söndag 27 april 2014

Texas på hemmaplan.

En vanlig lördag i Malmö kan ibland förvandlas till något som påminner om en onsdag eller nåt i Austin, Texas.
Jag överdriver naturligtvis, men med lite fantasi och den rätta inställningen, så kan man allltså, på hemmaplan, få fram de rätta vibbarna från ett Texas-besök.
Först tar man reda på om Ulf Masken Andersson har någon spelning i närheten.
När man vet det, tar man samma dag en sen lunch på restaurangen som heter Texas Longhorns och ligger mitt i Malmö, i samma kvarter som en skyskrapa i amerikansk stil.
Här finns alla sorters öl och burgare och stekar och sallader. Allt serveras som i USA, portionerna är maffiga och smaken är rätt. Enda felet är att man spelar alldeles fel musik i de dolda högtalarna. Självklart ska man spela musik från Texas, t ex hela Texas Tornados CD-produktion. Då skulle stämningen och USA-känslan stiga med mer än 100%.
Igår var jag där och beställde en fajitasallad och en lättöl, för jag behövde bilen för att ta mig till en by som heter Vellinge, där det finns en teatersalong mitt ute på prärien. Jodå, Lorensdals Teater har t o m en restaurang med svensk mat.
Här spelade The Wild Bunch med Masken vid sångmikrofonen.
Han är ett superproffs när han sjunger sina favoritlåtar. Hela teatern är fullsmockad med beundrare som gillar svängig blues, country och rock. Alla i publiken är i samma ålder som Masken, alla har sett honom mer än en gång förut, ända sedan han satte Malmö på popkartan med Gonks, en av de mest osannolika popbanden som dök upp på Tio i Topp under 1960-talet.
Nu sjunger han som han var född i Texas och ska man jämföra honom med en USA-artist i samma klass, så säger jag Delbert McClinton. Men hur många känner till honom? Masken gör det, han har t o m Delbert-låtar på sin spellista.
Och bakom sig har han The Wild Bunch, ett gäng som utan tvekan skulle göra succé på Antone´s, Saxon´s Pub, Liberty Lunch eller vilket ställe som helst av de över 100 som har levande musik i Austin. I bandet finns normalt Berno Paulsson, gitarr, Olle Westerlund, pedal steel, P O Nilsson, keyboard, Per Almlund, bas och Fredrik Savbrant, trummor.
Och lördagen den 26 april 2014 blev en riktig Texas-dag för oss som vet hur man gör.
T o m vädret var rätt, bara 20 grader för svalt.

onsdag 23 april 2014

Frågor.

Jag har funderat och funderat den senaste tiden.
Mest har det handlat om just det här som jag håller på med nu. Varför skriver man bloggar? Eller heter det varför bloggar man?
De som läser det här, och inte har en egen blogg, de bloggar väl inte? Det är väl bara när man skriver här som man bloggar? Och när man kommenterar något som man har läst. Då bloggar man.
Min blogg, som du läser nu, hör säkert till de minst intressanta i universum. Det är ju bara ca en gång i i halvåret som någon läsare kommenterar något som jag har skrivit.
Jag ska alltså sitt här i ett halvår och hoppas på att någon har något att tillägga eller reagerar på.
Ändå har jag kastat mig in med massor av olika ämnen, för att känna efter om det finns några som sätter fart på skrivandet hos läsarna. Jag har skrivit om t ex musik, kändisar, fotboll, Göteborg, reklam, ja... och allt annat som är i ropet (som man sa förr).
Men kommer det någon kommentar? Kanske en, kanske två.
Då kan man väl undra vad det här ska vara bra för?
Det konstiga är att jag får fler kommentarer "på stan" (som man sa förr) än i mejlbrevlådan. Står jag på en pub (eller heter det "i en pub"?) och samtalar med någon, så kan det hända att flera förbipasserande hostar ur sig en kommentar om något jag skrev samma vecka.
-Hehe, bra det där du skrev om kvällstidningar! säger någon som jag inte känner.
-Hallå! säger någon annan som känner mig, Skriv mer om dina vinylplattor!
Sådant är kul att få höra. Men jag kan ju inte gå ut på pubar sju kvällar i veckan för att få kommentarer på sånt jag har skrivit här på webben.
Så om du nu, efter att ha läst detta, vill kasta iväg en synpunkt på detsamma, kan du väl skicka in en rad med en gång? Jag kan nog inte svara med en gång, för jag måste ut och hänga på någon pub en stund. Men du vet hur man skickar iväg en kommentar, va?
Ja, fråga inte mig. Jag har inte en aning...

onsdag 16 april 2014

Jerry Lees syrra rockar...

Folk & Rock heter en skivbutik i Malmö, en av de få i branschen som fortfarande har nästan alla hyllor kvar och som fyller på med nya plattor hela tiden. Sortimentet håller hög klass. Det är kul.
Och det är ett nytänkande för branschen som förklarar att det alltid är folk i butiken. Eller vad sägs om att man kan fika här? Läckra bakelser ligger i en glasdisk och drar blickarna till sig. Det gör det stora sortimentet i glassdisken också. Och man kan beställa en lunchrätt eller äta något enkelt men gott om man vill ta en after work-stund innan man går hem.
Men detta är inte allt.
Den stora grejen är kvällarna med levande musik.
Flera gånger i månaden kan man uppleva riktigt bra svenska och utländska band. Ofta är det okända namn, men när man ser och hör dem så inser man att det genomgående handlar om hög kvalitet. Det är som i Austin: bra, alltid bra, ofta i världsklass – i en liten lokal som egentligen är en skivbutik som just i den här avdelningen har blivit ett café med levande musik.
För en stund sedan såg jag Linda Gail Lewis, Jerry Lees lillsyrra.
Tre snubbar spelade, Linda Gail både spelade piano och sjöng. Efter en stund kom hennes dotter också in på scenen. Hon sjöng.
Och det visade sig att Linda Gail har lärt sig en hel del av brorsan. Hon körde exakt samma glissandon på elpianot som Jerry Lee gör på jätteflyglarna världen runt.
Linda Gail spelade, och sjöng, alla gamla rocklåtar som finns och hon gjorde det på Jerry Lee-manér.
Man kände igen rubbet. Och det var inte bara Jerry Lee-låtar, det var Elvis, Johnny Cash, Little Richard – you name it... Och det var snyggt jobbat och fräckt spelat. Hon kan alla tricksen. Hennes publik applåderade artigt mellan låtarna.
Efter en timme började jag undra varför hon bara spelade gamla låtar, låtar som andra artister har gjort till rock´n´rollklassiker. Hon sjunger ju helt OK och borde väl kunna hitta någon ny låt eller kanske låta någon specialskriva en låt som passar henne?
Det kanske kom en sådan så småningom på Folk & Rockscenen. Jag vet inte. Jag gick.
Och snart kommer det ett annat känt eller okänt ansikte som gör en kväll till något extra på samma scen. Kanske är jag där och kollar.
Man vill ju inte riskera att missa något som kan vara utöver det vanliga.

tisdag 15 april 2014

Kvällsposten igen...

Ursäkta dröjsmålet, men jag håller på med en roman och då är det lite trixit att hinna med en blogg också. Här kommer i alla fall en betraktelse, som växte fram via Blondinens fråga när hon läste dagens utgåva från regionens kvällstidning.
-Vad är det för roligt med det här? sa hon och pekade på DAGENS SKRATT på sidan fem.
Jag läste. Först en gång och sedan en gång till.
Så här löd vitsen:

–Har din man hämtat sig från operationen?
–Nej. Han pratar fortfarande om den.

Insänt av en N. Runesson.

Det är möjligt att det finns en poäng någonstans, men jag tycker i så fall att det borde ha kommit in åtminstone en enda annan vits, som bättre lever upp till förväntningarna på DAGENS SKRATT.
Jag tänkte skicka en rad till KvP och be någon förklara roligheten i vitsen, men jag hinner inte. Det tar tid att skriva en roman och just nu jobbar jag på titeln.
Har provat flera  olika, men det blir nog "Strax innan början" eller Strax före början".
Jag återkommer.

lördag 5 april 2014

Hur mycket tappar kvällspressen den här veckan?

Det viskas om att kvällspressen håller på att dö.
Papperstidningarna, alltså.
Hur mycket t ex KvällsPosten (som ju har blivit Expressens skånska upplaga) har tappat i upplaga det senaste halvåret, det vet bara de som jobbar med tidningen och TS, Tidningsstatistik AB, men därifrån redovisas inga siffror.
Tappet beror på att de yngre läsarna sitter vid sina datorer och läser alla nyheter som man kan läsa gratis där. Papperstidningar behövs inte.
Och vad händer då i papperstidningarna, som de vill att vi ska betala 15 kronor om dagen för?
Jo, de måste så klart locka oss med en sällsynt nyhet på framsidan. Det är den sidan som syns i kiosken eller hos tobakisten, det är sidan 1 som ska dra köparna till sig. Så har det alltid varit.
På sidan 1 i KvällsPosten i fredags:
"TV-PARETS KÄRLEKSSAGA ÄR SLUT
Malin Olsson: Flyttat isär".
En stor bild visar hur Malin Olsson ser  ut, en liten bild visar en nuna som tillhör en Ola Selmén.
Jag undrar: vem är denna Malin? Och vem i helskotta är denne Ola?
Jag har inte en aning. Och får naturligtvis inga köpvibbar av denna förstasida.
Dagen efter på sidan 1 i KvällsPosten:
"EXRA! MÅNS LÄMNAD - SINGEL IGEN
Zelmerlöw: Är Azras beslut."
På en stor bild ser vi två personer. Zelmerlöw tycks bekant, men fråga mig inte var jag har sett honom förut eller varför. Och vem i helskotta är denna Azra?
En gång i tiden var kvällstidningarna intressanta att läsa. Varje dag fick man som läsare korta snabba sammanfattningar av stora och små nyheter. Tidningarna fyllde en funktion. De belyste en verklighet som vi alla var nyfikna på och ville veta mer om. Kultur, sport och nöjeslivet bevakades dagligen och löpsedlarna lockade oss till köp.
Men vem köper en kvällstidning för 15 spänn om den stora nyheten är att någon som heter Ola har lämnats av någon som heter Malin och att någon som heter Azra har beslutat lämna en Zelmerlöw?
Vad har vi läsare med det att göra?  Varför ska jag bry mig?
Varför ska jag kasta bort 15 spänn på en kvällsblaska med sådana nyheter?