, sa Fotografen.
-Nä, sa jag. Jag har inte sett något liknande ens i Florida. Och där finns det ändå Disney World...

onsdag 2 oktober 2013

NRBQ. Bättre finns inte.

NRBQ har spelat sin säregna blandning av pop, rock, jazz, country och till och med svensktopp
sedan mitten av 1960-talet. Jag vågar inte skriva ett exakt årtal, för då blir det fel.  Allt man skriver om NRBQ blir fel.
Titta bara på Kvällspostens 4-färgsbild idag. Den ska enligt bildtexten visa NRBQ som spelade i Malmö igår. Men det gör den inte. Den visar från vänster gitarristen Scott Ligon, sen ett okänt ansikte med solbrillor, därefter basisten Casey McDonough och längst till höger pianisten, originalmedlemmen och bandledaren Terry Adams. Vid trummorna i Malmö Bobby fanns den senaste medlemmen i bandet,  Bobby Lloyd Hicks, bakom trummorna. Honom känner vi till bland annat från The Skeletons.
Oavsett om bilden i Kvällsposten är en köpebild från nåt arkiv eller ej, så borde väl någon på redaktionen ha kollat att den den var överens med bildtexten?
Men NRBQ är inte bara, fortfarande, världens bästa lilla pubrockband, det är också kvartetten som är svårast att hålla reda på. Medlemmar har kommit och gått och ändå funkar det alldeles utomordentligt väl för bandets musik. Al Anderson, en av de tidiga medlemmarna, har skrivit läckra poplåtar som aldrig blir omoderna och NRBQ har inget emot att spela andras låtar – bara de är bra och det går att göra egna versioner av dem.
En kväll som den på Folk å Rock glömmer man inte. Och många i publiken kom för att de minns tidigare besök av bandet. Jag pratade bland annat med ett fan från Emmaboda, som hade kört ner till Malmö igår för att kolla om det lät lika bra idag som för 10-15 år sedan. Det gjorde det. Lika bra eller bättre. Och bättre kan det inte bli. Men det sa vi redan för 10-15 år sedan.
Det är Terry Adams galenskaper vid sina keyboards som sätter fart på publiken och på låtarna. Det tar 10 sekunder att begripa att det här kommer att bli något extra. Det här bandet får allting att svänga och visar att det går bra att blanda rock, pop och jazz. Och på köpet får man Terrys show, där man ibland tror att han bankar sönder sina tangenter.
I jazziga nummer hör jag fragment från Thelonoius Monks sätt att bygga ackord och när det handlar om rock´n´roll tror jag att Adams skulle kunna utmana till och med Jerry Lee Lewis.
Så den här kvällen glömmer man inte.
Bättre blir det sällan. Eller aldrig.