NRBQ. Bättre finns inte.

NRBQ har spelat sin säregna blandning av pop, rock, jazz, country och till och med svensktopp
sedan mitten av 1960-talet. Jag vågar inte skriva ett exakt årtal, för då blir det fel.  Allt man skriver om NRBQ blir fel.
Titta bara på Kvällspostens 4-färgsbild idag. Den ska enligt bildtexten visa NRBQ som spelade i Malmö igår. Men det gör den inte. Den visar från vänster gitarristen Scott Ligon, sen ett okänt ansikte med solbrillor, därefter basisten Casey McDonough och längst till höger pianisten, originalmedlemmen och bandledaren Terry Adams. Vid trummorna i Malmö Bobby fanns den senaste medlemmen i bandet,  Bobby Lloyd Hicks, bakom trummorna. Honom känner vi till bland annat från The Skeletons.
Oavsett om bilden i Kvällsposten är en köpebild från nåt arkiv eller ej, så borde väl någon på redaktionen ha kollat att den den var överens med bildtexten?
Men NRBQ är inte bara, fortfarande, världens bästa lilla pubrockband, det är också kvartetten som är svårast att hålla reda på. Medlemmar har kommit och gått och ändå funkar det alldeles utomordentligt väl för bandets musik. Al Anderson, en av de tidiga medlemmarna, har skrivit läckra poplåtar som aldrig blir omoderna och NRBQ har inget emot att spela andras låtar – bara de är bra och det går att göra egna versioner av dem.
En kväll som den på Folk å Rock glömmer man inte. Och många i publiken kom för att de minns tidigare besök av bandet. Jag pratade bland annat med ett fan från Emmaboda, som hade kört ner till Malmö igår för att kolla om det lät lika bra idag som för 10-15 år sedan. Det gjorde det. Lika bra eller bättre. Och bättre kan det inte bli. Men det sa vi redan för 10-15 år sedan.
Det är Terry Adams galenskaper vid sina keyboards som sätter fart på publiken och på låtarna. Det tar 10 sekunder att begripa att det här kommer att bli något extra. Det här bandet får allting att svänga och visar att det går bra att blanda rock, pop och jazz. Och på köpet får man Terrys show, där man ibland tror att han bankar sönder sina tangenter.
I jazziga nummer hör jag fragment från Thelonoius Monks sätt att bygga ackord och när det handlar om rock´n´roll tror jag att Adams skulle kunna utmana till och med Jerry Lee Lewis.
Så den här kvällen glömmer man inte.
Bättre blir det sällan. Eller aldrig.