Vi som växte upp i Halmstad en gång i tiden, hade olika
möjligheter att arbeta oss in i idrottens värld, för att så småningom bli
hyllade som mästare.
Dock misslyckades de flesta av oss kapitalt. Själv
satsade jag hårt på fotboll och var
med och bildade Timmermansgatans FF, som utkämpade sina bataljer mot Älgarnas
IF på Brunnsåkerskolans grusplan. Varje kväll träffades TFF och ÄIF för en ny
match.
För att slippa springa, utsåg jag mig själv till
målvakt. Vi spelade match dag efter dag och lyckades aldrig hitta några andra
lag att utmana. Det var Älgarna och vi. Till slut tröttnade jag och blev övertalad
av en släkting att börja spela med BK Start. Deta var en riktig klubb med A-lag
i en lingonserie och med både juniorlag och pojklag, och här fanns också en
riktig tränare som instruerade mig och krävde att jag skulle anstränga mig med
jobbiga övningar varje dag. Jag tyckte det var ansträngande nog bara att ta mig
med cykel hemma från Timmermansgatan på Väster till BK Starts hemmaplan långt
borta på Öster. Har i dag inte en aning om varför jag aldrig sökte mig till
Alet eller Örnia, som höll till på Alevallen bara några kvarter från
Timmermansgatan? Kanske behövde de ingen målvakt, kanske begärde TFF en för hög
transfersumma...
Jag fick aldrig spela någon match med BK Start, men jag
fick följa med laget på bortamatcher ända till Snöstorp och det var nog därför
jag lade av innan jag blev stjärna. Jag stod inte ut med resorna. Och inom
fotbollen var konkurrensen stor i Halmstad. Det kanske var vettigare att satsa
på friidrotten?
Jag tyckte att jag var bra på höjdhopp, i alla fall så länge man fick saxa. Sen, när det började
handla om dykstil, ansåg jag denna gren som direkt livsfarlig.
60 m
löpning var också en slags paradgren, men bara så länge jag
vann mina heat under jympatimmarna på Läroverket, där vi fick springa på Örjans
valls löparbana. När sen de olika heatvinnarna sprang final, kom jag alltid
sist. Så det blev aldrig löpning heller. 100 m, som var den tävlingssträckan
som gällde, kändes dessutom som oändligt lång.
Orientering blev
jag utlurad i när jag gjorde lumpen på F14. Jag hade aldrig sett en karta förut
och fick order av en överfurir att ta sällskap med en orienterare som bara
skulle promenera med karta i skogen, för han var skadad i ena benet. Så vi gick
och småpratade, han hittade alla kontroller lätt som en plätt och vi gjorde en
hyfsad tid, jämfört med många av de övriga, som likt mig själv var nybörjare i
grenen. Det blev aldrig några fler försök, för vi som låg på väderstationen
kunde alltid smita undan övningarna, p g a passtjänst. Befälen kunde aldrig
hålla reda på oss och grejen var bara att vi aldrig skulle visa oss. Den gången
jag blev tvingad ut på orientering, var en plump i protokollet.
Badminton var
nog min bästa gren, även om jag började ganska sent i de övre tonåren. Då
spelade jag hemma i trädgården på Timmermansgatan, på en bana i nästan
olympiska mått. Det var bara grenarna på ett äppelträd vid ena kortsidan, som
hängde in på planen och i viss mån kunde störa spelet, framför allt om man gjorde några konstlobbar från
motsatta sidan. Jag spelade mest mot en inflyttad göteborgare, som var ganska
vass att möta. Nätet fäste vi mellan husväggen och en piskställning, ena halvan
av planen var en gräsmatta och den andra en grusgång. Men det var intensiva,
välspelade matcher, alltid med oviss utgång. Vi trodde på fullt allvar att vi
tillhörde landets elit, det var bara att gå med i en klubb och visa upp oss.
Så när jag så småningom flyttade till Malmö och började
spela badminton med en kollega en gång i veckan i en inomhushall, var det rena
drömmen. Vi spelade stenhårda matcher, vi tog ut oss till 110% och var
övertygade om att vi borde gå med i en klubb och sikta på landslaget. Och när
en äldre medarbetare på företaget, han fyllde 40 i samma veva, undrade om inte
han kunde få vara med nån gång, så tyckte vi lite synd om honom och hittade på
olika skäl till att skjuta upp hans medverkan. När min spelkamrat skulle upp
till Stockholm en ordinarie matchdag, sa jag till 40-åringen, att OK, nu kan vi
spela, men du får tänka på att vi har tränat stentufft i flera månader och du
vet säkert hur jobbig en match kan bli?! OK, sa han, jag har också spelat en
del.
Och det visade sig under uppvärmningen att han var med
på noterna. Alla bollar jag slog, kom tillbaka, oavsett var jag placerade dem.
Nåja, tänkte jag, jag får ta det lite lugnt i alla fall, när vi börjar matchen.
Sen började vi räkna poäng. 40-åringen vann med 15–0,
15–0 och 15–0. Efter matchen berättade han att han tränade B-laget i en elitklubb
i Löddeköpinge. Och när han själv spelade mot någon från A-laget, hade han inte
en chans. Lödde låg i division 3 och jag insåg plötsligt hur himla långt det
var till eliten.
Några andra meriter inom idrotten har jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar