Johan Glans brukar ju vara rolig...

Varför talar ingen om TV-såpan "Halvvägs till himlen" med Johan Glans i huvudrollen?

Svar: Den är inte rolig.

Johan Glans, en av Sveriges bästa ståuppkomiker, har hamnat i ett sammanhang där handlingen kryper fram och där alla små försök till att leverera en poäng för tittaren att skratta åt, de bara rinner ut i tomma intet. Man nästan saknar inlagda burkskratt á la USA-såpor. Då hade man i alla fall fått veta var det är meningen att vi ska tycka det är roligt.

Hur kunde Johan Glans tacka ja till den här rollen, som präst i en liten församling på vischan, när han hade läst manuskriptet?

Det måste vara pengarna. Låt oss hoppas att han fick bra betalt.

Jag vet inte vem som har regisserat, men vem det än är, så måste den enda instruktionen till Johan G vara att han kan vara som vanligt.

-Du är kyrkoherde nu, men krångla inte till det. Var som du brukar, var dig själv, har nog regissören sagt.

Så här har vi nu sett tre avsnitt där Johan G spelar sig själv som kyrkoherde och där har vi suttit och väntat på att få något att skratta åt. Det finns ju en gammal engelsk TV-såpa om en fet kvinnlig präst och hennes besvär med att hålla ihop kyrkorådet i den lilla byn där hon har fått jobb. Den är kul från början till slut. Rollerna spelas av ett gäng mer eller mindre okända skådespelare, men varje karaktär hanteras av proffs av främsta kvalitet. Serien går på Sjuan tre kvällar i veckan, sent på kvällen. Avsnitten börjar fem i elva och håller på till halv tolv. Det är ändå ingen risk att man somnar. Man skrattar. Det är kul TV. Från början till slut. Och skådisarna är trovärdiga trots att de tar ut svängarna rejält.

Den svenska produktionen framstår vid en jämförelse som gjord av amatörer. Och rollbesättningarna är långtifrån trovärdiga. Tre olika roller är besatta av tre unga damer som verkar ha hämtats i en modellskola. De ser ut som fotomodeller. De är helt malplacerade. Anders Jansson har inte heller fått någon regi. Han verkar famla efter sin rollfigur, men han kommer aldrig att hitta den i verkligheten. En jobbig roll.

Men jobbigast är det för allas vår favorit, Johan Glans. För det måste vara jobbigt att spela en kyrkoherde som pratar, rör sig och har samma ansiktsuttryck som sig själv.

Speciellt när det inte finns något att skratta åt.